torsdag 15 mars 2018

15 mars - Fan tro´t, men våren är faktiskt här

.

Snödrivorna ligger mäktiga i samhällen och landskap. Nattemperaturen närmar sig åter minus 10 och våren känns avlägsen, men ändå....



Vintergäcken blommar i bynn men ännu inte hemma hos oss. 

Och Heli från fritidshemmet Rödingen i Hästholmen berättade igår i förbifarten under besöket i ateljén:

"Du, jag såg två tofsvipor vid vägen i morse."

Man tar ju knappast fel på tofsvipor, så trots överraskningen förstår jag ju att hon faktiskt såg två vipor mitt i det rådande vintervädret. Alltså åkte jag dit direkt efter deras besök och minsann...

I det renblåsta partiet mellan gamla riksvägen och den nyare varianten, strax norr om infarten till Hästholmens samhälle, exakt där Heli berättade, fann jag dem. 



På isiga pölar och i knappt synbar grässtubb födosökte fyra tofsvipor och hade jag haft hatt på mig hade jag lyft den, det brukar jag göra enligt en livslång egen tradition.

Två nyanlända dubbeltrastar och ett gäng lika nykomna björktrastar fanns där också. På en liten vårlik plätt i det rådande vinterlandskapet hade alltså vårfåglar slagit sig ner för att rasta en stund på sin resa mot norr. 
Våren är ostoppbar.



Strax ovan tofsvipor och trastar susade jäktande bilister förbi utan synbar koll eller aning. Tänk att de inte insåg att våren var så nära.


*

Och en dag senare, idag den 15 mars, kan jag förstås inte låta bli att åka ytterligare en sväng runt Omberg/Tåkernbygden för att spana in vårtecken.



Dubbeltrast.

Tofsviporna vid Hästholmen är kvar på samma ställe, dock en färre idag, tre alltså. Istället har antalet dubbeltrastar ökat och de är nu runt ett tiotal i området och en handfull starar har anslutit sig till björktrastarna från igår. 



Starar och björktrastar.



Fyra sånglärkor. Uselt foto förstås, då det är taget genom smutsig framruta, men ändå ett gott vårtecken.

På åkervägen vid Kälkestad möter mig ytterligare ett skönt vårtecken i form av fyra sånglärkor vid dikeskanten. Små drillar hörs när de flyger upp framför bilen och det får mig att kvillra av lycka. Ännu en vår för mig alltså, med lärkor som följeslagare. Alldeles underbart!


2 kommentarer:

  1. Under en snabbtur rakt österut från Borgholm såg jag igår min tredje tofsvipa för året.(dagen innan två vipor utanför Borgholm) Ensam ute på ett ännu isbelagt vattendränkt gärde stod den där i snålblåsten. Är det instinkten om att den som är först får den bästa häckningsplatsen och som gör resan mödan värd? Eller är det en oerfaren individ som inte förstått vad det innebär att vara först på plats, och vad det innebär av vedermödor framöver?
    Vad anser du, Gebbe? Bra eller dåligt att vara först på plats?
    Att jag håller tummarna för att vi skall förskonas från ett bakslag är självklart, för isåfall kommer det nog när nämnda vipa med partner ligger på ägg.Tofsvipan har återhämtat sig bra under senare år, men det går fort utför om vädret spelar dem ett spratt.
    Vanellus vanellus står det på ett armband som jag bär. Favoriten bland många andra sedan mina första trevande skådarår i Boxholm på 60-talet.
    Varje första Tofsvipa som jag ser talar till mej. Väcker minnen till liv och ger förhoppning om att våren är i antågande.
    Minns du doften av blöt Tåkernjord med
    vipor och lärkor i luften under tidigt 60-tal, Gebbe?
    Visst var det härligt och det är fint att dela gemensamma minnen.
    Nu ser vi framåt och din rapport visar att nu är våren i antågande.
    Öland och Frank hälsar

    SvaraRadera
  2. Vi två är barn av samma jord.

    Jag minns lärksången som ett paraply över tåkernbygden. Idag är det annorlunda och nya generationer naturentusiaster förstår inte vad jag menar när jag säger att jag saknar lärkorna.

    Min känsla är att de första viporna som jag ser inte stannar länge, de är på resa norröver.
    Men visst bland dessa finns även bygdens innevånare med.

    I morse var det tio grader kallt och snötäcket som ett bonat ekgolv.

    Ha det!

    Gebbe

    SvaraRadera