30 april - Det vackra i det lilla

.
Döda klängrosor.

När det stort vackra, det exotiska och ögonbedövande, har gjort sitt. Vad återstår?
Rosorna runt huset, klängrosorna många meter höga, är nedfrusna, svarta, bruna och torra. Barken är sprucken, allt är slut. Efter många års kämpande upp till höjd får allt börja om igen. Orkar jag vänta.
Mitt olivträd som stod i skydd på altanen, lavendelträdet, lagerhäggarna runt huset och mahonian och inte minst mitt älskade fikonträd. Slut med det!

Backatorpsäpplet vid Stugan. Det som jag tagit som ansvar att förvalta för kommande generationer. Dött - avskalat på bark och kvistar av sorkar, harar och rådjur.

"Normalvintern" har gjort sitt. Bort med det överdådiga, det som inte hör hemma. Det svulstiga. Det känsliga. Det främmande.

Back to basic!

Jag vänder mig neråt, mot jorden, mot det lilla. Där finns det vackra kvar. I skydd av vinterns snö har det överlevt. Men, för att uppleva det smått sköna måste man anstränga sig, lägga sig på knä och armbågar. Bli lite skitig också.
..

.
.






Luddveronika, tusensköna och luktviol.
.. .
Smått och vackert. Tusenskönan och luktviolen är invandrare - bara som ett litet utslag av att det också finns undantag som bekräftar regler, med hänvisning till vad jag nyss har skrivit om "främmande inslag". Här finns förvisso också de nya möjligheterna.

.