2 februari - Vårkänslor redan!?

.
Det började med den där plogen över skyn just när jag lämnade mitt sociala umgänge med kompisarna i fiket vid torget i Ödeshög.
Den kom över gråhimlen från sydväst, där solen blekade fram ur molnen, i full fart med den mäktiga medvinden i ryggen, säkert i en hastighet av upp emot hundra kilometer i timmen och försvann inom en halvminut mot fjärran Tåkern i norr. Det var tjugotvå grågäss. De första för året; ett vårtecken redan i tidig februari.

Men egentligen fanns tecknen där redan igår. Det var nämligen då jag mötte Benny på Ramstadbron och han meddelade att han hade hört grågåskackel någonstans ifrån utan att ha fått syn på fåglarna.
Det var som ni förstår alltså helt nödvändigt att idag ta den där svängen ner i området för att kolla läget; allt annat var uteslutet. Man får inte missa det där första!

Vid Sjöstorps bete kommer en fågel rakt emot bilen på medelhög höjd. En duva? 
Just när fågeln försvinner över taket ser jag vad det är - en gammal pilgrimsfalk. Hastigheten, ljusfrånvaron och perspektivförkortningen till trots får jag den avgörande glimten precis i sista ögonblicket för att klara av bestämningen. 
Det är vinterns första observation för mig egendomligt nog, ty jag vet att åtminstone ett par har övervintrat på Omberg och jag har trots alla dessa regelbundna besök missat dem hittills. Men, bättre sent än aldrig är ett i sammanhanget mycket gångbart om än utslitet talesätt.

Vägen över Dags mosse är seg och motsträvig, hjulen suger sig fast och vägbanan börjar ge vika. Sprickor dyker upp i vägbankens längsriktning som ett tecken på att tjällossningen redan har börjat.

Ett mjukt ljus strålar ner från himlen över barmarksjordarna vid  Kälkestad. Solen glimmar i plåttaken och små flockar av grågäss dyker upp ur diset och försvinner över trädbården runt sjön.

Det är på gång nu. Intåget. Åkrarna ligger redo för att ta emot med höstvete och spillsäd. Vipor har dykt upp i Skåne och Claes-Göran har sett en sånglärka  i Västergötland. 
Men visst är det tidigt. Det är nog flera vintrar kvar ännu att genomlida. Sånt vet man ju och förstår i hjärtat fastän man inte riktigt vill.

För alla detaljernas skull stannar jag vid vägkanten längs grusvägen som leder rakt ner mot min stuga. Jag är lite nyfiken nämligen.

Och visst finns de där, tuvorna av nygrönskad sandlosta; den senaste i listan av östgötska blomster, en art som jag själv fick äran av att upptäcka sommaren 2015. 

Fast visste man inte kan man nog knappast förstå, av fotot ovan menar jag, att detta diminutiva gröna gräs är en exklusiv raritet i min hembygd. Ibland blir känslan av att veta en hemlighet emellertid alldeles överväldigande. Man känner sig utvald.