Visst var det så. Jag minns det så väl, att varje morgon då jag parkerade bilen utanför ateljén, så fanns hämplingarna där i busken utanför fönstret; ett prydnadsplommonbuskage, snårigt och sparblommigt. Jag förstod att någonstans därinne i virrvarret fanns en hemlighet.
.
Hämplingparet utanför ateljén..
.
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.
..
.
Oftast satt hanen ensam och sjöng i närheten och då visste jag att honan låg på ägg. Sen när hon kom ut, kvickt och fördolt som en liten mus, flög paret bums iväg över polisstationens tak med elektriska läten.
Ibland satt de tillsammans, han uppsträckt virtuost och hon hopsjunket, burrigt och äggsjukt.
.
Hämplingboet sett genom suddigt fönsterglas..
.
.
.
.
.
.
..
. .
.
.
.. .
.
Idag när snön har smält av den täta busken ser jag det hela genom fönstret. Där ligger ju boet, öppet och synligt i den höstklippta busken, byggt av grässtrån och fodrat med fjäder och tagel - ett typiskt hämplingbo, inte alls som grönfinkens mossgröna.
Ett sommarminne alldeles utanför fönstret.
*
.
Att en nymornad nyckelpiga kryper på golvet i ateljén idag är väl knappast något vårtecken, eller?.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar