fredag 31 juli 2015

31 juli - En första skiss ...

.
Ett möjligt bokomslag på gång ...


... en glad gris - Linderödssvin.

torsdag 30 juli 2015

30 juli - Besök i Herrestad kyrka

.
Det senaste dygnet föll ytterligare mängder av nederbörd från en alldeles igenmulen himmel. I morse var vår regnmätare mer än halvfull då jag tömde ur 25 nya mm.
Det måste vara en av de gråaste julimånader man har upplev, men förstås, som alltid är minnet ganska kort och jag vet ju att det har hänt förr och kommer att hända igen.



Mellan de sällsynta baddagarna denna sommar har man fått hitta på annat att göra med barnbarnen. Och det har vi också gjort. Små utflykter åt olika håll har varvats med härliga cafébesök och annat i bygden.

Häromdagen åkte vi t ex till Tåkerns trädgård söder om Vadstena vid stranden av Tåkern. Där har våra goda vänner Malin och Fredrik ekoförsäljning av grönsaker och ägg bland annat. 
Vi matade kaninungar och höns, köpte ägg och vitlök och plaskade runt i ett strilande heldagsregn.



På vägen dit passade vi på att besöka Sveriges äldsta stenkyrka - Herrestad kyrka. 
När jag nu säger så sticker jag ut hakan lite, för visst finns det ett par kyrkor i sydligaste Sverige som är äldre, men om man säger så här då, att Skåne var danskt vid byggnationstiden, så förstår ni hur jag tänker.
(Senare tillägg: Sen läser jag just nu att man har hittat rester av en ännu äldre stenkyrka vid Varnhem i Västergötland. OK då. Västergötland och Östergötland har mycket gemensamt historiskt och den lokala Ödeshögsdialekten är t ex mer besläktad med västgötskan än östgötskan och förr i tiden var Vättern en förbindleselänk mer än ett hinder och bygderna hängde verkligen ihop ordentligt)

Dendrokronologiska undersökningar som gjordes 1990 av trävirket i kyrktornet och taket pekar på att stenkyrkan byggdes på platsen för en tidigare stavkyrka runt år 1112. Mäktigt, eller hur?!

Jag går inte in mera än så på alla detaljer, utan hänvisar till en Wikipediasida där du kan läsa mer om Herrestad kyrka: https://sv.wikipedia.org/wiki/Herrestads_kyrka,_%C3%96sterg%C3%B6tland


Herrestad kyrka inbäddad i lövmassorna.


Den gamla kyrkporten



De vackra kryssvalven



Kopian på den berömda "Biskopsstolen" som numera finns på Historiska museet i Stockholm(som så mycket annat från vår kulturrika bygd).



Den vackra träskulpturen, en s k "Pietà" från fjortonhundratalets första hälft, snidad i Vadstena.

Tack för besöket säger alla vi!

söndag 26 juli 2015

26 juli - Bäst i ruskväder

.
Somt här i livet upplevs bäst i ruskväder. Precis så känner jag det idag när vi står vid Västra Väggar på Omberg och har en gråurrigt regnmättad hård vind piskande rakt in i ansiktet och Vättern kryper fram ur dimstråken som en blott anad grågrön, kall ton sjuttiofem meter rakt under oss. Det är nog det värsta av väder, säger vi, och häller upp mera varmt ur termosen medan barnbarnen går loss på resten av rulltårtan.



Så kommer pilgrimsfalken förbi, lösgör sig ur gråberget och glider mot vinden rätt ut över sjön och försvinner i diset.

- Ser ni! ropar jag, och alla meddelar att de ser.


Karins bild av tillfället. Pilgrimsfalken är därute någonstans. 

Sen kommer två falkar tillbaka, ett jagande par. Lågt under oss anar vi dem mot den gropiga sjön, den ena närmare tecknad och någorlunda lättläst och den andra nästan svårartat liten och suddigt försumbar i jämförelse eftersom hjärnan har så svårt att bedöma inbördes avstånd rätt.
Rakt under klippans överhäng vid våra fötter försvinner de och blir borta så länge som vi orkar kämpa mot vädret.



Precis så ska pilgrimsfalkarna vid Omberg upplevas bäst. I ruskvädrets våldsamma oblidhet blir elegansen och lättheten störst och mystiken som tätast.
Och så är det ju det här med själva återkomsten och minnena från förr förstås. Min barndoms hågkomst från falkberget just här under femtio-talets sista år då min pappa pekar och säger: "Ser du pilgrimsfalkarna!"
Och glädjen, den enorma glädjen man känner i falkarnas stora återkomst till landskapet, till Omberg.
Tre par i år. Fantastiskt! Aldrig kunde man väl tro!

fredag 24 juli 2015

24 juli - En liten kanotfärd med god vän

.
Det blev en liten färd genom vass och vegetation över Tåkerns vatten idag på förmiddagen. Den gick så långt ut i den igenväxta Ramstadskanalen som möjligt var och jag gjorde den tillsammans med min gode vän Sven per kanadensare i ett något blåsigt men soligt väder.


Ung havsörn.

Två havsörnar kom över himlen och minst tre fiskgjusar visslade över våra huvuden och en brun kärrhökshane fick plötslig vårfnatt och spelflög för fullt under molnen.

Sven började slaghåva efter baggar redan på vägen ut över betet och fångade både jordloppor och rapsbaggar och en mängd annat som hamnade i plastbyttan. Jag var där och kikade nyfiket över kanten förstås, försökte lära mig något nytt även denna dag.
Mest spännande möte utgjorde den lilla vivel, som jag hört talas om tidigare flera gånger men aldrig sett. Två närstående arter finns säger Sven, och den här fångades under flenörtens söndertuggade blad.



- Jag lägger håven på marken under och skakar med handen, för dom faller direkt vid beröring, drar in ben och snyte och fäller sig som en lite rund sten och försvinner. 
Titta här i luppen Gebbe så får du se vilken fantastisk mikroskulptur den har. De här är den art som heter Cionus tuberculosus, informerar Sven.


På ett magnifikt bestånd av strättor invid betet finner vi många vildbin och flugor samt flera arter av långhorningar, bland annat den skimrande vackra myskbocken, en halv decimeter lång, som med sina långa antenner utför synkroniserade panoreringar för maximala stereoluktsensationer, förmodar vi.


På de lika ståtliga tistlarna, vägtistel, krustistel och åkertistel finner vi fler nektar- och pollensugna insekter, bland annat en mycket sliten almsnabbvinge och därvid kan vi förstås inte låta bli att en aning fundera över artens framtid, med den almdöd som nu snabbt breder ut sig.
Sådana är vi bara, vi två, när vi kommer tillsammans som vardagsfilosofer!


Senare tillägg: Hane av styltflugan Poecilobothrus nobilitatus (artbestämd av Lars Brunkman i facebooksgruppen "Vilken insekt").
"På de vita vingspetsarna (bland annat) ser man att det är en hane".

Längst inne i det nästan torrlagda invallningsdiket, dit där bara glimtar av solblänk når, dansar ett stort gäng glänsande flugor runt i vattenkantens gyttja. De glimmar som av smaragd, guld och koppar och deras vitspetsade vingar svänger rytmiskt.
Jag försöker fotografera dansen men alla foton blir misslyckade och suddiga. Jag har emellertid lagt ut det bästa av dem på en nätgrupp på Facebook för att försöka få ett förslag på art. Vi får se hur det går.


Vi smakar på de snart helmogna blanksvarta häggbären, som liksom fastnar på tungan med en söt kärvhet, och jag undrar om Sven liksom jag får en känsla av petroleumsmak? Men nej!
Sen fortsätter vi att tränga oss igenom tät vegetation där ingen har gått på länge; annat än jag och rådjuren förstås. Insekterna svärmar runt omkring oss.


Efter en viss vånda kommer vi lyckligt ut i kanoten så småningom. Vi paddlar mot vinden som precis lagom börjar lägga sig behagligt tillrätta. Vi njuter alltmer av upplevelserna och tillvaron.


Näckrosor och krusnate blommar, åkermynta, fackelblomster och knölsyska likaså och här ute, i Ramstadkanalens täta närvaro, blir det läge för en pedagogisk lektion om rörbockar, skalbaggsfamiljen Donacia.

Vi ser flera olika arter. Det finns tolv, säger Sven.
Och jag som trodde där var blott en. Senare på dagen får jag det här beskedet av Sven per mejl:


"Ett tjugotal Donacior sa jag att det finns Gebbe - närmare bestämt 21 stycken olika och de här fann vi idag:
Donacia versicolorea oftast blå med långa bakben utan lårtand. Går främst på Potamogeton.
Donacia crassipes, ofta mer lila-blå-grön och med enorma tandförsedda baklår (hanen). Värdväxt Nympaea spp.
Donacia marginata, en Sparganiumart åtm.
Donacia vulgaris, kopplad främst till Typha angustifolia.
(Värdväxter enligt Danmarks Fauna=Höjsterettsdommer Victor Hansen
Fyra Donaciaarter på så få djur som jag tog in. Verkligt överraskande rikt utbyte. Jämför gärna med

Jag lägger väl in de suddiga bilder som ändå blev på två av de där fyra olika Donaciorna:
Bättre än inget tänker jag.


Donacia crassipes under parning.


Donacia versicolorea på paddelbladet.

Och så kan jag kontra Sven med att även mitt uppdrag är utfört; att artbestämma denna späda och ljusa säv som växte vid kanalkanten.


Den heter veksäv, Eleocharis mamillata. Här lite torrlagd efter inskanning i ateljén.


tisdag 21 juli 2015

21 juli - En sommardag med Naemi vid Tåkern


Det var länge sedan något blev skrivet i min Naturliga dagbok. Jag har haft annat för mig: solat och badat, rensat avlopp, spelat boule under SM-veckan i Uppsala (med en 8-delsfinal i trippel veteran som bästa resultat),målat verandaräcket och skött om trädgården och inte minst umgåtts med mina barn och barnbarn. Precis som en sommar ska vara alltså!



Naemi är rustad.

Igår åkte dotterdotter Naemi och jag ner till Stugan vid Tåkern några timmar för att umgås i naturen. Vi var laddade med regnkläder, som vi lyckligtvis aldrig behövde använda, stövlar på, håv, burkar och förstås matsäck i form av grillkorv.



Naemi började med att gunga mellan de stora almarna i grannträdgården. Hon svingade sig högt upp i luften så att håret glänste som guld i solen och hela jorden kom på sniskan.



Naemi doftar på en vägtistel.

Vi gick över kohagen, gjorde slalom mellan alla koblajorna, talade med kobonden själv som kom med en ny saltsten, vilken åtminstone jag, morfar, provslickade. Vi tittade på alla fjärilar och trollsländor som for runt över blomstren, stack oss på tistlarna och talade om den trafikdödade grävlingen och alla tre hararna som vi sett och de två stora hägrarna som lyfte ur diket när vi kom körande.



Ute vid kanalen fångade vi smådjur i vattnet. Det blev aldrig några fiskar, men ryggsimmare, en dagfjärilsnymf och flera arter vattensnäckor hamnade i förstoringsburken.



Bland alla olika blommor vi såg fanns också sjöranunkel och åkermynta.




Vi vandrade ut i Tåkerns fältstations ringmärkningsgata och där ville Naemi också fotografera. Bland annat blev det ett lyckat kort på morfar.



Vi avslutade den härliga sommardagen med korvgrillning i Stugans kakelugn. Tack kära Naemi för ditt varma och nyfikna sällskap.


onsdag 8 juli 2015

8 juli - En kompilerad sommarakvarell

.
Helt sann är den inte, akvarellen som just blev färdig, fastän den skulle kunna vara så. Men det är nog egentligen aldrig mina målningar, autentiska alltså, jag fabulerar nämligen friskt inom givna ramar. 


Det pampiga åskvädret drog in över Stugan för en dryg vecka sedan men rapsfälten blommade i maj månad och tornseglarna hör en allmän sommarhimmel till. 
Man får ta ut svängarna som konstnär.

8 juli - Att tåla att bli trampad på

.
Det finns växter som funnit åt sig en annorlunda nisch för överlevnad, växter som gillar att bli trampade på.
Trampört, groblad och rödnarv är sådana exempel bland flera andra. 
På hårdgjorda ytor och i sprickor i asfalten på promenadvägar kan de sticka upp och breda ut sig utan konkurrens från "klökare" arter. ("klök" är ett ord jag har funnit lokalt här i Ödeshög som betecknar växter med stor frodighet och yvighet).




Knytling är en annan växt, av nejlikslätet, som gillar att bli trampad på. Den är så tät och "introvert" att den ser ut att ha slagit knut på sig själv, därav namnet förstås. Och inte är den sällsynt heller, bara att titta ner en smula under promenaden.

måndag 6 juli 2015

6 juli - "Storfiskarn" vid Tåkern

.
- Följ med ut i laggårn, säger Arne i Svanegår´n, så ska du få se på nåra rejäla "suttare".

I dunklet och den sköna svalkan inne i det gamla mjölkstallet råmar inte längre några kor. Istället står stora hinkar fyllda med dagsfångad fisk på betonggolvet och doften av sjö härskar oemotsagd.



Arne är en av de sista vid sjön Tåkern som ägnar sig också åt fiske, fast på deltid numera, som pensionär, sen några år tillbaka.
Jag har varit med honom ute på Tåkerns is flera gånger tidigare under saxfångst av gäddor, vilka via flera mellanhänder, Fiskekyrkan i Göteborg bland annat, så småningom hamnade på de finaste krogarna i Paris till hutlösa priser.



Arkivbild, Arne under gäddfiske med saxar på Tåkerns is 2009

- Men dä va då de, säger Arne, nu för ti´n är hännerna söndervärkta av allt vinterfiske, men det hann ju bli åtskilliga ton inna jag la av förstås.

Idag är det kräftbetesfiske som gäller för hela slanten. Det ger faktiskt nästan bättre pengar, menar Arne, som fyller frysarna med fryst och portionshuggen fisk i parti och minut, och då slipper han isfisket på köpet och kan koncentrera sig under sommartiden. Och köpare finns det nog av. Det blir aldrig något över.

- Fast de är  tungt de också, sommarfisket. Idag fick ja slita hårt för att få upp näten. De va nästan inte att ja kunde dra opp dom i båten så fulla av alger va dom och hoptvinnade nästan till tjocka rep, suckar han och tar sig åt axeln.



- Har du sett såna suttare, säger Arne, o romfyllda ä di så di ä alldeles rundbukiga. De e sent i år och leken har precis börjat.



Och den största sutaren Arne någonsin fångat har han precis lagt in i frysen. Den väger nästan fyra kilo. Vilken bjässe!



Men gäddorna är slankiga, mer än vanligt så här efter leken, menar Arne. Han tror att det beror på vattenkvaliteten och att det därmed blir svårt för gäddorna att fånga byten. 

- Det är nämligen väldigt grumligt i år, man ser inte botten, och inga kransalger finns de heller, säger Arne.

Det bådar inte gott är vi överens om. Är det någon som har koll på läget så är det Arne med sin långa empiriska erfarenhet av Tåkern. 
Vill det sig illa så kan sjön nu gå in i en ny depressionsperiod. Det behövs så lite för att den känsliga vattenbalansen ska tippa över åt fel håll. Det har hänt flera gånger tidigare och kommer alltid att hända igen. En slättsjö som Tåkern med ett vattendjup på 8 decimeter över 44 kvadratkilometer är ett delikat ämne.

Den här då säger jag och pekar på en guldglänsande fisk med röda fenor. Är det den man kallar för sjöruda?



Njaäe, säger Arne, de där ä en stor sarv, hög som en lagårdsvägg.

Sen går vi ut i solen och värmen igen och fortsätter fira en födelsedag. Amanda, mina barns kusin fyller år nämligen och tårtan väntar.

fredag 3 juli 2015

3 juli - Spridda tankar en het sommardag

.
Några dagars värmebölja har dragit in också över Sverige. Det var visst en s k tropisk natt nyss, d v s temperaturen gick aldrig under + 20 grader och dagtid ligger det nära + 30.

Då är det gott att göra som araberna i norra Afrika och i Mellanöstern, ta en kopp myntathé, plockad direkt från trädgården och spetsad med en sked honung.
De kan de, vana som de är med värmen, och vet att myntan svalkar och släcker törst bättre än något annat.



Just som vi satt så i skuggan under äppelträdet, alldeles efter att jag tagit det här fotot, hörde jag att varningsskri från en gråsparv bakom komposten och när jag lystrade och undrade vad för något, men inte fick någon respons från Ulla, klev jag dit och skrämde upp en vacker sparvhökshane med dinglande byte.

Annars är det mest skatorna som trakasserar sparvarna nu genom att ideligen försöka komma åt de nyflygga ungarna. Gråsparvarnas nasala lite skällande "vrää - vrää" ljuder hela tiden i trädgården.



Skatfjädrarna börjar nu också pryda gräsmattor och asfaltsytor. De vuxna har nu, efter fullbordat uppfödningsansvar, börjat rugga och snart ser de ut som "hej-kom-o-hjälp-mig". 
Men det finns väl knappast någon vackrare fjäder en skatfjädern och då måste det ju synas när dräkten faller av.

Unga tornseglare, jag förmodar alltså att de är unga, svirrar, men dock förgäves, runt vår taknock i jakt på bostad. För i år måste det förstås vara för sent och jag tror att dessa sent-på-sommarenrekognonseringar är till för nästa års behov.
Jag vet egentligen inte men har alltså en teori om att fjolåringarna kommer lite senare tillbaka till sina födelseorter och att de normalt inte häckar första året men letar för kommande behov.
Jag kanske borde ta kontakt med professor Susanne Åkesson i Lund, hon kan hon, allt om tornseglare och bör veta om hur rätt eller fel jag kan tänkas ha i detta.

Och här kommer svaret från Susanne (tillägg 7/7):

"Hej, jo det är seglare som letar boplatser. Kan pågå en bra bit under sommaren. God seglarsommar!"




På tal om tornseglare så fann jag en alldeles nydöd på gräsmattan utanför ateljén nyss och jag måste förstås säga att det inte var lika roligt eller ens intressant, bara lite ledsamt.

På tal om något helt annat förresten, i morgon är det Heda Marknad och jag kommer att vara med förstås. Jag har ju varit på plats där ända sedan starten och sålt min böcker, brickor och askar och målat min små tavlor och än orkar jag nog ett tag till.

Jag ha en idé om att måla små akvareller med vallmo i år och kände ett behov av att förkovra mig i ämnet. Jag bestämde mig för att slutligen för gott lära mig skillnaden på arterna kornvallmo och rågvallmo. Tiden kändes mogen!

Så här är det:



Kornvallmo - blodröd och stor ofta med rejält svart och t o m vitt i mitten, stjälk med utspärrad mörk behåring och den har rundad frökapsel. Betraktas som sydlig och lite ovanlig i landet men absolut inte här i Östergötland där den kan färga obesprutade åkrar helt röd i  mäktiga bestånd.


Rågvallmo - tegelrödsfärgad, nästan orange med ibland små svart tecken på kronbladen, tätt tilltryckt ljus behåring på skaft och avlångt oval frökapsel. Är allmän men man finner den nästan aldrig i så stora sammanhängande bestånd som med kornvallmon. Finns mera i ogräskanter, längs dikesrenar och s k ruderatområden.


Så är det och nu sitter det. Nu kan jag med gott samvete ta tag i måleriet av vallmoar på Heda marken imorgon!

Välkomna dit förresten och God fortsatt sommar! 


torsdag 2 juli 2015

2 juli - Uppföljning Auschwitz (från den 1/7, se nedan)

.
Jag har fått många kommentarer på Facebook, där jag hänvisade till artikeln om Auschwitz; medkännande svar från de som redan har varit där, från de som är på väg dit, från de som inte vet säkert om de vågar och från många andra som alla uttrycker sin avsky.

Det kom också en kommentar direkt under texten i bloggen, från Ami Dufva, som skriver så här:

" Fint och gripande... viktigt att minnas.
Apropå vilka grupper som utsattes för nazisternas utrensningar kan nämnas Jehovas vittnen. Vittnena var bland de första att sättas i koncentrationsläger bland annat på grund av vapenvägran och principen att alltid lyda Gud före människor... De märktes med en lila triangel på kläderna. De försågs grymt nog med en blankett och en försäkran att släppas fria om de undertecknade den och avsade sig sin tro. Endast ett fåtal gjorde detta, de flesta stannade.

Ami Dufwa
"

Här visar jag därför en kompletterande bild som jag tog vid Auschwitz Stammlager Museum. Ett foto som visar några av de symboler som fanns på fångarnas kläder och där kategorin "Jehovas vittnen", som Ami mycket riktigt utvecklar det hela, märktes med en lila triangel.


Tack Ami för din komplettering. Eländet var vida mer omfattande än man någonsin kan förstå.

Gebbe 

onsdag 1 juli 2015

1 juli - Resan till Krakow II - Det fruktansvärda i Auschwitz

.
Jag har sovit dåligt sedan vi kom hem från vår resa till Krakow i Polen.
Tankar, bilder och ögon förföljer mig. Men att klaga över skral sömn är i sammanhanget en struntsak; svettiga nattmaror är säkert endast en naturlig och i grunden nödvändig reaktion på allt outhärdligt och fruktansvärt man har tagit en liten del av; något som måste "genomlidas" för proportionens skull.
Ulla och jag besökte nämligen nazisternas utrotningsläger i Auschwitz, det ingick som den viktigaste komponenten i vår planering av resan, inte för att vi precis såg fram emot det hela, utan mera för dess karaktär av ett måste.


Det mesta av allt som hände här, 6 mil väster om Krakow, och på många andra platser i det nazistiska Stortyskland på 30- och 40-talen är väl känd historia idag. Alla bilderna och övrigt material har visats om och om igen. I år 2015 är det 70 år sedan Andra Världskriget tog slut och TV-kanalernas tablåer har varit fulla av dokumentärer om krigets fasor och nazisternas hemska illdåd. Allt är således känt och genomgånget, t o m de dokumentära filmerna som Sovjetunionen tog under krigets slutskede och också om koncentrationslägrens befrielse har till slut frisläppts i oredigerat skick. Ändå ...


...ville jag ta del av detta för personlig räkning, på plats, inte för att gotta mig åt eländet, fast mer för att även jag kunde och ville vara en ögonvittnesskildrare vid behov.
När jag nu skriver om allt detta hemska och visar mina bilder är det alltså därför att också jag vill kunna dra mitt strå till stacken för att kunna upplysa om och förhoppningsvis vara delaktig i hindrandet av en upprepning samt att medverka till att historien svårligen ska glömmas eller förvanskas.


Det ursprungliga Auschwitz Stammlager skapades som ett fängelse och arbetsläger, ett KZ, under 1939 - 1942 i baracker som tillhört den polska armén. Här fängslades, förvarades, torterades och avrättades mängder av människor som var i opposition till nazisterna. Det handlade om polska intellektuella och folk i ledande ställning, judar och romer, oppositionella människor, homosexuella, prostituerade och annat s k "löst folk", även tyskar, stora grupper av ryska krigsfångar samt allehanda brottslingar och avvikare.


Lägret var hårt bevakat och oerhört brutalt. På avrättningsplatsen sköts människor på "löpande band" med nackskott, vända mot muren (längst bort i bilden), på pålarna, (som skymtar till vänster) hängdes bakbundna offer upp för spöbestraffning och plågsamt långsam död med urledvridna skuldror, i fängelsehålorna, (som ses till höger) svältes fångar till döds - tre dagar utan vatten var oftast tillräckligt för redan förtvinade liv. Bakom de gallerförsedda fönstren tvingades de internerade åhöra offrens skrik på gården, medan de som var "förhärdade", de som hade ork och vilja att protestera, förvarades i huset till vänster där de inte kunde skrika ut sitt hat och motstånd bakom stängda fönsterluckor.


Ibland bjöds till "underhållning", såsom när ovanstående tolv personer, vilka hade gjort motstånd och därmed dömts till döden för uppvigling sålunda genom offentlig hängning skulle avrättas på "torget". Alla i lägret tvingades ut för att se de tolv offren hängas med sprattlande ben, dinglande på rad i en galge av järnvägsräls. 
Sådana yttringar av människans makabra sinnelag är ju förvisso ingen nyhet. Mönstret har upprepats i alla tider och fortsätter så också i våra dagar.


Men, det är sen, efter den s k Wannseekonferensen den 20 januari 1942 som det verkligt avskyvärda framför allt börjar ta form, från detta datum handlar det nämligen om en planerad och systematisk, ja nästan industriell form av mänskligt vedervärde mot andra människor som startar.


Och det är SS-officeren Reinhard Heydrich, som är arkitekten bakom Wannseekonferensens beslut om total utrotning av judar i Europa: "Den slutgiltiga lösningen". 
Men Heydrich var långt ifrån ensam om ansvaret, nazisternas system var att fördela så att alla skulle bli delaktiga och medansvariga inför det möjliga kommande.



Auschwitzlägret hade byggts ut efterhand men räckte inte till längre. På en slätt längre västerut, någon mil bort, byggdes nu Auschwitz-Birkenau upp med början 1942. Det var ett läger helt avsett för utrotning av människor.


Auswitz-Birkenau är ett ofantligt stort inhägnat område som planerades för 600 stora baracker, varav cirka 300 kom att byggas innan krigets slut. Järnväg drogs in i området för smidig leverans av offer till avrättning och destruktion.


Den som kom per tåg in genom denna dödens port, 300 personer per vagn och ungefär 3 000 per dag, var dödsdömd, ty endast ett fåtal av ca 1 miljon människor kom att överleva fasorna här inne.


På perrongen sorterades offren, kvinnor, barn, äldre och arbetsoförmögna till vänster och arbetsföra, främst män, till höger, allt genom en enkel handviftning av en "läkare". Det övervakades av SS-soldater med vapen och hundar och allt protesterande avgjordes direkt med ett dödande skott.


Och männen fick stå kvar och se sina anhöriga i den vänstra kolonnen försvinna för alltid bort över den gruslagda vägen, mot horisontens skogsridå där två stora skorstenar höjde sig med vit rök mot himlen. Denna Dödens väg ledde oemotsagt bort till en allomfattande och omedelbar grym avrättning.
Men detta anades nog inte av alla. Sådan ondska kunde väl ingen tänka sig. Eller?!


De som leddes som boskap till slakt på denna väg kom garanterat aldrig tillbaka. Man bekymrade sig inte ens om att registrera dem, vilket kan synas märkligt, med dessa marginalpetiga nazister som normalt dokumenterade allt in absurdum. 
Tanken var att dessa människor helt enkelt redan upphört att existera eller knappast någonsin hade gjort det.


Detta gasrum tillhör Krematorie 1 som finns vid Auschwitz Stammlager. Gaskamrarna vid Auschwitz-Birkenau sprängdes av nazisterna.

Genom trappan som gick under jord tvingades de så alla, efter ibland lång kötid, mestadels åldringar, kvinnor och barn ner till avklädning. Men än tusen personer föstes ihop på så sätt till det som utsades vara en rengörande dusch och för att skapa en hanterbar avrättning bads fångarna listigt grymt att minnas klädkrokarnas nummer.


Efter mördandet som tog upp emot 15 - 20 minuter, där offren kvävdes långsamt under ofattbar rädsla, smärta och ångest med vuxna och barn klättrande på varandra för att söka undkomma den giftiga cyanidgasen som hälldes ner genom hål i taket, röjde de mest hårdföra SS-männen och andra fångar ur gaskammaren och liken sändes med hiss rakt upp till kremering. 


Men innan dess rakades allt hår av och eventuella smycken, värdehandlingar och guldtänder avlägsnades och bokfördes.


Bokföring av beslagtagna värdesaker. 


Detta är en bild av Krematorium nr 1 som finns vid Auschwitz Stammlager. Krematorium 3 och 4 vid Auschwitz-Birkenau sprängdes av nazisterna då koncentratonslägret övergavs då de kvarvarande levande tvingades ut på en veritabel dödsmarch västerut inför ryssarnas ankomst.


Från hela Europa kom offren och man uppskattar att ungefär 6 miljoner judar mördades, men det kan ha varit ännu fler eftersom många offer fördes direkt till avrättning utan sedvanlig noggrann nazistisk registrering.


De stora mängderna aska från offren samlades i stora grävda hål nära krematorierna. Den dumpades efterhand i skogen, eller användes inom viss  industri eller till och med som gödsel i omkringliggande jordbruk. 


De människor som bedömdes vara arbetsföra sparades, såsom jag redan har berättat, för slavarbete. De var de som hamnade i den högra kolonnen vid sorteringen den första dagen på perrongen
De första åren registrerades de alla av fotograf, snett bakifrån, i profil och en face, ännu levande levande och ibland möjligen fortfarande omedvetna om framtidens fruktansvärda öde.
Dessa foton finns i tusental och de berör mig nästan mer än något annat. Man ser ju människan bakom siffran och den återstående tiden av liv är redan utmätt och oerhört kort. Tre månader var legio.


Fångnumret på dräkten motsvarades av ett nummer tatuerat på armen.


Ibland registrerades också barn. Man använde dem för medicinska och kemiska experiment. Framför allt ansågs tvillingar vara mycket "användbara" för parallellforskning.


Auschwitz Stammlager, det med den välkända skylten över entrén som sarkastiskt säger "Arbete ger frihet", är idag till stora delar ett museum som handlar om "Förintelsen".
Vi går runt med vår hängivna guide (som jag dessvärre redan har glömt namnet på). Vi leds i kolonn genom de olika byggnaderna med sina artefakter bland hundratals andra besökare, ibland är det trångt och det är hela tiden oerhört smärtsamt och egentligen ofattbart oförståeligt i sin omfattning och utstuderade precision.


Av många av de människor som mördades i Auschwitz KZ-områden, uppskattningsvis 1,1 miljoner säger guiden, finns dock minnen kvar. 


Kusliga minnen! Allt här i husen har samlats in av en pedantisk nazistisk administration. Noggranna anteckningar om dödsdag i långa listor, bestraffningar och rullor med tatuerade nummer. Allt känns så ofattbart och makabert dubbelbottnat.


Namnade resväskor.

Det mesta förstördes alltså av nazisterna själva innan koncentrationslägren övergavs, sattes i brand och utplånades för att försvåra kommande eventuell bevisföring. 
Många av gärningsmännen undkom sina straff genom att lyckas fly till bland annat Sydamerika eftersom västmakterna först omöjligt kunde tro på ryssarnas berättelser om Auswchwitz och andra koncentrationsläger.
En del räddades undan förstörelsen. Detta visas nu i museet bakom glas och guiden är noga med att berätta om att dessa till synes ofattbara mängder av skor, kläder, metallföremål, resväskor och annat privat gods endast är bråkdelar av de ursprungliga mängderna.


Borstar. 


Barnskor.


Damskor.


Emaljerade kärl.


Ortopediska hjälpmedel.


Barnkläder.

Men i salen med allt hår, företrädesvis mörkt hår från kvinnor och barn varav en hel del som flätor, som ligger bakom glas i i ansenliga mängder, ombeds vi att respektera fotografiförbud av respekt för intimiteten i offrens offer. Här ser man många tårar av ofattbarhet och sorg. 


Ett stort minnesmonument finns vid Auschwitz-Birkenau idag, mellan de två sprängda krematorierna. Det är byggt för att påminna mänskligheten om Förintelsen och alla dess offer för allt framtid.


Men här finns också plats för personliga minnesyttringar och hälsningar från efterkommande generationer. Små vita stenar och enstaka blommor och ljus finner man lite överallt i området. Och språken man hör runt om i turistgrupperna kommer från jordens alla hörn.
Vi får inte glömma! Vi har inte glömt!

Och inne i Krakows judiska stadsdel Kasimiertz har ett par av de gamla butiksskyltarna åter satts upp. Även de är ägnade att påminna oss om den tid som var, den innan nazismen.



Det får aldrig hända igen!