3 juni - För tyst i Stugan

Jag tänder i spiseln och lagar lite mat. Det är tyst och stillsamt men vinden tjuter i skorstenen och skurarna vandrar över landskapet, dock något glesare nu. Genom fönstret berättar härmsångaren om sina bravader och törnsångaren mal sin ramsa - "dvi, dji-dji, dvi, dji-dji, dvi -ditt" - en snabb och upprepad kortsång med lite variation (egentligen är det ett r-ljud i sången hela tiden också), vilken förtäljer att han redan har skaffat sig en maka och inte längre behöver anstränga sig maximalt..

Jag släpper ut några kvardröjande guldögonsländor men för tre stora drottningar av bålgeting är det för sent. De ligger döda och torra i fönstren. Först därvid upptäcker jag skalbaggarna. De som är så lika getingar att de kallas getingbockar. Ett tiotal har kläckts från min körsbärsved i köket och blivit fast på fel sida av friheten då de sökt sig till ljuset i fönstren.
.

Jag samlar in dem och släpper dem lösa på huggkubben utanför farstun. Där passar jag på att fotografera dem. De fångar solvärmen, lever upp med stekellikt ryckiga rörelser (god mimicry minsann), fäller ut sina gulsvarta täckvingar och flyger efter en liten stund iväg ut till rätt sida av friheten. Senare, hemma i ateljén, kan jag artbestämma dem alla till att vara Lövgetingbock, Clytus arietis.

Sen blir det för tyst och tomt i Stugan så jag tittar in på en kopp kaffe i Fältstationen. Det är skönt att få sitta och "slöprata" en stund med goda vänner. Jag underrättas därvid om att den brandkronade kungsfågeln som upptäcktes för tre dagar sedan sitter kvar i närheten av Stocklycke på Omberg och sjunger. Åtminstone gjorde den det i morse.

Eftersom vädret klarnar upp, solen skiner igen mellan vita molntappar, åker jag vägen över berget. Jag ska ju ändå hem i den riktningen.

En brandkronad kungsfågel som jag målade för några år sedan då jag njöt av den i Tyskland. .

Jag ställer mig sålunda på vägrenen i den djupa grönskan och lyssnar men kommer först då på att jag idag knappast har förmågan längre, att kunna lyssna in en brandkronad kungsfågels högstämda sång. Visst tycker jag mig höra att den sjunger, men det kan ju lika gärna vara ett hjärnspöke byggt av för stark önskan.

Christian och Doris spanar efter den brandkronade kungsfågeln som sjunger däruppe i grönskan någonstans.

Som tur är dyker Christian upp längs vägen med bättre öron än mina.
Sen kommer Doris - hon hör bestämt lika illa som jag men tillsammans får vi till slut höra fågeln riktigt bra. Trots noggrann spaning får vi dock aldrig någon brandkronad kungsfågel in i kikaren. Men jag är nöjd ändå - fattas bara.