torsdag 30 juni 2016

30 juni - Skatornas bråda dagar

.
Skatornas bråda dagar är snart över.  Att ha tre hårt tiggande ungar hela tiden i hasorna tar på krafterna och ibland ser man hur skatparet helt enkelt flyr fältet, försöker komma undan för en egen stund.



Men nu är det hela strax över; årets föräldraskap går mot sin upplösning. Snart får de tre ungarna i vårt grannskap klara sig på egen hand även om det gamla paret accepterar deras fortsatta närvaro i reviret under resten av året och kanske till och med en bit in på nästa, tills en ny häckningssäsong påbörjas, för att öka ungarnas överlevnadschanser; en slags släktkänsla.


Jag fann just en sliten stjärtfjäder utan iriserande glans och skönhet. 

Det första tecknet är den tilltagande mängden av skatfjädrar som "skräpar" i omgivningen.
Nu byter skatorna nämligen sin slitna dräkt, kastar av sig smuts och sopor och anlägger en ny fräsch kostym inför kommande höst, vinter och vår.


Men allt har ett pris. Om några veckor kommer skatorna att se helt bedrövliga ut, ruggiga och bitvis fjäderlösa med nakna kroppspartier av rosa skrynkelskinn; med "kalkonskallar" brukar jag säga, men det är förstås inte så snällt sagt mot kalkonerna.

tisdag 28 juni 2016

28 juni - Orkidéer mitt i skogen

.
- Detta måste ha varit en öppen plats förr i tiden, säger Göran. Minst ett par torpställen låg runt omkring på skogen och här hämtade man säkert en del av sin höskörd. Alla de här tallarna får vi tänka bort förstås, myren var slåttervän på den tiden.



Vi vadar fram i ljumskhög vegetation av gråvide, starr, kråkklöver, vattenklöver, sjöfräken, vattenmåra, kärrspira, topplösa, gökört och en mängd olika slag av gräs. Efter gårdagens kraftiga regn är myrbottnen vattentäckt. Runt gråbarkade martallar breder torrare flak av vitmossa ut sig med invävda mönster av tranbärsrevor. 
Flera älglegor vittnar om nyliga uppbrott inför vårt ankomst hit, inte långt från Görans hem, men av detta hörde vi intet.

- Där, på andra sidan, kommer Boxholms skogar att hugga i höst, men jag har varit med och snitslat bort det viktigaste. Den här till exempel, säger Göran och visar mig en samväxt granbjörk.



- Man borde gå till kända platser oftare och på andra årstider, fortsätter Göran. Hit till exempel har jag bara sökt mig om hösten för att plocka tranbär, så det blev en väldig överraskning att finna de här orkidéerna. Vi var här igår Gunilla och jag och räknade dem och det blev nästan 150 stycken.



Orkidéerna är ängsnycklar, det blir vi helt överens om och de flesta är ljusrosa till färgen. Några exemplar går mot rött och ett par stycken är nästan purpurfärgade. En del individer är mer än halvmetern höga och alltså extremt saftiga och kraftiga, med stammar nästan som hos välväxt sparris, andra är mera taniga och småväxta.



Trots att vi är en bit ner mot Småland, flera mil från Östgötaslätten, måste det uppenbarligen finnas en del kalk i backen, resonerar vi. Ängsnycklarna svarar på sådant och de vi ser här minner troligen också om ett annat tillstånd, om forna tiders bondehushåll. De har överlevt smått och vegetativt i århundraden såsom orkidéer kan göra, för att plötsligt börja blomstra rikt och överdådigt när omständigheterna blivit gynnsamma.
Röjningen under kraftledningen tvärs över myren ger en glimt om forna tiders omfattande lieslåtter och har öppnat upp för det nödvändiga ljus som krävs för ängsnycklarnas återkomst.

Oväntade orkidéer mitt i skogen blir på så sätt ett skönt mellanspel i allt det granskogsmörka.

måndag 27 juni 2016

26 juni - Efter solsken kommer regn


Efter sanslöst heta dagar kom regnet idag.



Molnen hopade sig, tätnade och mörknade. I Ödeshög blev det sammanlagt blyga 3 mm men runt om kom betydligt mer. I Motala t ex ställde nederbörden till med översvämningsproblem läser jag i tidningen nu på morgonen dagen efter och nog kunde jag förstå detta redan då det hände, ty när jag tittade norrut över slätten vid Väversunda var himlen nästan ogenomträngligt blåsvart.


Vid Väversunda passade jag också på att ta en bild av de otroligt intensiva vallmofält som breder ut sig under Omberg och Mariadöttrarnas vackra kloster. Jag vet om att ögonfröjden som därmed bjuds inte är uppskattad av alla. För EKO-bönderna i trakten kan kornvallmon, som arten heter, bli ett svårarbetat gissel.



Sen åkte jag ner mot Tåkern och mötte en havsörn som vevade förbi ganska nära. Den var säkert på jakt efter grågåsungar som det är gott om på strandnära åkrar och hade jag inte klivit ur bilden för att ta det här fotot kanske jag fått vara med om en jakt.



Som det nu blev skrämde jag både havsörnen och den grågåskull som var närmast mig.

På vägrenarna till grusvägen mellan Stugan och Gottorp har bonden ägnat några dagar åt intensiv ogräsbekämpning; först mekaniskt med slåtterbalk och därefter med bekämpningssmedel, antagligen glyfosfat.



Jag antar att mitt fynd av det nya och framför allt i Skåne besvärliga åkerogräset Sandlosta, har trängt ut till allmän medvetenhet från min Naturliga dagbok och förorsakat kraftiga åtgärder specifikt på platsen från jordbrukarens sida. 
Men när jag tittar runt i vidare svängar hittar jag andra platser där sandlostan ännu har fristäder, som jag ligger lågt med.



Ett annat åkerogräs av stor sällsynthet i Östergötland återfinner jag också. Det är Renkavle och kanske är detta den enda platsen i länet och därför tänker jag nog inte i första taget berätta om var.



Med en sky av jordrök lämnar jag över dagens skörd.

torsdag 23 juni 2016

23 juni - Mot söder!

.
Visslingen är klassisk och jag svarar som ett eko med automatik. Det kommer bara, som ren reflex, alltid då jag hör storspovens flöjtande från skyn och ofta bruka jag få en väldigt god respons, ibland till och med så att fågeln vänder och gör en lov över mig, men då brukar jag sluta för att inte driva det hela för långt.



Storspovarna som sveper över mig på hög höjd över trädgården idag ger mig dock ingen tid och uppmärksamhet. Det går undan som sjutton där uppe under molnen, säkert 100 km/h, och det är först nästan innan det är för sent som jag faktiskt räknar dem. Sexton stycken i två nära plogar är de, på väg mot övervintringsplatser sydvästöver; "syn för sägen"! 
Storpovshonorna drar iväg redan när kullen är kläckt efter sin stora insats med fyra ägg i "biff"-klass och sen får alltså hanarna stå för resten . Honornas återtåg startar alltid till midsommar - just det!



En handfull storpovar vid Ramstads åkrar vid Tåkern igår. De var också sexton stycken. Samma fåglar?

Sexton stycken tänker jag. Det var ju exakt så många som jag räknade på Ramstads vårkornsåker igår eftermiddag. Kan det vara samma fåglar. De brukar hålla ihop under sträcket så inte är tanken så omöjlig. De gick där i ett av de få fuktstråken som överlevt torkan tillsammans med nästan trehundra tranor, flera hundra grågäss, tofsvipor, skogsduvor, brushanar och skrattmåsar.



Här söker en flock på sammanlagt tjugo brushanar föda tillsammans med andra arter.


Tofsviporna har mot alla odds lyckats få ut några ungar även i detta intensiva jordbrukslandskap. De tidigt kläckta börjar redan bli stora.

Vid Stugan svärmar ett tiotal nässelfjärilar omkring och likadant är det hemma i Ödeshög. Det var många år sedan som jag såg så många och det känns skönt med en återkomst efter flera magra år i följd.

I mina "nässelodlingar" har nu en annan art tagit över efter nässelfjärilens gulsvartstripiga larver. 
Pågågelögat som är en aning senare med sommargenerationen har medelstora larver på gång. Härligt!


onsdag 22 juni 2016

22 juni - Till minne av en vän.

.
Det har gått ett par dagar av tomhet, eftertänksamhet och sorg; en god vän har omkommit och jag vet inte hur jag kan berätta, eller om jag verkligen orkar eller ens vill, så här offentligt. Men efter den första chockens alla spretiga tankar och känslor har jag ändå bestämt mig för att skriva om Christer; ge min personliga bild och lite bakgrund till vår vänskap.



Faksimil ur Expressen den 20 juni 2016

Han flyttade in i lilla Ödeshög för kanske tjugo år sedan och det första jag minns är hans snabba gångstil. Han blev därför ganska snabbt "döpt" med epitetet "Christer Gångare" i grannskapet. Det var nämligen tävlingsgång som gällde för honom och jag kommer faktiskt ihåg den allra första gången som vi utväxlade några ord med varandra om bland annat detta, på gatan utanför vårt hus.

Det var emellertid först hösten 2008 som vi lärde känna varandra närmare. Det visade sig nämligen att Christer hade ett stort naturintresse, inriktad åt det upplevelsemässiga och äventyrslystna och så småningom kom han även med i gänget vid Tåkerns fältstation.



Christer vid potatisintaget.

Den här hösten, när Christer jobbade vid intaget på Ole Flensted AB potatisindustri i Ödeshög, uppmärksammande han då och då egendomligt färgade små gnagare som kom med potatislaster från Jylland i Danmark. Han letade själv efter upplysningar men kunde inte förstå. 
Han kontaktade Lars Frölich och mig angående de här små djuren och vi åkte dit en dag när han hade lagt undan ett par stycken i en potatisburk. 



Med stor spänning såg vi fram emot att få se vad Christer hade stoppat undan i burken.

Tre stycken såna här kom med lasten i morse, sa Christer, men en var död och dessutom fanns det andra arter av möss och sorkar med samt några grodor dessutom.



I burken tryckte två verkligt näpna men rädda små gnagare. 

Jag tog hand om de två mössen och ytterligare en tredje någon dag senare, ordnade med ett terrarium och hade dem i min ateljé i väntan på att komma fram till arttillhörigheten. På grund av utseendet med den svarta ålen på ryggen i den nästan orangefärgade pälsen trodde jag först att det handlade om buskmus men den relativt korta svansen förvånade förstås.
Jag fick kontakt med Peter Nilsson på Naturhistoriska riksmuséet och snart nog kom vi gemensamt fram till att detta var en ny däggdjursart för Sverige nämligen Brandmus, alltså en veritabel sensation. Det hela resulterade i att fyndet gjordes offentligt genom en artikel jag författade i Fauna&Flora våren 2009.

Eftersom Christer var upptäckaren av denna nya däggdjursart i Sverige kommer hans namn alltid att förknippas med brandmus och de numera på olika sätt tillvaratagna, en är skeletterad, en skinnlagd och den tredje uppstoppad och utställd, första individerna är alla DNA-registrerade och systematiserade och bär Christers signatur CE som signum.



Christer med en av brandmössen.

(Märkligt nog är "dödsrunan" från den 11 juni i min blogg nedan, om en annan vän, Naturradioreportern Lasse Willén, illustrerad med ett foto vid hans besök i min ateljé när fyndet av brandmus kom att göras offentligt i etern).

Via Tåkerns fältstation började Christer delta i ringmärkning och inventeringar. Hans stora energi och iver gjorde att han framför allt kom att engagera sig ringmärkningsprojektet av pilgrimsfalkar i Östergötland och efterhand var den som, ofta på egen hand, kontrollerade etablerade boplatser och letade upp nya. 
Genom idogt och envist inventeringsarbete fann han nya boplatser bland annat i sjön Sommen och nu senast våren 2016 i Kinda kommun.

Intill potatisindustrin där Christer arbetade rinner Ålebäcken, en liten å med utlopp i Vättern. Det var i och för sig väl känt sedan tidigare att öringar gick upp här för att leka, men för Christer kom det som en personlig inbjudan att engagera sig djupt även i detta projekt. Sålunda kom han att ägna sina återstående år även åt ideella inventeringar av öringbeståndet i detta åsystem. 
Det är faktiskt ingen överdrift att påstå att han till slut lärde känna varenda vakande öring i vattendragen från år till år. Han vandrade nämligen längs vattnet varje natt i oktober, november och december med pannlampa och polariserade solglasögon på plats, räknande och mätande, studerande lekgropar, romläggning och allt annat som hör öringar till.
Således var det inte alls överraskande, när vi med goda vänner en natt i oktober förra året var där och mötte ... Christer, naturligtvis.

Veckan innan sin plötsliga och tragiska bortgång fanns Christer med i ett reportage i tidningen Corren angående inplantering av öring i ett nytt åsystem i Ödeshögs kommun. 
Christer var i högsta grad aktiv in i det sista i olika slags projekt och naturarbete i länet och ringmärkningen av pilgrimsfalkar i Östergötlands berg pågick för fullt när olyckan hände.  

Tragiskt och oväntat ryktes en vän och medmänniska bort mitt i livet och en familj blev lämnad i outsäglig sorg och saknad. Jag tänker framför allt på dem, på sambon Katarina och barnen, men också på de kamrater, som även är mina, vilka var med vid tillfället då olyckan skedde.
Tröst är förstås svår att finna i ett sammanhang som detta, men något, kanske, kan det lindra att veta att Christer ryktes bort i sin gärning, mitt i det som var hans liv.
Och jag känner att falken som flyger vidare vid berget bär med sig detta vittnesbörd in i evighetens mysterium.


Vila i frid min vän!

lördag 11 juni 2016

11 juni - Naturmorgon i sorg

.
Jag har träffat Naturmorgons Lasse Willén många gånger. Nu blir det aldrig mer och jag har känner mig mycket ledsen däröver, efter meddelandet från igår att Lasse dog i torsdags. 
Ett halvt år som pensionär fick han endast; ett alldeles för kort liv är avslutat.

Nu var det i och för sig ett par år sedan sist som vi träffades på krogen i Väderstad och diskuterade ett kommande programinslag. Det var tänkt att handla om en bok som jag funnit på ett antikvariat; en bok om danska jägare som reste till Sverige i början av 1900-talet och jagade allting som påträffades av djur och fåglar, tranor, ormvråkar, tjädrar, sångsvanar m m. Jag påminde Lasse om boken och inslaget för ungefär ett år sedan men allt rann tyvärr ut i sanden och boken är ännu kvar i hans ägo. 


Innan dess besökte Lasse mig i min ateljé och gjorde ett omfattande inslag om Sveriges då, nyaste däggdjur (2009). Djuret var brandmus och jag hade tre individer i ett terrarium i min ateljé, för studium och dokumentation och många besök av naturvetare blev det under ett intensivt halvår - således även besök av Naturmorgon.


En välkänd och kunnig radioröst har nu tystnat och en vän känns förlorad. Vila i frid Lasse!

onsdag 8 juni 2016

8 juni - Festmåltid på abborre

.
Fördelen många gånger med att bo i en "liten" bygd" är närheten, närheten till kontakter människor emellan. Det kanske överraskar storstadsfolk att jag säger så, men jag står för mina ord. 

Låt mig ge ett exempel.
Sålunda har jag i min absoluta omgivning flera leverantörer av färsk fisk till exempel och jag tänker nämna några med namn:

Lena i Heda, som jag kan kontakta när som helst om nyfångad röding, lax eller öring från Vättern.
Kicki i Hejla, som alltid, året om, har färdiga kräftor från Vättern att erbjuda.
Jonny, som säljer rökt och färsk fisk och annat hemlagat gott i egen butik vid torget i Ödeshög.
Lasse i Hästholmen, som bland mycket annat är specialist på färsk abborre och siklöja från Vättern.
Roland i Munkeryd, som dessvärre de senaste åren p g a ryggproblem måst lägga av, men genom åren har erbjudit mig både färsk harr och lake från Vättern.
Och så Borghamnsfisk, inte mer än en dryg mil bort, där det alltid finns nyfångad rökt fisk av alla sorter från Vätterns klara vatten.

Igår kväll ringde just Lasse från Hästholmen och undrade om jag var intresserad av abborre. Han hade nio drygt halvkilos nätfångade exemplar, romtstint tjocka om buken.
Gissa om jag sa ja!



Resten av kvällen ägnade jag åt tillagning. Med abborre är det så att det kan fresta på att rensa; gällocken är nämligen rakbladsvassa och fenornas hotande stick ger värkande fingrar. Försiktighet tillrådes med andra ord, men jag kan faktiskt utan skryt säga att jag klarade mig helskinnad denna gång och efter en halvtimme hade jag arton rejäla abborrabyxor färdiga för pannan.
"Abborrabyxa" = den filéade abborren garanterat helt utan ben. En fisk blir x 2.

Mitt recept för den bästa fiskrätt som finns att få är ...

Gnid in abborrabyxan i örtsalt och nymald peppar och vänd den därefter i en blandning av vetemjöl och ströbröd.
Lägg den sålunda panerade filén i en panna med nötbrunt hettat smör av riklig mängd och låt steka på båda sidor någon minut.
Lägg fisken direkt på fat, droppa citron över samt strö över klipp av persilja.
Rakt och enkelt bara.
Ät och njut! Gärna med ett svalt vitt vin eller en god IPA till.



Godare än så blir ingen annan fisk!

torsdag 2 juni 2016

2 juni - Paradiset i Tåkern

.
Härom dagen, i den tyngsta värmen, då termometern visade runt 28 grader i skuggan, åkte jag ner en stund till Stugan vid Tåkern för att andas.
Jag laddade med en vattenflaska i ryggsäcken, tog min paddel och vandrade ner över betet, där ungdjuren sökte skuggan under träden, till båtplatsen där Renstadkanalen börjar. Jag hade suget efter, och den privilegierade möjligheten till, en lugn stund av egna upplevelser i mitt paradis.

Den gamla åsträckningens bakterieslemmiga restrännil hade nästan helt försvunnit bakom uppväxande sly. Al, både gråal och klibbal samt riviga slånbuskage har snabbt kommit tillbaka efter borthuggningen av träden för två år sedan och alla mellanrum och ytor täcks nu av en ridå hundkäx där både strimlöss och kamgräsfjärilar huserar. 



Kamgräsfjäril


Strimlus

I naturen står det aldrig still, det har jag sagt många gånger tidigare och just dessa båda arter är tecken nog: många dagfjärilar minskar drastiskt och en del börjar bli ganska sällsynta medan strimlusen går den motsatta vägen.



Jag dunkar ut kanoten i kanalen och ger mig iväg i vattenfåran mot Ramstads holme. Skrattmåsarna vinglar omkring i luften på jakt efter svärmande sävsländor, brunhökarna seglar iväg som papperssvalor mot bygdens åkrar och rallarna grymtar i vassen, men bara just när jag passerar.

Jag svänger höger i Ramstadkanalen, parerar grenar och träd som hänger över vattnet, segar mig fram i lätt motvind runt kröken med de gula näckrosornas klibbande blad som extra motstånd och når till slut vägs ände. 



Hit men inte längre gäller numera i Ramstadkanalen, som var en av de viktigaste och största "farlederna" i ett annat Tåkern, för fyrtio år sedan.

Längst där inne i kanalen tätnar nämligen vegetationen till oigenomtränglighet och så sett är den gamla vattenvägen numera ett minne blott. Brötar av fallna knäckepilar och en tät och hög palissad av vass, vide och jättegröe hindrar all vidare framfart.

Men här inne i stillheten vilar jag, lägger mig i skuggan av träden, förankrad i vass, på rygg på kanotens vattensvala botten och njuter av en evig enslighet och närhet. Här och så är jag ensam i världen med naturen i en surrande och kluckande egenvärld så okänd för de flesta.



Rörbockarna parar sig på jättegröen.

Efter en stunds lugn från min entré på scenen kommer allt tillbaka, sakta men ohejdbart. 

Årets första guldtrollsländor och rödögda flicksländor landar på relingen, Näckrosbaggar och rörbockar återgår till sina förmeringssysslor. Gäddorna plaskar mellan näckrosbladen. Sävsångare och rörsångare trevar igång sin knirkande sång, Fiskgjusen styr in rakt över mig på låg höjd och kastar våldsamt av skräck. Och jag är förberedd på detta eftersom kråkparet som har ungar i trädkronorna ovanför mig har meddelat mig i god tid. Jag hör en trastsångare knarra svagt på långt avstånd, rördromarna tuta oavlåtet och noterar en kärrhök med ovanligt smal hand, brokigt ansikte och något vit övergump. Jag tänker: ung stäpphök, men hinner aldrig få upp kikaren för bekräftelse innan den försvinner ur sikte och därmed lämnar jag allt därhän.

En dryg timme ligger jag så i mitt paradis och försvinner visst ibland in i mig själv. Men sången från en vassångare väcker mig till verklighet igen.

"rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr"