torsdag 31 mars 2016

31 mars - Tidig påsk med många vårtecken

.
Det var häromdagen, annandag påsk närmare bestämt, som vi for ner hela vår församlade familj till Naturum Tåkern.
Aldrig har jag sett så mycket besökare. Parkeringsplatsen proppfull och nya bilar  hela tiden på nedfartsvägen.

Skrattmåsarna, som bara några dagar tidigare hade anlänt, då liggande i samlad flock på vattnet utanför häckningsholmarna, hade nu intagit området med en självklar och efterlängtad ljudkuliss; den som betyder fågelsjö!

Naturum självt var dessvärre och lite obegripligt stängt och tillbommat. När jag kontrollerade det hela senare med länsstyrelsen kom det fram att ett misstag nog hade begåtts. Man hade helt enkelt missat det där med "annandagen" och man utlovar bättring till nästa år. Jag skulle tro att minst ett par - tretusen besökare försvann ur statistiken därmed för år 2016.

Tidigare har min vårrapportering, 11 mars och 16 mars 2016, handlat om tidiga fåglar och de första vårblommorna. Den här gången ämnar jag redovisa två kräldjur och en amfibie som vi såg den där dagen, den 29 mars.




De första åkergrodorna var på plats. Den här satt stelt stilla i kallvattnet i skuggan under en videbuske längs spången och väntade på sällskap.

Jag sa till Naemi: "Kom så går vi o kikar efter snok!"



Vi hann inte mer än ta ett steg in mot rotvältan nära ingången till Naturum, så var den där, snoken, slingrande undan framför våra fötter.
Vi ropade efter de andra i familjen men endast Alva hann fram innan snoken försvann.

Jag såg de gula fläckarna, sa Naemi.



Vid båtplatsen kapade vi var sitt vassrör och låtsasmetade. Jag klev ut på plankan invid en av båtarna varvid den vickade till och avslöjade två skogsödlor som låg och solade där. De var så tröga och vårtrötta att vi till och med kunde sniffa på dem utan reaktion från deras sida.

En var en gammal vacker hane som faktiskt gick lite i sandödlegrönt på ryggen, men skogsödla var den likväl!

onsdag 23 mars 2016

23 mars - Återkoppling av Kavallastipendium från hösten 2013

.
Hösten 2013 fick jag  Svenska Tecknares stipendium för två veckors vistelse på Kavallahuset i Grekland.
Jag ägnade tiden där till att göra en fullödig dagbok i text och akvarell som jag presenterade i min blogg efter hemkomsten (finns att hitta under sökrutan i högerspalten; skriv in Kavalla) och också presenterade på plats i en utställning.

Nu är det dags för en återkoppling, jag är ombedd att medverka som föredragshållare vid 2016 års årsmöte i Föreningen Kavallahusets Vänner och där berätta om min vistelse. Jag snickrar just nu ihop ett litet bildspel med akvarellerna och en del foton som jag tog de där dagarna. Jag tänker mig en historia med lite annorlunda upplevelser.



tisdag 22 mars 2016

22 mars - Rekognoscering på Omberg

.
Natur-Kulturguiden Lars Frölich fortsätter sina söndagsvandringar på Omberg även 2016. De initierade och intressanta guidningarna med Lars, ibland tillsammans med inbjuden specialkompetens s k "vänner", har satt sig ordentligt i Ombergsmyllan och säkert ett tusental är de som någon gång, eller många, varit med på vandring under de år som projektet har pågått.
Alltid på en söndag och alltid samling inför start kl 11 under boken vid Stocklycke vandrarhem gäller och kostnaden för att få ta del av denna samlade sakkunskap är 100 kr per vuxen.


Det är ett brett program som Lars har knåpat ihop till säsongen 2016 som startar den 3 april med "Vårtecken på Omberg" och som avslutas den 9 oktober.

Redan söndagen den 10 april är jag inbjuden som "vän". "10 april; Med Gebbe på Omberg"



Idag har Lars och jag rekognoscerat en intressant sträcka långt norrut på den östra kanten av berget, i området runt Marsabäcken. Det blir ingen lång promenad, någon kilometer bara, men den kommer att gå i en ganska kuperad terräng eftersom man passerar rasbranterna vid berget både på upp- och nedvägen. Vi har efter dagens härliga tur bestämt oss för att genomföra vår vandring här den 10 april.


Området är delvis bevuxet med tämligen grov granskog. Ädelgransinslaget är bitvis stort. I gläntorna finns stora uppslag av unga granplantor och intressant att notera är att de små ädelgranarna betas mycket hårt, antagligen av rådjur. Årets första bofinkar är på plats med sång. En nötkråka ropar och några mindre korsnäbbar drar förbi över trätopparna.


Rötskadad gran med hack av spillkråka på jakt efter hästmyror.



Hårt betad ädelgran.

I nedre delen av granskogen finns stora ekar som efter år av igenväxning lever på marginalen.
Några partier i området är markerade med snitslar för avverkning och i samband med det finns också snitslar som markerar "naturvårdhänsyn". Intressant och lite oroande är att vi noterar duvhöksspel och en sparvuggla som visslar på avstånd just här. Detta faktum medför att vi resonerar om att ta kontakt med Sveaskog för att efterhöra deras närmare planer med området.


Vi finner blad av av rödek. (en inplanterad ekart från Amerika)


Rödsippa.


Liten ek bevuxen med en levermossa av släktet Frullania och troligen arten Hjälmfrullania, Frullania dilatata.
Andreas Stansvik har hjälpt till med artbestämningen via Svenska Botaniska Föreningens facebook-nätverk.


Scharlakansröd vårskål, en svamp.



Den lite giftiga och därför säkert illasmakande svalörten har bökats upp men ratats av vildsvinen.

Stigen nerför går på skrå genom rasbranten utför berget och där nere blir miljön frodigare med mera löv och vidare flora.


Vi kommer fram till Marsabäcken, en av dessa "vitlersbäckar" som rinner utför berget med kalkslam i bagaget. Här fanns ett granstubbskokeri förr i tiden vet Lars att berätta.
Men vadan detta? Fråga får du men svaret kommer först på plats den 10 april.

Vid Marssläpan, torpet vid bäcken, vänder vi åter upp över berget och passerar därvid klippor som lutar lite jobbigt emot, men det går det också. Kan vi båda kan alla, resonerar vi.

Vi ses på Omberg den 10 april!

söndag 20 mars 2016

20 mars - Vårdagjämningstid

.
Jag körde ner ett lass med trädklipp till snokarnas komposthög vid Stugan idag. Nu är trädgården vårstädad och alla fruktträd ansade. Jag passade på att leta efter snokarna därnere, men såg inte någon och inte heller någon tidig videfuks, endast några nässelfjärilar och en vimsig jordhumla. Men det är ju gott nog så och det går fort ändå, det vet jag genom lång erfarenhet, att man aldrig hinner med allt man vill. De första sädesärlorna har till exempel redan siktats i södra Sverige så i morgon kan säkert en kvittra också vid kanalen nedom betet där vårvattnet går högt över spången till ringmärkningsgatan i Tåkern. Det gäller bara att vara på plats vid rätt tidpunkt och det är just det som kan kännas stressande.


Jätteröksvamparnas imponerande bollar, upp till 60 cm i diameter, har mognat och sprider moln av sporer i varje liten vindpust. Många har aldrig sett denna vår största svamp och jag säger det igen, att jag gärna ställer upp med en privat visning till hösten.


På vägen upp förbi Ostmossen på Omberg möter Kent och jag ett par nunnor från Mariasystrarnas närbelägna vackra kloster. De är precis som vi ute för att njuta av vårvädret och studera blåsippornas första blå lyster. Vi umgås en liten stund med gemensamma intressen och sen fortsätter vi uppåt ytterligare en liten bit och går in i det fint återskapade naturbetet.

Vi sätter oss i gräset med utsikt över Tåkern, tar varsin kopp termoskaffe med Guns skorpa till, ja inte Kent om allt nu ska återges rätt eftersom han ännu är mätt efter sin lunch, och så filosoferar vi i lugn takt om det mesta i den sköna solvärmen med ystra flugor i ansiktet innan vi vandrar ner mot bäcken som rinner upp med kalkvatten ur berget och försvinner ner genom orkidékärret på sin vidare resa mot Tåkern. Vi testar båda vattenkvaliteten inte så mycket för törstens skull som för att vi bara inte kan låta bli.


- Klart och kallt, utan sälta men med något lite smak av humus, säger Kent.


Plötsligt dyker en fladdermus upp i solskenet. Den jagar över en glänta mellan träden vid stugan i närheten och jag försöker fånga den med kameran. Men av tjugo försök blir inget foto av duglig kvalitet, inte så himla lätt att på fri hand fotodokumentera kastflygande fladdermöss, och det blir nog ingen lätt uppgift att kunna artbestämma dennna, även om jag kommer att försöka via fladdermusgruppen på Facebook.
Mer om detta kommer jag förhoppningsvis att återkomma till.

Tillägg den 21 mars.
Fyra personer i facebook-gruppen "Fladdermöss i Sverige" har tagit sig tid och lust att undersöka mitt foto ovan och komma med ganska eniga kommentarer att "min" fladdermus nog är en Dvärgfladdermus av släktet Pipistrellus. Detta släkte splittades dock ganska nyligen till två arter: 1. den ursprungliga Dvärgfladdermus, Pipistrellus pygmaeus och 2. Pipistrell, Pipistrellus pipistrellus.
Vilken av dessa två det är fråga om här går inte att utläsa på mitt foto, svårt även annars, men det lutar åt Dvärgfladdermus eftersom den är vanligare.
Tack till: Jeroen van der Kooij, Peter Wredin, Espen Jensen och Suzanne Schlyter

lördag 19 mars 2016

19 mars - fjärilsdekal

.
Lunds Universitet administrerar ett projekt som heter Svensk Dagfjärilsövervakning där allmänheten är inbjuden att medverka som fältarbetare. Inventeringen har pågått ett antal år redan men naturligtvis finns det plats för fler intresserade att deltaga. Det är bara att anmäla sig. Jag tycker att ni ska passa på!

Själv passar jag också på, med att bjuda på en fjärilsdekal till projektet. Det blev en av mina absoluta och aktuella favoriter - Videfuksen - en nykomling från öster som jag nu i tre år i rad har hittat i bygden, som får den äran. Videfuks är en art som har gått från noll till hundra på blott ett par år och just nu är det åter dags att spana efter denna granna fjäril som ser ut lite som en extra stor och lite ljus nässelfjäril. Den är en snabb och kraftig flygare som förhoppningsvis kommer fram efter en lyckad övervintring just de här första vårdagarena i mars och april. 


Fjärilsdekalen kommer att delas ut till alla deltagare! Bara det ...!

fredag 18 mars 2016

18 mars - Minne utan mening?

.
Hans Ringström kom inflyttande någonstans ifrån och var något år äldre än oss andra som just hade börjat i första ring på gymnasiet i Mjölby. Därför hade han redan fyllt körkort, i alla fall för vespa, och den här vårdagen övertalade jag honom om att vi borde göra en liten utflykt till mitt älskade Tåkern tillsammans. Jag tror att han aldrig varit där tidigare och jag ville visa min nyvunne kamrat mitt paradis.


Den gamla riksettan vid Abbetorp nära Väderstad väster om Mjölby. 1963 var den alldeles nybyggd, högst modern och anpassad för dåtidens växande trafik.

Jag satt bakom Hans på sätet när vi körde västerut på den då alldeles nybyggda Riksettan som gick genom skogen västerut från Mjölby. Det var en spännande upplevelse. Vägen var stor och bred och nyasfalterad, året måste ha varit 1963 eller möjligen ett år senare och vinden ven om öronen. Friheten från skolan, om vi nu skolkade vilket jag tror, kändes skön och upphetsande
Jag minns inget om trafik, men den måste ha varit gles såsom den var på den tiden, ett enstaka möte då och då bara. 
Vägen och tiden var vår och ett ändlöst liv låg framför oss.



Vid en skärning genom bergklacken vid Abbetorp strax innan Väderstad en dryg mil väster om Mjölby låg en trafikdödad grävling på vägrenen. Det var ovanligt, till och med sällsynt med döda grävlingar på den tiden, inte som nu, och jag undrar om inte den troligaste förklaringen till detta är att trafiken verkligen var mycket långsam och gles.

Grävlingen låg på andra sidan vägen, på den högra kanten, så vi parkerade och gick över. Det var ju inte var dag man såg en grävling på nära håll. 
Huvudet var så gott som avkapat från kroppen och det var blodpölar under nosen minns jag

- Vi tar hand om den, sa jag och tog tag i bakbenen och drog den med viss möda uppför bergslänten.

Vi la grävlingen i en liten skreva på det färskt nysprängda berget och placerade en sten över kroppen.

- Här får den ligga så återkommer vi senare och tar hand om skelettet, var min tanke.

Det blev emellertid aldrig något senare. 

Tiden har gått och vart Hans Ringström har tagit vägen vet jag inte. Men ofta när jag passerat på E4:an, vilken idag går strax intill Riksettans gamla sträckning, har tanken letat sig bakåt i tiden. 
Ändå har jag aldrig förrän nu ...

... det sker av impuls, att jag plötsligt har tagit av E4:an och svängt in på den korta tarm, den återgrändsväg, som är enda återstoden av denna sträcka som en gång var en viktig del av vårt lands huvudled. Det är första gången på 53 år. Minns jag överhuvudtaget rätt?



Berget har mognat, är övervuxet av buskar, gräs, mossa och lavar och sluttningen är inte lika hög som jag minns den. Jag letar efter skrevan och finner den, möjligen. Den är tom förstås, femtiotre år är en ansenlig tid i sammanhanget och något annat hade jag nog inte väntat mig.

Nu är det gjort. Nu har jag återbesökt platsen för en händelse från min ungdomstid. Jag har lyft på locket till ett minne som på något sätt satte sig kvar och med åren blev viktigare än själva innehållet. Nu kan jag gå vidare också från detta till synes meningslösa minne, om nu sådana finns.

tisdag 15 mars 2016

16 mars - Vårblomster

.
Hasseln blommar redan för fullt, alen står på tur och almens blomknoppar sväller och skiljer ut sig i storlek från bladknopparnas.

- Det är högst två veckor kvar, säger Lars när vi vandrar runt på Ombergs södra sluttning, men jag tvivlar på att det kan bli så snart.



I solbacken vid slukrännornas sedimentkägla nära Turisthotellet såg Ulla och jag redan för några dagar sedan de första blåsipporna utslagna på vårt tidigställe, och vi behövde inte, såsom Ulla ofta brukar uttrycka det så här i början av året: "'... gräva fram dem". 
Vi låg på knä båda två och förevigade de första som på korta skaft knappt lyfte över visset fjolårsgräs.

Idag, efter vårt sociala fika i bynn, var det fler som ville veta, både Lars och Christer. Det blev således en ny sväng upp till berget. De här första tecknen är så efterlängtade att man inte kan låta bli och när jag nu ändå häromdagen redovisade våren ur fågelvärldsperspektiv, menar jag att det är dags, för rättvisans skull, att informera om det aktuella läget i vårfloran också.

Tre enkla skisser är det, tre vårblomster från de senaste dagarnas upplevelser.



Skiss av blåsippa på Omberg


En av de två första hästhov jag fann i grässvålen längs en trottoar hemmavid igår.



Skiss av en lungört på Omberg idag, så tidig att den t o m som utslagen bestämt sig för att behålla den rosa knoppfärgen.

16 mars - Några ord av guld

.
I översvallande positiva och mycket frekventa recensioner av boken KORP får min gode vän Göran Bergengren en härlig respons på sitt långa författarskap av natur och kultur i förening av samtliga anmälare i tidningar och tidskrifter. Görans arbete med boken är långvarigt och hans text är initierad, intressant och skön och han är värd allt beröm som finns att få för detta verk. Att han personligen bjudit in mig att delta i detta projekt såsom illustratör är jag glad och tacksam över.

Mitt arbete, mina bilder på korp i olika situationer och tillstånd, har i recensionerna ofta avhandlats tämligen kortfattat och någon gång har jag känt mig lite avmätt besviken över att text så pregnant alltid sätts så långt före bild. Villkoren är minst sagt olika även när det gäller de ekonomiska förutsättningarna i ett arbete som detta.
Om allt detta är jag dock mycket väl medveten, det är fakta som är väl dokumenterade, kända av inblandade parter, illustratörer och fotografer sedan lång tid.

På SvD:s kultursida "Under strecket" måndagen den 14 mars 2016 accentueras det ovanstående sagda, när boken KORP recenseras.

Recensenten Erik Bergqvist öser rättmätigt guld över boken KORP och dess författare i ett mycket personligt hållet anförande. Förutom att "naturskriveri" inte ofta ägnas sån här uppmärksamhet på kultursidor, tycker jag att recensionen också är mycket personligt och kunnigt skriven och jag känner mig faktiskt lite tagen av det översvallande känsloläge som anförs - verkligen mycket ovanligt!

I hela den täta textmassan över helsidan i tidningen avhandlas mitt illustrationsarbete, som omfattade mer än tre månaders intensivt studerande och tecknande och en livslång erfarenhet av natur i bakgrunden, i en ytterligt marginell men trots allt trösteligt värdefull sekvens.

Det blev en rad innehållande 12 ord. Men å andra sidan är det ord som skänker mig stor glädje och stolthet. Jag känner faktiskt att lite av all guldglans också har spillt över på mig och däröver är jag mycket tacksam.

"Än en gång ledsagas Bergengren av Gebbe Björkmans teckningar, varav flera enastående."



Faksimil ur SvD den 14 mars 2016 - recension av boken KORP av Erik Bergqvist.

fredag 11 mars 2016

11 mars - Vårens framsteg

.
När är det vår? 



När lärkan sjunger från himmelskupan på fladdrande vingar.



När ormvråksparet har anlänt från söder och ligger högt i luften och cirklar runt över den kära bodungen.



När tofsvipornas pockande sträck sveper förbi tätt över fuktiga marker, Mot norr!

Då är det vår. Ergo - nu är det vår!

tisdag 8 mars 2016

8 mars - Refugee Story fortsätter ...

.
Nedan, under den 4 mars, visar jag ett fakisimilklipp ur tidningen Corren, som handlar om dansföreställningen Refugee Story, som bygger på ett manus av Eslam al Hamdan, en ganska nyligt anländ flykting från Syrien som av en slump hamnade i ett boende i Ödeshögs kommun och där med hjälp av Ödeshögs Kulturskola och många ideella entusiaster, både flyktingar och kommuninnevånare, har skapat en föreställning om "flykten från Syrien". Det dramatiska och ibland mycket tragiska skådespelet har visats runt om i bygden och även i Stockholm och efterfrågan är stor och växande.


Eslam al Hamdan (faksimil ur JP den 7 mars 2016)

När jag läste tidningen Jönköpingsposten igårkväll hos våra vänner Astrid och Bertil i Trånghalla blev jag glatt överraskad och ånyo stolt över att även denna tidning liksom tidigare Corren hade ett fylligt reportage om evenemanget.


Faksimil ur JP 7 mars 2016.

Visst är det fantastiskt att Refugee Story har fått ett så stort genomslag. Och nu talas det om att fortsätta med att också göra en film.


Faksimil ur JP 7 mars 2016.

Jag vill uppmana alla mina vänner följare att verkligen försöka se dansföreställningen när den förhoppningsvis närmar sig er omgivning. Jag lovar att den kommer att ge er alla något att fundera över. Det är nämligen ett starkt, dramatiskt och viktigt dansskådespel som denna grupp härliga entusiaster genomför.

fredag 4 mars 2016

4 mars - Nedslag i England II

.
Katedralen i Salisbury i södra England är en av landets vackraste och mest kända. Den heter formellt The Catheral Church of Blessed Virgin Mary och byggdes färdig i rekordsnabb takt på endast 38 år mellan åren 1220 - 58.
Katedralen är ett enastående exempel på tidig engelsk arkitektur och när man går fram emot den möts man av slående prakt och höghet. 
Innanför korsgången finns kafé och utställningar och i den pampiga salen där biskoparna hade kyrkomöte finns idag ett av de fyra överlevande originalmanuskripten av Magna Charta som jag vet att jag läste om såsom ett viktigt dokument under allmän europeisk historia under min gymnasietid. 
Vid besöket i Salisbury katedral för en knapp vecka sedan  med våra goda vänner Sue och Mike fick jag tillfälle att repetera den delen av en nästan bortglömd kunskap. 
Det enormt vackert handskrivna pergamentet, som tog mer än en vecka att plita ner med hemgjort bläck och gåspenna, kunde studeras bakom glas i ett dunkelt nedtonat tält mitt i salen. Så spännande!



Katedralen i Salisbury är Englands högsta. Tornet är 123 meter och det är nog detta som gjorde vårt besök extra minnesvärt eftersom en pilgrimsfalk, en gammal hona, lösgjorde sig ur tornets kuliss precis när vi anlände och flög rakt över huvudet på oss och ut över staden för att jaga tamduvor.

På så sätt satte sig katedralen i Salisbury i England definitivt fast som ett tungt minne i mitt huvud och händelsen med falken överglänste möjligen självaste Magna Charta. Men i det fallet är jag förstås väldigt subjektiv.

4 mars - En gåva från Syrien

.
Jag har hittills varit försiktig men nu är det dags att börja berätta.
Från i början av september kom plötsligt många fler nya människor till Ödeshög. De kom efter oerhörda strapatser och lidande över land och hav från ett förstört hemland, de flesta från Syrien. Några av dem har därefter flyttat vidare och nya har tillkommit. Många är kvar och väntar på segande svar från Migrationsverket, alla hoppas på att få stanna. 
En del hade kommit redan tidigare från både Afganistan och Somalia; några som kvotflyktingar andra som ensamkommande barn och ungdomar; en ström av människor en folkvandring i vår tid.

Vi gick dit, vår familj, till det i hast iordningställda flyktingboende granne med oss, en av de första dagarna när en stor grupp nya människor just hade anlänt och hälsade dem välkomna, tog med oss lite gåvor - leksaker och kläder och erbjöd mänsklighet. Vi fick i gensvar en stor värme och tacksamhet och vi blev vänner - för livet.

Det är så att när man bjuder på sig själv i ett sammanhang som detta att man får oerhört mycket mer tillbaka, faktiskt mera än man ger. Och den värme man känner inombords är alldeles speciell.

Idag läser jag med stor stolthet och glädje om två av dessa våra nya vänner i tidningen Corren. Visst är det fantastiskt att se vad de och många andra har uträttat - redan, efter en tid kort som en blinkning! Vilken gåva till oss alla.

Oh vad jag önskar att alla i vårt land kunde känna förståelse för det som sker. Att misstänksamhet, avund, rädsla och till och med hat kunde sopas bort och ersättas av medmänsklighet och generositet i en situation som ingen har önskat, varken vi eller flyktingarna.




Faksimiler ur Corren den 4 mars 2016

tisdag 1 mars 2016

1 mars - Nedslag i England I

.
Det var egentligen det sista som hände innan vi for hem via Stansteds flygplats igår eftermiddag. Jag och Ulla satt i baksätet i Mike´s och Sue´s bil på motorvägen M4 någonstans nordväst om London i som alltid ganska intensiv trafik med svenska mått mätt.
Efter en härlig vecka med våra vänner, på landsbygden några mil söder om den gamla romerska staden Cirencester i det pittoreska landskapet Cotswolds tjugo mil väster om huvudstaden, med dagliga utflykter och upplevelser i området, var vår lilla men ytterst rika vårvintervecka till slut över.

Jag satt som jag gjort hela tiden, spanande ut över bygden, så olik min egen. Ormvråkar, svarta kråkor, råkor, tornfalkar och en och annan glada svepte förbi i hastigheten, när plötsligt något helt annorlunda glimtade till. Mer än en sekund blev det emellertid inte för ögonen och tanken, det räckte dock och jag böjde mig fram emot Mike och frågade vad det där lilla inplanterade hjortdjuret hette nu igen.

- Muntjak! said Mike.

- Well, I´ve just seen one, I answered.


Här är bilden som jag har kvar i mitt minne.

Den var så liten. Hälften så stor som ett rådjur, nästan som en reslig fälthare. Den gick på skrå ner mot slänten till motorvägen, inte mer än tio meter bort, bland kardvädd, gult gräs och buskar och det enda jag såg var det egendomligt randiga huvudet som den sträckte fram ur vegetationen. Sen var det över.

Hemma finner jag på Wikipedia en dansk redogörelse av Muntjakens förekomst i England; en typisk inplanteringshistoria med oväntade besvärligheter i släptåg, såsom oftast:

Kinesisk Muntjak

Karakteristika
Den kinesiske muntjak eller Reeve's muntjak som den også kaldes er en lille asiatisk hjorteart. Den er omkring 40-45 cm høj og vejer 11-28 kg. Pelsen er valnødbrun, med mørkere farver omkring benene. Halen er sort og 10-15 cm og spejlet er hvidt. Hannen er typisk lidt større og tungere end hunnen og har en to små horn(12-15cm). Hannen har udover horn, 2 -5 cm lange hjørnetænder, som sidder på premaxilla, som gør at de ikke så let brækker under kampe om territorium og hunner. Både hannen og hunnen har sorte aftegninger i ansigtet, som følger nogle kamme i kraniet. Både hanner og hunner har kirtler omkring øjnene om producerer en sekret som bruges til bl.a. at afgrænse territoriet. Klovene på muntjakken er ikke lige store om hos andre hjortearter, hvilket tydeligt kan ses på dens fodspor. Som andre hjorte er muntjakken meget agtsom og sky.

Levesteder
Den kinesiske muntjak lever i subtropiske regnskove i Sydøst Kina og Taiwan ofte i nærheden af vandløb. Den skjuler sig godt i den tætte underskov hvor den også finder sin føde. Den laver små stier gennem skoven som letter passagen gennem junglen betydeligt.
Muntjakken er også blevet introduceret til Woburn i England omkring år 1900. I England har muntjakken ikke samme habitat preferencer som den har i Kina og Taiwan. Den lever fint selvom der ikke er en tæt underskov at gemme sig i, og er fundet i både løv og granskove, og selv på dyrket jord i forsteder. Dette skyldes først og fremmest at der i England ikke er samme grad af naturlige predatorer som i Kina og derfor ikke har samme behov for at kunne skjule sig.

Fødesøgning
Muntjakken finder sin føde dybt inde i junglens tætte underskov. Føden består af skud, knopper, kviste, svampe og nedfalden frugt, men den er også set æde æg og ådsler og betegnes derfor som omnivor. Muntjakken er også set jage små pattedyr og fugle som har rede på jorden.
Adfærd og social levevis
Muntjakken er en solitært-levende, territoriel hjort, som typisk findes i den tætte underskov i junglen. Som nævnt laver den små stier i den tætte jungle for at lette bevægelsen gennem terrænet. Muntjakken er mest aktiv i de tidlige morgentimer og i skumringen. Muntjakken er meget territoriel og vil kæmpe for at forsvare sit territorium. Hjørnetænderne og hornene bruges til kampe mellem rivaliserende hanner. Hornene bruges til at skubbe modstanderen ud af balance og derefter hugges en af hjørnetænderne mod modstanderens ansigt, hals. Kampene kan være meget voldsomme og blodige og kan føre til at en af hannerne dør. Man har dog observeret at en dominerende han tolererer en submissiv han på sit territorium hvis ikke denne er en potentiel trussel eller er i brunst. Dette kan være en fordel for begge parter. Den submissive han undgår blodige kampe, men får alligevel mulighed for "træne" og prøve kræfter med den dominante han. Den dominante har også en fordel heraf, da der nu er to til at forsvare territoriet samtidig med at han kan have hunnerne for sig selv.
Hunnernes territorier kan godt overlappe i modsætning til hannernes. Hannernes overlapper kun hunnernes.
Man ved ikke så meget om muntjakkens levealder, men den engelske lever normalt lidt længere end den kinesiske. Dette skyldes at der ikke findes predatorer i england i samme grad som i Kina og Taiwan. I Kina og Taiwan er de naturlige fjender; tiger, leopard, sjakaler krokodiller, slanger mm, hvor det i England kun er ræven. Dette medfører at muntjakkens adfærd er noget anderledes i Englang end den er i Kina, hvor den er meget mere sky og forsigtig.
Muntjakken har en meget veludviklet kommunikation. Den bruger lyde og kemiske signaler til at kommunikere med. Muntjakken kan gø når den er skræmt, typisk når der er en predator i nærheden, eller en dominerende artsfælle, hvilket har givet den øgnavnet, den gøende hjort. Oprindeligt troede man at gøen var kommunikation mellem artsfæller, signal og fare eller lokalisering. Dette er dog ikke bevist, derimod har man fundet ud af at gøen har en mere specifik funktion end først antaget. Gøen bliver brugt ved to omstændigheder: predatorer i området/nærheden og under sociale interaktioner f.eks. når en submissiv møder en dominant han. Derudover mener man også at gøen forekommer som følge af en indre angstreaktion, når den jagtes af en predator, udfordres af andet individ mm. Gøen er også en god alarm for andre små pattedyr om at en predator, en tiger eller leopard i er nærheden. Mennesket har også haft glæde af denne gøen af samme årsag.
Den kemiske kommunikation er den primære kommunikations metode forgår ved duftmarkeringer omkring territoriegrænsen. Muntjakken sender signaler til andre om sin identitet, territorium og sexuelle stadie ved hjælp af denne duftmarkering. Duftkirtlen sidder omkring øjnene og muntjakken gnider hovedet op af forskellige objekter.
Reproduktion
Muntjakken får adgang til hunnerne ved at territorierne overlapper. Muntjakken i Kina og Taiwan får kalve året rundt, hvorimod de i England ser ud til at have en sæsonafhægig cyklus, hvor parringen typisk finder sted i oktober og ungerne fødes i marts. Begge køn udvikler sig hurtig og bliver kønsmodne allerede efter 24 uger for hunnen og 36 uger for hannen. Det er ikke så sandsynligt at helt unge hanner får adgang til hunnerne, men unge hanner har generelt større reproduktiv succes end gamle hanner på grund af bedre/stærkere hjørnetænder.
Når hannen og hunnen mødes, laver hannen en summende lyd, som får hunnen til at lægge sig fladt ned og virre med hovedet og spinde/pibe som en kat. Dette er tegn på underkastelse, og kort efter sker parringen. Herefter er hannen ikke længere involveret og hunnen må klare sig selv. Når brunst tiden er slut taber hannen hornene. Hornene kommer tilbage på blot 103 dage, hvilket er smart for en art som kan parre sig året rundt.
En muntjak-kalv er på størrelse med et stort marsvin når de fødes og har hvide pletter i pelsen. Der er minimal forældre pleje. Diegivning sker normalt kun de første 17 uger. Fordi ungerne vokser så hurtigt er det ikke en større omkost for moderen at opfostre hanner, som ellers normalt har et højere energikrav. Efter 6 måneder er ungerne udvokset og de må forlade moderens territorium.
Status
Ikke truet, anses for at være almindelig i sydøst Kina, og derfor ikke på liste over truede dyrearter. Jages for kødets skyld.