torsdag 2 juni 2016

2 juni - Paradiset i Tåkern

.
Härom dagen, i den tyngsta värmen, då termometern visade runt 28 grader i skuggan, åkte jag ner en stund till Stugan vid Tåkern för att andas.
Jag laddade med en vattenflaska i ryggsäcken, tog min paddel och vandrade ner över betet, där ungdjuren sökte skuggan under träden, till båtplatsen där Renstadkanalen börjar. Jag hade suget efter, och den privilegierade möjligheten till, en lugn stund av egna upplevelser i mitt paradis.

Den gamla åsträckningens bakterieslemmiga restrännil hade nästan helt försvunnit bakom uppväxande sly. Al, både gråal och klibbal samt riviga slånbuskage har snabbt kommit tillbaka efter borthuggningen av träden för två år sedan och alla mellanrum och ytor täcks nu av en ridå hundkäx där både strimlöss och kamgräsfjärilar huserar. 



Kamgräsfjäril


Strimlus

I naturen står det aldrig still, det har jag sagt många gånger tidigare och just dessa båda arter är tecken nog: många dagfjärilar minskar drastiskt och en del börjar bli ganska sällsynta medan strimlusen går den motsatta vägen.



Jag dunkar ut kanoten i kanalen och ger mig iväg i vattenfåran mot Ramstads holme. Skrattmåsarna vinglar omkring i luften på jakt efter svärmande sävsländor, brunhökarna seglar iväg som papperssvalor mot bygdens åkrar och rallarna grymtar i vassen, men bara just när jag passerar.

Jag svänger höger i Ramstadkanalen, parerar grenar och träd som hänger över vattnet, segar mig fram i lätt motvind runt kröken med de gula näckrosornas klibbande blad som extra motstånd och når till slut vägs ände. 



Hit men inte längre gäller numera i Ramstadkanalen, som var en av de viktigaste och största "farlederna" i ett annat Tåkern, för fyrtio år sedan.

Längst där inne i kanalen tätnar nämligen vegetationen till oigenomtränglighet och så sett är den gamla vattenvägen numera ett minne blott. Brötar av fallna knäckepilar och en tät och hög palissad av vass, vide och jättegröe hindrar all vidare framfart.

Men här inne i stillheten vilar jag, lägger mig i skuggan av träden, förankrad i vass, på rygg på kanotens vattensvala botten och njuter av en evig enslighet och närhet. Här och så är jag ensam i världen med naturen i en surrande och kluckande egenvärld så okänd för de flesta.



Rörbockarna parar sig på jättegröen.

Efter en stunds lugn från min entré på scenen kommer allt tillbaka, sakta men ohejdbart. 

Årets första guldtrollsländor och rödögda flicksländor landar på relingen, Näckrosbaggar och rörbockar återgår till sina förmeringssysslor. Gäddorna plaskar mellan näckrosbladen. Sävsångare och rörsångare trevar igång sin knirkande sång, Fiskgjusen styr in rakt över mig på låg höjd och kastar våldsamt av skräck. Och jag är förberedd på detta eftersom kråkparet som har ungar i trädkronorna ovanför mig har meddelat mig i god tid. Jag hör en trastsångare knarra svagt på långt avstånd, rördromarna tuta oavlåtet och noterar en kärrhök med ovanligt smal hand, brokigt ansikte och något vit övergump. Jag tänker: ung stäpphök, men hinner aldrig få upp kikaren för bekräftelse innan den försvinner ur sikte och därmed lämnar jag allt därhän.

En dryg timme ligger jag så i mitt paradis och försvinner visst ibland in i mig själv. Men sången från en vassångare väcker mig till verklighet igen.

"rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr"


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar