15 mars - Spännande marker i grannskapet

.
Rakt söder om Ödeshög blott några mil ner i Småland finns marker som ligger själsligt långt från mitt landskap och ändå bara runt hörnet.
Lars och jag åker dit idag på morgonen, startar i gryningen, svänger höger vid Boetkorset ner mot Duvebo och länsgränsen, genom Adelöv och upp genom skogen till Hullaryd där vi svänger österut mot Linderås, men bara någon kilometer, för att sen vara framme vid sjön Noen och Noån som lämnar densamma mot söder just här.
.
Utsikt från Deglaberget.

.

.

.

Solen står orange bakom äspet då vi parkerar bilen på den lilla grusvägen där skarsnön ännu ligger drivad och isig. Vi vandrar fram mot ån genom ett vackert skogsparti till en bergklack - Deglaberget - riggar till utrustningen och sätter oss att spana. Vi har inte yttrat ett ord, eller slamrat med metall eller trampat sönder någon is. Vi är tysta som små möss.

Lars har talat om detta länge nu, att ta med mig hit. Han har själv och tillsammans med andra vänner varit här flera tidiga vårmorgnar. Och han har sett utter vid ett par tillfällen, senast för en vecka sedan, på nära håll och länge och tycker att det kanske kan vara min tur nu. Han är emellertid lite orolig för vinden.

- Den blåser från väster, från fel håll, säger han.

Det är kallt. Termometern visar minus åtta grader och i selet ligger genomskinlig nyis och liggvassen är knasterfrostig. Vi sitter på skuggsidan men är väl påpälsade. Likväl tränger kylan sakta in och molar i kroppen eftersom vi måste sitta absolut tysta och vara stilla.

Så blir vi "fångade" i en dryg timma medan solen stiger och lättar på mörker och skuggor. Skogen på andra sidan dalen färgas allt ljusare, himlen bleknar och soldiset stiger ur sjö och snö.

Vattnet är blygrått.

.

.

.

Allt är stilla men inte tyst. Överallt ropande gröngölingar, det är verkligen deras tid nu, och trumningar av större hackspett. Två gärdsmygar sjunger så det ekar över berget, entitorna filar, rullande grönfinkar, domherrar som småvisslar och från vassen hörs årets första sävsparv.

Noån.

.

...

.

.

Snatter hörs från gräsänder överallt i den meandrande ån, ett par knipor dyker, grågäss kommer över skogen och landar skränande. Jag hör en häger passera långt bakom oss. En stare landar i aspen över oss och börjar sjunga. Vi hör bofinkar passera mot norr.

Korp.

.

.

.

.

På vintern kommer korp-paren nödvändigt glest och spejande. Idag far de runt mot blåhimlen tätt som limmade, rollande, kråande och småtjafsande. Fem par är uppe samtidigt för att markera sina revir i intensiv spelflykt. Där är det inte långt kvar till äggläggning.

Sen kommer tranparet; från söder längs ådalen med klingande rop, på spelknyckande vingar och med kroppar bågspända som armborst.

Lyssna till stämningen vid Deglaberget denna tidiga morgon den 15 mars 2011.

.

Tranparet landar på maden under högljutt trumpetande. Sen går de runt "sina ägor" en timma för att därefter åter försvinna bort över skogen mot näringen, ty häckningsterrängen är ännu isig och mager.

Vi drar också vidare, något längre nedströms Noån, till kvarnarna och forsarna.

Lars vid en av Noåns kvarnar.

.

.

.

.

.

.

..

.

Tre gamla kvarnar ligger på rad med bara några hundra meters mellanrum längs åsträckningen och vi besöker dem alla.

Vid Deglaberget blev det aldrig någon utter idag men ännu finns chans, säger Lars som berättar att utter har setts överallt i åsystemet, också här i kvarnmiljön. Och spillning och spår av utter ser vi åtminstone på flera platser.

Sen gäller det bara att ha lite flyt också men den får jag visst spara till nästa gång.

För så blir det. Trots att vi spanar väldigt noga uteblir uttrarna helt denna morgon.

Men vi njuter istället av många andra härliga upplevelser - vädret, våren och intressanta fåglar inte minst och som sagt - den som spar han har - kvar...

Sångsvanar

.

.

.

..

Kniphane

.

Strömstare