fredag 13 oktober 2017

13 oktober - Välkomna till en utställning och ett samtal

.
Jag lägger redan nu ut en inbjudan till alla mina läsare och följare att komma till min utställning på Galleri R i Linköping för att delta i ett samtal om min konst och mitt konstnärskap onsdagen den 1 november 2017 kl 18 - 20. 
Självklart hoppas jag att ni då redan tagit del av utställningen under vernissagedagarna men jag vill redan nu meddela att jag därvid lämnar er ensamma med mitt måleri eftersom jag vilar upp mig på annan plats just då.

Alla fakta finns i bilden nedan. Hoppas att vi ses. Nu drar jag mig tillbaka en stund.

hälsar

Gebbe


torsdag 5 oktober 2017

5 oktober - Nästa utställning i Linköping

.
Min nästa utställning blir i Linköping, på Galleri R den 28 oktober - 9 november.
Jag har just sänt iväg manus till vernissagekortet.

Till framsidan valde jag ett nymålat motiv som jag kallar "På begäran" eftersom galleristen bad mig göra "ett sånt där näckrosmotiv". Dock ville jag göra detta lite annorledes och har använt mig av en mer expressionistisk teknik med en färgstark framtoning, lite så där som om van Gogh skulle ha målat ett motiv av Monét - det låter väl!!!



Oljemålningen "På begäran" kommer att pryda framsidan på vernissagekortet.

Redan nu vill jag således passa på att slå ett slag för ett besök. Det vore roligt att få träffas på plats i galleriet och för att underlätta har vi kommit överens, galleristen och jag, om en kvällsträff onsdagen den 1 november mellan kl 18 - 20
Då finns jag på plats för att föra ett samtal med er om min konst och mitt konstnärsskap.




Jag vill härmed hälsa er alla varmt Välkomna!

torsdag 28 september 2017

28 september - Under rubriken självklarheter

.
Det är märkligt hur svårt vi människor ofta har att ta till oss till synes enkla men viktiga sammanhang i naturen och att nya rön från forskare, vilka ibland bara uttrycker och verifierar självklara sammanhang, kan tolkas som otroliga eller revolutionerande.

Då är det skönt att vara egen tänkare, att som ickeforskare ha förmånen att utan risk för kollegial kritik kunna dra till med hypoteser och tankar utan både svångrem och hängslen i åsiktsdressen, att utifrån egna erfarenheter och inlärd kunskap från ett långt liv våga säga rakt ut hur man tror att saker och ting hänger ihop och t o m riskera att kunna beläggas med fel.



Det här med nötskrika och ek till exempel. Förhållandet mellan dessa båda arter är något som kort och gott kan kallas symbiotiskt, d v s att bägge parter har ömsesidig nytta av varandra. Detta är väl känt sedan länge och så självklart för de flesta att en liten artikel i det senaste numret av Vår fågelvärld verkligen slår in redan öppna dörrar.




Det är inte bara egendomligt, det är mycket sorgligt, att motståndet mot och okunskapen om naturens intrikata mönsterväv, dess förhållanden och företeelser både kan förnekas och motarbetas såsom man kan ana i den lilla artikeln ovan, uttryckt i meningen: "Forskarna från Tyskland meddelade att metoden först möttes av skepsis från omgivningen ...".




Jag har i min egen repertoar en föreläsning, ett bildspel: "Fåglar på mitt sätt", där jag till egna små bilder berättar om märkliga och intressanta förhållanden i fågelvärlden. Där ingår just detta med nötskrika och ekollon, varvid jag resonerar kring samspelet dessa arter emellan och betonar hur enastående viktigt det verkar vara för båda parter.

Inslaget är saxat ur min Naturlig dagbok från den 30 september 2010 och går ut på att ca 1 200 000 nötskrikor varje höst kan transportera upp till 8 640 ton ekollon varje år runt i markerna teoretiskt sett. Förvisso finns i denna uppskattning ett antal tämligen okända och därför höftade ingångsvärden. Men oavsett dessa troligen stora felkällor så borde man ändå förstå vikten av förhållandet om man nu inte är helt borta.

Slutsats: Arterna nötskrika och ek är djup beroende av varandra i ett symbiotiskt förhållande; känt sedan länge och numera, äntligen, vetenskapligt befäst (trots vissa protester). Omvärlden häpnar!

(http://naturligdagbok.blogspot.se/search?q=n%C3%B6tskrika ) 

söndag 24 september 2017

24 september - En vecka i Jämtlandsfjällen

.
Vi är hemma igen efter en sagolik höstvecka i Jämtlandsfjällen.
Tillsammans med Karin och Micke åkte Ulla och jag till Mickes föräldrars timrade fjällstuga i Handöl.
Vi hade tur att träffa rätt fjällfärgsdagar kombinerade med vackert väder, så det blev ett oförglömligt äventyr och jag tänker nog återkomma med fler detaljer senare.
För stunden bjuder jag på axplock bilder som aptitretare.








fredag 15 september 2017

torsdag 14 september 2017

14 september - Sandlosta

.
Refererande till ett inlägg häromdagen (se under den 8 september - om årets veteskörd) bryr jag mig egentligen föga och ser istället nästan lite skadeglatt på ett eventuellt kommande problem.
På en av de stora åkrarna nära Tåkern har man nämligen bara harvat efter veteskörden och därefter sått in höstraps i stubben. 
Jag vill inte påstå på något sätt att jag kan det här med lantbruk och odlingsmetoder men jag kan ana att de ökande bestånden av det nyetablerade och besvärliga "åkerogräset" sandlosta längs åkerkanterna i området kan komma att utnyttja tillfället för att annektera ny mark.



Sandlosta om hösten.

Med giftbesprutning mot enhjärtbladiga växter, såsom gräs och därmed också sandlosta, till våren, har man förstås tänkt sig åtgärda eventuella problem på gängse sätt. Men jag har förstått att sandlosta snabbt kan utveckla resistens mot sådana ting och då har vi kanske bäddat för en annan fortsättning.

Hmm...


14 september - Grundvattnet

.
- Hur är de med vattenståndet idag? frågar jag Thomas Rosén , som sköter Tåkerns regleringsföretag, när vi träffas vid Tåkernfondens trettioårsjubileum.



Thomas Rosén flankerad av landshövding Elisabet Nilsson och guiden Malin Granlund Feldt.

- Jo du, det är faktiskt bra. Vattnet är uppe i rätt nivå nu men så har vi ju också haft dammluckorna stängda i snart  femton månader, svarar han.



Skönt, tänker jag.
Men, trots ett frikostigt regnande den senaste tiden tar det tid att fylla upp förråden. De 80 mm som har kommit hjälper till gott, men när jag stannar till vid Disevidån vid Gottorp noterar jag att ån ändå inte brusar såsom jag hade förväntat mig.
Under den gamla stenbron flyter vattnet lågt och stillsamt.



Och längre nedströms mot Ramstadshållet rinner vattnet knappast alls. Vart har allt regnvatten tagit vägen? tänker jag. 

Sensommarens prunkande vegetation och snustorra marker har uppenbarligen tagit hand om varenda droppe. Inte mycket av den goda vätan har lämnats åt floder, åar och sjöar. Grundvattnet får vänta på sitt. Vi får hoppas på en snörik vinter.

Om nu det grunda sjöbäcken som utgör Tåkern fått "sitt på det torra" är det etter värre med en av Europas största vattenreservoarer - Vättern. Ca 60 cm under normalvattenstånd av den sjöns dignitet betyder kubikkilometer i volym och sånt tar tid att fylla upp.



Nya stränder har kommit fram vid Vättern. Här grusbankarna utanför Ålebäcken vid Sverkerkapellet mellan Omberg och Hästholmen - med sextio cm högre vattenstånd, normalt lekbankar för harr.

Jag har hört att Vätterns strandlinje gick lika lågt en period i mitten av 70-talet. Jag minns inte detta själv, men nog känns det kymigt och oroligt om vattnet viker, inte minst som intresset av ökande uttag planeras. Vätterns vatten kan inte räcka till allt och alla.



Det lilla skäret har fått landförbindelse.

onsdag 13 september 2017

13 september - Föreläsning i Vadstena

.
Den späckade gårdagen avslutades med att jag höll mitt föredrag om "Fåglar på mitt sätt" vid Vadstena föreläsningsförening i ett bildspel till egna små illustrationer.
Allt fungerade till slut nästan perfekt och jag kände att min insats var uppskattad.

Jag höll säkert på för länge, en timme och tjugo minuter, men publiken var tålmodig och ville att jag skulle fortsätta trots "överdriften" och jag fick stora applåder av auditoriet, blomma, besked om välkommen tillbaka samt ett nybakat bröd av ordförande Ingegerd Lindaräng.



Salen blev full till nästan sista plats, vilket betyder cirka 60 personer, fantastiskt. Många av åhörarna kände jag sen tidigare.

Årets föreläsningsserie fortsätter enligt nedan Passa på!


12 september - Jubileum Tåkernfonden


Det var fest vid Tåkern igår. Tåkernfonden fyllde trettio år och till jubiléet var även Ulla och jag inbjudna. Vi bjöds på frukost, mingel, tal, guidning och lunch och vi hade turen med vackert väder och en flock på sju ägretthägrar alldeles utanför fönstret.


Ägretthäger - en fågelart att vänja sig vid. Om tio år förutspår jag att den är en regelbunden och alltmer ökande häckfågel i Tåkern.


Landshövding Elisabeth Nilsson, här tillsammans med Ulla, hälsade välkommen med ett glas cider.


Landshövding Rolf Wirtén i berättartagen.

F d Landshövding Rolf Wirtén berättade historien om sitt engagemang för sjön Tåkern och dess fågelliv och sin roll som igångsättare av Tåkernfonden för trettio år sedan.


Lite mingel i salen. Här landshövding Elisabet Nilsson tillsammans med Tåkernfondens initiavtivtagare Christer Elderud och dåvarande byrådirektören på länsstyrelsen i Östergötland Sverker Kärrsgård.


Under en exkursion guidades vi kunnigt av guiden Malin Granlund Feldt som berättade för oss om sjön och dess historia, här från fågeltornet.



En del av församlingen  på maden. Här fick vi också ta del av ringmärkning under ledning av Adam Bergner från Tåkerns fältstation.

fredag 8 september 2017

8 september - Veteskörden 2017

.
Veteskörden har kommit av sig. 
Efter en tidig start på åkrarna i år med korn- och rapsskörd i god ordning kom de senaste veckornas i och för sig efterlängtade regn, i min hembygd runt 70 mm, som en bromskloss i arbetet med att få in grödan i ladorna.



Vetefält den 8 september i Tåkernbygden med Heda kyrkby i fonden.

Nu svartnar därför vetet på Östgötaslätten och jag frågar en lantbrukare jag känner hur det kommer sig att tröskorna inte vandrar där ute trots allt.

- Det är som du säger, att regnet har stoppat upp skördearbetet, men detta är egentligen inte något större bekymmer ändå i år, säger han.

- Hur då? Vad menar du? undrar jag.



Jag får förklaringen, att i år kommer det svenska vetet i huvudsak att bli foder eller etanol i vilket fall som helst oavsett kvaliteten och då gör det ingenting om skörden blir försenad och vetet svartnar.

Jag nosar runt lite i jordbruksannalerna på nätet och finner att ett stort internationellt vetelager är fortsatt intakt och att priset därför är lågt, varför lantbrukarna lika gärna kan "ligga på" skörden. 
Vi odlar vete "för kråkorna".

Om nu detta är sant, är det för jäkligt!

Inte nog med att vi fortsätter att utarma jordbruksbygderna på arter och natur i onödan, vräker ut konstgödsel och gifter som förorenar och dödar och odlar för odlingens egen skull och för bidragens upprätthållande. Det mest oetiska är ändå att 1/3 av världens befolkning lever undermåligt och i svält och är i stort behov av den rika världens vetelager.

Man blir bara så ledsen över hela systemet.

torsdag 7 september 2017

7 september - Min kamelia blommar

.
Min kamelia, det nästan femtioåriga träd, som jag fick av mina goda vänner för ett par år sedan till födelsedagspresent, blommar intensivt just nu.



Det försökte sig på en inomhusblomning i ateljén i mars månad, men nästan alla knoppar torkade bort den gången, men nu ... nu är trädet alldeles fullt av blommor, där det står utomhus i husets skugga. Det är säkert ett hundratal knoppar ytterligare som är på gång men troligen kommer inte alla att hinna med innan frosten kommer.



En kameliablomma är så vacker!

fredag 1 september 2017

1 september - Ljud från himlen

.
"Sly i - ju i",  låter det upprepat uppe från himlen och jag spanar uppåt mot de låga molnen. Efter en stund ser jag dem, de fåglar som jag redan visste var kustpipare.



De är två och de kommer sträckande med god fart på hög höjd mot väster. Med nästan 100 km/h kommer de att vara framme någonstans vid Västkusten redan om ett par timmar och vem vet, de kanske har sträckt nästan hela vägen ända från den sibiriska tundran innan dess. De kan de där stora vadarna!

Som två liade skäror passerar de sekundsnabbt över mig och vore det inte för lätet hade jag inte kunnat artbestämma dem och knappast ens kunnat göra upptäckten.



En av de vackraste fåglar jag vet är kustpiparen i häckningsdräkt, så som man kan se den vid sällsynta inlandsbesök om våren, då den är på väg till Nordasiens tundra. Jag minns en dimmig morgon i maj en gång för många år sedan när två kustpipare i full vårdräkt stod på ett av skären i Vättern utanför Sverkerkapellet. Det var en syn för gudar.

torsdag 31 augusti 2017

31 augusti - Inför en föreläsning i Vadstena

.

Det har varit mycket nu en tid både i arbete och socialt engagemang.
Då måste man prioritera och det är vad jag har gjort. Därför har det blivit lite tomt med skrivandet.

Dags för en liten uppdatering.

Jag har fyllt på mitt "förråd" med små akvarellskisser och anledningen om man nu måste ha en sådan är att jag ska ha ett föredrag på Vadstena föreläsningsförening kvällen den 12 september och att jag då har blivit ombedd att föredra min syn på fåglar och fågelmåleri och därför har bestämt att föreläsningen ska heta "Fåglar på mitt sätt", där jag tänker berätta spännande ting om några arter illustrerade i smått och skissartat akvarellformat.

Jag jobbar med projektet nu och fyller på efterhand till ett bildspel.

Det kommer att handla om tornseglare, kungsörn och myrspov och ett knappt tjugotal andra intressanta fåglar.




Välkomna!

torsdag 17 augusti 2017

17 augusti - Tankar kring en gammal bok om Zoologi

.
För en månad sedan berättade jag om en gammal bok i konstmåleri som jag fått av min vän Frank på Öland.
Han hade tagit hand om den som ung sommararbetare hos sin pappa i Boxholm som var "skrotsamlare" och bland mycket annat också var tidigt ute med returpappershantering.

"Kan väl va bra att spara", tänkte Frank, och lade undan. Vid en rensning nu i somras dök boken upp igen.

"Kan väl va bra att sända till Gebbe", tänkte Frank, och så blev det.

Tankar kring den boken kan du alltså läsa om här nedan under den 16 juli.

Här är ett annat exempel på en gammal bok som Frank har sänt mig.
Det är en lärobok i Zoologi för begynnare av Carl. J. Sundevall, sjätte upplagan, från 1860 och den har enligt namnteckning på titelsidan en gång ägts av Carl Johan Hansson. Undrar om han var lika intresserad av natur som jag.


Boken är vackert patinerad men välbehållen och det är spännande och ibland överraskande att ta del av innehållet.


Det har hänt en hel del i världen sedan 1860. Egentligen är det inte mycket som är sig likt. Men ändå, zoologien lever förstås vidare om än med andra förtecken.

Då för mer än hundrafemtio år sedan hade man till exempel inte ens någon kunskap om jordens istider. Man förstod att något hade hänt och man talade om "Den stora katastrofen" såsom en vetenskaplig beskrivning av Bibelns "syndaflod".  Religionen och skapelseberättelsen var helt ledande för naturvetenskapen i alla ämnen.

Darwins "Origen of Species" publicerades 1859 och det är nog inte troligt att den ens var känd av vår författare vid publiceringen av den här boken och ännu mindre godkänd i så fall. "Utvecklingsläran" var nämligen ytterst kontroversiell under många kommande år och knappast några naturvetare vågade omfatta de nya "ickegudliga irrlärorna" när de presenterades. T o m Darwin själv var ju rädd och tveksam men kände sig "tvingad" för att inte bli omkörd av t ex Wallace och förlora sin ledarroll och riskera falla från sitt podium.


Idag kan det för oss tyckas märkligt att "man inte förstod bättre" men säkert kommer man om ytterligare 150 år att säga samma sak om oss i många fall.

Innehållet i boken är ändå ganska jämbördigt med vår kunskap om zoologi. Det är i det stora hela en beskrivning av olika djurarters utseende, levnadssätt och förekomst.

Klassen "Aves" - fåglar  inleds med en allmän beskrivning där också fåglarnas "märkvärdiga flyttning" presenteras och i det sammanhanget måste man komma ihåg att Carl von Linné så sent som ett knappt århundrade innan ännu inte fann för otroligt att vissa arter, såsom svalorna, kunde övervintra på bottnen av dyiga sjöar och att göken troligen blev till en hök om hösten.
1860 är detta uppenbarligen helt avskrivet.

Jag läser att "öfver 6000 arter äro bekante". Idag närmar sig antalet noterade fågelarter i världen 10 000. Men sånt är ju bara petitesser och lätt förklarat.
I det stora hela står sig innehållet i boken gott.

Hoppas att han hade glädje av boken och den kunskap om natur den förmedlade, Carl Johan Hansson. Jag skulle ha velat kunna träffa honom.

onsdag 16 augusti 2017

16 augusti - På fel plats

.
Vän av ordning noterar gärna när saker och ting hamnar på fel plats, såsom tiggarranunkeln som plötsligt har dykt upp i vår vackra pelargonplantering på altanen. Jag undrade länge vad det skulle bli av de där stora fingrade bladen men nu när det finns gula blommor blev det inte längre svårt.



Tiggarranunkeln har fått sitt namn av att den enligt sägen förr i tiden användes av fattighjon och tiggare till att gnida in i små sår och skavanker varvid den giftiga saften förorsakade dramatisk försämring med varbildning och stora köttiga sårkanter. Allt för att få mera medlidande. Huva!

Den är vacker tycker jag och berättade allt för Ulla som nu håller med mig om att den faktiskt får bli kvar där bland pelargonerna som en katt bland hermeliner.



Värre än så tycker jag det var att upptäcka det vackra pilbladet, Sagittarian, vid kajen längs Stångån mitt i Linköping bland mängder av sopor och skräp. Så totalt nedvärderande,otacksamt och förskräckligt var det att finna denna sköna varelse nedsablad och förolämpad av människor, att jag bara känner vemod och ilska.
Och, det kan väl inte missförstås vad jag anser vara på fel plats i det fallet. Fy attan för viss folk!

måndag 14 augusti 2017

14 augusti - Klubbmästare i singel boule

.
Så har jag blivit klubbmästare i singelboule i Lejonkulan Boule, Linköping, år 2017, en merit att suga på. Stolt och glad är jag förstås efter en seg men lyckosam svit segrar under lördagen ute vid Berg i Ljungsbro. För den som inte spelar boule kan jag berätta att det krävs både svett och hundraprocentig koncentration samt en hel del flyt, för att kunna att stå där som segrare till slut efter 7 timmars intensivt spelande.

Tidigare har jag blivit klubbmästare ett par gånger också i den anrika bouleklubben Club de Boule i Gränna och efter klubbyte för några år sedan känns det stort att få vara där igen, med en ny klubb.

Del av reportage ser du nedan, skrivet av ordförande Johan Nilsson och hämtat från Lejonkulan Boules hemsida. Se hela artikeln: http://idrottonline.se/LejonkulanPCLinkoping-Boule/Nyheter/gebbearbast


Final Gebbe -Bosse. En i långa stunder mycket välspelad final där Bosse har någon eller ett par pinnars övertag hela tiden men där Gebbe i slutvändorna lyckas vrida sig ur greppet och vända till seger både genom fint läggspel och välplacerade skott. Nu sköt Bosse inte mycket sämre han och han fick sin revansch senare på skyttet, se separat artikel, men fick ett tråkigt nedslag på sitt sista lägg som öppnade för att Gebbe hade "hela banan" på sig för att lägga in match, och det gjorde han, 13-10. Vad som glädjer mig extra är att trots att båda finlisterna är veteraner så spelades  minsann inget "veteranspel" utan "spelet spelades" fullt ut. Bra!

foto: Johan Nilsson

Gebbe Björkman, vårt 18.e namn i singeltroféen.

torsdag 10 augusti 2017

10 augusti - Östergötlands flora

.
Projektet Östergötlands flora innebär att att man under en nu pågående tioårsperiod skall inventera så mycket som möjligt av länet på kärlväxter. Länet är uppdelat i rutor och för varje sådant område står en ideell inventerare för ansvaret. Alla växter rapporteras in via Artportalen. Projektledare är biologen Kjell Antonsson från Länsstyrelsen Östergötland.

Själv har jag tagit på mig "Ruta Heda", ett spännande botaniskt område med lite skog, mycket slätt, gårdar och byar samt inte minst en skön åsträckning och ett spännande stäppängsområde. 

Kjell har stött på ett antal gånger nu efter tre års verksamhet och undrat hur det går för mig och jag har måst svara att det inte har hänt så mycket ännu. (Jag har i vanlig ordning alldeles för många måsten omkring mig). Därför har han tagit ett initiativ till en gemensam inventering.


Kjell med protokollet i famnen i solnedgången vid Isberga naturreservat vid Heda.

Igår eftermiddag blev det äntligen av. Vi båda ägnade dryga fem timmar åt gemensam inventering i ett par delar av rutan. Vi gjorde ett tiotal stopp där vi vandrade runt i landskapet och genomförde undersökningen.
Det blev ett spännande, intressant och mycket givande delprojekt och till kommande vår ämnar vi ta oss an den tidiga floran samt komplettera med andra lokaler i rutan.

Ett par intressanta nedslag i protokollet:

Ödemark - vi finner fem exemplar av Åkerkulla, Anthemis arvensis, i en åkerkant.

Stubbetorp - vi finner ett bestånd av Spikvallmo, Papaver argemone, i en åkerkant vid en vägren. 



Åkerkulla.

Kanske ännu mer spännande är det fynd av Sandgräsfjäril, Hipparchia semele, som vi gör på berghällarna runt Ödemark. En försvinnande art vid en inlandslokal väl distanserad från Vätterstranden där den ännu är tämligen allmän. Den kommer förstås också att rapporteras till Artportalen men i ett annat sammanhang.



Brun björnspinnare.

Jag tog förvisso ett dokumentationsfoto av sandgräsfjärilen men det blev så suddigt att det inte platsar i min blogg. Bättre blev istället bilden på den vackra Brun björnspinnare från samma lokal. Låt gå för den då.

onsdag 9 augusti 2017

9 augusti - En glädjande recension i Corren

.
Nästan alla kulturarbetare har en känslig och räddhågad inställning till recensioner. Alla har hört om skådespelare och underhållare som slår upp morgonens tidning med fasa efter en premiärföreställning, konstnärer och författare som knappt vågar öppna tidningen efter en presentation och kulturfolk i allmänhet som helt enkelt gått under och till och med tagit sitt liv efter en allvarlig nedskrivning från en "kritisk" recensent.

För mig är det likartat, det måste jag nog erkänna, även om jag efter snart fyrtio års kamp med penseln och ritstiftet, har blivit tämligen härdad och luttrad. Jag har vant mig helt enkelt.

Jag har fått ta del av både ris och ros och jag är egentligen ganska bortskämd med att framför allt få kritik, vilket är ett mått på att mitt arbete ändå betyder något i sammanhanget, och att recensionerna i allmänhet varit positivt präglade. 
Men, många gånger har ett litet "motbjudande" ord dykt upp och ställt allt det positiva på ända till slut, orden MEN. Nästan alltid har den där lilla pekpinnen, förslaget och tvivlet dykt upp till slut. Tänk att ett så litet ord kan "förstöra" så mycket. Suck.

Nu blev det inte så den här gången efter vernissagen av mina verk på Vadstena Konstgalleri i helgen.
Correns utsände, Sievert Sjöberg, dök upp som så många gånger tidigare, full av glädje och positiv aura.

Jag är honom ytterst tacksam. Det är troligen den mesta positiva recension jag någonsin fått, nästan så att jag blir tårögd av glädje och stolthet. Nu har jag fått förnyad kraft att gå vidare, inte stanna upp, utan fortsätta framåt mot min konstbanas okända slutmål.




Faksimil ur Corren 8 augusti 2017. Sievert Sjöberg.