lördag 30 januari 2016

31 januari - Vi möts vid Naturum Tåkern

.
Söndag 31 januari är det en stor besöksdag vid  Naturum Tåkern.
Allt sker i ett samarbete mellan Naturum, Ödeshögs Naturskyddsförening, Tåkerns fältstation och Tåkerns Vandrarhem.




Vi lär oss om vass.


Vi hoppas förstås på att få se skäggmesar.

Programmet är som följer:

10 - 16 Naturum Tåkern är öppet för besök. Information, film och utställning.

11 - ca 12.30 Guidad vandring med Lars Frölich och undertecknad. En kortare bit för dem som efter en stund vill tillbaka till Naturum, övriga vandrar vidare upp till Tåkerns Vandrarhem för ...

13.00 Gratis sopplunch på Tåkerns vandrarhem i Naturskyddsföreningens regi - anmälan vid vandringens början.

10 - 14 Vinterfågelräkning och ringmärkning vid fågeltornet

11 - 14 Kaffe och våfflor finns att köpa i annexet

13 - 16 "Slabb" i barnens Naturum Tåkern

Se vidare:

http://www.visitostergotland.se/sv/products/187943/Vinterfaglar-inpa-knuten/

Välkomna hälsar också Gebbe Björkman!

tisdag 26 januari 2016

26 januari - Återblick på skäggmestävling

.
Hej!
Den 7 januari initierade jag en liten tävling på skoj. Den finns presenterad under detta datum nedan i min "Naturlig dagbok" och jag lade också ut den på Facebook.



Jag tog bilden en vinterdag i Tåkerns vassar och där bland alla strån och vippor finns en flock skäggmesar mer eller mindre gömda i virrvarret. Jag undrade om du som läsare kunde få grepp om hur många de var. Detta var alltså tävlingsuppdraget.

Jag fick in drygt tiotalet svar, som föreslog mellan 5 och 17 individer. 
Det var ingen lätt uppgift eftersom fotot är tämligen lågupplöst och därför menar jag att alla deltagare har lyckats väldigt bra.

Här är nu facit; oåterkalleligt och enväldigt. Som förklaring vill jag anföra att jag verkligen själv har lusläst bilden i högupplöst version och kan nog säga att jag därmed är nästan hundraprocentigt säker på ett adekvat resultat.



För att få fram en rättmätig vinnare har jag gjort så, att jag först har räknat alla rätt inringade skäggmesar varefter jag dragit bort de felringade och därmed har jag fått fram en slutsiffra. På så sätt blir det säkert bäst och mest rättvist.



Vinnare blev Ola Freijd som hittade 17 riktiga skäggmesar av 19 och bara hade ett fel, alltså 16 rätt totalt. Fantastiskt bra gjort!



Grattis Ola! Nu skickar jag dig såsom utlovat en enkel liten skäggmesskiss som "pris" och vill passa på att tacka alla er andra också som så välvilligt deltog i lekandet! 

26 januari - Efter festen i Ateljé Gebbe.

.
Det blev en lyckad tillställning i min ateljé gångna lördag - söndag. Många besökare blev det och tillställningen gick också runt ekonomiskt efter betald annonsering; det är nämligen sånt man aldrig kan räkna hem innan så jag är nöjd med min satsning på en "Januarifest".



Annonsen.



Kamelian.


Kamelian och Bosse från Hästholmen. 

Bosse var den forne ägaren till detta vackra blomsterträd. Han berättade att han köpte den från England för trettiofem år sedan och gör bedömningen att kamelian är ungefär 45 år gammal vid det här laget.
Jag var aningen nervös inför uppvisningen; skulle jag få godkänt av honom för skötseln eller ej. 
Han var nöjd!

- Att många knoppar rasar måste man räkna med, kommenterade han min oro över att endast ca 25 knoppar av 150 hittills lyckats hela vägen till blomning.

Nöjda var också mina gäster, sånt märker man direkt. Kamelians sköna blomsterprakt gav förstås upphov till många suckar av beundran och diverse frågeställningar men mina konstverk drog också blickar till sig och i övrigt hade vi en trevlig och tämligen opretentiös samvaro och helt enkelt.



En av mina akvareller, "Nyis" är helt färsk och den fick, enligt min mening, även den berättigad uppmärksamhet.



Korparna - en grafisk svit om fem porträtt med endast 10 numrerade och signerade ex. vardera är hämtade ur Korpboken. Flera såldes.



Efteråt, hemma om kvällen igen, ägnade vi oss: Karin , Micke och jag, åt lite whiskyprovning runt köksbordet. En skön avslutning på en intensiv helg.

onsdag 20 januari 2016

20 januari - Liten notis inför helgen

.
En liten artikel, eller notis om man så vill, är det i dagens Östgötatidningen inför helgens "Fest i Ateljé Gebbe", där jag bjuder på konst, signerad korpbok och en vackert blommande kamelia mm.
Tycker som sagt att det är värt att uppmärksammas och bjudas på, att den fantastiska kamelian blommar så vackert hos mig.


Faksimil ur Östgötatidningen 20 januari 2016, text och foto: Pernilla Alsén.

Notera dock att utställningen är mellan 11 - 15 både lördag och söndag. Inget annat gäller.
Välkomna!

måndag 18 januari 2016

18 januari - Hördu koltrasten!

.

Allvarligt samtal med en koltrast.


-          Hördu koltrasten. Vad håller du på med? Varför beter du dig så korkat vid fågelmatningen här hemma? Jag har ju ordnat det väldigt bra och förberett med gott om ätbart på många olika platser i min trädgård. Det finns rum för både dig och andra koltrastar och ändå lägger du ner massor med tid och energi på att jaga bort dina fränder och stressa runt som en tok.
Jag blir uppriktigt ledsen och besviken på dig, att du inte unnar någon av dina kompisar ens ett uns av tillgänglighet och mat nu när det är så kallt och bistert att svältdöden faktiskt hotar. Hur kan du bara vara så egoistisk och känslokall?

-          Hoppsan! Men du då människa. Nu låter du ganska hemmablind, tycker jag. Du anklagar andra för sådant som du inte ser hos dig själv. Nej, inte är du så mycket bättre, det har jag lärt mig att förstå av den senaste tidens notiser varje dag i alla slags media. Du gör ju precis samma sak; jagar runt, kör bort, stänger ute och klagar över de som kommer hit och vill dela ditt eget dukade bord, trots att här verkar finnas resurser i överflöd.

-          Jo, du har nog en poäng där, koltrasten. Jag har kanske inte tänkt riktigt på det sättet.
Och jag erkänner gärna, när det gäller koltrastar, att jag gillar när det är fler individer som samsas om utrymmet vid matplatsen i min trädgård. När jag sitter i köksvärmen och njuter av skådespelet utanför vill jag se så mycket variation och rikedom som möjligt. Det blir väsentligt mycket trevligare och intressantare på så sätt.
Och därför vill jag nu be dig koltrasten om att försöka ta lite mera hänsyn och att vara mera inbjudande och empatisk i fortsättningen. Kan du tänka dig det, att släppa till lite utrymme och resurser för andra?

-          Okej då människa. Har du sagt det så. Jag ska fundera på saken och försöka bättra mig men då vill jag att också du tänker på samma sätt, tar steg åt rätt håll mot en varmare och mjukare värld. Jag höll på att säga medmänskligare, fastän jag är koltrast.
Det är möjligen lite mot både din och min natur men om du önskar att jag som koltrast ska klara det här så bör ju du människa, med ditt skrytsamma intellekt och ofta egensinninga självgodhet inte behöva vara sämre. Överenskommet alltså!

-          Tack så mycket koltrasten. Det var ett givande samtal.

onsdag 13 januari 2016

13 januari - Vågar jag säga: "Ett vårtecken"

.
Tuffingen blåmes sjunger vid ateljén från den stora asken idag. 
Även jag känner av det ökande ljuset. Jag brukar säga att det är ett första vårtecken när talgoxe och blåmes sjunger men Ulla protesterar högljutt och menar att det är långt kvar till vår.



Förvisso!
Men ändå. Det är ett tecken!

13 januari - Omslag

.
Omslag i väderleken blev det till idag, det var förväntat, från gårdagens blötväder till morgonens sex minusgrader och isgatan utanför porten är förrädiskt snorhal.
Omslag kan också vara något helt annat och jag sneddar improviserat in på tankens tvärgata som plötsligt öppnar sig hur alla dessa nysvenskar ska lära sig ett helt främmande språk. (Ulla jobbar ideellt mer och mer via Röda Korset för att hjälpa de asylsökande som inte har rätt till SFI och hon lämnade just ateljén och gick dit igen. Därför hängde associationen kvar en smula i sinnet).


Jo alltså - omslag  - kallas ju också det som omger en bok, en tidning eller en tidskrift och det är dit jag är på väg trots tankens irrvägar.
Jag håller 2015 års sista nummer av Östgötaornitologernas tidskrift Vingspegeln i min hand. Den är färsk och doftar trycksvärta. Och ett ideellt uppdrag är därmed avslutat; nu är årsserien komplett: kungsfågel, svarthuvad mås, bronsibis och strömstare.
Hur många år har jag medverkat på detta sätt? kan det vara tio?

tisdag 12 januari 2016

12 januari - En vanlig vinterdag

.
Efter morgonens sociala fika på det lokala kondiset drar vi iväg ut över Tåkernbygden Lars och jag, att spana in naturläget inför den kommande köldperioden som mot kvällen är i antågande. Vi reser således iväg i tö och kommer åter efter tre timmar med köldnyp i nästippen och början till återfrusen stöpsnö.

Jag har gjort en akvarellstudie med miniatyrer över en del av dagens upplevelser. Allt är gjort ur mitt huvud och bygger på "interna" bildminnen.
Ändå är mycket annat inte redovisat: t ex två ringduvor i Hästholmen, knipspel även det i Hästholmen, några bergfinkar här och där samt Bengt Andersson på lärkjakt.


A.  En fjällvråk kommer in  i kikarfältet ryttlande över Väversundamaden. Den attackeras plötsligt av en varfågel som lyfter från en salixbuske, tar höjd över vasslandet och faktiskt till slut stressar iväg vråken genom sin envishet och efterhängsenhet.

B. Idag ser vi endast en ormvråk. Den glider iväg bort från oss vid Gottorp och jag fångar den från aktern i min skiss.

C. Vi besöker Naturum Tåkern helt kort för ett samtal med personalen om vår förestående isvandring (31 januari kl 11.00). 
En kort promenad ut över isen blir besvärlig och aningen osäker. Regnet och tövädret de senaste dagarna har nämligen gjort isen sjöblöt och stöpig. Mina kängor suger vatten. 
En skäggmes hinner vi se på långt håll, en hona som födosöker i vassvipporna, innan vi vänder åter upp på "torra" land.

D. Vid Holmens gård ser vi flera bofinkar vid fågelmatningen. Jag tror att jag sett övervintrande bofinkar i detta område runt Dags mosse de senaste tio åren i sträck. Ändå en ganska "modern" företeelse som aldrig upplevdes i min ungdom.

E. Hemma vid fågelbordet i Ödeshög, när vi äter nylagad spagetti och köttfärssås som hustru Ulla bjuder på efter avslutad odyssé, konstaterar vi att stararna är kvar som utlovat. Tre stycken den här gången. De upplevdes heller garanterat aldrig under min ungdom.

F. En flock gråsiskor furagerar på vinterståndarna längs vägen över Dags mosse.

G och H. Vi spanar länge resultatlöst efter den berglärka som Camilla upptäckte och fotograferade vid Ramstadsbron vid Tåkern igår. Långt därute på åkern rinner en flock snösparvar omkring på osynliga ben mellan stråtuvorna. Vi räknar dem till minst ett tiotal och vi hoppas och tror att berglärkan också finns kvar därute tillsammans med dem men hållet är för långt för våra prismor.
När vi senare vänder tillbaka hittar vi berglärkan bland snösparvarna till slut, och efter att vi har visat oändligt tålamod kommer hela flocken samlat flygande rakt mot oss och landar på vägen endast tjugo meter bakom bilden. Berglärkan är med! Snyggt jobbat!
Jag kan inte låta bli att spekulera över om det möjligen kan vara samma individ som återkommit från förra årets övervintring på samma plats. (Se länk nedan).

http://naturligdagbok.blogspot.com/2015/02/6-februari-besok-av-berglarka.html


Berglärka 6 februari 2015 vid Holmen/Ramstad, Tåkern

I. I Ombergslidsdiket vid Väversunda står ett djurspår skrivet i stöpsnön. Det kommer från Ombergshållet och leder rakt in i och igenom kulverttrumman under vägen och fortsätter ut mot Tåkerns vass. Spårstämplarna är brett ansatta, ett ganska kortbent djur alltså och på några platser finns en antydan till parvis ansatta spårstämplar.
Det är emellertid alldeles för kraftigt för minkspår, återstår alltså utter att spekulera om. Men därmed är det nog för tillfället.

söndag 10 januari 2016

10 januari - Besök av rödhake

.
I morse, i blåtimmen innan ljuset var väckt, innan sparvar och starar och till och med koltrastarna var på plats vid maten, så var rödhaken där, igen.

Enda möjligheten att komma åt för denna späda fågel är att vara tidigt eller, för den delen, sent ute. Nu satt den ensam i fettlådan och käkade för fullt när jag kom ner i köket och kikade ut genom rutan. Det dröjde emellertid inte länge innan den första koltrasten dök ner med en duns och dansade runt ett varv, varvid rödhaken snabbt försvann igen in i busksnåret.



Det var igår kväll jag såg den första gången. När allt var tyst inför natten och timmen alltså var blå så satt den där mol allén och överraskade mig. 

Var kommer du ifrån? tänker jag.

torsdag 7 januari 2016

7 januari - Vinterns obehag och en liten minitävling

.
Jo alltså - i kontrast till hur jag jag rubricerade gårdagens skriveri i min naturliga dagbok väljer jag idag att polarisera totalt. Annars är det faktiskt så att bilderna härrör från samma två besök i Tåkerns fantastiska vintervass, dagarna 5 och 6 januari, med oerhört fin vinterstämning och mycket köldslagen väderlek. 
Och, för att återkomma till rubriksättningen är denna nog bara mer av en konstruktion.



Dagarna är korta och man måste skynda sig något om man vill vara med under soltimmarna. Redan vid tre på eftermiddagen sänker sig solen under vassbården som färgas nästan orange i medljuset och mörknar till bränd umbra på skuggsidan varmed snön blånar snabbare än ögat hinner med. 



Snökristallerna glittrar som himlens alla stjärnor i de sista låga strålarna. 

Harspåren rinner kors och tvärs över isvidden, rävlöpan går mera bestämt rak, vattennäbbmössens korsstygn skyndar mellan skyddande vassruggar och minkens spår leder förnöjt in i skydd under en av de upp och nervända ekorna vid stenpiren.



Men det är ändå ett spår mer än alla de andra som tilldrar sig mitt intresse denna gång; det av en vattenrall. 
Jag känner medlidande med fågeln. En så fullständigt frusen sjö med iskall temperatur och kärv snö är naturligtvis förödande för en vattenrall och den kommer nog knappast att överleva mer än några dagar ytterligare. 
Förra vintern sågs och överlevde troligen ett exempar just här längs det öppna diket vid spången genom vassen under tornet och kanske är det samma individ som försökt igen. Må se om trägen vinner.



Skäggmesar i vassen. 

Det är riktigt gott om skäggmes i Tåkerns vass i år. Överallt ser och hör man dem äta sig fram genom vassbältet och även helt nära Naturum. Jag möter många ornitologer med kraftiga objektiv på kamerorna under promenaderna och jag tänker att de alla är på jakt efter skäggmesporträtt.

Själv är jag teleobjektivlös under besöket och lyckas med normalobjektiv endast fånga en distanserad översiktsbild av en skäggmesflock i vassen.

Jag får en idé!
Jag undrar vem som lyckas räkna in flest skäggmesar i fotot ovan. Kanske ska vi ha en liten minitävling. 
Förslag: Den som får ihop högst antal verkliga skäggmesar i fotot ovan vinner en liten skäggmesstudie i akvarell som jag kommer att göra för ändamålet. Lotten får avgöra vid lika antal.

Gör så här: 1 kopiera bilden  2 ringa in individerna  3 sänd en kopia av detta till min e-post.

 gebbe@telia.com


Jag meddelar om en vecka ungefär. 


onsdag 6 januari 2016

6 januari - Vinterns behag

.
För somliga är den vinter som just nu pågår den första i sitt slag genom livet. Så är det till exempel för Arwa med döttrarna Joudy och Rory från Damaskus i Syrien som kom via en av dessa flyktingbåtar över Medelhavet i augusti 2015. Familjen med maken Ali som idag redan hittat ett praktikjobb har blivit våra verkligt goda vänner.

Att få vandra på sjön Tåkerns is en makalöst vacker och kall vinterdag kan då bli en overklig och magisk upplevelse och att få känna kylan nypa i fingertoppar och näsor en drömsk upplevelse.
För mig är känslan också overklig och fantastisk. Att få dela med sig av mitt älskade Tåkern är nämligen extra stort. 
Och till och med skäggmesarna bjöd på sig.



Arwa flankerad av döttrarna Rory och Joudy på Tåkerns is








6 januari - Besök av starar

.
Artmässigt  har det varit lite torftigt hittills vid fågelbordet trots att där bjuds både smakrika fröblandningar, en petflaska hampfrön, stampade äpplen samt kartonger laddade med mitt energirika specialkok av margarin, ägg, havregryn, druvsocker och russin.

Nåväl, när kylan anlände för en vecka sedan kom koltrastarna, en ensam första dagen och sedan, tills idag, ytterligare två.
Förutom dessa tre, enstaka grönsiskor och några talgoxar, ett par blåmesar samt enstaka nedslag av skator och kajor är det "täcklingar" som gäller för hela slanten; säkert hundra gråsparvar samt ett tjugotal pilfinkar därtill. 
Jag unnar verkligen sparvarna det dukade bordet, det är inte det, utan mera än längtan från oss innanför fönstret att få se något mer, något spännande.

Idag hände det. Plötsligt dök två starar upp. Ja! Äntligen!

Jag satt med kaffekoppen i handen vid tillfället och gjorde en intressant iakttagelse. Stararna landade i syrenen och satt där ett par minuter och studerade skådeplatsen där sparvar och koltrastar regerade ohotat innan de agerade samfällt.



Staren har tagit över matlådan från koltrasten som tålmodigt får vänta på sin tur medan denna äter sig mätt och nöjd.

De flög direkt ner till var sin låda specialkok, körde bort koltrastarna med omedelbar verkan och tog för sig som om de aldrig hade gjort annat.

En intelligent fågel, den där staren, tänker jag när jag ser hur det går till, att först sitta och studera scenen för att därefter agera kraftfullt och direkt. Det är lite av en kråkfågel över staren, och visst, där finns också en avlägset släktskap till kråkfamiljen.

Det är tredje vintern i rad, tror jag som starar kommer på besök. Hoppas att jag kan hjälpa till med överlevnad av livhanken, ty det är kallt nu, minus tretton grader och i natt skall det visst bli värre än så. Det är en tuff tid.

Tillägg senare om kvällen den 6 januari.
Plötsligt är åtta starar på plats. De har liksom kommit från ingenstans och det tyder väl på att ett glest  sträck av starar passerar, senfällingar som till slut ger sig av mot söder och opportunistiskt tar chansen till en rast med näringsintag när nu vinternattens kyla efterhand kryper ner mot tjugo minus.

Tillägg den 9 januari.
Sex starar är ännu kvar och ikväll, alldeles vid skymningen, kom en rödhake.

måndag 4 januari 2016

4 januari - Akvareller på gång ...

.
Det nya årets måleriarbete är i full gång. Just nu med några mellanstora akvareller på Arches 300 grams grängat papper. Bildkvaliteten på fotot är förstås långt från ok, men du får nog en aning.



Skissen är från början upplagd vid min målarstuga vid Tåkerns strand. Kanske blir det något och färdigt, eller så går den i putten, vilket händer ibland, men än så länge känns det bra för att gå vidare.

Senare tillägg:
Se den 26 januari 2016. Färdig och titlad "Nyis". Jag tycker själv att den blev till en av mina bättre akvareller någonsin.

lördag 2 januari 2016

2 januari - Min vackra kamelia börjar blomma

.
Jag fick det i augusti som födelsedagsgåva av goda vänner - ett kameliaträd, nästan två meter högt i kruka.
Jag har satt ner temperaturen så gott det går i mitt galleri där den också står så ljust som förmås. Över femtio knoppar har svällt efterhand, några har torkat och andra har fortsatt att utvecklas och min oro har räckt ända hit, att jag ändå skulle komma att misslyckas med förvaltingen av denna fantastiska krukväxt som är nästan femtio år gammal.

Jag tror att det är ett av de vackrast formade kameliaträd som man kan se och stort tack för det är naturligtvis den förre ägaren i Hästholmen värd.


För några veckor sedan började  knopparna visa färg.


Igår slog den första blomman ut. Så gudomligt vackert!

Min tanke är den att öppna min ateljé snart, någon gång i januari, och bjuda in alla som vill se underverket. 
Jag kommer att återkomma till detta men vill redan nu förbereda er på ett välkomnande utan like.

fredag 1 januari 2016

1 januari - Traditionsenlig promenad på årets första dag

.
Som alltid när vi firar nyår med våra goda vänner Astrid och Bertil tar vi en stärkande promenad under årets första dag oavsett väder och andra möjliga omständigheter.
Eftersom det blev i Ödeshög i år passade vi på att åka ner till Naturum Tåkern vid sjön Tåkerns södra strand, där isen lägrat sig redan 5 cm tjock över vatten och smådjur och där snön just vid vår ankomst började falla småttig och blöt för att senare, mot hemfärden, avslutas i form av vackra "lovikavantar".


Naturum Tåkern är enligt min mening en av landets vackraste och underfundigaste byggnader ritad av den berömde arkitekten Gert Wingårdh och byggd med Tåkerns egen vass.
Den har blivit till en mycket lyckad satsning och besöks årligen av mer än hundratusen besökare och även idag i slaskande snöväder, gick vi ut längs spången genom vassen tillsammans med flera andra besökare mot Svanshals äng. Inte en dag utan gäster - fantastiskt.


Några av dessa gäster hade skridskor på fötterna. De berättade för oss att det igår, under nyårsaftonen, hade varit en alldeles galet slät skridskois på hela sjön och de ömkade sig för oss lite över snöslasket som nu hotade skridskoidyllen.
Imorgon med profetians återkommande kallväder skulle allt nämligen bli knaggligt och oskönt - men förträffligt bra för Lars Frölichs och min kommande traditionsenliga januaripromenad med Naturskyddsföreningen utan medar på fötterna - tänker jag i samma stund, en aning egoistiskt men praktiskt.


Själva går vi alltså västerut ut längs spången, där ängsnycklarna sticker upp som brunvissna hyacinter ur strandängens snötäcke.


Utanför ligger isytorna obrutna av människospår med tungt ockrafärgade vassväggar som fond och lätt virvlande snöfall däremellan. Allt blir så stilrent och vackert att det värker i mitt Tåkernhjärta, som ändå redan måste ha upplevt det mesta, men ändå inte - aldrig.


Fikarasten vid stängslet mot Svanshalsängen är rogivande och god. Korpen ropar på avstånd men annars är allt bara helt tyst och stilla. Precis som det ska vara just en sådan här vinterdag när snöfallet temporärt dämpar livet en smula. Frusna fingrar ingår i upplevelsen och förstärker känslan.

Min avsikt med besöket var att jag ville visa upp skäggmesar för vännerna och nog hade jag tänkt att promenaden egentligen skulle ha gått vidare ut över ängen, bort mot Svanshals storvass där gömslen och spänger mitt i skäggmesriket alltid ökar möjligheterna till intimt nära skäggmesmöten.

Men vi behöver inte gå så långt. Redan i den spångade ledens första vassfält, alldeles nära tornet, möter vi en hel flock skäggmesar under strängt födosök, tysta och koncentrerade.
Vassvipporna är mörka och droppande blöta och skäggmesarna har inte tid över för oss. En ranson av tusen stycken mikroskopiskt små vassfrön per dag, skalade i den lilla näbbkinken, (som jag döpt den till och som skäggmesens näbb äger), är nödvändig för överlevnad. Därför kan man med tillbörlig försiktighet komma arten extremt nära vintertid.

Eftersom jag hade knirkande broddar på skorna och inte ville skrämma skäggmesflocken, släppte jag fram Astrid, Bertil och Ulla till första parkett, två meter från fåglarna, och höll mig själv i bakgrunden. Jag har ju upplevt detta så många gånger tidigare. Jag lät alltså kameran vila och studerade sällskapet i vasstopparna på avstånd i min kikare istället.


Nu vill jag ändå inte undanhålla er en bild av denna vackra fågel och visar därför en som jag tog en solig snövinterdag i februari månad 2009 vid Tåkern; en skäggmeshane i sin prydno och som alltid vintertid, ätande just vassfrön.

Vår gemensamma dag idag idag blev en suverän förstadagsupplevelse på det nya året, tycker jag, och vill härmed passa på att uppmana er alla mina läsare att göra om vårt besök.