fredag 8 december 2017

8 december - Klimatet!

.
Nästan sex grader varmt och dagen känns mer som april. Jag går hem till lunch i frisk medvind som spelar flöjt i rosenspaljén medan torra höstlöv kommer dansande över asfalten som en flock tjattrande pilfinkar.
Vid trottoarkanten har en blommande maskros samlat på sig en bädd i lä.
Aldrig att maskrosor blommade vintertid när jag var barn.



Jag suckar över den snabba klimatförändringen som är så påtaglig.

8 december - Kampen

.
Det är en kamp mellan vision och möjligheter som pågår i ateljén när jag målar på mina verk.
Jag pendlar hela tiden, inte kanske mellan hopp och förtvivlan, men nästan. Jag vill ju inte överdriva det hela men måste ändå förklara att det inte alltid är så lätt och givet som man kanske kan tro. I drömmens värld, även i mina egna drömmar, vet jag precis, men så är det det där med verkligheten och dess begränsningar som stjälper mina idéer och planer.


Målarnäven

Jag har fem nya stora oljemålningar som jag hoppas kan bli färdiga till utställningen på Eksjö museum. Det är nära nu på båda sätt. På onsdag kommer min inramare till ateljén med klara ramar i bihängd kärra för montering på plats. Det gäller att få till också logistiken.

Alldeles nyss har jag lämnat över en ny olja till framtiden. Sista penseldraget, som jag ser det just nu, är gjort. Ett "barn" är fött och redan känns det som det inte längre är mitt.


Oljemålning 100 x 170 cm

måndag 4 december 2017

4 december - Detektiven Gebbe

.
Stefan från Röda korset i Ödeshög kom just upp till ateljén från Kupan. Han hade med sig tavla och undrade om landskapsmålningens värde. Det var en reproduktion med ett beteslandskap av Bergh; inte värd mycket mer än ramvärdet, drygt hundra kronor kanske.

- Det finns några målningar till där nere, sa Stefan.

- Jag följer med, svarade jag. 

Bland alla reproduktioner och amatörmässiga lokala konstnärer fann jag dock ett mycket fint porträtt i olja på duk av en kvinna signerat Agneta Brunius.

- Ställ undan den, så forskar jag vidare i ämnet, sa jag.




Det blev en fråga på facebook och alldeles nyss svarade Ingrid Malm Andersson från Stockholm. personligt bekant med tidigare maken till Agneta Brunius, författaren Per Gunnar Evander att dottern Carin Evander troligen kan vidimera verket och porträttet.

Nu har jag tillskrivit Carin Evander och väntar med spänning på en fortsättning.
Det är spännande att vara detektiv.

Jag återkommer förstås ....

Senare tillägg, (kl 16.30 dag som ovan):
Kommunikation går idag uppenbarligen mycket snabbare via nätet än genom posthantering. Sålunda har jag numera fått direktkontakt med Carin Evander som meddelar att detta är ett porträtt av läkaren och författaren Christina Doctare, mycket riktigt utfört av Carins mor Agneta Brunius.
Nu har jag tillskrivit Christina Doctare, som jag känner sedan tidigare för att efterhöra eventuellt intresse.
Återigen sker kontakten meddelst ordinaire posthantering. Nu får vi se var detta slutar.

7 dec.: Köpet är klart. Porträttet står temporärt i förrådet i min ateljé för senare vidaretransport mot Stockholm. Christina Doctare är dock verkligt brydd över hur det kunde komma sig att tavlan en gång kom på avvägar, men nu har den äntligen hittat hem till slut. 

torsdag 30 november 2017

30 november - Aktuell utställning

.
Nästa utställning med mina verk blir på Eksjö museum den 16 december 2017 - 7 januari 2018 tillsammans med vännen och keramikern Lasse Frisk också från Ödeshög.
Jag kommer bland annat att visa ett antal nya oljemålningar i stort format. 

Eksjö är en fantastisk gammal fin "trästad" så passa på att se dig runt både på muséet och i staden

Allt du behöver veta finns tillhanda om du klickar på någon av affischerna nedan.

Varmt välkomna!






onsdag 29 november 2017

29 november - Diverse

.
Firade min mors 94 årsdag igår eftermiddag tillsammans med fader, systrar, barnbarn och barnbarnsbarn. Stort och kärligt!


Mor och far - foto av syster Eva Björkman.

Idag har jag dragit ut min första tand som vuxen - en gammal rotfylld kindtand som strulat ett decennium. Det var dags nu och skönt att få den väck. Gluggen känns stor och tungan letar hela tiden efter sin frånvarande gamla vän.


- Vill du ha den, frågar tandläkare Angéla. 
- Nej tack, svarar jag raskt. Släng skräpet!
Men tanden målar jag ur minnet.

Snöblasket från igår har förstås regnat bort. Såg en daggmask krypa på asfalten idag. Märkligt!


Rotblötan och frånvaron av tjäle har tvingat upp flera daggmaskar till en dödsdömd vandring.

Jag jobbar nu intensivt med mina stora oljemålningar i ateljén. Utställningen på Eksjö museum närmar sig med stormsteg. Får se hur mycket som är möjligt att avsluta i tid.
Här följer några exempel på arbetet som pågår. Observera att bilderna är beskurna och ickefärdiga.





torsdag 23 november 2017

23 november - Kattuggla i braskaminen

.
Grannarna Solveig och Christer ringde mig igår och berättade att de hört krafsande ljud sen i förrgår från skorstenen till braskaminen.
Efter att ha öppnat spjället på morgonen rasade en kattuggla ner, varför det blev det dags för en liten räddningsaktion från undertecknad.

Ugglan var sotig, speciellt i ansiktet, men annars vid god vigör.
Efter uppvisning och mobilfoto från "värdparet", släppte jag ut kattugglan i prästgårdens trädgård där den säkert redan hörde hemma. Den lättade från min hand och försvann in i det efterlängtade novembermörkret.


Nu får vi hoppas på gott fortsatt liv och undvikande av skorstenspipor.

Tillägg den 26/11. Ett dokumentationsfoto av Christer Rosäll:



tisdag 21 november 2017

21 november - Service

.
Ålderdomens förbannelse är ökande skröplighet och allmän degenereringen av kroppen och dess funktioner. Jag känner väl ändå att jag bara är i början av processen men vet samtidigt att den faktiskt har pågått allt sedan  tjugoårsåldern och accelererar i tempo nu när man har passerat dryga 70. Jag har börjat räkna ner så smått och ser att åren framför mig är snabbt försvinnande och att tio år bakåt inte är någonting jämfört med de tio kommande. Suck!

Det hela har startat med min vänsterfot.
Jag måste numera välja trottoarsida att gå på, den måste luta åt vänster för att jag inte skall få ont. Riktigt problematiskt blev det nyligen på Spaniens östkust, då jag bara kunde gå söderut beroende på strandens lutning. När jag vände tillbaka mot norr fick jag så stora problem att jag funderade på att fortsätta hela varvet runt av den Iberiska halvön.

Jag som alltid bertraktat mig tillhörande den atletiska typen har nämligen fått reda på att jag numera är plattfot - ett skrämmande lågt omdöme enligt min mening, och inte är det heller nog därmed - min vänsterfot är nämligen i behov av åtskilliga ingrepp och korrigeringar den närmaste tiden.


Ortopedläkaren Kristoffer i Motala baissar dock det negativa epitetet, plattfot, genom att titta mig rakt in i ögonen och förklara att det drabbar i stort sett alla fotbollsspelare. Nu har jag ju förstås inte varit speciellt verksam i det området men har istället gammal badminton att ta till som förklaring.

Det hjälpte inte med de hålfotsinlägg som jag fick för ett halvår sedan. Nu är det dags för operation säger Kristoffer. Det är ett rutinuppdrag för mig, säger han, en "snickaråtgärd", men för dig som patient är det lite värre.
Räkna med besvärligheter och smärta och en konvalescenstid om totalt minst sex veckor, tre med gips och tre utan. Jag skall nämligen flytta hälen, förlänga hälsenan och lyfta upp fotvalvet. Artrosen med stortån tar vi därefter i nästa omgång.

Vi hör av oss med tid och sen är du välkommen på service!

Senare tillägg:
Genom facebook, där jag presenterade kortversionen av detta meddelande har jag fått många trösterika ord, glada tillrop samt goda råd. Genom släkt-i-släktingen Lisa fick jag följande länk till en websida om mitt problem. Lisa visste precis eftersom hon gått igenom samma sak.
Tack Lisa - nu har jag läst på.

http://fotkirurg.se/information-om-hyprocure-operation-och-hyperpronations-operation/

fredag 17 november 2017

17 november - Arbete

.
Jag arbetar envetet vidare i ateljén. 
Nyss har jag avslutat en lyckad utställning på Galleri R i Linköping med många intresserade och nöjda besökare och med ett överraskande gott ekonomiskt resultat. 

Jag vilar dock inte på några lagrar. Redan om en knapp månad öppnar vår gemensamma utställning - keramiker Lasse Frisks och undertecknads - på Eksjö museum och jag måste komplettera rejält om jag ska fylla de många och stora väggar som väntar där. 
Som alltid jobbar jag dock om lott, så utöver den kraftigt reducerade grunden från avslutad utställning, har jag ett antal nya verk på gång sen tidigare; knappt tio medelstora till verkligt stora oljemålningar och även om inte allt detta kommer att lyckligt avslutas i tid, känner jag mig ändå nöjd med resultatet hittills. 
Det som emellertid saknas i min tänkta planering är ordentliga akvareller. Men äh! det måste gå ändå, tänker jag, så idag åkte jag iväg med tio enklare akvarellskisser till inramning för att fylla luckorna.

Som sagt, arbetet med mina stora oljor kräver mycket omsorg, tid och tanke och jag arbetar så hårt att jag nyss faktiskt började må lite illa av den enträgna fliten och färgen.

Jag tar en paus, tänker jag därför och sätter mig en stund på kontoret vid datorn och skriver på min blogg. Och så här blev det.




torsdag 9 november 2017

9 november - Hallon och sidensvansar

.
Jag plockar en sista näve hösthallon samtidigt som vinterns första sidensvansar dyker upp. Årstidsmöte.



Sen går jag åter in i ateljén och målar på mina nya stora oljor.


måndag 6 november 2017

6 november - Koketteri


När jag talar med "folk" om fåglar så märker jag att det ibland finns ett visst mått av koketteri blandat med den eventuella okunskapen.
Av rädsla för att inte göra bort sig, verka obildbar eller riktigt markera sitt ointresse dräper man i god tid samtalet med ett:
"Ja, jag jag kan bara tre slags fåglar, de som flyger, simmar eller går och nåt annat är jag inte vidare intresserad av".

Stig Grybes klassiska fågelskådarmonolog om "Vita örnar efter skärgårdsbåtarna" är ett gott exempel på sådant koketteri och drift med ett kunskapsområde.


Inga vita örnar, men väl vita pelikaner, fotograferade vid Taj Mahal i Indien.

Ibland blir jag lite ledsen över beteendet. Fåglarna t ex som ett intresse i natur är värt mera och är viktigare än så. Fasen tänker jag, hur ska det bli i framtiden om man inte bryr sig eller ens försöker bjuda till.

Men, å andra sidan brukar jag svara dem som frågar mig om vad jag har för bil ...

"Den är bronsfärgat grå".

lördag 4 november 2017

4 november - Uppmärksamhet

.
I samband med min pågående utställning på Galleri R i Linköping har Corren varit bjudsamma med uppmärksamhet, nästan så att det blir "övermaga". Man har blivit en "lokal kändis". Se bara:



fredag 3 november 2017

3 november - Annorlunda snabbvisit

.
Jag är tillbaka igen från två veckor i soliga Spanien och har således en hel del att tala om. Men jag väntar med allt detta och koncentrerar dagens återintåg i bloggens värld till det annorlunda besök vi fick i trädgården idag.

Jag klippte rosor och murgröna, medan Ulla och Hanna räfsade löv, när jag plötsligt hörde ett starkt,  liksom klirrande fågelljud som faktiskt påminde en del om munkpapegojornas skränande skrik från dadelpalmerna vid den spanska kusten, alldeles nyligt dagligen närvarande i mina öron.

Jag spanade runt och till slut upptäckte jag producenten. Det var en papegoja som satt i i grannens parklönn och lockade. Eftersom jag inte hade kamera med mig använde jag min idag tämligen usla mobil för ett dokumentationsfoto. Suddigt blev det och distanserat men ändå något.

Det var en rosenhuvad dvärgpapegoja, en art från sydvästra Afrika, populär som burfågel, tyvärr får jag väl säga, eftersom den inte är lättskött med sin skränighet och sin väl kända svårighet i häckningsframgång under fångenskap vilket lätt leder till besvikelse. 
Arten är mycket bättre i frihet på hemmaplan!

Kanske hade de här ovan beskrivna svårigheterna lett till ett medvetet utsläpp, fast troligare är förstås att det hela skett av misstag. Någon var säkert väldigt ledsen.
Hursomhelst. Här var den nu i frihet bland inhemska fåglar, ensam i sin utsatthet med ett dystert framtidsperspektiv i utsikt, en oundviklig död inom kort.



Det blev blott en snabbvisit, tio minuter stannade den exotiska gästen i trädgården sen drog den vidare mot söder faktiskt och kanske kan fler ornitologer följa resan, men inte kan den väl nå Falsterbo i alla fall.

fredag 13 oktober 2017

13 oktober - Välkomna till en utställning och ett samtal

.
Jag lägger redan nu ut en inbjudan till alla mina läsare och följare att komma till min utställning på Galleri R i Linköping för att delta i ett samtal om min konst och mitt konstnärskap onsdagen den 1 november 2017 kl 18 - 20. 
Självklart hoppas jag att ni då redan tagit del av utställningen under vernissagedagarna men jag vill redan nu meddela att jag därvid lämnar er ensamma med mitt måleri eftersom jag vilar upp mig på annan plats just då.

Alla fakta finns i bilden nedan. Hoppas att vi ses. Nu drar jag mig tillbaka en stund.

hälsar

Gebbe


torsdag 5 oktober 2017

5 oktober - Nästa utställning i Linköping

.
Min nästa utställning blir i Linköping, på Galleri R den 28 oktober - 9 november.
Jag har just sänt iväg manus till vernissagekortet.

Till framsidan valde jag ett nymålat motiv som jag kallar "På begäran" eftersom galleristen bad mig göra "ett sånt där näckrosmotiv". Dock ville jag göra detta lite annorledes och har använt mig av en mer expressionistisk teknik med en färgstark framtoning, lite så där som om van Gogh skulle ha målat ett motiv av Monét - det låter väl!!!



Oljemålningen "På begäran" kommer att pryda framsidan på vernissagekortet.

Redan nu vill jag således passa på att slå ett slag för ett besök. Det vore roligt att få träffas på plats i galleriet och för att underlätta har vi kommit överens, galleristen och jag, om en kvällsträff onsdagen den 1 november mellan kl 18 - 20
Då finns jag på plats för att föra ett samtal med er om min konst och mitt konstnärsskap.




Jag vill härmed hälsa er alla varmt Välkomna!

torsdag 28 september 2017

28 september - Under rubriken självklarheter

.
Det är märkligt hur svårt vi människor ofta har att ta till oss till synes enkla men viktiga sammanhang i naturen och att nya rön från forskare, vilka ibland bara uttrycker och verifierar självklara sammanhang, kan tolkas som otroliga eller revolutionerande.

Då är det skönt att vara egen tänkare, att som ickeforskare ha förmånen att utan risk för kollegial kritik kunna dra till med hypoteser och tankar utan både svångrem och hängslen i åsiktsdressen, att utifrån egna erfarenheter och inlärd kunskap från ett långt liv våga säga rakt ut hur man tror att saker och ting hänger ihop och t o m riskera att kunna beläggas med fel.



Det här med nötskrika och ek till exempel. Förhållandet mellan dessa båda arter är något som kort och gott kan kallas symbiotiskt, d v s att bägge parter har ömsesidig nytta av varandra. Detta är väl känt sedan länge och så självklart för de flesta att en liten artikel i det senaste numret av Vår fågelvärld verkligen slår in redan öppna dörrar.




Det är inte bara egendomligt, det är mycket sorgligt, att motståndet mot och okunskapen om naturens intrikata mönsterväv, dess förhållanden och företeelser både kan förnekas och motarbetas såsom man kan ana i den lilla artikeln ovan, uttryckt i meningen: "Forskarna från Tyskland meddelade att metoden först möttes av skepsis från omgivningen ...".




Jag har i min egen repertoar en föreläsning, ett bildspel: "Fåglar på mitt sätt", där jag till egna små bilder berättar om märkliga och intressanta förhållanden i fågelvärlden. Där ingår just detta med nötskrika och ekollon, varvid jag resonerar kring samspelet dessa arter emellan och betonar hur enastående viktigt det verkar vara för båda parter.

Inslaget är saxat ur min Naturlig dagbok från den 30 september 2010 och går ut på att ca 1 200 000 nötskrikor varje höst kan transportera upp till 8 640 ton ekollon varje år runt i markerna teoretiskt sett. Förvisso finns i denna uppskattning ett antal tämligen okända och därför höftade ingångsvärden. Men oavsett dessa troligen stora felkällor så borde man ändå förstå vikten av förhållandet om man nu inte är helt borta.

Slutsats: Arterna nötskrika och ek är djup beroende av varandra i ett symbiotiskt förhållande; känt sedan länge och numera, äntligen, vetenskapligt befäst (trots vissa protester). Omvärlden häpnar!

(http://naturligdagbok.blogspot.se/search?q=n%C3%B6tskrika ) 

söndag 24 september 2017

24 september - En vecka i Jämtlandsfjällen

.
Vi är hemma igen efter en sagolik höstvecka i Jämtlandsfjällen.
Tillsammans med Karin och Micke åkte Ulla och jag till Mickes föräldrars timrade fjällstuga i Handöl.
Vi hade tur att träffa rätt fjällfärgsdagar kombinerade med vackert väder, så det blev ett oförglömligt äventyr och jag tänker nog återkomma med fler detaljer senare.
För stunden bjuder jag på axplock bilder som aptitretare.








fredag 15 september 2017

torsdag 14 september 2017

14 september - Sandlosta

.
Refererande till ett inlägg häromdagen (se under den 8 september - om årets veteskörd) bryr jag mig egentligen föga och ser istället nästan lite skadeglatt på ett eventuellt kommande problem.
På en av de stora åkrarna nära Tåkern har man nämligen bara harvat efter veteskörden och därefter sått in höstraps i stubben. 
Jag vill inte påstå på något sätt att jag kan det här med lantbruk och odlingsmetoder men jag kan ana att de ökande bestånden av det nyetablerade och besvärliga "åkerogräset" sandlosta längs åkerkanterna i området kan komma att utnyttja tillfället för att annektera ny mark.



Sandlosta om hösten.

Med giftbesprutning mot enhjärtbladiga växter, såsom gräs och därmed också sandlosta, till våren, har man förstås tänkt sig åtgärda eventuella problem på gängse sätt. Men jag har förstått att sandlosta snabbt kan utveckla resistens mot sådana ting och då har vi kanske bäddat för en annan fortsättning.

Hmm...


14 september - Grundvattnet

.
- Hur är de med vattenståndet idag? frågar jag Thomas Rosén , som sköter Tåkerns regleringsföretag, när vi träffas vid Tåkernfondens trettioårsjubileum.



Thomas Rosén flankerad av landshövding Elisabet Nilsson och guiden Malin Granlund Feldt.

- Jo du, det är faktiskt bra. Vattnet är uppe i rätt nivå nu men så har vi ju också haft dammluckorna stängda i snart  femton månader, svarar han.



Skönt, tänker jag.
Men, trots ett frikostigt regnande den senaste tiden tar det tid att fylla upp förråden. De 80 mm som har kommit hjälper till gott, men när jag stannar till vid Disevidån vid Gottorp noterar jag att ån ändå inte brusar såsom jag hade förväntat mig.
Under den gamla stenbron flyter vattnet lågt och stillsamt.



Och längre nedströms mot Ramstadshållet rinner vattnet knappast alls. Vart har allt regnvatten tagit vägen? tänker jag. 

Sensommarens prunkande vegetation och snustorra marker har uppenbarligen tagit hand om varenda droppe. Inte mycket av den goda vätan har lämnats åt floder, åar och sjöar. Grundvattnet får vänta på sitt. Vi får hoppas på en snörik vinter.

Om nu det grunda sjöbäcken som utgör Tåkern fått "sitt på det torra" är det etter värre med en av Europas största vattenreservoarer - Vättern. Ca 60 cm under normalvattenstånd av den sjöns dignitet betyder kubikkilometer i volym och sånt tar tid att fylla upp.



Nya stränder har kommit fram vid Vättern. Här grusbankarna utanför Ålebäcken vid Sverkerkapellet mellan Omberg och Hästholmen - med sextio cm högre vattenstånd, normalt lekbankar för harr.

Jag har hört att Vätterns strandlinje gick lika lågt en period i mitten av 70-talet. Jag minns inte detta själv, men nog känns det kymigt och oroligt om vattnet viker, inte minst som intresset av ökande uttag planeras. Vätterns vatten kan inte räcka till allt och alla.



Det lilla skäret har fått landförbindelse.

onsdag 13 september 2017

13 september - Föreläsning i Vadstena

.
Den späckade gårdagen avslutades med att jag höll mitt föredrag om "Fåglar på mitt sätt" vid Vadstena föreläsningsförening i ett bildspel till egna små illustrationer.
Allt fungerade till slut nästan perfekt och jag kände att min insats var uppskattad.

Jag höll säkert på för länge, en timme och tjugo minuter, men publiken var tålmodig och ville att jag skulle fortsätta trots "överdriften" och jag fick stora applåder av auditoriet, blomma, besked om välkommen tillbaka samt ett nybakat bröd av ordförande Ingegerd Lindaräng.



Salen blev full till nästan sista plats, vilket betyder cirka 60 personer, fantastiskt. Många av åhörarna kände jag sen tidigare.

Årets föreläsningsserie fortsätter enligt nedan Passa på!


12 september - Jubileum Tåkernfonden


Det var fest vid Tåkern igår. Tåkernfonden fyllde trettio år och till jubiléet var även Ulla och jag inbjudna. Vi bjöds på frukost, mingel, tal, guidning och lunch och vi hade turen med vackert väder och en flock på sju ägretthägrar alldeles utanför fönstret.


Ägretthäger - en fågelart att vänja sig vid. Om tio år förutspår jag att den är en regelbunden och alltmer ökande häckfågel i Tåkern.


Landshövding Elisabeth Nilsson, här tillsammans med Ulla, hälsade välkommen med ett glas cider.


Landshövding Rolf Wirtén i berättartagen.

F d Landshövding Rolf Wirtén berättade historien om sitt engagemang för sjön Tåkern och dess fågelliv och sin roll som igångsättare av Tåkernfonden för trettio år sedan.


Lite mingel i salen. Här landshövding Elisabet Nilsson tillsammans med Tåkernfondens initiavtivtagare Christer Elderud och dåvarande byrådirektören på länsstyrelsen i Östergötland Sverker Kärrsgård.


Under en exkursion guidades vi kunnigt av guiden Malin Granlund Feldt som berättade för oss om sjön och dess historia, här från fågeltornet.



En del av församlingen  på maden. Här fick vi också ta del av ringmärkning under ledning av Adam Bergner från Tåkerns fältstation.