14 februari - Tillbaka i vintern

.
Det är sexton grader kallt, fruset och köldstelt då jag far iväg en liten runda över den närmaste skogsbygden för att insupa den vinterkänsla jag erfar efter hemkomsten från Bulgariens tidiga vår med lärksång och blomsterprimörer. .

Vägen ringlar upp förbi Stora Åby kyrka, passerar den brusande E-fyran och försvinner in i mellanbygdens vackra landskap. .

Solen är precis på väg upp över horisonten och bländar mig med blixtar genom kratt och grenverk.


.


.
.


.
.


Jag noterade igår kväll i TV-nyheterna att en mässa pågår i Utrecht i Holland, där svenska kommuner försöker värva nya immigranter.

Vintertomma stugor

.
Och nog finns det plats i Sverige, i skogsbygder och utmarker inte minst. Många hus står tomma, åtminstone vintertomma. Allt är inbäddat i snö och ensamhet. Här skulle behövas lite årsfast befolkning, tänker jag och vill välkomna alla nya innevånare.
.
Musspåren leder över gårdstun mellan bodar, uthus och tomma sopkärl.




.
.
.
.


.


Jag kör längs Disan för att sedan svänga av över Storeryd ner mot Visjön och sedan hem igen. Det blir en tur på en halvmil ungefär.
.
Hos F hänger som vanligt en massa vakskjutna rävar på parad på bodväggen. Varje vinter de senaste åren har det sett likadant ut och jag känner mig sorgsen däröver. Kanske inte så mycket för att några rävar är skjutna men desto mera för att man måste skryta med det på detta sätt. Det känns så otidsenligt, naturförnedrande och provocerande.
.
Och så undrar jag ju förstås över om det hela kommer att bli till någon "nytta", eller om allt sen ska grävas ner när uppvisningen är överstånden..

Bland alla rävarna, jag tror åtta stycken, hänger även en mård denna vinter.

.
Själv kan jag bli lyrisk över att se en vackert pälsad räv traska omkring i ett vinterlandskap och kan svårligen förstå tjusningen i att längta efter att vilja skjuta den för nöjes skull.

Till och med ett spår av räv, som snörar genom terrängen, är vackert att begrunda.