tisdag 30 juni 2015

30 juni - Kanotfärd i Tåkern

.
Medan sotare Mats gör sitt vid Stugan så passar jag på att dra iväg ett par timmar på kanotfärd i Tåkern.
Vädret är lugnt och i väster över Omberg börjar den envisa molnmassan äntligen lösa upp sig och jag känner direkt att värmen är på väg, den som ska ge upp mot trettio grader under veckoslutet. 



Jag tar vänster vid spången, viker av in mot Ramstads område genom den nygrävda kanalen som är bred och roflytande och paddlar ljudlöst och nästan droppfritt längs vassen där rörbaggarna kalasar på späd vass, starr och jättegröe och umgås  intimt att det riktigt prasslar i vegetationen.



Rörbagge, Donacia aquatica. (Visst finns det något nästan religiöst över det släktnamnet!)

En häger lyfter ur vasskanten, den ena kärrhöken efter den andra glider förbi på parad, fiskgjusen visslar under molnen, en fisktärna dyker och fångar en decimeterlång sprattlig gäddsnipa framför kanoten, skäggmesar hör jag på avstånd, sävsparven sjunger för andra kullen och de rödögda flicksländorna trivs, svärmar och parar sig.



När jag når in i Ramstadkanalen svänger jag höger ut mot sjön men jag vet att jag inte kan komma särskilt långt.



Bara ett par hundra meter ut genom alltmer tätnande bestånd av växtlighet är det nämligen definitivt stopp. De gamla knäckepilarna har delvis rasat ihop och fyllt den ursprungliga fåran, den som jag en gång kände så väl, med grenar och bråte. En del av detta är bävergnagt, annat ruttnande och något livskraftigt rotslåendesig.



Till slut i en frodigt grön massa av vass, starr, säv, topplösa, frossört, gul näckros och videkratt måste jag alltså vända. Här ute i denna så okända vrå av världen får jag alltid en exotisk känsla. Det är som vore jag mitt inne i Amazonas regnskog, tänker jag.
Sävsångaren far skärrande upp i topp och sjunger frenetiskt när den hör mig komma smygande, överraskande och passera. Den sjunger med näbben full av mat men sväljer och fortsätter så länge som den ser mig.



Här ute i det stora träsklandet så välbekant för mig efter många decennier av besök och studier, bjuds jag ändå till slut på en mycket oväntad överraskning. En stor och tung, brun fågel kastar sig ut från ett torrträd tio meter framför mig på min vänstra sida. 
Dess vingar piskar genom tätt grenverk när den tar sats och försvinner bort från mig genom kanalens halvöppna långrum.



Havsörn kunde det vara, eller rördrom, båda har jag faktiskt redan sett idag, men så är det inte.
Det är en berguv. Den flyger iväg hundra meter och slår sig ner för att ta mig i betraktande medan alla bygdens kråkor får jättefnatt och inte kan hejda sin skränkonsert. 
Med god vilja och nogsamma ögon så ser du den mitt i bildens vänstra halva.


Här har jag zoomat in berguven digitalt från bilden ovan samt förstärkt valör och färg. Så ser man till och med de glödande ögonen.

Jag vill paddla närmare för att se bättre men då ger sig berguven iväg för gott och jag ser den inte mer. Däremot vet jag exakt var den är. Kråkorna berättar allt. Och ännu när jag sedan länge vänt och är halvvägs tillbaka vet jag att berguven är kvar därute i vasslandet någonstans. 
Lärkfalken lyfter från en torrtopp och följer med mig den sista biten in mot land.

söndag 28 juni 2015

28 juni - Sommarvandring i en rik trädgård kallad Fridhem

.
Ödeshögs Naturskyddsförening var idag inbjudna till Fridhem på Dags mosse i västra Östergötland, där Lisbeth och Kjell Antonsson har skapat en trädgård full av liv, form och färg. 
Hur många växter som vi har vet vi inte, svarar de på vår fråga, men vi vet att de blir fler och fler för varje år och att den ursprungliga gräsmattan i motsvarande grad bara blir mindre och mindre.

Många grupper kommer hit på besök, berättar de, både amatörer och folk av mera proffsig dignitet och då kan det bli lite jobbigt om jag tar ut svängarna för mycket, säger Kjell, för jag kan få på skalln direkt då.

Lisbeth och Kjell har skapat det här paradiset under ca tjugo års tid.
Medan vi vandrade runt under guidning av Kjell förberedde Lisbeth kaffebordet i det fria och därför är hon, märker jag nu senare, inte med på bilderna. Jag är ledsen för det Lisbeth!

Kjell som är entomolog anställd av Länsstyrelsen i Östergötland samt tillika guide i det fina Naturum Tåkern är djupt och brett kunnig i natur med framför allt insekter och växter i sin fatabur. 






En av många växter - en vacker anemon


Blå bergsvallmo är inte så alldeles enkel att odla, svarar Kjell på frågan.


Se här, säger Kjell, hur snabbt den här guldbaggen sticker ut sina vingar genom tänkvingarnas kanthål. Det går på en tiondels sekund. Solveig häpnar och jag missar lyftet.


Vitt nässelmott.


Mängder av gröna sköldbaggar kalasar på på ett bestånd kryddväxter så att bladen är alldeles håliga. Men det gör inget, säger Kjell. Jag har så många individer av varje växt så jag kan gott dela med mig.

Vid kaffebordet berättar Kjell att han undersökte humlefaunan ett år och lyckades identifiera 14 arter. Bland dem fanns flera rödlistade t ex: klöverhumla, mosshumla och vallhumla
Döm om min förvåning när en sammanställning av alla Östergötlands humlor i samma veva kom ut. Där fanns också fjorton arter; visserligen inte helt samma, men ändå. Jag hade alltså lika många arter på 2 000 kvadratmeter som hade redovisats för hela Östergötland. Det säger att vi egentligen vet väldigt lite om naturen när det kommer till kritan. 

fredag 26 juni 2015

26 juni - Resan till Krakow I - Staden

.
Vi är just hemkomna från en fyra dagars resa till Krakow. Den blev på många skilda sätt mycket upplevelserik och till stora delar också väldigt plågsam. Detta tänker jag återkomma till i ett senare avsnitt.

Vi for med tåg till Köpenhamn och därifrån via direkt flyg till den gamla kulturstaden.



I följande första avsnitt kommer jag att visa ett trettiotal bilder från själva staden Krakow och därmed mycket kort informera om dess intressanta historia och sevärdheter.

Vädret var som gjort för strövtåg och upplevelser, svalt och något småregnigt, vilket var överraskande ovanligt för södra Polen så här efter midsommar, men vi hade förberett oss väl.



Vi är på väg ut för en första rekognonserande promenad från vårt hotell, Alexander II. Bortom buskridån gick den hårt trafikerade järnvägen förbi med hiskeligt dunkande från järnvägsskarvar.


Runt den gamla stadskärnan löpte förr en mur vilken numera i stort sett är borta. Kvar finns endast tre torn och och en originalport.


Här är en annorlunda "dekorering" av den gamla stadsmuren. 


Utanför porten finns ett runt försvarstorn, idag ett museum, som emellertid var stängt för tillfället.
Runt hela stadsmuren löpte förr också en vallgrav som numera är borta. På dess plats finns idag istället ett grönskande stadsomfattande parkområde med gamla träd såsom lönnar, lindar och avenbok samt vackra blomsterplanteringar, lekparker och vindlande gångstigar; en väldig lunga för den tättbyggda staden.


Staden ligger vid en krök av den stora floden Wisla, vilken så småningom mynnar i Östersjön. (Namnet uttalas "Viswa, ty över l:et i namnet finns egentligen ett litet tvästreck som ger detta uttal). Floden är i sitt lopp omgiven av höga vallar som ska förhindra översvämning av Krakow och intilliggande landskap vid ofta återkommande högvatten.


I Krakow finns över 140 kyrkor. Polen är ett katolskt och mycket religiöst land, vilket man tydligt märker.


Jag har väl aldrig sett så mycket guld som i den pampiga och stora "Kristi Kropps kyrka". Överdådigt, ja nästan övermäktigt bländande var intrycket.


Mitt i den gamla staden, "Stare Miasto", ligger den gamla saluhallen för tyger och kläden, "Sukiennice". Ett pulserande folkliv med marknadsstånd, gatuartister, blomsterförsäljare, hästdroskor och duvor huserar här. Men dagen då jag tog fotot ovan rådde regn och relativ tomhet. Någon dag senare, när värmande sol äntligen tittade fram genom molnen, fick vi emellertid se vad platsen verkligen gick för. Härligt!


Vackra ekipage bjöd in oss till sightseeing men vädret gjorde att vi föredrag den elbildrivna droskan.
Vår guide Daniel bjöd oss på en mycket intressant och givande åktur under två timmar till stadens alla sevärdheter och historiskt intressanta platser. 


Mellan de på svenska förinspelade avsnitten fyllde Daniel på rikligt med information på god engelska. Turistiskt visst, men värt varenda sloty.


Hus av patricierkaraktär i olika standard kantar gatorna. 
Krakow skonades från Andra Världskrigets bombmatttor och har en lång kontinuitet med många olika slags arkitektoniska inslag 



Krakow är således en gammal storstad, faktiskt en gång för länge sedan även Polens huvudstad. Idag bor här ca 800 000 personer. 
Tät trafik, spårvagnar och höga och tätt anlagda huskroppar ger staden ett tungt intryck. Vi noterade ett vänligt trafikklimat, där gående nästan utan undantag lämnas företräde. 



Många av husen är i sämre skick. Vår guide Daniel berättar om olösta ägarproblem efter krigets judeförföljelser och illegala annekteringar.



Flera nyskapande arkitektoniska inslag kan också hittas.



Jag gillar att leta efter detaljer. Här en gammal port mot gatan.



Och här en något sunkigare port på en bakgata.



De polska priserna är för en svensk väldigt förmånliga och man känner gott att man kan unna sig både god mat och dricka.



Här på hörnet, där studenterna trängs, trivdes också vi. Priserna var på basnivå och maten superb och en god polsk öl är ju heller aldrig fel att inmundiga.



Detaljerna i detta gamla utskänkningsställe talar för sig själva.

I södra delen på en höjd vid floden ligger Wavel, den gamla stadsborgen, Slottet. 
Jag märker nu att jag egendomligt nog aldrig tog något foto här.

I anslutning till den gamla stadskärnan mot söder finns en stadsdel "Kasimiertz" som i historiens början var en intilliggande tvillingstad skapad av kungen Kasimir. Denna del av dagens Krakow är ett måste att besöka som turist, inte minst av historiska och moraliska skäl.

I dess västra del bodde företrädesvis kristna och i den östra till för dryga 75 år sedan ungefär 75 000 judiska innevånare. 



I det centralt belägna gamla judiska badhuset brusar ingen vattenlek längre, idag inrymmer huset istället en restaurang.
Kasmiertz är nämligen numera, alldeles ofattbart, helt tömt på judar och deras gamla kultur. Före kriget bodde de alla här i harmoni med kristna, men idag finns blott ca 500 kvar, eller snarare tillbakaflyttade individer. Nazisterna drev först bort dem och mördade dem sedan samtliga.



Krakow skonades från bomber under Andra Världskriget, men nazisterna skonade inte judarna eller alla deras synagogor.


Idag finns endast fyra synagogor kvar från före kriget eftersom de användes av nazisterna till stall och förrådsbyggnader.


Flera judiska byggnader och kyrkogårdar jämnades med marken när befolkningen drevs bort men här har man efteråt byggt upp en lokal "klagomur" på plats av rester från de gamla gravstenarna; en påminnelse om de ohyggliga fasor som rådde i staden från 1939 - 1945.


Ett av de gamla husen som stod runt torget i Kasimiertz överlevde eländet och fick spela en huvudroll under spelfilmen "Schindlers list", då den under inspelningen kom att föreställa Gestapos högkvarter.
Här inryms idag flera restauranger och lokaler med judisk karaktär.


Innanför dessa murar med symbolik av judiska gravstenar, för att avskräcka och inpränta rädsla och fruktan, inhystes judarna i Kasimiertz och för övrigt även en hel del av lokala motståndsmän, och intellektuella av polsk härkomst. Här skulle de förvaras inför den "slutgiltiga lösningen"
Efter att ha drivits bort från sina hem kom nämligen två Getton att skapas här i dessa stadsdelar på andra sidan floden Wisla. Upp emot 70 000 människor trängdes ihop under fruktansvärd rädsla, ångest, nöd och förnedring.


Mitt i området finns det gamla torget. Här har en konstinstallation med "stolar"skapats för att påminna om allt det fruktansvärda som gjordes mot människor av nazisterna på platsen.


Inte långt härifrån ligger Oskar Schindlers Emaljfabrik.
Oskar Schindler som var av tjeckisk härkomst var från början en klar nazistvän som via annektering kom över en fungerande fabrik för tillverkning av varor åt den tyska armén. När han till slut insåg nazisternas illdåd mot judar svängde han över och han och hans fru tillsammans herr Stern av judisk börd med stor insikt och lokal kunskap, beslutade sig för att rädda intellektuella och "viktiga" judar från förintelsen genom att anställa dem och skydda dem från deportering.


Sålunda räddades många hundra människor undan en given död genom Schindlers försorg och om detta har Steven Spielburg gjort sin mycket berömda spelfilm "Schindlers list"som bygger på en bok och alltså utgår från och är inspelad på plats i Krakow, där allt verkligen hände.


De människor som inte kom undan, och det var alltså det helt övervägande flertalet när Getto 1 och 2 i Krakow likviderades 1942, fördes samtliga bort via järnväg till Auschwitz just från den plats ovan där bilden är tagen.
I stort sett ingen kom levande tillbaka. Mer än 1 miljon människor mördades bara i Auschwitz och till detta kommer jag att återkomma.

fredag 19 juni 2015

19 juni - Hålet i täcket




Solen har varit en bristvara även i normalt solrika Ödeshög under våren och försommaren.

Men plötsligt, mitt i allt gråväder, klarnade himlen över ateljén i Ödeshög och solen kom till skott även denna dag, midsommarafton, så som den ofta gör, med regnmolnen i ring runt horisonten. 

De blöta västvädren fastnar i Västergötland med Hökensås på andra sidan Vättern som sista höjd att ta sig över innan de blåser in över Ombergsbygden uttorkade och molnhöga. "Gläntan" kallar flyget detta hål i gråtäcket med centrum över Hästholmen strax norr härom.Med endast ca 550 mm regn per år har vi ungefär lika många soltimmar som Öland-Gotland. Inte underligt att man trivs!

Bara så ni vet!

19 juni - Sanning och konsekvens

.
Under årens lopp har jag guidat och föreläst en hel massa i ämnena konst och natur.
Jag hade i min numera nedsläckta hemsida en lista som jag förde över projekt som gick i den andan och om jag minns någorlunda rätt omfattade den flera hundra tillfällen och evenemang och många tusen "kunder" fram till och med 2010 då jag tröttnade och struntade i dokumentationen.

Numera är jag inte alls lika flitig med guidning i natur. Jag har gjort mitt där känner jag, och hänvisar behövande till min gode vän, naturguiden Lars Frölich, som gör ett jättejobb i det avseendet.
I söndags gjorde jag emellertid ett sällsynt undantag.
Lars hade, som tidigare år, bett mig om att göra ett inhopp under en av hans veckoliga söndagsvandringar på  Omberg. Så har vi gjort nu under fem år cirka och som vanligt blev det lyckat.



Som alltid då jag är med (och det har faktiskt blivit så) så stod nämligen vädret oss bi med en solig och varm dag mitt i köldförsommaren som varit och är och ungefäör tjugo personer deltog. Vi vandrade under Ombergslidens backe, inte långt, ty det hinner vi aldrig med under vår gemensamma promenad, genom allt som bjuds av natur och upplevelser från parkeringsplatsens blommande oxlar och knoppande skogsknipprot till Djurkällas slukränna och sjungande svarthätta.

När det gäller konstpedagogiken, om man nu kan kalla det sålunda, ställer jag upp mera på så sätt att jag förstås gärna tar emot besök i min ateljé och berättar om mitt konstnärsskap och visar min verk både för enskilda och för grupper.
Det blir en hel del besök under ett år av konstföreningar och annat "löst folk".
Det är ett positivt arbete.
Jag får därigenom direkt respons av en betraktarkår och vi har ofta samtal och diskussioner som gärna tar vidare svängar ut från mitt eget skapande till en omfattande konstvärld. Intressant och viktigt är detta.



Ibland får jag en respons som går ändå vidare och djupare. Av sådant blir jag förstås extra glad och stolt.

tisdag 16 juni 2015

16 juni - Ett viktigt första steg i mitt landskap är förhoppningsvis taget.

.
Ålebäcken, som mynnar i Alvastraviken under Omberg nära munkarnas gamla kloster är ett väsentligt vattendrag i Ödeshögs kommun trots sin relativa litenhet. För tusentals år sedan var bäcken en å som avvattnade Tåkernbäckenet söderut men med landhöjningen kom vattnet från fågelsjön så småningom att rinna norröver och så i ännu högre grad efter Tåkerns sänkning på 1840-talet då Mjölnaån grävdes för att leda flödet norrut till Vättern i ännu större omfattning. 

Vattendelaren går idag rakt över Dags mosse och således är det endast mossens södra delar som avvattnas via Ålebäcken. 
I ännu högre grad idag härstammar vattnet i Ålebäcken från de de små rester av kalkkärr och upprinnor som finns i anslutning till de tidigare så mäktiga grusformationerna vid Ödeshög och Stora Åby.

Förutom den norra "tarmen" från Dags mosse finns ytterligare två små huvudflöden: den östra från Häggestad källmyr och den västra från Sjöstorpskärret. Båda dessa är/var underbara kalkkärr för orkidéer och andra sällsynta blomster, men Häggestads kärr är numera dessvärre helt förstört av grävning och igenväxning, medan Sjöstorpskärret ganska nyligen upphöjdes till naturreservat. Vattnet från dessa båda kärr är kristallklart och alkaliskt och i närheten av Prostabygget vid Häggestad fanns förr i tiden till och med en anläggning för brunnsdrickande (Lars Andersson, muntligt på plats).



Alvastraviken vid Sverkerkapellet, där Ålebäcken mynnar.

När jag kom inflyttande till bygden i början av 70-talet var vattnet i Ålebäcken (ursprungligt Alebäcken) redan starkt grumligt och förorenat och än värre kom det att bli under åren därefter när den relativt nyuppförda potatisindustrin i dess absoluta närhet etablerades och tillväxte och släppte ut sitt processvatten helt obearbetat i flödet.
Det var så illa att man på färd längs RV 50 på långt håll kände stanken av ruttet vatten. Det var helt enkelt bedrövligt.
För några år sedan rättades problemen till med kommunens hjälp, så att avfall och förorenat vatten numera helt och hållet tas om hand av Ödeshögs kommun och processas och även utnyttjas för biogastillverkning.



På plats vid Ålebäckens mynning. Ingrid, Jonas, Charles samt undertecknad (bakom kameran).

Vattnet i Ålebäcken har därför alltmer återfått sin ursprungliga klarhet och renhet. Det hela har blivit till en härlig upplevelse av återkomst, en renässans för ursprunglig natur, som man faktiskt kunnat följa med egna ögon på plats.
Vad som därvid har framkommit och som jag tror varit bortglömt sedan länge i folkminnet är att fiskarna som en gång fanns i riklighet har återkommit. 
Det är inte mer än för drygt tio år sedan som de första tecknen syntes. Öringen var tillbaka. Och harren likaså.



Trots kraftig igenväxning och i ett hårt brukat jordbrukslandskap med hundratals meter av kulverterat lopp och flera andra hinder vandrar uppenbarligen leköringarna från Vättern långt upp längs bäckens flöden. Här det ringa vattenflödet vid Jettingstad, där öringar har setts.

Christer Eriksson som då arbetade vid potatisindustrin var den person som framför allt kom att uppmärksamma och följa det hela i detalj från första början och som idogt och ideellt har skaffat sig och fört vidare kunskapen om öringleken i Ålebäcken in i våra dagar. 
Han har varit på plats många dagar och nätter under höst och vinter, inventerat, spårat, lokaliserat, mätt med tumstock under pannlampa och polariserade glasögon i nattens mörker samt räknat vuxna fiskar och yngel längs stora delar av flödet.

Charles Eriksson, en av kommunens politiker, har uppmärksammat värdet av öringbäckarna i kommunen och motionerat om anslag för olika åtgärder i ett par av kommunens småvattensystem.
För år 2015 finns således ett antal tusenlappar anslagna som det gäller att utnyttja maximalt positivt. En skärv förstås i sammanhanget men ändå en början

Ingrid Bergengren är just nu projektanställd natur-/miljöansvarig i Ödeshögs kommun och jag och många med mig hoppas förstås helhjärtat på att hon kommer att få en fast anställning som helt nödvändig kommunekolog.
Ingrid ringde mig häromveckan och berättade om pengarna och om idén att arbeta vidare med Ålebäcken i ett långsiktigt projekt.



Ingrid och Jonas planerar dagens exkursion längs Ålebäcken.

Sålunda kallades jag till en träff vid Ålebäcken häromdagen under ledning  av naturvårdskonsulten Jonas Edlund.


"Hej på er!

Funkar det att vi ses på onsdag nästa vecka? Jag skulle kunna vara på plats vid bäcken klockan 09:45. Jag tänker att vi lite förutsättningslöst pratar ihop oss några timmar i fält och besöker olika delar av vattensystemet.

Dessa frågor vore bra om vi pratade om:

-          I vilka delar av vattensystemet finns öring och harr idag?
-          Vad begränsar utbredningen?
-          Vilka är de viktigaste problemen att åtgärda?
-          Hur använder vi länsstyrelsens bidrag på bästa sätt?

Jag förstår att ni inte har koll på allt detta, men tillsammans kan vi nog komma en bit på vägen.

Ramarna för projektet är att det finns cirka 70 000, att bidraget främst ska användas i den södra fåran och att allt ska slutrapporteras i början av 2016.

Jag pratade med Per-Erik Larson på Länsstyrelsen idag och hans tanke med projektet var i första hand att få bättre koll på öringens utbredning och ta fram ett mer detaljerat åtgärdsunderlag än det som finns i Ignitas utredning. Finns det enkla åtgärder som inte kräver så mycket förarbete så var han öppen för att bidraget används till det också. Han tryckte på att fysiska åtgärder måste samrådas/anmälas till Länsstyrelsen och att åtgärder i vattenmiljön inte bör göras under höst och vinter.

Hälsningar

Jonas Edlund"


Bitvis  rinner bäcken djupt genom frodig vegetation. Skuggande träd bör planteras här för att öka förutsättningarna för en god öringlek, konstaterar Jonas.
Just här sjunger två kärrsångare för fullt, konstaterar jag.

Vi gjorde besök på olika ställen i vattensystemet, planerade, diskuterade och mötte markägare samt beslutade till sist, att bäst torde nog slantarna komma att bli använda som planeringsunderlag och till en grundläggande undersökning av fiskbeståndet under 2015 för att man därefter ska kunna gå vidare med nya äskanden inför 2016 och följande år.


Längst ner mot mynningen finns stora höljor av sel där harren ses leka i maj månad och öringen i november.

Vi ser flera öringyngel långt upp i vattensystemet.

"Ån har en för mig en överraskande hög potential som öringvatten och är redan nu att betrakta som av stort värde", kunde Jonas konstatera efter en hel dags vandringar längs bäckens sträckning genom landskapet. "Här finns förutsättningar för att med riktade åtgärder kraftigt understödja Vätterns öringstam och jag tror på ett långsiktigt och uthålligt projekt".

Nu är jag förstås, som ni förstår, mycket nyfiken på fortsättningen. Äntligen lutar det åt att vi kommer att få ett av Östergötlands bästa öringvatten restaurerat och åtgärdat, vandringsvänligt och lekbart, i Ödeshögs kommun. Snacka om lycka! Nu håller jag förstås alla tummar för en fantastisk fortsättning. Ett första försiktigt spadtag är taget.