30 juni - Kanotfärd i Tåkern

.
Medan sotare Mats gör sitt vid Stugan så passar jag på att dra iväg ett par timmar på kanotfärd i Tåkern.
Vädret är lugnt och i väster över Omberg börjar den envisa molnmassan äntligen lösa upp sig och jag känner direkt att värmen är på väg, den som ska ge upp mot trettio grader under veckoslutet. 

Jag tar vänster vid spången, viker av in mot Ramstads område genom den nygrävda kanalen som är bred och roflytande och paddlar ljudlöst och nästan droppfritt längs vassen där rörbaggarna kalasar på späd vass, starr och jättegröe och umgås så intimt att det riktigt prasslar i vegetationen.

Rörbagge, Donacia aquatica. (Visst finns det något nästan religiöst över det släktnamnet!)

En häger lyfter ur vasskanten, den ena kärrhöken efter den andra glider förbi på parad, fiskgjusen visslar under molnen, en fisktärna dyker och fångar en decimeterlång sprattlig gäddsnipa framför kanoten, skäggmesar hör jag på avstånd, sävsparven sjunger för andra kullen och de rödögda flicksländorna trivs, svärmar och parar sig.

När jag når in i Ramstadkanalen svänger jag höger ut mot sjön men jag vet att jag inte kan komma särskilt långt.

Bara ett par hundra meter ut genom alltmer tätnande bestånd av växtlighet är det nämligen definitivt stopp. De gamla knäckepilarna har delvis rasat ihop och fyllt den ursprungliga fåran, den som jag en gång kände så väl, med grenar och bråte. En del av detta är bävergnagt, annat ruttnande och något livskraftigt rotslåendesig.

Till slut i en frodigt grön massa av vass, starr, säv, topplösa, frossört, gul näckros och videkratt måste jag alltså vända. Här ute i denna så okända vrå av världen får jag alltid en exotisk känsla. Det är som vore jag mitt inne i Amazonas regnskog, tänker jag.
Sävsångaren far skärrande upp i topp och sjunger frenetiskt när den hör mig komma smygande, överraskande och passera. Den sjunger med näbben full av mat men sväljer och fortsätter så länge som den ser mig.

Här ute i det stora träsklandet så välbekant för mig efter många decennier av besök och studier, bjuds jag ändå till slut på en mycket oväntad överraskning. En stor och tung, brun fågel kastar sig ut från ett torrträd tio meter framför mig på min vänstra sida. 
Dess vingar piskar genom tätt grenverk när den tar sats och försvinner bort från mig genom kanalens halvöppna långrum.

Havsörn kunde det vara, eller rördrom, båda har jag faktiskt redan sett idag, men så är det inte.
Det är en berguv. Den flyger iväg hundra meter och slår sig ner för att ta mig i betraktande medan alla bygdens kråkor får jättefnatt och inte kan hejda sin skränkonsert. 
Med god vilja och nogsamma ögon så ser du den mitt i bildens vänstra halva.

Här har jag zoomat in berguven digitalt från bilden ovan samt förstärkt valör och färg. Så ser man till och med de glödande ögonen.

Jag vill paddla närmare för att se bättre men då ger sig berguven iväg för gott och jag ser den inte mer. Däremot vet jag exakt var den är. Kråkorna berättar allt. Och ännu när jag sedan länge vänt och är halvvägs tillbaka vet jag att berguven är kvar därute i vasslandet någonstans. 
Lärkfalken lyfter från en torrtopp och följer med mig den sista biten in mot land.