.
Omvärlden kommer rapsodiskt. En grävmaskin brummar eller snarare surrar från granngatan och skopan slamrar metalliskt. Snöröjning. Jag sjunker åter in iii mig själv någonstans till ett dunkelt virrvarr. Tankar nära sömnens land överrumplar och jag står bredvid och ser på; snett uppifrån; från ungefär där hörnet mellan vägg och tak är och dit är det jättelångt. Jag kan inte nå dit ens i tanken. Att sträcka ut handen och försöka känns alltför jobbigt även om jag vill.
.
Det lyser starkt och kallt från glasrutan rakt genom ögonlocken. Det är en fyrkant med liv. Jag hör inte maskinen längre. Har man slutat för kvällen? Jag ser toppen på två små lönnar, som svajar långsamt i vinden. Där sätter sig plötsligt tre skära fåglar. De är verkligen skära och jag har svårt att fatta. Rullgardinens snodd delar allt i två delar. Det känns väldigt märkligt att någonting inomhus kan påverka verkligheten där utanför.
Vad är klockan? Är det morgon eller kväll? Det måste vara endera, vilket förklarar att fåglarna är tre helt ordinära grönfinkar färgade av rosa himmelsljus.
.
Det är ett märkligt skuggspel runt taklampan. Jag ser en kallblå skugga från snöljuset, på den sida som vetter utåt mot fönstret, och en varmockra på andra sidan från rummets solbelysta väggar och där de båda möts, i mitten, blir det en nyans av grågrönt.
I fyrkanten av liv landar en skata. Hon sitter snett och stjärten flaggar. Så vänder hon huvudet uppåt och vi ser en skata till som flyger över himlen med en kvist i näbben. Vinden drar i grenen och hon sliter för att hålla balansen i luften. Detta ser jag som om tiden stannade en stund.
.
En sorgmygga oscillerar plötsligt framför mitt ansikte; i mickrocirklar, energiskt och vibrerande. Jag blir irriterad men ganska apatiskt. Hon dras mot min unkna andedräkt. Jag blåser lojt bort henne ur mungipan och blundar igen.
.
Min tidsuppfattning saknar förankring i verkligheten.
Ulla kommer och lägger sig. Är det redan kväll?
.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar