lördag 31 december 2016

31 december - Funderingar på årets sista dag

.
Sicken en midvinter vi har. Igår var det plus 9 grader och luften var vårvän om än lite dragig från sydväst. 
Det känns väldigt oroligt med det nya klimatet om det är det vi just ser resultatet av, men likväl skönt på ett annat sätt. Jag personligen blir således lite kluven av det hela. Jag menar, att i vårt nordliga kalla land blir sådan här överskottsvärme vintertid en behaglighet som är svårt att tycka illa om. Det enda jag egentligen saknar med snön, som ändå aldrig är något att lita på på våra breddgrader nuförtiden, är att vinterdagarna blir så mörka; minst en timme kortare ljusmässigt per dag. Sånt kan ju verka deprimerandedrivande förstås.

Sen är det ju en helt annan sak med själva naturen, vad som händer med klimatzonernas förändring i vårt land och hur detta påverkar snabbt eller smygande. Alla som är något så när insatta i  t ex olika arters, växter och djur, utbredning i landet har redan noterat flera påtagliga förändringar. 
Låt mig ge ett par exempel:

Flera kontinentala fågelarter har blivit också svenska: sydlig gransångare, biätare, härfågel, svarthakad buskskvätta, brandkronad kungsfågel och trädgårdsträdkrypare. Andra svenska fåglar försvinner från oss eller minskar snabbt: sydlig kärrsnäppa, brushane och roskarl. I och med att blåbärsriset minskar i söder förflyttas skogshönsen utbredning alltmer norröver. Tjädrar finns knappast inte längre i "min" skog, där de ännu var vanliga på 1970-talet.
Nya leddjur kommer in i landet. En ny större art av insekten silverfisk har etablerat sig ända uppe i Mellansverige och ställer till problem med boksamlingar på bibliotek. 
En ny art av spindlar - getingspindel - sprider sig raskt norröver och jag förväntar mig att se mitt första exemplar i hemmabygden 2017.
Harlequinnyckelpigan är en invasiv art som massuppträder och tränger bort andra nyttiga nyckelpigor. Den finns redan i mängder i södra Sverige.
Ekens nordgräns och andra "ädlare" lövträd förflyttas allt längre norrut och därmed följer arter som rådjur bärande på fästingar.
Rödräven tränger snabbt bort fjällräven och riporna försvinner högre upp mot fjälltopparna.
Nya invasiva arter följer med fraktfartyg till svenska farvatten som blivit så uppvärmda att överlevnad möjliggörs: algen gubbslem, amerikansk havsborstsmask, nya smörbultar, ullhandskrabbor och zebrasnäckor är några exempel.
Allt detta och många fler företeelser har med sig stora ekologiska följdproblem i bagaget och kommer att förändra landets natur.

Men ändå.

Ett gott nytt 2017 önskar jag alla mina läsare med några härliga bilder från de sista dagarna av 2016.






torsdag 29 december 2016

29 december - Paradisträdet blommar

.

Paradisträdets, Crassula ovata, första blomma har slagit ut i ateljén.

Nu har den första blomman slagit ut på mitt paradisträd i ateljén, som en vit stjärna med subtil rosa ton. Många knoppar är på tur med bristning men minst lika många torkar tyvärr efterhand bort i den torra inomhusmiljön. 



















Krukan står framför en av min oljemålningar. Kompositionen blir en spännande vy.
Jag är stolt så det räcker över denna sällsynta tilldragelse.

Se även den 12 december.

onsdag 28 december 2016

28 december - Lopplummern "blommar"

.
Alldeles i närheten av den silvergran på Omberg som jag har berättat om tidigare, landets förmodligen högsta träd, hittade dotter Karin en tuva av lopplummer under besöket häromdagen.
Den "blommade" fint, fast så kan man förstås inte säga om lumrar eftersom de är sporväxter.


Om lopplummern läser jag i floran att den är ganska vanlig i nästan hela landet på mager, fuktig och skuggad skogsmark. I hela världen finns ca trehundra arter av lopplummer, ett eget släkte skilt från övriga lumrar, men i Sverige endast denna och en variant som heter groddlummer.
Lummerväxterna är "gamla" kvarlevor från svunna tidevarv i växternas utvecklingshistoria.


Gammal och störst tätt intill varandra. Och en viss likhet finns dem emellan på något sätt, eller hur?
Inte bara det barrlika. Se också hur lopplummerns sporkapslar och silvergranens pollengömmen anläggs på liknande sätt.
Jag tänker - gammalt "släktskap" och nedärvda mönster från en genbank i urminnes tider.

28 december - Klappat och klart

.
Under julhelgen har samtliga barn och barnbarn i vår familj besökt landets högsta träd, silvergranen på Omberg, 49 m; "Världens längsta träd i Sverige" som Alva förklarade.
Skogsvandringen blev ett välkommet avbrott bland julmat, klappar och tomtar och projektet genomfördes under tre dagar, en blåsig, en kav lugn och en mittemellan. 






tisdag 27 december 2016

27 december - Stormen Urd

.
Stormen Urd blev aldrig så hård som befarat över vår bygd. Huset riste inte i natten och regnet dundrade inte mot rutorna.
Över lag så nedgraderades Urd en hel del när den nådde in över Västkusten och det är väl skönt det.

Larmet om förväntade Atlantbesök av fåglar i Vättern gick redan igår kväll men förväntningarna kom på skam. Jag har ännu inte hört om en enda tretåig mås, havssula eller stormfågel. Nu brukar det ju i och för sig vara en fördröjning i ankomsten så än är ju inte möjligheten helt avblåst.



Idag körde jag fram bilen vid Sverkerkapellet, mellan Hästholmen och Omberg vid Vätterns östra strand och satt därinne i lugnet och spanade en stund med fin utsikt. Lite vita gäss vandrade över sjön och vinden låg på förstås, men inte var det så mycket att yvas över i stormfågelväg inte.



Jag såg några gäng fiskmåsar och gråtrutar dra runt i vinden, ett par storskarvar likaså samt en handfull skäggdoppingar i vinterdräkt som fiskade smått en bit ut i sjön. Det var allt för idag.

söndag 25 december 2016

25 december - Min iakttagelseförmåga är upprättad.

.
Jag saxar och presenterar här ett skriveri från min Naturlig dagbok den 23 augusti 2005. Jag har letat mig bakåt i bloggen, nästan gett upp, men till slut funnit just det där som jag upptäckte i naturen, ett "pyttlitet fenomen", och som jag skrev om för mer än elva år sedan och nyss fick anledning att återkomma till av en alldeles speciell anledning. 


"Bland alla påfågelögon och nässelfjärilar och en ensam blåvinge som besöker rabatten där jag sitter vid Stugan uppmärksammar jag också en eldsnabbvinge. Innan Nationalnyckelns fantastiska bokverk introducerade ny namnstandard hette arten björksnabbvinge men visst eldsnabbvinge passar mycket bättre efter hanens oranga brandfläckar på framvingarnas översida. Den flyger hastigt och svårfångat såsom snabbvingar brukar göra men till slut sätter den sig i en blomma av alunrot och slickar honung. Jag smyger mig närmare men den far snabbt iväg igen nu bakom hörnet där jag åter finner den på en vägg. Nu tar jag det i slow-motion. Då ser jag att eldsnabbvingen faktiskt sitter upp och ner. Det tar en stund för mig att komma på det. De smala stjärtspröten på bakvingarna blir till antenner och ögon. Allt för att luras. Så gör den förstås för att få en lagom glipa tid att undkomma en predator som siktar in sig mot fel kroppsdel. Finurligt! 
Har någon annan iakttagit samma sak måhända eller är detta en ny upptäckt?" 
(ur Naturlig dagbok 23 augusti 2005).

Och skriveriet illustrerade jag med denna akvarellskiss, gjord direkt på plats med tillhörande bildtext.


Eldsnabbvingen sitter upp och ner. Allt för att förvilla en presumtiv predator.

Jag studsade till i sängen häromkvällen, om man nu verkligen kan studsa när man ligger stilla på rygg i en säng och läser en nyinköpt alldeles underbart kvick bok om insekter, nämligen Dave Goulson´s "Galen i insekter".



Jag ställde ju 2005 en fråga till mina läsare: "Har någon mer än jag iakttagit eldsnabbvingens finurliga sätt att sätta sig upp och ner för att förvilla fiender och för att locka dem att angripa akterpartiet istället för huvudet, eller är det något tidigare helt okänt som jag just har upptäckt?".

Jag ställde även samma fråga muntligt till flera av mina kompisar bland entomologerna men fick endast lite undrande blickar och nekande svar om min iakttagelse.
Nåväl. Så här skriver Dave Goulson på sidan 102-103.



Hurra!
I ett möjligen, åtminstone för vissa icke nördiga, försumbart ämne har min iakttagelseförmåga fått upprättelse. Jag var troligen/möjligen först med denna upptäckt. Att jag inte publicerade själv är ett öde jag måste förlika mig med. Nu gäller det att stå ut och gå vidare.

onsdag 21 december 2016

21 december - Sveriges högsta träd finns på Omberg - I

.
Nu är Omberg ytterligare en turistattraktion rikare. Landets högsta träd finns förmodligen just på berget och uppgiften är en braskande nyhet av hög dignitet, menar Lars Frölich, Christer Wiking och Gebbe Björkman



Det började på fiket för två veckor sedan, att Christer hade med sig en artikel från tidskriften "Skogen" som handlade om att elever vid Garphyttans skogsmästarutbildning under genomgång av topografisk laserscanning funnit ett område på Omberg med unikt höga träd.
Vid senare kontroll och laserhöjdsmätning på plats konstaterade de att gruppen av träd av arten Silvergran - "Abies alba", var av cirka 45 m:s höjd och att det högsta trädet, det "härskande exemplaret" (Christers uttryck), uppmätte minst 49 meter, vilket är åtminstone 1 m högre än tidigare kända högsta träd i landet, vilket fanns i Lekvattnet i Värmland men fälldes 2003. (Hur kunde man?).

2013 gjordes en enkät bland allmänheten om det högsta kvarvarande trädet i landet varvid en gran i Skåne på drygt 44 meter utsågs som landets högsta levande träd. Flera träd på Omberg överstiger detta med råge! 

När vi läste artikeln ovan (se bild 1) blev vi förstås exalterade i motsats till skogsmästareleverna som baissar fyndet. Vi menar att Omberg med alla sina unika värden av skilda slag, gör anspråk på ytterligare ett unikt epitet, att äga - Landets högsta träd. Ombergs totala värde ökar därmed väsentligt menar vi.



Igår var det så dags för oss tre kompisar att dra ut i fält. 
Vi parkerade vid Hjässatorget och vandrade ner mot viltvattnet, svängde in på stigen mitt emot skogsskolan och tog oss genom terrängen fram till platsen där gruppen av mäktiga silvergranar växte.
Lars som hade rekat tidigare i veckan ledde marschen fram till de mäktiga silvergranarna som växte i ett bestånd omfattande ett tiotal stora exemplar inramade av svensk gran, enstaka lärkträd och några Douglasgranar.



Rekordträdet var gulsnitslat och runt om hade nylig röjning utförts av Sveaskog. Gruppen av träd kommer att sparas. Ursprungligen var beståndet tänkt för slutavverkning. Puh - vilket öde det hade varit.

Beroende på sin tjocklek blev trädet inte "åldersborrat", provutrustning räcker helt enkelt inte till men ett annat mindre träd i beståndet är åldersbestämt till ca 150 år gammalt och antagligen är hela beståndet av samma ålder, planterat en gång av Ombergs skogsskola.



Vi suckar av lycka, kramar trädet, undersöker och spanar uppåt mot toppen som försvinner långt upp ovanför oss i barrmassan och filosoferar runt det unika vi är med om och det historiska perspektiv trädet vittnar om.
Att ha förmånen att på hemmaplan ta en fikapaus under landets högsta träd är något som går utanpå det mesta för en naturnörd. Att säga att vi njuter är en klar underdrift.

- Undrar hur högt trädet kan bli, säger Lars. Kustgran och Douglasgran som finns i omedelbar närhet av vår jätte, når i sin ursprungliga hemort i västra USA upp til 70 - 80 meters höjd. Kanske det här trädet ännu växer, fortsätter han.

- Vi måste se hur det ser ut på avstånd, säger Christer och stegar iväg ca 50 meter bort till en glänta där vi har full insyn i trädets hela höjd.

- Kolla vilket toppskott, utropar jag, som snabbt fått upp kikaren för ögonen. Säkert minst en halv meter



Det här trädet trädet växer för fullt förstår vi, med kanske i snitt 1 meter per två år. Ergo! Om tio år kommer detta, landets troligen redan största träd, att vara ytterligare fem meter högre. Fantastiskt! 
Vi befinner oss ännu bara mitt i trädets bästa tillväxtålder och återigen kan då frågan ställas, den som Lars gjorde tidigare, hur höga kan de här träden bli? Kan de bli lika resliga som i sina ursrpungsdomäner borta i USA på sikt?
Svaret har vi inte med vårt korta mänskliga perspektiv. Några av de här arterna av granar kan bli enastående gamla, 600 - 700 år, och motsvarande höga. På Omberg finns tack vare den gamla Skogsskolans experiment med främmande trädslag på berget förutsättningar för en alldeles enastående framtid och utveckling.
Vi är ju ännu i dessa träds ungdom!



På tillbakavägen ser vi rakt in mot den högsta silvergranen, jätten, och funderar en stund på vår tidigare "hemmablindhet". Hur har vi kunnat missa detta träd. Som så många gånger förut konstaterar vi att det mesta alltid finns kvar att upptäcka även i vår mest kända närhet.

Nu återstår mycket att göra angående upplysning och tillgänglighet. Vi menar i motsats till vad artikeln ovan låter påskina, att Omberg som turistmagnet härmed bjuder in till ännu en unik sevärdhet. Landets högsta träd går självklart inte av för hackor! Detta varken får eller kan negligeras. Trädet kommer att locka mängder av besökare som behöver guidas och informeras.

Några tankar vi har är därför som följer:

1. Den numera nedlagda och förskingrade fina gamla trädstigen måste omedelbart upprustas och återuppstå i förnyad form. Ombergs levande trädsamling är unik för landet; ett levande museum. Denna möjlighet till ökad satsning får inte stoppas undan i glömska och förfall.

2. Stigen skall självklart leda fram till Sveriges högsta träd och markeras ordentligt.

3. Ombergs unika samling av träd från hela världen behöver dokumenteras och följas upp samt förvaltas noggrant och vetenskapligt. I väntan på inventering av andra motsvarande bestånd på berget bör liknande avverkningsplaner stoppas.


Sveaskog har som förvaltare en stor uppgift att ta hand om Omberg och dess unika trädsamling för hela landets räkning. Resurser och tid måste satsas på detta. Mycket finns att göra!

Jag återkommer inom kort med del II

söndag 18 december 2016

18 december - Gråvinter

.
Omberg ligger som en blöt lovikavante över bygden vid Väversunda, fluffigt stickad i grågarn och utan accenter.


Gråvintern är här och dunklet dessa mörkerdagar vid årets slut består.

Jag känner ändå att jag nöds en sväng ner mot Tåkern, kanske finns något att se trots att dagen knappt ger läsljus.

På strandängen håller ett gäng björktrastar igång livet. Det är inte bär som gäller för dem idag utan mask. Så mild är decembervintern.
Jag spanar efter årets första varfågel. Förgäves.


Men under färden får jag njuta av två olika fjällvråkar. En sitter på en lyktstolpe ute på mosssen och en i en lövruska vid Charlottenborgs strandmad.
Det är deras tid nu, överlevarna, vinterälskarna.
Gråvintertid.

tisdag 13 december 2016

13 december - Lucianatten

.
Jag är nyss hemkommen från en tur på skogen. Jag dristade mig och det gick lyckligtvis bra, trots lucianattens beryktade farlighet. Det är en natt känd i folktron för mystiska tillstånd, då djuren talar mänskligt och oknytt och förfäders andar svävar omkring och ställer till vådligheter och överraskningar.
Men mig hände det inget. Jag var nog ute lite för tidigt. Det var ju mörkt förstås; det är det ju redan kl 16 i storskogen så här års när snön är knaper men det är nog midnatt som är värst kantänka.

Jag får en sån där uråldrig längtan ibland, att dra till skogs på "fel" tid mitt i natten eller vid sträng vinterkyla.
Då sätter jag mig i bilen och åker upp till Lysings häradsallmänning och vandrar en stund på ensamma vägar och stigar



Idag gick turen till söder om Lorasjön, mot Geviken till. Det var alltså inte kolsäcksmörker, jag anade terrängen lagom mycket för att inte snubbla och halka. En aning snö fångade nämligen det sista kvällsljuset på västerhimlen och fullmånen spred sitt första ljus från öster; allt hjälpte mina steg när jag alldeles ensam traskade runt i vildmarken en stund.
Skogen var tyst och stum, allt var stilla och till synes livlöst. Inte ett enda väsen gästade mig vad jag känner till.

måndag 12 december 2016

12 december - "Det är mycket ovanligt att paradisträd i kruka blommar"

.
Jag läser:

"Det är mycket ovanligt att paradisträdet, Crassula ovata, blommar i kruka".

Inte undra på att stoltheten nästan får bröstet att spricka när jag plötsligt upptäcker knopparna som sticker upp ur min mäktiga planta.
De är små, skira och pärlrunda och sitter i kvast på en tre centimeter lång stängel som sticker upp ur toppen på varje kvist, oansenliga på gränsen till undflyende, men jag ser i bilder på nätet att det kommer att bli väldigt vackert om någon vecka eller så, när pärlknopparna brister ut till tusentals små vita stjärnor. 
Och då, ber jag att få återkomma.



Mitt paradisträd är gammalt. Jag fick det av mina partikamrater i miljöpartiet i Ödeshög när jag fyllde 50 år. 
Det har varit nerfruset några gånger, ända till basen, då jag har missat den första svåra frostnatten utomhus men har lyckligtvis repats sig igen inomhus och är nu nästan en meter högt och med ungefär samma vidd. Jag har ytterligare någon stor avläggare i ateljén och den ursprungliga plantan har vandrat vidare skottvägen till många andra hem bland vänner och bekanta.

Paradisträdet är, läser jag vidare, en magnifik syreproducent med ursprung i Sydafrika och har varit populär som krukväxt ända sedan mitten av 1800-talet. 

söndag 11 december 2016

11 december - Oförbätterliga snuskpellar

.
De härjar överallt, de oförbätterliga snuskpellarna och "skit-i-allt-arna" och det känns ibland hopplöst, tycker jag. 
Det är säkert bara några få procent av mänskligheten som hela tiden saboterar för andra och dessa tycks omöjliga att nå med vädjan och uppmaning om bättring och bot. 
Och dessa typer finns förvisso också hos oss i Ödeshög; de som skiter i allt!

Idag när jag som vanligt kommer till återvinningsstationen vid torget i Ödeshög ser det således ut som det brukar, egentligen varken mer eller mindre fördjäkligt. Mängder av sopor och skräp ligger i blötan runt omkring vår fina och servicevänliga anläggning som består av containrar för olika fraktioner. Det är faktiskt samma sak varje gång man kommer hit - skit överallt. 

Allt ska inte slängas i containrarna på platsen. Det finns inte utrymme för alla typer av sopor och det är heller inte tänkt så. Detta vet ju nästan alla och förstår och följer. Stora grejer till exempel och mera komplicerade ting skall fraktas till den stora anläggningen vid Orrnäs/Öninge och dit har vi alla kommunbor gratis tillträde mot incheckning med kommunkort. En fantastisk service helt enkelt!

Men vad gör man åt de där människorna som skiter i allt, de som lämpar av hushållssopor, möbler, rostiga kastruller, utslitna cyklar, glödlampor, lysrör och stora emballage hur som helst, de som bara ställer ifrån sig helt ogenerat och rakt av eller skuldmedvetet stoppar in i fel container, smyger av sig på "baksidan" eller gömmer i en "osynlig" vrå. Kan vi komma åt dem med information?




I somras talade jag med en annan "ordentlig" sopsorterare om problemen och han berättade därvid en i mina öron nästan osannolik historia han hade upplevt nyligen.
Så här var det:

" En bil parkerade på gatan utanför musikskolan och en liten flicka i knappt-tioårs-åldern klev ur och tog med sig ett gäng tunga plastpåsar och papperskassar med sopor mot anläggningen. Men istället för att sortera allt i respektive container ställde hon bara ned alltihop mitt i området och började gå tillbaka till bilen, så jag ropade tillbaka henne och frågade hur hon tänkte egentligen.
Flickan svarade mig då att hennes mamma som satt kvar i bilen hade sagt till henne att göra  precis så, ställa ifrån sig allt bara och snabbt komma tillbaka.
Innan jag hann göra något mer sprang flickan tillbaka och bilen med mamman försvann snabbt därifrån".

Nu hotar kommunen med att dra in vår centrala och för många medborgare så viktiga och lätt nåbara sorteringsstation i närheten av centrum på grund av allt skräp och skit. Det ser som ni förstår oftast förskräckligt snuskigt ut på platsen. 
Men jag tycker det är fel väg att gå, att ge sig för fenomenet. Inte måste vi väl ge upp för att ett fåtal snuskpellar saboterar vår essentiella verksamhet och service. 

Tyvärr tror jag dock inte att de jag här åsyftar läser min blogg, jag tror faktisk inte att det går att nå dem via andra medier, tidningar och utskick heller och jag tror tyvärr att ett fåtal personer rent ut sagt verkar vara just oförbätterliga. De tycks ilitterata och lågintelligenta pundhuvuden. Frågan är väl om somliga ens är läskunniga.(Så var det sagt!). Så vad gör vi? 

Har vi något annat val än att ta vägen med bevakningskameror till slut? Jag tycker faktiskt inte det. Kameror och informatin på plats om vitesförläggande samt mera kontroller. Det är dags! Nu!



torsdag 8 december 2016

8 december - Efter Vinterkräksjukan och under tiden

.
Så. Nu har jag genomlidit årets vinterkräksjuka, en av dess stammar vill säga, eftersom det finns en handfull olika, som var och en inte ger upphov till gemensam immunitet, vilken förresten inte heller varar längre än ett par månader, vad jag förstår. Risken att allt börjar om ideligen är tyvärr stor således.
Forskningen på dessa s k Retrovirus är just nu intensiv eftersom magsjukorna orsakar enorma förluster i dagens samhällen.
Nyligen har några forskare lyckats med att odla virusen utanför människokroppen, i petriskålar med näringsgelé för första gången, så nu öppnas ett hopp om att kunna studera virusen i laboratoriemiljö, vilket ökar förutsättningarna betydligt för att finna ett gångbart vaccin. 
Man hoppas verkligen på lyckat resultat. Det kan säkert alla hålla med om efter en intensiv släng av denna äckliga sjuka.
Men som sagt, nu är den över för den här gången för mig; i god tid före jul och nyår, och ur den aspekten är jag helt nöjd.

Under senare delen av min konvalecens, man ska vara sjukdomsfri minst två dagar efter avslutet, ägnade jag tiden i sängen åt läsning och studier.
Jag studerade bland annat mängder av "Tutorials" (studievideor) om t ex akvarellmålning på nätet, läste böcker och tidskrifter, kollade missade vetenskapliga program på SVT-Play samt tog del av intressanta uppslag på facebook och på nätet i allmänhet.

Jag tänkte förmedla ett par tankeväckande uppslag av olika karaktär.

1. En upphetsad motståndare till allt vad modern konst är och står för, tycker jag var lite rolig och intressant. Han ger inte mycket för s k "Contemporary Art" utan betraktar den som både "Crap" och "Kejsarens Nya Kläder"¨och mycket mera därtill.
Ta del av detta inlägg i konstdebatten.

Här är länken:


2. Läs här hur ett riktigt stort jäkla kryp blir satt på plats av ett pyttelitet kryp. 

I korthet: En liten utrotningshotad snäcka - Smalgrynsnäckan, Vertigo angustior, endast 1,8 mm lång har satt käppar i hjulet för Donald Trumps tänkta golfbana i Storbritanien. Så kan det gå!



Läs vidare här, saxat ur SvD nätsida:


3. 
Strax efter lunchtid den 7 december utbröt ett jubel hos många naturorganisationer runt om i Europa. EU-kommissionen meddelade då att Art- och habitatdirektivet och Fågeldirektivet både kommer finnas kvar som skydd för natur och fåglar i Europa och dessutom ska bli ännu effektivare skydd i framtiden.

Läs vidare här om denna viktiga seger för Naturen:

http://www.natursidan.se/nyheter/besked-fran-eu-mottes-av-jubel-enorm-seger-for-europas-natur/