lördag 25 februari 2017

25 februari - Medial reaktion på min varningsklocka om Tåkerns torka.

.
Corren var snabbt på efter mitt larm om hur det står till med Tåkern.
Reportern Mia Karlsvärd hörde av sig direkt och ville skriva om problemen med vattenbristen i sjön.
Hon önskade dock brädda mina synpunkter med intervjuer från flera håll, vilket jag tyckte var en bra idé.

Varningsklockan var en artikel jag skrev den  22 februari, se nedan!

Så här ser B1:an i Corren ut denna dag, lördag 25 februari 2017


Faksimil Corren B1/reportage Mia Karlsvärd.

Och här är fortsättningen B2 i Corren, lördag den 25 februari 2017


Faksimil Corren B2/reportage Mia Karlsvärd.

Så har då min anmälan gått vidare och blivit offentliggjord så att vederbörliga myndigheter förhoppningsvis kommer att vara på tå inför både fortsättningen av den här säsongen och beredda med åtgärder också inför nästa år.
Det finns nämligen saker att ta tag i, t ex det här med vattenuttag för bevattning av åkrar; en viktig punkt som uppenbarligen är högst olaglig. 
En Tåkernnära gård hade en pump som hämtade vatten ur en sinande och t o m uttorkad Disevidå under sensommar och höst, mitt i värsta torkan, för att vattna potatisåkrar. Det är fakta som jag står  för och jag hoppas att dylika tilltag bevakas bättre fortsättningsvis.

Här är också en länk till Correns reportage i nätupplaga:


*

En liten reflektion i all ödmjukhet över tidningsartikeln bara, för att ställa vetenskapliga fakta till rätta. Det gäller mittenbilden av de tre i rad ovan. Den sägs visa dammussla men så är det inte. Den visar en snäcka - en posthornssnäcka, som också är mycket vanlig i Tåkern
Så här delar man in molluskerna/blötdjuren:


A. Musslor. Har två motstående skal. Alltid vattenlevande i både sött och salt vatten. Den här är en dammussla. Vanlig i Tåkern.

B och C är snäckor. De har ett vridet skal och är alltså sniglar med snäckskal. Många arter finns både i vatten och på torra land. De här två är vattenlevande och är vanliga i Tåkern. C = Större dammsnäcka och  B = Posthornssnäcka

D. Är en snigel. Så kallas de sniglar som saknar yttre skal. Det här är en Svart Skogssnigel.

Bläckfiskar som också är mollusker lämnar jag därhän. De finns inte i Tåkern.
Tack för ordet!

fredag 24 februari 2017

24 februari - I mörka skogen

.
"Där! Schhh!"

"fu-fu-fu-fu-fu"

"Lyssna! Schhh!"

"fu-fu-fu- fu-fu      fu-fu-fu-fu-fu-fu     fu-fu-fu-fu-fu-fu"

"Pärluggla! Hör ni?"

Det är visserligen svagt men det är pärluggla, den som jag minst av de tre räknade med.

Skogen är kolmörk. Vi ser egentligen ingenting. Möjligen svagt om vi lyfter blicken upp mot det tunna himmelsljuset bakom de stora barrträdens kronor och ner mot fötterna där tjällossningens fåror och veck på grusvägen nyss har ställt till förtret med balansen under vår korta vandring.
Venus blixtrar förstås lite extra mellan grenarna.


Vi sitter på en trästock och dricker vårt kaffe ur termos. Klockan är ungefär åtta om kvällen och vi befinner oss på uggleexkursion i Holavedsskogarna söder om Rök. Lorasjöns sydspets anar vi under oss och alldeles bakom ryggen finns den resliga furan med det gamla spillkråkehålet där pärlugglan brukar bo, berättar jag.

Vi har tidigare smått besviket lämnat parkeringsplatsen vid Lorasjöbadet, ett säkert ställe, där vi på väldigt långt håll ändå till slut tyckte oss åtminstone ana ett par visslingar från sparvuggla men intet mera än så och där inte heller kattugglan på orten var bjudsam såsom brukligt.

Men nu vänder turen. Nu blir det uggleexkursion på riktigt.
Vi reser oss och går mot spelet som närmar sig allteftersom.

"fu-fu-fu-fu-fu    fu-fu-fu-fu-fu   fu-fu-fu-fu"

Vi tar lugna steg, stannar tysta, vända mot ljudet och lägger händerna kupade bakom öronen, öppnar munnen men stänger ögonen för att förstärka ljudbilden.

"fu-fu-fu-fu-fu-fu   fu-fu-fu-fu   fu-fu-fu-fu-fu"

Plötsligt hör vi en pärluggla till, ännu mycket längre bort och väldigt svagt, medan "vår" uggla tystnar och istället börjar spela där vi alldeles nyss tog vår fikapaus.
Sakta går vi alltså tillbaka och ställer oss att lyssna, länge, på ett härligt intensivt pärlugglespel på mycket nära håll, säkert inte mer än trettio meter bort.

Naturens egentystnad gör att det mjuka ropet från pärlugglehanen riktigt ekar i skogen. Upplevelsen blir total i sitt unikum.

"fu-fu-fu-fu-fu   fu-fu-fu-fu-fu-fu   fu-fu-fu-fu-fu".

onsdag 22 februari 2017

22 februari - En mentor och föregångare är död.

.
Ännu är det kanske inte riktigt officiellt men jag kan inte låta bli att tänka högt här i min "privata blogg", att Sven-Erik Fransson, min mentor och föregångare i naturintresse, under helgen lugnt och stilla har insomnat i en ålder av 89 år, vilket meddelades mig idag av anhöriga till honom.

1958 då Sven-Erik således var drygt 30 år och lärare i biologi på Lagmansskolan i Mjölby startade han en avdelning av Sveriges Fältbiologiska Ungdomsförening, SFU, tillsammans med några jämnåriga kamrater: Svea Thuresson, Arne Blidvall och Sture Öhman. Syftet var inte för "eget bruk" utan målgruppen var alla vi elever på Mjölby Samrealskola.
Sålunda kallades alla intresserade ungdomar till ett upptaktsmöte i biologisalen och jag var förstås där. Jag var tretton år och en ny epok började i mitt liv; det medfödda stora naturintresset fick en kompass mot ett drömmål.

Sven-Erik och hans kompisar ledde oss till en början med varsam hand men släppte oss snart fria på egna uppdrag i undersökningsområden vid Svartån och Hulterstad, med exkursioner och fågelspaning och så småningom även till ringmärkning vid Tåkern.


Sven-Erik i berättartagen sommaren 2008 under vårt möte med det gamla Tåkerngänget inför rivningen och förestående byggande av det nya Naturum Tåkern.
"Det är ledsamt tycker jag att man inte kan spara vårt fågeltorn, åtminstone som historiskt monument".

 Vi byggde nämligen ett fågeltorn vid stranden av Tåkern på gården Glänås ägor. Utan de hängivna vuxna, som ledde oss i det arbetet hade det förstås aldrig blivit något av med det hela. Projektet var stort och allt gjordes "för hand".

Tornet revs alltså för några år sedan för att ge plats åt det berömda Naturum Tåkern. Både historiskt och in i framtiden är hela denna resa en mycket märklig och fantastisk berättelse.
Vi, det ursprungliga gamla kompisgänget, som leddes av Sven-Erik, är idag dryga 70 år gamla och vi har alla lyckats komma vidare i naturspåret som konstnärer, författare, fotografer, filmfotografer, naturvårdare och forskare. Kan man tänka!


Det ursprungliga gänget samlat vid Naturum Tåkerns nybyggda plattform 2008.
Från vänster: Urban, Kent, Sven-Erik, Christer, Johan, Frank, Lars och Göran. Själv är jag bakom kameran

När jag senast träffade Sven-Erik under ett överraskande besök i min ateljé på Konstrundan 2015, talade han lågmält men begeistrat om sitt Tåkern.


"Jag är där nästan varje dag förstår du Gebbe. Jag tittar på alla människor som kommer dit och tänker på hur det började en gång. Jag är så väldigt glad och stolt över detta, förstår du, och över er alla som det har gått så bra för".

Och även om hans verklighet ibland något snuddade vid fantasin de sista åren blev det han då sade och upplevde en stor tröst också för mig. Det man har gjort och uträttat lever vidare både i det yttre och inre. Sven-Erik är beviset!

Tack för allt Sven-Erik!

22 februari - För Tåkern är vartenda litet snökorn guld värt.

.
Det är torrt i markerna. Bäckar och åar går på tomgång och förser inte maderna vid Tåkern med nödvändigt vårvatten.



Den här bilden tog jag utanför Väversunda i västra delen av Tåkern för några veckor sedan. Det är det allra mest centrala av sjöns värdefulla vassområden. Man ser i förgrunden hur vassbottnens stubb sticker upp; vattennivån är minst trettio centimeter under det normala.

Idag kan man faktiskt gå torrskodd genom de flesta av Tåkerns vassar. Utanför "bunkarna" ligger dybottnen öppen med tusentals kvävda dammusslor exponerade. 
Islossningen som står för dörren kommer troligen med avslöjad fiskdöd och förruttning i släptåg. Jag är mycket orolig för fortsättningen.



Disevidån, här fotograferad vid Gottorp, bär bara skvalpvatten i fåran. Obefintligt snötäcke i Holavedens skogar sydöst om Ödeshög ger heller inget hopp om förändring just nu; om nytt smältvatten från källorna. Det ser krisigt ut! 

Sommarens torka har fortsatt under vintern och Tåkerns vattenstånd har fortsatt att minska till dagens extremt låga nivå.
Jag befarar därför minst två allvarliga direkta följder av denna vattenbrist i landskapet för Tåkerns del och jag tycker att det är dags att ringa i alarmklockan. I korta ordalag är det dessa:

1.  Tåkerns värdefulla gamla vassfält får inget nytt nödvändigt näringstillskott. Det sker nämligen framför allt med en hög vårvattennivå som ordentligt och någorlunda långvarigt täcker rhizomer och rötter. Det här är ett faktum som redan tidigare har ansträngt Tåkerns vass i och med att sjön är reglerad. Enligt min mening tillåts inte nödvändig högvattennivå på våren med dagens gällande regler om amplituder och nivåer, vilket har medfört att kvaliteten på Tåkerns gamla vassfält stadigt har blivit allt sämre, vilket är ett hot mot Tåkerns unika värde som varande det viktigaste vassområdet i hela norra Europa. 

2.  De nu öppna dybottnarna som kommit i dagen genom torkan kommer att besås av mängder med vassfrön som släpps från vipporna alldeles snart. Vassfrön behöver exponerad dybotten för att kunna gro. Detta innebär förmodligen att samtidigt som de gamla vassarna "dör" inåt kommer ny vass att exploatera nya områden utåt mot öppet vatten, vilket på sikt blir ett hot mot den öppna sjöns fauna och flora totalt sett och inte är något som man av naturvårdsskäl önskar. Tåkerns unika karaktär kan hotas när balansen mellan öppen vattenyta och vassområden förändras. 

Mot vädrets/klimatets makter står vi oss slätt. Mildare vintrar med snöbrist är något vi kanske måste börja vänja oss vid och vi måste därför hitta andra nödvändiga åtgärder för att förhindra en snabb icke önskad utveckling vid Tåkern.

A.  Det stora, det som många runt Tåkern idag ser som nästan omöjligt, är att förändra vattendomen så att Tåkerns status och fortsatta bevarande sätts i första hand. Större amplitud i vattenhushållningen med högre och längre vårvatten och försiktigare utsläpp vid sommartorka ser jag som ett måste. Tåkern är värt detta!

B.  Uttag för bevattning ur Tåkerns tillflöden måste regleras bättre. I år gick pumparna för fullt i Disevidån trots att vattnet inte längre rann i strömfåran. Skandal!

C.  Uttag av vintervass för bruksändamål måste om det ska få fortsätta vara strikt reglerat och vetenskapligt uppföljt och ha som mål att vara för florans och faunans bästa.



Tills allt ovanstående möjligen kan sjösättas i tanke och handling gläds jag åt varje litet snökorn som faller över bygden. Det besvärliga slasket utanför ateljén är resultatet av en centimeters nattligt snöfall, i sin ringhet i smält form ändå guld värt och nu porlar det en aning mer i bäckar och åar medan Tåkern suckar tungt av fortsatt längtan.

torsdag 16 februari 2017

16 februari - Vårtecken

.
Igår åkte Ulla och jag ut till skogarna runt Lorasjön några mil sydost om Ödeshög för att försöka lyssna oss fram till något ugglerop. 
Vi startade hemifrån vid fem och anlände mitt i blåtimmen.



Kvällen var vacker och planeten Venus gjorde ett kristallklart nålstick i det dunkla himlapället mot väster där solens kvardröjande ljus låg över trädtopparna. Ute på Lorasjön ristade skridskoskär tecken i det tunna snötäcket medan isen råmade våldsamt av spänning och avslöjade sprickor som med "ljusets hastighet" for långväga runt. 
En räv gick över isen långt där borta mot den mörka skogsbården. Den vände på huvudet, lyssnade efter oss och försvann sen in i mörkret. Nu var vi alldeles ensamma med tystnaden.



För tyst var det och först efter en lång väntan hörde vi till slut en sparvuggla vissla ett par gånger på stort avstånd knappt hörbart. Det blev allt.


*

Idag när vädret är grått och fuktigt ser jag de första gässen dra in över Tåkernbygden och vid Gottorps viltåker landar tjugo skogsduvor i en ekkrona. 




Våren är på väg så smått.

16 februari - "Det mest älskvärda"

.
Rödhaken 
Finns det något mer älskvärt än den?

Finge publiken bestämma kunde jag måla rödhakar på heltid. Vi är tio miljoner människor i Sverige nu och av detta kanske det blir 2 miljoner hushåll. Jag tänker att med ett rödhakemotiv per bostad har jag mer än nog för både resten av detta och eventuellt kommande liv. Fast det är klart det finns ju fler "fågelmålare" som gör rödhakar i akvarell, så vi måste förstås dela på kakan.

Av ovanstående anledning trotsar jag för det mesta önskemålen och håller igen. Högst en gång per år, tänker jag. Man får inte slita ut varken sig själv eller rödhaken.

Nu är det emellertid dags igen.
Incitamentet är det kommande gemensamma lotteriet till OM-kulturs Konstrunda under Kristi Hemmelsfärdshelgen i slutet av maj och att jag har blivit utvald. Nu letar jag efter något lämpligt verk i ateljén för minst 1500 kr. 
Men, jag finner inte något vettigt.

Äsch, jag gör en rödhake, "det mest älskvärda" av allt, tänker jag, det kan väl vara så dags igen och för lotteriets och publikens skull blir ju det säkert perfekt - och prisvärt!



Och så här blir då 2017 års variant. Varsågoda! Originalet kommer jag att presentera under Konstrundan på plats ovanför lotteribordet och då kanske jag kommer att berätta lite mer om hur lite "älskvärd" en rödhake också kan vara i verkligheten.

En mycket livaktig diskussion uppstod i tråden om Rödhaken på FB. Länk här:

https://www.facebook.com/gebbe.bjorkman/posts/10212704369712572?comment_id=10212716433934170&reply_comment_id=10212719778017770&notif_t=feed_comment&notif_id=1487342394454506

onsdag 15 februari 2017

15 februari - Isgädda

.
Jo, det var en grej till från igår.
Arne vid Tåkern ringde och undrade om jag var sugen på gädda. Han och Vesa hade nämligen just varit ute i solskenet och saxat upp ett antal i varierande storlek.

- Du skulle ha varit med, säger Arne.

Och jag vet precis vad han menade eftersom jag har varit med Arne därute förut. Fotot nedan är från en härlig gäddfiskedag på Tåkerns is i februari 2009.



Nåväl, gäddan har jag nu fått. Den ligger i kylskåpet, pinfärsk på gränsen till levande. Jag tackade nej till den på drygt fyra kilo. Den här, på två, passar oss alldeles utmärkt. 

- Du får den, säger Arne. Jag vill inte ha nått



Två kilo romstinn isgädda.

Det kommer att bli filead smörstekt gädda idag, med potatis och riven pepparrot och en tacksamhetens tanke till min generöse vän Arne.



På vägen hem till fiskfixarlunchen noterar jag grönfinken som sitter i topp och sjunger så det knakar, eller snarare surrar. Så trevligt! 
Det är verkligen inte många av dem kvar idag, tänker jag. För bara tio år sedan, innan "gulknoppsepizootien", dominerade de fågelbordet men denna vinter har jag inte haft någon.
Kan man börja hoppas på en återkomst snart?



Så var det gäddan då. För smidighetens skull fileade jag den, panerade med ägg, vetemjöl och ströbröd, kryddade med nymald svartpeppar och örtsalt samt en slatt fullgrädde på topp. Det blev en verklig delikatessmåltid.Tack Arne!



Som "grädde på moset" satte vi oss inne på glasaltanen där vi kunde njuta av 22 graders sommarvärme med stekande solljus som tillbehör trots snön utanför. Det var första gången i år och tidigare än någonsin förut.
En underbar känsla av sommar spred sig därmed mitt i februari!

tisdag 14 februari 2017

14 februari - Den första vårvinterdagen med infriad förväntan

.
Överallt är människor ute på vårlätta fötter under blåhimlen i den första solvärmen för i år och själv hinner jag knappt hem från en resa från Stockholm innan jag åter kastar mig ut i bilen för en tur ner till Tåkern och stugväggens efterlängtade södervärme.
Jag har siktet inställ på årets första grågäss. 



I vattenpölarna badar skatorna, det ser jag flera gånger under dagens lopp på olika platser så det måste vara en alldeles speciell skatbadardag idag.

En fjällvråk lyfter från Väversunda mad i vanlig ordning och vid Ramstadbron möter jag konstnärsvännen Morgan som också är på jakt efter vårtecken och akvarellmotiv. Vi samtalar en stund i väntan på gåskacklet som dock uteblir och undrar istället över alla tusentals spårtecken på Disans snövita is under bron och finner som förklaring en hoper avhuggna hönsfötter som någon lämpat av från vägen. Varför??? 

När jag därpå, såsom min längtan bjöd, har suttit en stund i den där stugväggsvärmen som inte är så särskilt varm ändå, tänker jag mig en promenad över betet ner till båtplatsen vid Renstadkanalen för att få igång kroppsvärmen en smula.

Isen är full av spår och jag upptäcker snart att bland alla rävspår, harspår, hägerspår, minkspår och musspår som broderar sirligt på det tunna snötäcket finns också spår av - Utter!

Jag följer dess spårlöpa en stund. Den kommer från Disans gamla lopp förbi kvarnruinen intill Kvarnstugan och troligen ytterligare en bra bit bortifrån, säkert genom diket ända från Gottorp, där öppet vatten ansluter i Disevidsåns huvudlopp. Men så långt bär inte min spårning idag. 

Här vid Stugan passerar löpan pegeln och båtplatsen, försvinner in under bryggan en stund, snokar sig runt i cirklar och bågar, och drar iväg ut genom vasskanalen mot sjön men återkommer lika tydligt igen och försvinner åter in under bryggan för att därefter fortsätta bort över kanalen mot Ramstad. 
Jag vill inte följa löpan dit eftersom isen knakar betänkligt, men jag behöver heller inte eftersom spåret återvänder och slutligen tar samma väg tillbaka igen mot Disevådån borta vid Gottorp.

Typiskt utter noterar jag. Så vidlyftigt, stressat och nyfiket och inte så där småpluttigt begränsat som med mink t ex.

Jag lägger upp en serie bilder som bevis:



Här syns tydlig skillnad i storlek mellan utter och mink. Det är nästan så att jag tror att minstingen har varit framme och försiktigt nosat på spåren av sin store kusin. "Vem är du"?


Utterns breda runda spårstämplar där simhuden eventuellt kan anas.


Uttern snokade runt vid båtplatsen och bryggorna


Spår till och från


Här har uttern doppat sin spetsiga svans i det tunna snötäcket.

Om nu du som läser detta liksom jag har sett utter eller spår av utter så är det viktigt att du rapporterar detta till Naturhistoriska Riksmuseet. Jag bifogar en länk till rapportformuläret:

http://www.nrm.se/forskningochsamlingar/miljoforskningochovervakning/rapporteradjur/utterforskningochrapportering/utterrapportering.9000752.html

12 februari - Föredrag i Motala

.
Det var packat av folk, rekord för ett årsmöte sades det, när jag besökte Motala Biologiska Förening för ett föredrag till kaffet. Det fanns inte plats för att förbereda det tekniska; det fick bli som det blev.



Så det var lite stökigt trångt men samtidigt förväntansfullt mysigt när jag trängde mig till plats och till slut fick igång mitt bildspel "Resan till Indonesien". Det var semlor till kaffet förresten. Hur gott som helst. En trevlig kväll alltså.

fredag 10 februari 2017

10 februari - När åtalet var nära.

.
Ulla sorterar bort gamla papper ur pärmarna och undrar om hon kan slänga det här.


Gör det säger, säger jag. Det är ju över tio år gammalt. Men förresten, jag kan titta på det först: Papperet visar sig vara det närmaste jag har kommit ett åtal.
Ärendet är överståndet och preskriberat sen länge men kommer upp som ett obehagligt minne direkt när jag ser lappen.

Polisbilen kör fram tätt bakom mig utanför järnvägsstationen i Linköping när jag väntar vid rödljuset. Den följer efter mig när jag svänger in på Snickaregatan och även när jag tar av in på Ågatan. Men först när jag kör in i Åhléns P-garage börjar jag undra vad som egentligen är på gång eftersom den hänger med in även där.
Jag parkerar i en ficka och polisbilen stannar bakom mig och blockerar min reträtt. 
Två unga poliser kliver ur och kommer fram till mig på var sida av bilen och ber mig ganska bryskt att kliva ur.
Jag frågar vad jag har gjort och de svarar att "Det är vi som ställer frågorna" och fortsätter sin hårda linje med att först vilja se körkortet och därefter plocka fram alkotestkittet. Blås!

Jag är ju lite nervös och undrande och misslyckas med mina tre första försök varvid de undrar varför jag inte blåser ordentlig med en gång. Jag förklarar att det är min första alkotest någonsin och ber om råd. Du blåser för fort, säger de. Du ska hålla ut i cirka fem sekunder.

Jag frågar därefter igen vad jag har gjort för fel, folk stirrar ju på mig som vore jag en brottsling och jag känner mig skamligt utlämnad. 
Jag får svaret att jag kör en bil med körförbud.
Vadå?!
Bilen har jag inte ägt mer än ett halvår ungefär, då jag köpte den som begagnad på Asklings Toyota i Linköping, besiktad i vanlig ordning förstås.

Har du koll på din slutsiffra? säger poliserna. Den har gått ut. Du skulle ha besiktat bilen för tre månader sedan.

Visst har jag undrat lite säger jag, trodde kanske att den inte behövde besiktas eftersom vi köpte bilen i slutat av december och inte har fått någon som helst kallelse till att den skulle besiktas igen.

Det är bara ditt ansvar, blir svaret. Det är du som måste veta när det är dags och du kan inte skylla på utebliven kallelse, säger poliserna nu med något vänligare ton när de förstår missförståndet och inser att jag inte är en förhärdad brottsling.

Hur gör jag nu då, frågar jag. Jag måste väl få komma hem till Ödeshög.

Kör direkt hem och ta bilen snarast till besiktning. Vi sänder in rapport om detta och din bil kommer att hållas under uppsikt. Det kan bli åtal. Vi vill inte se dig ute igen förrän bilen är körklar!

...

Två hela arbetsdagar efter denna obehagliga upplevelse ägnar jag åt kontakter med olika myndigheter såsom Trafikverket, Polisen och den på den tiden statliga Bilbesiktningen.
Jag lyckas till slut få myndigheterna att inse problemet med att inte sända ut kallelse till besiktning till ny ägare vid ägarbyte.
I mitt fall fick jag reda på att kallelsen bara hade gått iväg till den förre ägaren. Jag fick nu ett löfte om att man i fortsättningen skulle se till att nya ägare också skulle få ett meddelande.
Jag hoppas att det också fungerar så idag, eller är det möjligen annan ordning nu med ny privat regim.

Möjligen och förhoppningsvis blev mitt "nästan" åtal ändå till lite nytta i det stora hela.

Nu är papperet rivet och slängt! jag har gått vidare.


onsdag 8 februari 2017

8 februari - Det svåra med att måla är att sluta i tid.

.
Så sant som det är sagt: "Det svåra med att måla är att veta när man bör sluta". 
Förenkling talas det alltid om i måleriet. Att måla exakt och för pedantiskt, som det "ser ut", brukar aldrig ge ett gångbart resultat.
Jag vet förstås detta men ändå går jag i fällan ibland och till slut händer det, inte så sällan faktiskt, att man i eftertankens analys ångrar att man fortsatte, "bara lite till".



När jag nu sitter och kikar på det här akvarellupplägget, en vinterstudie från min älskade slätt vid Stugan vid Tåkern, känner jag att det kanske redan här skulle kunna räcka, så sparsmakat och "omålat", att det är intressant för fantasin och tillräckligt "vackert" som det är.

Men ...

tisdag 7 februari 2017

7 februari - Nordanvinden biter ute medan jag drömmer om Sumatra

.
Lätt snö faller ur gråa moln och nordanvinden får lätta flingor att virvla runt. Mycket snö är det förstås inte, knappt skyligt, men kylan kryper ner mot fem minus ute och man är ju lite ovan.

Minnet om vädret är ofta kortare än jag själv verkar tro. Jag läser i min blogg och blir förvånad över att jag förra året just den här dagen såg de första insträckande sädgässen vid Tåkern och även hörde sånglärka. Det anade jag inte, men mina anteckningar ljuger ej. 

Det var det om vädret.

Annan info jag kan lämna är att den där harstudien, som jag presenterade igår, redan är såld. Nätaffärer kan vara kvicka affärer så det gäller att vara på hugget!



"Gliding Lizard" - Sumatra.

Annars då? Jo, jag har nu jobbat färdigt bildspelet om Indonesien, det som jag snart ska visa i Motala (se nedan) och den här lilla spelevinken fann jag i min skisslåda under arbetet och jag kan inte låta bli att lyfta fram den i ljuset - en "Gliding Lizard" från Sumatra.

De var tjattriga de där glidflygsödlorna vi mötte i Indonesien och de gjorde frenetiska armhävningar på trädstammen vid oro och de fanns i olika färger också beroende på omgivningen, i grått, svart, gult, grönt och brunt. 
Plötsligt kastade de sig ut i luften och skrämde nästan livet ur en omedveten förbipasserande. Genom att spänna ut sidoveck av hud på magen gled de iväg upp emot ett tiotal meter till en ny trädstam, där de sedan liksom uppslukades igen. Men ibland markerade de istället sin närvaro genom att vifta med en gul liten vimpel ur magfickans främre del. På ett sturskt och lite retfullt sätt ville de markera -  "Här är jag, men du ser mig bara när jag vill!"

En underbar lite ödla som jag alltid kommer att bära med mig i minnet.

söndag 5 februari 2017

5 februari - Whiskyprovning i Linköping

.
Igår tillsammans med två av mina mågar på Linköpings Konsert&Kongress, genom generös julklapp från Ulla, avnjöt jag årets Whiskyprovning för kanske femte året i rad.
Det är ett verkligt kulturevenemang av rang för den som vill och kan.

Kl 18 steg vi alltså in i ångorna tillsammans med hundratals andra whisky-lovers och ägnade resten av denna kväll åt sparsamt utvalda och mestadels givande smaktester av ädel gyllene dryck av framför allt skotsk men ikväll även japansk härkomst.

Men mest ändå kan ett lyckat seminarium vara och i år gavs oss en ny möjlighet till en superprovning när vi fick plats på front row vid Springbanks eftertraktade seminarium på fem sorter Campbeltown-whisky under trevlig och kunnig guidning på konferenssal "Operetten".



Jag minns inte vår ledares namn och tro för all del inte att det var så här suddigt jag upplevde provningen. Jag har faktiskt allt klart för mig i detalj.

Företaget Springbanks ägs sedan fem generation av familjen Mitchell, grundades på 1820-talet och är idag en av få fristående whiskyproducenter i Skottland. Företaget producerar whisky under tre separata märken: Hazelburn, Springbank och Longrow. Vi fick prova nya spännande tappningar av dem alla tre.



De här fem sorterna blev våra under kvällen och framför allt fyran Springbank 21 år var naturligtvis en verklig höjdare. Endast trehundra flaskor finns buteljerade och en av dessa blev under kvällen vår. Fantastiskt!


torsdag 2 februari 2017

2 februari - Resan till Indonesién 2007

.
I år är det tio år sedan jag var med om drömresan till Indonesien. Vi var ett gäng naturentusiaster och fågelskådare som under ledning av Göran Pettersson deltog i en rekognonseringsresa till Sumatra och Java under augusti och september 2007. 
Inför kommande BirdLife-resor skulle vi testa boende, logistik, guider och själva naturlivet för att utröna hur man kunde lägga upp fortsatta resor och se vilka arter växter och djur som var möjliga att få uppleva.
Det var inte utan en viss stolthet som jag fick deltaga i detta och på min speciella lott kom att lära in så många som möjligt av de flera hundra fågelarternas läten och sång, vilket jag gjorde med stor envishet och lycka. Många exotiska fågelläten sitter ännu som berget!


Allt detta kommer till mig just nu eftersom jag om en dryg vecka ska visa bildspelet som jag gjorde om resan, på Motala Biologiska Förenings årsmöte, och eftersom det är ett par år sedan sist behöver jag fräscha upp mina kunskaper och se över upplägget.

Vad finner jag då? Jo, att det usb-minne där jag hade den färdiga versionen anpassad för min antika gamla laptop är förkommet och inte står att finna någonstans.  I min fasta dator har jag i och för sig sparat programmet men när jag öppnar det förändras alltihop eftersom det inte är 100% kompabilitet mellan powerpointversionerna 2007 - 2017. Så kan det gå!
Så nu sitter jag här i ateljén och försöker att rekonstruera det hela. Det går väl så där; det får bli en något annan version helt enkelt.

Inte tänker jag nu berätta om hela projektet; det är alldeles för omfattande. Men, jag lägger ut lite bildmaterial idag för att peppra mina läsares sinnen och längtan. 
Varsågoda!





På Sumatra blev även lilla jag till en jätte.


Vithandsgibbon. En riktig körsångare.


Sumatratiger såg vi bara spår av och hörde möjligen också.


Black-naped Oriole sjöng som vår sommargylling.


Och Large-billed Crow lät som vår kråka, en lite hes sådan.


Paret av Black and Yellow Broadbills sjöng en helt fantastisk duett.