28 oktober - Bekräftelse

.
Vi människor har ett stort behov av att bekräfta vår existens och närvaro. Säkert är denna drift ganska unik i djurvärlden, kanske är den också "nödvändig" för att tydliggöra för oss vår medvetenhet om oss själva.
.
På pelarsocklarna i Linköpings domkyrka satte jag mig en gång att läsa det gamla klottret som hade gjorts av alumnerna för hundratals år sedan. Med stor risk för bestraffning hade några av dem ändå dristat sig till att karva in sina namn i kalkstenen. Då en allvarlig åverkan; idag intressanta minnesdokument.
I Habo gamla träkyrka samma sak. Högst uppe under taket i de snålt tilltagna båsen finns chiffer, namn och datum inristade av till leda uttröttade och tvingade människor.
.
I den stora grottan vid Sigulda i Lettland finns överallt namn och tecken; i barken på de grågamla bokarna runt Ellen Keys italienska byggnad Strand likaså, även på klapperstenarna i Hoburgens grottor och i barken på oasens dadelpalmer vid Erg Chebbi i Sahara.
.
Varhelst människor sätter ner sin fot och hand lämnas spår; medvetna och ofta omsorgsfullt tillverkade tecken, i modern form av idag såsom taggar och graffiti, "Kilroy was here!" eller "Rondellhundar".
.
Själv gjorde även jag en liten stenpelare igår vid Hovs Hallar på Bjärehalvön. Jag kunde liksom inte låta bli.
För några år sedan tog någon det första initiativet. Idag kan knappast någon som går förbi avstå från ett eget bidrag. Det har blivit en installation formad av mängden besökares samlade skaparkraft. Det är ett tidsdokument som av väder och vind är utsatt för ständing omformning och entropi och således ett verkligt levande konstverk mitt i naturens harmoni. Jag gillar det. Frågan är dock vad myndigheten som förvaltar naturreservatet anser i det här fallet.