28 april - Nu gäller alternativ framåt en tid.

För en tid framåt tar det stopp med mitt stora ambitiösa oljemåleri. Förkylningen vill inte släppa och andan är trög och instängd, ej kapabel att hålla jämna steg med ambitionen. Risken är därför att det bara blir skit av allt och då har jag lärt mig att det är lika bra att göra något annat.

Jag passar således på att måla några små "enkla" akvareller istället. Sådana behöver jag också som alternativ vid Konstrundan. Det är ett skönt och vilande avbrott att måla med andra färger och penslar på papper. 

Det blir olika motiv har jag tänkt, inte bara fåglar, även om jag börjar så.

De små målningar i enkla IKEA-ramar är lätta att både ta till sig och med sig hem, billiga i drift liksom. Jag tänker ha ett tiotal färdiga till utställningen och de brukar gå åt. 

En annan liten serie jag redan har klar är fyra fågelakvareller i en storlek något större; också de i enkla ramar och inte så kostsamma.

Alternativ finns alltså för den som tänker sig gå vidare.

26 april - Årets första

Årets första ladusvala svischar förbi lågt över åkern i full fart mot vinden. Det är precis som det ska vara, i rätt tid och allt.

Att ur minnet försöka fånga upplevelsen på pränt är i stort sett omöjligt. Det gick så fort, en impression blott; en suddig bild ur hjärnans bildminne.

25 april - På Omberg

Vi tar till vara på dagarna, både de med regn och utan. Ungefär 20 mm har jag tömt ur mätaren för de senaste dygnen. Det är väldigt bra, nödvändigt faktiskt med den torka som varit ända sedan januari månad. Nu grönskar det i naturen, trädgården och jordbruket. Rapsen började gå i blom i början på veckan och nysådden spirar skirt ljusgrön. 

Körsbär, vårt spaljépäron och plommon blommar nu och idag i solen var där fullt av humlor och vildbin. Jag uppskattar att jag har sett minst ett tjugotal glödsandbin, stora och lysande gör de verklig nytta nu när temperaturen i skuggan ännu är låg.

Vi plockar ramslök, men får se upp för vitsippor, ormbär och storrams som står insprängda i grönskan.

Omberg har vi gästat i stort sett varje dag. Fikat har varit med och en plastpåse för ramslöken.

Grodyngel av arten vanlig groda.

Vi kunde inte låta bli att titta till resultatet av grodleken som skedde för fjorton dar sedan. Nu puttrade det solvarma vattnet av hundratals grodlarver, som låg samlade i täta, vibrerande, mörka skockar för att suga åt sig så mycket solvärme som möjligt med gemensam kraft.

Oljemålning - "Det Tåkern vi alla känner".

I ateljén jobbar jag på för allt jag kan och förmår. Det tar på psyket och orken, ska du veta, att hela tiden försöka nå det mål jag äger i mitt sinne. Konstrundan närmar sig allt snabbare och stressen börjar komma. En förkylning dessutom.

24 april - Med rosigt äppelkindad ändalykt

Frejdigt utlämnande och blott för starka psyken berättade jag för några år sedan om mina "ändliga" problem. Hur jag var tvungen att lägga mig på operationsbordet för att åtgärda besvärliga hemorrojder och hur jag till råga på allt elände bjöd in allmänheten att ta del i både ord och bild efteråt. Allt på egen risk förstås. ("En ny skavank är åtgärdad").

Somliga beundrade mitt mod, andra min brist på hänsyn och integritet. Mitt försvar var att öppenheten med information om ett allmänt och besvärligt problem kunde hjälpa mina medmänniskor. Och detta tror jag faktiskt på.

Nåväl. Doktor Yulia som opererade mig berättade att jag fortsättningsvis måste vara noga med "skötseln" för att inte få tillbaka eländet. Detta är ingen "skitsak", sa hon. Konsistensen ska vara som tandkräm och du ska smörja både innan och efter. Jag fick med mig receptet på en lämplig salva.

Salvan är slut sedan en tid efter flitigt bruk, men jag inventerade mitt badrumsskåp och se vad jag hittade som gott surrogat:

Hädanefter kommer jag förmodligen att få en extra mjuk och rosigt äppelkindad ändalykt. Det ni!

22 april - Vinrankan hemmavid

Den är väl fem år nu, vinrankan som vi planterade vid bodväggen. Den har vuxit snabbt och ger gröna, söta och kärnfria druvor, goda men små. Sorten har jag glömt bort men skörden är fin. Ännu känns det märkligt det här med vindruvor hemmavid. Det är så exotiskt, men ändå alldeles sant att jag, barn på 1950-talet, idag kan njuta av vindruvor direkt från klasen utan att behöva "Längta till Italien" - så som man sjöng och drömde då för länge sedan i skolbänken.

I januari beskar jag rankan ganska hårt. Det är alltid lite oroligt innan man vet om det gått bra vidare under vinterns lopp. För två veckor sedan började den sava ur snittytorna och hoppet återkom. Häromdagen började den grönska med små gulgröna knoppar lite överallt och snittytornas sav stelnade till gelé. Det har gått bra i år igen.

Läser jag lite extra om beskärning av druvor rekommenderas denna att utföras runt årsskiftet, inte för sent alltså, eftersom rankan då kan blöda sig till döds. 

Men jag minns ett program jag såg på TV, som handlade om vinodling vid Medelhavet, där vinets vårsavning sågs som något positivt, ett nästan himmelskt tecken - var det något om jungfrutårar? Jag letar men finner inget adekvat om detta. Jag minns visst fel.

20 apri- Painters from the North

Det började med att människor hittade mina konstverk i den digitala världen och började publicera dem i ett FB-nätverk som heter "Painters from the North" Jag blev både överraskad och glad över dessa initiativ och började fråga mig om jag inte kunde ta egna steg i sammanhanget. 

Så, nu gör jag det då och då, presenterar själv egna oljemålningar, oftast av senare datum, för att på det sättet få kontakt även med en internationell publik. Det är många nya åskådare jag numera möter, vilket är mycket glädjande och inspirerande.

"Vildsådd" oljemålning av Gebbe Björkman 2025.

Senast i raden av presentationer är en målning som jag har döpt till "Vildsådd/Wild seed". Den är ganska ny och bygger på motiv från min hembygd, där kornvallmo ibland står minst lika tät på åkern som den sådda säden p g a att man odlar ekologiskt, alltså utan kemisk ogräsbekämpning.

Jag har lagt ut denna oljemålning idag och har redan fått mycket respons tillbaka. Gå gärna in till "Painters from the North" och njut av både nya och klassiska verk av Nordiska konstnärer.

20 april - Efterlängtat regn

Mer är 7 mm har det inte regnat. Jag hade hoppats på betydligt mera under dessa kalla dagar när vädret ändå är ostadigt och grått.

Ett litet körsbärsträd finner vi ändå, trots det jag skriver nedan. Ett fågelbär som blommar i en sydvänd slänt på Omberg  först av alla.

Bra är det att körsbär och plommon i vår trädgård inte hunnit slå ut. Knopparna är stora och nu hoppas jag de kan ligga på vänt en vecka så att det inte blir som de föregående åren att de blommar i kyla och utan pollinerande insekter och därav utan god fruktsättning.

Vi är på en kort tur över Omberg och vandrar ner mot utsikten vid Västra Väggar, studerar alla idegranar och slånbuskar på nära håll. 

Här gör verkligen slånlaven skäl för sitt namn.

Utsikten från Västra Väggar mot söder är ett av Ombergs mest fotograferade motiv. Pampigt värre men inga pilgrimsfalkar idag.

Så gjorde också jag, fotade alltså!

Vi avslutar vår lilla rundtur med besök på den fina anläggningen Borghamns Strand där vi tar en god fika. I anslutning till detta får dotter Hanna för sig att ta ett dopp i hamnbassängen. Vi andra förstår inte riktigt vad som lockar, men följer henne ut i det kylslagna gråvädret.

Badet blev fotograferat men ej publicerat. Brrr!

Omberg i regnmoln är ett mera neutralt motiv.

18 april - Mitt i ramslöken

Medan Ulla, Hanna och ungdomarna fyller två plastpåsar med doftande ramslöksblad går jag omkring och letar efter mitt. Vi är på Omberg, där ramslöken ställvis står bjudsamt tät och mörkt smaragdgrön. Man får plocka den varsamt för eget husbehov då inte reservatsregler har förtur. 

Ramslök mm. Foto - Hanna Björkman.

Vi tar aldrig mycket, bara lagom till någon pesto eller aromsmör åt steken och snart är det färdigplockat och alla går vidare längs vägen upp till Höje Storäng, där ett stort gäng av arten vanlig groda lekte för två veckor sedan i ett väte längs vägen. Vad har hänt sedan sist?

Ensam med pumpande skogsduvor och en skrikande spillkråka, flyger (skulle önska det var sant) jag upp på en stock av en väldig vält alm liggande i timmerbröten som sorglig rest av den fantastiska almskog som fanns, men nu är helt borta. Idag finner man alm endast som småbusk och döende rester. 

Jag böjer mig ner och lusläser kalligrafin från almsplintborrens täta gnagspår i den silvergrånade stammen. Vackert men dödligt.

foto - Hanna Björkman.

Här sitter jag en stund omgiven av naturens lugna själ, lyssnar, doftar och snabbskissar i min bok. 

Först en ung lönntelning ...

... och sedan en alm, för ung och tunn för att vara drabbad av almdödens bett.

Då kommer de alla tillbaka nerför backen.

- Morfar! Det är massor av små grodyngel i dammen nu. Jag satte ned handen och fick den alldeles full.

16 april - Kulturstöd

Mycket glädjande och också överraskande har jag fått ett ekonomiskt KULTURSTÖD av Region Östergötlands enhet för Kultur och Bildning.

Jag har ansökt om och beviljats ett generöst bidrag för att ro i hamn en idé jag länge har närt om att ge ut delar av min omfattande blogg Naturlig Dagbok, den du läser just nu, i bokform. 

I och med det här välkomna bidraget kan jag under kommande höst och vinter ägna mig åt detta projekt i någorlunda lugn och ro och tänker att det lagom till våren 2026 ska vara klart att presentera ett färdigt alster. Jag återkommer med rapporter om arbetets utveckling.

Ett tack till Region Östergötland är väl härmed på sin plats. Jag avser att motsvara förväntningarna. Tack!

16 april - En sväng mot Motala

När Ulla har annat för sig i solfjäderstaden vid Vättern, åker jag vidare norrut, svänger in mot Lemunda vid Illersjön och kommer så småningom åter ut på Rv 50 vid Nykvarn en dryg mil norrut från Motala. En timme nytt i livet.

Vitsipporna finns där, ibland i heltäckande mattor. Men myllret i skogen gör att de nästan försvinner på foton.

Skogarna längs vägen går i grönska. Först ut är hägg, men björkarna är inte långt efter och lönnen har just börjat blomma med sin intensiva färg; en alldeles egen kulör som jag kallar "lönnblomsgrönt alternativt lönnblomsgult". Vilket som föredras är en smakfråga?

Ungefär vid Lemunda by kommer en brun kärrhökhane på jakt över åkrar och hagar. Han landar i vegetationen, vrider sitt "uggleansikte" bakom ryggen och spänner ljusgula ögon rakt in i mina. En tysta leken på riktigt. 

Strax därefter får jag förklaringen. Vätterns vatten dyker upp mellan träden och stranden bär en bård av halmgul fjolårsvass - brunhökens signum.

Jag finner en liten grusvägsstump som inte är markerad som privat, svänger in och landar vid sjökanten, där sälg och al breder ut sig i en smal sumpskog på stranden. Jag traskar igenom det gungande träsket och kommer ut till en sunkig, kanske övergiven brygga, som lutar ut över klart och kallt Vättervatten som står fotdjupt över en finsandig botten som sänker sig långsamt ut mot öarna i horisonten. Skräp som flytdynor, platsmuggar, sandaler och en fotboll gungar i strandvattnet. 

Jag är nära byn Nedralid.

Tillbaka vid bilen plockar jag en påse nässlor medan rödhaken sjunger och tre par stenknäckar röjer loss ovanför mig i körsbärsträdens toppskikt.

Då jag tittar upp ser jag Heidenstams gård Övralid på höjden ovanför mig. Jag tar ett foto av det vackra huset, men irriterar mig på masterna som förstör hela intrycket av idyll.

Sen är jag strax tillbaka och hämtar upp Ulla och då blir det fika på Ubbes. En god avslutning.

15 april - Avslut

Jag började i höstas, stod på berget vid Vättern norr om Stora Lund vid Hästholmen med staffli, duk och oljefärger. Fulladdad även med papper, penna, penslar och akvarellfärger hade jag en idé om att göra min ultimata "Ombergsmålning" - en slags sammanfattning av mina drömmars berg.

Hela vintern har jag till och från arbetat vidare på den grund jag då anlade. Idag har jag avslutat mitt verk, men ännu har jag ingen riktig distans till målningen; har svårt att bestämma mig för om det blev som jag vill eller inte. 

Men, nu är jag färdig. Nu är det över.

Jag har levt mig in i vandringen dit, längs den utstakade leden tillsammans med den längtan som jag hela tiden känner, att komma dit och vara där. 

Nästan lite ouppnåeligt och drömbart svävar Omberg över Vättern som en saga i ljuset. Allt pekar däråt. Nu går jag vidare. Dit bort!

14 april - Hemma på Morliden

Det var för en vecka sedan, som vi var hembjudna till Peter Lindgren i Stora Morliden; en genuin skogskarl och jägmästare som bytt sida och numera kämpar för en modern, ekologisk syn på skötseln av Sveriges skogar, se gärna vidare i Proselva. 

Morliden kände jag sen tidigare, gården ligger blott 50 m från Smålandsgränsen i Ödeshögs hembygds sydligaste delar. Där bodde för länge sedan en lärarkollega och dit flyttade ett kollektiv "gröna-vågare", också de lärare som var mig väl bekanta. 

Vid kärret nedanför den vackra gården på höjden häckade bygdens första tranpar. Där hängde jag uppe i en knoppande björk och spanade en morgon för att få se den sällsynta tilldragelsen, minns jag. Det var tidigt 1970-tal och tranor var ännu kända endast som Norrlandsmyrarnas unika hemlighet, så olikt från idag.

Dennadag, den 8 april 2025, blir solen vän med oss. Magnolian har börjat blomma mot sydväggens värme och gården Stora Morliden ligger skönt restaurerad, trädgårdsrik och vattenvacker i falurött med vita knutar.

Ni två som går sämre, kan ta den stenlagda gamla kyrkvägen genom skogen, säger Peter, så går vi från andra hållet och vi möts vid den kluvna stenen. Ni kommer att gå igenom skogen jag inte äger men gärna kallar min. Det är en typisk och gammeldags bondskog med stora och rika naturvärden. Jag hoppas på att den ska bli kvar som den är. Njut av er vandring!

Den gamla stensatta kyrkvägen går tvärs genom skogen.

Ni följer vägen bort till en bäck, där blåsipporna blommar.

Blåsipporna.

Bäcken.

Om ni har lust kan ni kliva över bäcken och gå ut på grannmarkens stora kalhygge. Där ser man verkligen hur stor kontrasten blir när ekonomin är i fokus.

Notera att det ligger ett torp därute. Så ledsamt och utsatt, fortsätter Peter.

Gå tillbaka en bit och sväng av mot sydost och ni går genom fin skog av olika slag. 

Vid "kluvna stenen" möts vi igen. Ett enormt flyttblock, splittrat i två.

Sen är det väl dags för en fika hemma vid huset, säger Peter.

En givande diskussion och utbyte av erfarenheter om framför allt skogsbruket av idag förs till kaffet. Därmed bestäms också att vi kommer att ses igen. Tack för fina upplevelser och en god historia, Peter.

7 april - Bonnard på Nationalmuseum

För några veckor sedan blev det besök på Nationalmuseum för att ta in Bonnards utställning med egna ögon.

Vi är på väg.

Bonnard var en av de "sena" impressionisterna, eller snarare en post-impressionist, med överdådig färgskala, nya komponistiska grepp och en frihet i teknik som både överraskade och var kontroversiell. Alla gillade inte Bonnard men han bildade skola och flera grupper skapades runt om i Europa och även i Norden.

Utställningen på Nationalmuseum, i sina sista veckor, fokuserade på kopplingen till alla dessa grupper och enskilda konstnärer i Norden som inspirerades av honom.

Nedan lägger jag upp ett litet antal foton från Bonnards utställning i Stockholm våren 2025, tagna av mig själv en solig men något kylslagen marsdag på vägen till ett för dagen lugnt Nationalmuséum.

Blev jag påverkad och inspirerad? Ja! Jag lärde mig att användning av färg helt kan sakna begränsning och att tekniken i målandet, som jag upplevde den, kan var underordnad eller t o m  bristfällig. 

Släpp loss säger jag till mig själv och Bonnard nickar ivrigt!

5 april - Harr i Vättern

Det är säkert ganska okänt att den ädla laxfisken Harr också finns i Vättern. Den lever i sjöns kalla vatten som en relikt från istiden. Frågan är dock hur länge till. Den globala uppvärmningen har gjort att vattnets medeltemperatur har stigit med nästan två grader sedan 1950-talet då man startade en löpande mätningsserie och ökningen accelererar. Detta är mycket oroande för Vätterns djurliv; inte bara harren är hotad, så även röding, öring, sik och siklöja m. fl. arter.

Hotet uppmärksammades den 10 mars i år genom en artikel i  regionaltidningen Corren. (Klicka gärna vidare på faksimil och länk nedan).

Faksimil ur Corren 10 mars 2025 av Claes Nilsson.

Här är även en länk till SVT-sida som beskriver problemen med Vätterns ökande vattentemperatur.

Jag minns mitt första möte med Vätterns harrar. Det var på 1970-talet, tror jag, när jag en smula badsugen i det sköna vädret vadade ut i kalsingar i det kylslagna vattnet vid Älvarums udde på Omberg och plötsligt fick se ett glest stim med fiskar som vältrade runt över den grusiga bottnen runt mina ben. Jag visste inte först men förstod snart att det var harrfiskar under lek.

En annan gång, när jag bevakade Ombergs pilgrimsfalkar vid Anudden, mötte jag två flugfiskare i full färd med harrfiske från klipporna över grottorna. Vi håller det väldigt hemligt, sa dom och vill inte att fler ska veta om´et, att det finns ett fint flugfiske på harr så nära.

För snart fyrtio år sedan lärde jag känna min blivande kompis Roland Wristel. Trädgårdsentusiast förvisso men det var ändå som fiskare med stor kunskap om Vätterns fiskar som han var en källa till kunskap för mig. 

Roland, han kunde fiska harr. Med sin lilla båt visste han precis när det var dags om försommaren att dra ut på harrfiske. Då agnade han sin flyt-utter med egna flugor på små krokar, lämpade för harrens "ynkligt" lilla mun. Det måste vara precis rätt färg, storlek och utformning för lyckat resultat, sa han och det måste blåsa ostliga vindar, inget annat. Då går jag utanför och nära Omberg fram och tillbaka med min båt och uttrar och ingen annan förstår vad jag egentligen gör. 

Det är nämligen så, sa han, att i den ostliga vinden blåser det ner mängder av kryp och insekter från berget varvid harren går in och förser sig från ytan. Då passar jag på med flugor som liknar det som faller ner på vattnet. Ibland kan det bli ett tiotal och då är jag lycklig.

Harr-hanen i lekdräkt som jag målade till Roland.

Vi kan förresten göra ett byte, föreslog Roland. Du får nyfångade harrar av mig när det blir fångst och så målar du en harr, en lekhane med stor ryggfena, till mig. Jag kommer så fort jag kan med ett lämpligt motiv. Men, du vet, du kan inte frysa dom. När jag ringer måste du vara hemma och ta hand om dom omedelbart, sa han, annars mjuknar de snabbt och blir dåliga.

Det blev några harrar till vårt middagsbord, nystekta eller rökta i ABU-röken under åren innan det tog slut. Roland ramlade ner från ett träd under arbete, skadade ryggen och måste sluta med allt fiske.

Men nu kanske allt är över för alltid. Harrfisket i Vättern tar åtminstone en paus. Jag blir så ledsen över det som händer. Jag hoppas att det totala fiskestoppet på denna fantastiska Vätterfisk kan hjälpa till något! Vart är vi på väg?!

Gensvar från Elin Elderud: Jag skrev om den utrotningshotade harren innan pandemin i JP. Den går inte se sedan många år tillbaka i bäckarna där den lekt.

1 april - Några tankar om upplevelser vid Tåkern idag.

På stora lurardagen, samma dag som Naturum Tåkern öppnar för säsongen och spontana reservatsbesök därmed begränsas till angivna platser, är vi på plats enligt tradition. Vi njuter av ett underbart vårväder, till skillnad från 2024 när snön låg djup över bygden som ett misslyckat aprilskämt.

Foto från vår trädgård den 2 april 2024. Så snabbt kan man förtränga det obehagliga.

Detta år är målsättningen främst att finna den första sädesärlan och första snoken. Ärlan var jag innan ganska säker på, men hur vi än spanar runt längs stranden, eftersom den redan har noterats där av dagens tidigare besökare, kan den inte återfinnas. Vi har däremot stor tur med snokarna. 

Två olika individer hittar vi liggande lugnt i gräs, löv och mossa för att lapa go´ sol. Det är stor lycka för oss att även i år se dem på plats, till skillnad från alla tidigare års åkergrodor, som svårförklarligt tycks vara helt borta från området, varvid strandvattnet inte längre "bubblar" som förr.

Ulla spanar ute över sjön mot två havsörnar som leker i luftrummet över Lindören i fjärran. Två nyfikna gäster kommer fram till oss.

Två avlägsna men spelande havsörnar är i Ullas kikare långt där borta.

- Är det tranor? Har de kommit? Var är de? Vi undrar och letar.

De båda är här för att skåda tranor såsom man brukar vid fågelsjön Hornborgasjön. Detta händer mig varje gång, nästan, att besökare vid Tåkern har samma förväntansfulla fokus på just tranor. De riskerar  att bli "tomhänta" och besvikna eftersom våra båda stora fågelsjöar har helt olika sätt att "förvalta" arten.

Jag försöker förklara, att tranorna i Tåkern är här sedan flera veckor tillbaka och i antal av flera tusen för några dagar sedan, men att de, som inte redan har dragit vidare mot häckningsområden norrut, nu under dagtid, är utspridda över hela bygdens alla åkrar och fält för att äta. Till sjön kommer de först om kvällen, i solnedgången, för att sova i vassar och skyddade laguner.

- Tåkern och Hornborgasjön har helt olika strategi att förvalta sträcket av passerande tranor, säger jag. Vid Hornborgasjön matar man in sträckande tranor till en publiknära och intensiv matplats, "Tranrasten". Vid Tåkern tänker vi oss en mera naturlig, vildare syn på arten, fortsätter jag med illa dold, aningen sarkastisk ton. Det kan nog bli för mycket cirkus och fågelpark över det som händer på andra sidan Vättern! säger jag, fast det är förstås min egen åsikt.

Ute på bryggan sitter ett annat äldre par och spanar. Hon suckar tungt:

Usch! Här är ju bara en massa fiskmåsar och det skränar ju så man får ont i öronen. Ska de verkligen va så här? Kan man inte göra något åt problemet?

Jag försöker finna tålamod och ord att förklara skrattmåsarnas oerhört viktiga potential för fågelsjöar och artens betydelse både upplevelsen av en fågelsjö och för den biologiska mångfalden.

Skrattmås vid bo och varför inte, återbruk av en gammal suddig tuschteckning!

Sen går jag vidare och skänker en tanke åt personalen på Naturum som säkert väldigt ofta får ta del av liknande spörsmål från en ibland något svajig naturpublik. Jovars, här finns minsann ständigt jobba vidare med.

För övrigt kan jag inte låta bli att lägga ut den här något daterade men uppmärksammade oljemålningen, som presenterades av Roman Kolomietsch på nätet idag, helt utan min förskyllan. I rättan tid är den inlagd dessutom och den håller bra ännu, tycker jag! Stolt tar jag emot den.