fredag 29 maj 2015

29 maj - Överraskande likhet

.

hårklämma och horngädda

Väldigt likartade, eller hur. 
Storleken, tänderna, ögat och till och med underbettet har dessa föremål gemensamt trots att funktion och ursprung är så väsensskilda. 
Man kan ju faktiskt inte låta bli att undra över bakgrund och idé när hårklämman skissades upp.
Inget är nytt under solen och naturen är utan tvekan den överlägsna designern.

tisdag 26 maj 2015

26 maj - Reflexioner på kattugglespel

.
En kattuggla började spela igår kväll vid tiotiden nere vid Alvastra pålbyggnad. Den hördes först på långt håll bortifrån Ombergskanten mot gamla handelsboden till men sen närmade den sig längs mossekanten och landade till slut i dungen intill nattsångarmyren inte mer än 75 meter norr om oss, där den satt och tutade regelbundet som vore det mars månad istället för maj.

Vi, det var Mats från Västra Djurledet och jag, stod och spanade efter den i skymningsdasket utan resultat, men till slut tog jag till händerna och härmade; först stelfruset grovt och falskt men efter en stund med ett par skapliga blås varvid ugglan kom direkt.



Den satte sig i en björktopp och spanade efter "inkräktaren" som emellertid inte önskade fortsätta diskussionen, varför kattugglan tröttnade och fortsatte sin flykt upp emot Broby gård där den fortsatte sitt vårsena spel.

Som ofta funderar jag en smula kring fenomen. 

Varför detta spelläte i maj månad? Är det en ung hane utan häckningsframgång eller en som redan tycker han gjort sitt med årets ungkull.
Eller är det inte så ovanligt ändå att kattugglan spelar också sent i maj. Gör den så regelbundet under sina jaktturer i reviret för att berätta om sin närvaro?

En annan fråga jag ställer mig, kanske av något egendomligare slag, är varför kattugglan har en så lång paus i sin sångstrof. Det är en undring jag burit på under lång tid och någon tycker kanske att frågan är så udda att den är på gränsen till löjlig. Men, jag funderar verkligen på detta.

"uuuuuuuuu" med fallande tonfall ca 2 sekunder långt startar kattugglan sin sångstrof. Därefter kommer en paus under ca fem sekunder varefter den fortsätter med ett vibrerande liksom studsande "u-u-u-u-hu-uuu".

Vad gör kattugglan i pausen? Lyssnar han? Tar han sats? Är han andtruten efter den första långa inledningen? Varför i hela friden finns denna långa paus mitt i en ändå sammanhängande spelsång?

Frågan är faktiskt allvarligt ställd och jag undrar om det finns fler arter som gör på detta vis. Jag kan inte komma på en enda i vårt land, men fel har jag ju haft många gånger tidigare förstås.

måndag 25 maj 2015

25 maj - Inte alltid så lätt att vara nybörjare i fågelriket

.
Igår kväll mötte mig en rosenfinks envisa busvisslande när jag klev ur bilen vid Alvastra nattsångarlokal vid pålbyggnaden i södra Ombergs skugga.
Jag skrev ju om det häromdagen i en rapport därifrån, här nedan, att jag ännu väntade på rosenfinkens vissling och nu blev jag alltså sannspord med endast några dagars fördröjning. Så är det när man har lokalkännedom parad med god fågelkunskap.
Det låter kanske inte så ödmjukt att säga så, men faktum är att man kan kommer väldigt långt med erfarenhet och rotade kunskaper: rosenfinken är årsviss vid lokalen, tiden på året var exakt den rätta och sången känd och därmed blir allt så enkelt.

"Pi-pi-di pi-diyyy" eller som engelsmännen beskriver dess sång i ramsan "pleased to meet you" gäller som rosenfinkens enkla sång, med variationer förstås, men alltid lätt igenkänd för den som redan vet.
Och just detta, att fågellåten oftast mer än det visuella klargör och definierar, är det som den okunnige uppfattar som magi.
"Hur kunde du veta?" är en av de vanligaste frågorna man får när man berättar om fågellivet runt omkring under en exkursion med oerfarna naturbesökare.

Nu är det förstås inte alltid så enkelt. Rosenfinkhanen från igår kväll som sjöng så vackert och typiskt torde ha blivit ett mysterium för den "oinvigde" eller nybörjaren utan kunskap om ljudbilden.
Till slut fick jag syn på honom i en tät sälgbuske, där han hoppade omkring i lättsamt födosök kombinerat med intensiv sång. Nyanländ förstås, tänkte jag. 


Det var nämligen en fjolåring. En så kallad 2 K-fågel (d v s en individ under sitt andra kalenderår) som sjöng där i busken och en ettårig rosenfinkhane är inte så mycket att komma med om man måste artbestämma den efter en fågelbok.
Denne var enkelt enfärgad i brungrått med lite mörkare strimmor på bröstflankerna, och något ljusare strupe som vibrerade med mörkare tvärband just när den sträckte upp huvudet och sjöng. Näbben var i motljuset helt mörk, nästan svart, och lika svart var det typiska "pepparkornsögat".
Efter en halvtimmas sång där från busken lyfte fågeln och försvann till en buske på andra sidan gläntan och under den flykten blev den till ännu mera "fågel grå".



Utfärgade rosenfinkar, hane och hona.

Det är således inte alltid så bjudsamt och lättvindigt att vara fågelskådare. Men å andra sidan är det väl också just detta som är hela tjusningen och utmaningen och som gör att ett helt liv faktiskt kan få en djupare mening.

torsdag 21 maj 2015

21 maj - Vem har gjort vad?

.
Vem har gjort vad, eller vad har vem gjort?



Nå? 

Svar om du scrollar neråt!


















Gröngöling som käkat myror har efterlämnat ett typiskt visitkort. 

21 maj - Uppgång och fall

.
Jag såg en turkduva i Ödeshög häromdagen. Det blir en anteckning i dagboken av detta, ty det var ett tag sedan nämligen.
Den kom flygande alldeles ensam och landade på en TV-antenn och tog därefter höjd och försvann vidare någon annanstans lika snabbt igen.



Jag minns 70-talets första år i byn. Turkduvorna fanns överallt, säkert flera hundra individer bara här. Och på samma sätt var det över hela södra Sverige. Till och med uppe i Kiruna i norr häckade de dessa år och det gjordes fynd ända ute i Atlanten när Island kunde konstatera sina första häckande turkduvor. En så märklig fågelhistoria är värd en liten sammanfattning.

Utdrag ur "Svensk fågelatlas"1999:




Man brukar säga, om det är alldeles sant vet jag förstås inte, att anledningen till den explosiva utvandring mot nordväst från Indien via Turkiet släpptes loss på allvar, då grekerna inte längre med jakt kunde kontrollera beståndet som trängde på över Bosporen. Turkduvan ska, som också namnet visar, av Grekland ha setts som en symbol för det illa omtyckta Turkiet, varför alla turkduvor som sågs i Grekland med frenesi dödades på alla upptänkliga sätt. Enligt denna teori, eller skröna, skedde det stora språnget i turkduvans etablering när väl Grekland "övervunnits" och arten nådde Ungern, Bulgarien och Rumänien.

Jag har ett klipp i mitt första urklippsalbum som handlar om turkduvans exeptionella etablering.
Östergötlands första turkduvan sköts som "sparvhök", jag tror 1959 men det dröjde ytterligare några år innan fågeln kom till vårt medvetande. Vi unga grabbar i Tåkerns fältstation ville verkligen vara med då det hände och när det kom till vår kännedom att turkduvor plötsligt dök upp i Skänninge och Vadstena så åkte vi dit  med nät och ringar för att försöka ringmärka några. Vi misslyckades, turkduvor är inte så lätta att fånga, men försöket blev i alla fall ett litet kåserande reportage i Corren skrivet av Göran Bergengren och med illustration i tusch av mig; faktiskt ett av de allra första försöken vi gjorde tillsammans att berätta om natur och djur Göran och jag. Många mer skulle komma!



Faksimil ur Corren februari 1966

Redan under andra hälften av 1970-talet började det gå utför för turkduvan. På ett märkligt sätt försvann den från ort efter ort och beståndet mer än halverades under bara några år.
Ingen vet riktigt varför men en tänkbar orsak är de mycket hårda vintrarna 1976, 1978 och 1980 då turkduvornas etablering sattes på verkligt utmanande prov. Turkduvorna bara försvann, upplevde vi det som.
Jakt, både illegal och kommunal, var en annan avgörande faktor. Många människor klagade på nedsmutsning och över turkduvans idoga spelläte som "störde" tidiga morgnar.
Även i Ödeshögs sköts ett tjugotal turkduvor i mitten av 70-talet. Vaktmästaren vid skolan där jag då jobbade kom till mig en dag och sa att grannen till skolan hade skjutit dem. De låg " i drivor" i häcken under sovträden. Vilken skam!
Jag var feg och gjorde ingen anmälan den gången. Jag tror jag hade agerat annorlunda idag, men nu är även detta en historia i historien.

Ända till 2000-talets första år fanns ändå turkduvan kvar som häckfågel i Ödeshög innan den till sist försvann helt. 
Men kanske inte för gott ändå. En turkduva är förstås inte så mycket att yvas över men är ändå ett gott tecken.

onsdag 20 maj 2015

20 maj - Sen vår ända in i sommaren

.
Trots att det är kallt för årstiden och allt känns trögt och motigt så tar våren små små steg in i sommaren; det sker så omärkligt att man ofta knappast fattar och förstår och faktiskt ibland tvivlar på att det återkommande löftet kommer att uppfyllas.



Igår förmiddag till exempel, just när jag anlände till ateljén, sprack molnen upp en smula och en liten flik blå himmel visade sig. Mitt i det ljusa seglade två tornseglare, mina första för året. De snurrade ljudlöst runt över himlen, trevande, prövande; skulle detta hålla eller gällde reträtt.

Hundlokan börjar gå i blom. Det är ett säkert tecken på sommar, säger min vän Göran. I år köper jag det knappast. Men ändå, det sker, just nu



Ärtsångaren skallrar i grannens måbärshäck. 
Talgoxe och skata ruvar sina ägg hemmavid.
Häromdagen, tämligen sent men slutligen ändå, kom de svartvita flugsnapparna till ateljéträdgården. Mindre än en dag tog det för dem, efter samarbete av hane och hona, att köra bort blåmesarna som redan låg på ägg därinne i holken. Ulla suckade över naturens grymhet och den "skandalöst" triumferande sångens hurtighet.



Rapsfälten står som vackrast över slätten. Åkerbönor, ärtor och lin tittar upp men delar av vårsåddens korn har gulnat av väta och köld.
Med körsbär och plommon blir det knapert också i år. Knappast en humla och ännu mindre av bin finns till hands när temperaturen ligger stadigt på eller under tio grader. Äpplen har ännu chansen att räddas, de är ännu bara i knopp, men för päronen som är tidigare verkar det också illa. 



Jag åkte ner till Alvastra pålbyggnad igår kväll - till nattsångarnas paradis i bygden.
Två näktergalar sjöng och en gräshoppsångare. Rörsångare, sävsångare, törnsångare, lövsångare, svarthätta och rödhake hördes också men ingen kornknarr, gök eller göktyta.
Kärrsångare, flodsångare, rosenfink och busksångare återstår också att hoppas på.

måndag 18 maj 2015

18 maj - Tankar om vårkorsört

.
Jag är fascinerad av förändringarnas dynamik i naturen, som till exempel det här med fjärilen videfuks, som jag berättat om tidigare här i min Naturliga dagbok; en art som bara under ett par år har etablerat sig i min hembygd och glatt mig flera gånger redan.
Det är förstås de positiva förändringarna jag blir glad över men blir istället ledsen av, att något på samma snabba vis går motsatt väg och försvinner.

Häromveckan, då vi skjutsade dotter Karin till järnvägsstationen i Mantorp mellan Mjölby och Linköping, upptäckte jag en växt jag inte sett så ofta tidigare. Den stod glest men spritt i plattmellanrummens sättsand.
Det var vårkorsört, Senecio vernalis, som växte där vid perrongen. Dess vackra gula strålblommor var ännu inte utslagna men den "tistellika" apparationen är omisskännlig (som det brukar stå i bestämningslitteraturen).



Första fynduppgift i landet är från Skåne (F.W.C Areschough / Skånes flora, 1866).
När jag letar vidare i Genbergs "Östergötlands flora" från 1977 finner jag inga uppgifter om vårkorsört alls. Den fanns helt enkelt inte då.
Arten är således en sen invandrare och återigen bekräftas för mig hur oerhört föränderlig naturen är till sin struktur. Det händer hela tiden, det händer just nu när jag skriver, att arter kommer och går. 
I naturen står det aldrig still. Jag trodde mera så när jag var ung och levde i min ungdoms landskap att allt skulle förbli i en slags evighet. Jag hade grovt fel och lite skönt är också detta, annars hade jag ju aldrig lärt känna vårkorsörten.

lördag 16 maj 2015

16 maj - Mitt i Konstrundan

.
Fullt ös i Ateljé Gebbe gäller. Två dagar av konstrundan 2015 har passerat och två dagar återstår. 
Drygt 1 000 personer har gästat min utställning hittills och intresset har varit på topp.
Vädret har varit med oss, två dagar med knallblå himmel även om temperaturen i skuggan har varit lite bitig, men idag har molnen skockat sig över himmelskupan och för morgondagen utlovas tungt regn.

Jag hoppas att ni tar chansen att besöka vår fantastiska runda och att ni förstås tittar in också hos mig. Allt ni behöver veta finns under länken här till höger.

Varmt och fortsatt välkomna
önskar

Gebbe med familj











onsdag 13 maj 2015

13 maj - Alldeles innan Konstrundan

.
Jo, imorgon startar alltså Konstrundan och håller på i fyra dagar. Se info och länk här till höger.
Välkomna!

Men egentligen vill jag berätta om att jag blev nödd att fara ner till Stugan i förrgår. Jag var tvungen att ta tag i gräsklippningen som blev ett segt äventyr med 2 dm långt och tjockt gräs, och annat.
Detta alltså mitt i min värsta koncentration på allt som ska vara färdigt till Konstrundan (så var jag där igen) men ändå på nåt sätt skönt att få undanstökat när det ändå måste göras.

Nu blev det lite glädje med det hela också. Det var en ganska skön dag så jag körde i skjortärmarna.



Över åkern utanför kom plötsligt en stenfalk förbi. Den drog som en lieman över spirande grödor, och då tänker jag kanske mest på dess form.
En stenfalk är nämligen en avancerad luftakrobat. Vindsnabb och elegant flög den tätt över jorden, och ungfågelfärgad som den var försvann den titt som tätt för mina motljusplirande ögon. Den skrämde upp ett gäng ljungpipare och tofsviporna skrek som galningar.

Vid min samlade kompost trampade jag runt och kikade efter snokar. Jag såg emellertid inga sådana men istället skrämde jag upp en ljusblekt fjäril som for iväg tvärs över trädgården och ut över halva betet.
Nog var väl det där en videfuks, tänkte jag, men så här sent om våren och så blaskigt blek.

Men kan ni tänka er. Från sin utflykt på flera hundra meter kom fjärilen tillbaka, visst är det märkligt med ett så fint lokalsinne, och landade på komposten igen. Jag stod alldeles blixtstilla för att inte skrämma den. Den kröp långsamt in i skydd under grästorven, slog ihop sina vingar och satte sig att vila, en sista gång måhända. Videfuks, en ny fjärilsbekantskap - inte mer än tre år gammal i bygden.



Denna videfuks var så otroligt blek och sliten att den knappt gick att känna igen, men, så har den ju varit i farten ända sedan de första dagarna i april och det där med en sista gång, som jag dristade mig till att säga här ovan, känns faktiskt adekvat. Den här fjärilen har gjort sitt. Nu hoppas jag att den lyckats få till en kommande generation som i så fall ger ett fjärde år här vid Stugan.



Rund toppmurkla är sällsynt förekommande på kalkhaltig gräsmark i södra Sverige.

Efter gräsklippningen ägnade jag mig åt svampplockning. 
När Peter Nilsson, han vertebratkonservatorn på Nordiska riksmuséet, som jag har skrivit om tidigare i min dagbok, var på besök för några år sedan informerade han mig om ett fynd av Rund toppmurkla som han hade läst om. Vi åkte till platsen och kikade tillsammans. Det var på Ombergs södra sluttning som jag alltså först fick se denna för mig nya "raritet".
Det kunskapslyftet gjorde susen, ty direkt därpå, bara två dagar senare, fann jag egna runda toppmurklor alldeles själv, märkligt nog hemma vid Stugan.

Under två kommande år därpå fanns inga att se men så år växte där ett tjugotal exemplar återigen.
Jag läser om arten, att den är en alldeles utmärkt matsvamp, en av de allra mest smakliga som finns faktiskt, och den är inte alls giftig och behöver således inte förvällas.



Jag måste säga att detta nog blev en av mina allra godast svampmackor någonsin ...
... och Ulla nickar instämmande.

söndag 10 maj 2015

10 maj - Inför Konstrundan 14 -17 maj

.
Det är mycket nu. Mycket som jag vill ha färdigt till Konstrundan.
Jag har lämnat bilder till inramning och kommer att hämta hem dem i morgon kväll eller på tisdag. Sen är det hängning, städning och undanplockning som gäller, vilket alltid känns som ett mastodontarbete innan jag väl kommer igång med det.

Dessutom har jag ambitionen in i det sista att kunna presentera ett antal "höjdare".
Det är små akvareller som jag ramar enkelt men snyggt med en färdig ram och kommer att kunna saluföra till ett lågt och, som jag hoppas, ett för alla överkomligt pris.
Jag målar "höjdare" för fullt just nu. Små landskap, växter och fåglar.

Jag kallar dem "höjdare" därför att de alla är i höjdformat och dessutom leker jag lite med ordet och dess värde förstås. Jag tycker nämligen att de är små verkliga höjdarbilder och jag gillar själv det lilla akvarellformatet, särskilt som jag under konstrundan också kommer att presentera ett antal stora målningar.


Här en den senaste i raden. Den har jag gjort idag, en sädesärla i vila.

Nåväl, nu vet ni vad jag sysslar med.
Jag ser fram emot ert besök hos mig i Ateljé Gebbe under de fyra Kristi himmelsfärdsdagarna, torsdag - söndag kl 11 - 17 och jag hoppas förstås att den känslan är ömsesidig.

Välkomna!

onsdag 6 maj 2015

6 maj - Gäller det också rödstjärten?

.
Det har varit en intensiv diskussion på FB-nätverket "Vår skådarvärld" idag, efter att jag lagt ut en blänkare om föregående skriveri, där jag uttryckte en tanke om att grönsångare kanske flyttar i flock under natten.
Det var uppenbarligen ett känsligt ämne som gett mig benhårt motstånd. Gamla stenar bör uppenbarligen inte vändas.

"Ingenting", säger opponenterna,"pekar på att nattflyttande tättingar flyger i flock utan istället flyttar de på bred front och slumpen och vissa förutsättningar avgör var och hur de rastar och samlas".
Man hänvisar också till vad forskare har skrivit om fenomenet i artiklar, och där verkar åsikten vara oemotsagd.

Jag har emellertid kämpat på och hävdar att man egentligen vet ganska lite om alltihop. Jag har pekat på indicier om flockflyttning som jag själv har stött på under alla mina år som engagerad fågelskådare och menar att empiriskt skaffad kunskap kan vara av lika stort värde som hänvisning till källor och upprepning av gammal "kunskap".



En utfärgad rödstjärthane är nog bland det vackraste som finns att se i fågelväg i Sverige.

Så nu fortsätter jag hårdnackat att sticka ut hakan igen och säger att det jag tidigare sagt om grönsångare mycket väl kan gälla också rödstjärtar. 
Jag har nämligen den senaste veckan haft fler sådana i min trädgård, varje morgon kommer troliga nyanlända. Och inte är vår villaträdgård en optimal biotop som gör att rödstjärtar på bred front samlas, såsom jag har fått till förslag. Jag fortsätter istället att hävda att jag visst tror på någon slags flockflyttning också hos denna art.

Och i min egen Naturliga dagbok kan jag hävda vad jag vill. Och därmed menar jag verkligen inte att jag obönhörligt tror att jag alltid har rätt i sak, inte i detta fall heller, men däremot menar jag att all gammal kunskap tjänar på att ifrågasättas då och då och ibland visar det sig förstås att man är ute i ogjort väder. Men, gamla stenar bör ändå vändas, då och då!
Så det så!

6 maj - Grönsångaren tar plats

.
Förra veckan, i torsdags, föreslog Ulla att vi skulle ta en sväng runt Ödeshögs motionsspår vid Skönatorpet. Sagt och gjort, även jag behövde frisk luft och morgonen var god, så vi knallade iväg 2,8 kilometer genom varierad skog och alldeles ensamma var vi.

Ja vi var inte helt ensamma förstås, fåglarna sjöng; lövsångare, gärdsmyg och bofink mest och dubbeltrasten kom snarkvarnande efter stjärten på en passerande sparvhök och ringduvorna tutade som alltid.
Men inte en enda gransångare hörde vi, sen ett par år tillbaka brukar de finnas här, inte heller någon svartvit flugsnappare och inte ens en enda grönsångare.

Den första kilometern som bär genom mera högstammig skog brukar nämligen hysa ett antal sjungande grönsångare och sången är vacker och lätt att känna igen: en accelererande snurrande silverslant på en marmorskiva brukar man säga och ibland blir denna ringande sång interfolierad av locklätet som upprepas och vävs ihop till en vemodigt sugande alternativsång: "tyy - tyy - tyy - tyy - tyy". 
Jag trodde nog att de första grönsångarna skulle vara på plats eftersom de brukar komma någon vecka efter lövsångarna, men alltså inte.



Färgade i nylövens egna färger, med något stabbig kropp och vit mage, hängande vingar och svalformad lyrstjärt sjunger grönsångarna så det ringer i hela skogen.

I söndags, endast tre dagar senare således, gick vi där igen.
Nu var grönsångarna på plats, och inte dåligt heller. Vi räknade in nio sjungande hanar bara under den första kilometern.

Jag leker med tanken att fundera över hur det gick till någon av de där nätterna mellan våra två motionsvarv. Hur stora och kanske till och med artrena flockar av grönsångare kom in över himlen, droppande ner små sällskap av individer i lämpliga och kända biotoper och områden i vårt land. Det hade varit mäktigt att uppleva. 

Enligt "Svensk fågelatlas" beräknas det svenska beståndet av grönsångare till ca 230 000 par, nästan en halv miljon individer således, med en sydlig och något östlig utbredning. Fortfarande är arten stadd i spridning norrut efter en tämligen sen invandring i vårt land.
Ortstroheten bedöms vara låg och populationen av grönsångare kan därför variera väsentligt under åren och också mellan olika lokaler.

Tankarna går vidare om sådant som sker i fågelvärlden, allt som vi ännu inte vet så mycket om, hur inte bara gäss och vadare och andra stora väl sedda fåglar kommer i flock över våra huvuden, utan att detsamma sker med enorma flockar av små tättingar framför allt under nätterna.

Jag menar, att när vi nu med egna ögon kan se flockar av bofinkar och trastar dra förbi dagtid under sträcktider, måste vi inse att även grönsångarna kommer i flock och ibland i stora och täta sådana, fast dolda i nattens mörker.

Det är en häftig tanke. Jo, det är mycket som vi inte vet. 
Men fundera går ju bra och spännande är det att göra.

tisdag 5 maj 2015

5 maj - Årets konstrunda närmar sig

.
KONSTRUNDA

Alltid Kristi Himmelsfärdshelg.
I år den 14 - 17 maj

Jag hoppas verkligen att du tar chansen 
att komma på besök
till en Konstrunda med 
stor variation och utsökt kvalitet  
i härlig Ombergsbygd.

Och naturligtvis är du därmed
VÄLKOMMEN
också till 
ATELJÉ GEBBE


Mer information finns på
vår hemsida


lördag 2 maj 2015

2 maj - Historien om en vit häger på Nordiska riksmuséet och ännu lite mera ....

.
Det hela hände för någon månad sedan, att Lars samt Ulla och jag åkte till Stockholm i ett slags mulitärende.
Det var Lars som kom med idén om att åka till Valdemarsudde och titta på Prins Eugens retrospektiva utställning och att vi samtidigt kunde besöka Thielska galleriet när vi ändå var där.

- Varför inte ta med de där döda snatteränderna som jag placerade i din frys för ett par år sedan, sa jag, så blir du av med dem samtidigt. Vi stannar således till på Naturhistoriska riksmuséet, var mitt kompletterande förslag.



Illegalt skjutna snatteränder 2012.

Sagt och gjort och i ovanstående ordning dessutom.



Efter besök på konstmuséerna tog Peter och Peter således emot oss i Vertebratavdelningens mottagning och paketet med de illegalt skjutna snatteränderna kunde äntligen inlämnas, som sig bör när det gäller dylika fredade djur. 



- Oftast är det lite sällsyntare fåglar och djur och framför allt rovfåglar och ugglor som är vanligast av det som kommer in till NRM och den här berguvshonan är ett typexempel. Men, hon är å andra sidan den allra tyngsta som vi någonsin har undersökt, meddelar Peter.

Det är verkligen viktigt att man sänder in döda sällsynta djur sa konservatorerna och uttryckte stor tacksamhet över paketet med snatteränderna. Nu skulle dokumentation, undersökning och preparering göras av en fågelart av mindre vanligt slag; faktiskt betydligt ovanligare i sammanhanget än t ex, havsörn, kungsörn, berguv och pilgrimsfalk.



Även triviala arter som skata, nötskrika och kråka behandlas med vikt och värdighet.

Petrarna visade oss runt bland värmeskåp, frysar och nyligen inkomna villebråd och berättade frikostigt om sin viktiga verksamhet och det var när den ene Peter öppnade ett litet separat rum för de senast preparerade djuren som låg på tork som han ropade till:

- Nej men vilken tillfällighet. Se här! sa han och höll fram en vit häger, en ägretthäger.
Den här är ju "din" Gebbe! 

- Ja, den har jag precis gjort klar, sa den andre Peter, och jag tänkte inte på att det faktiskt var just den fågeln.


Peter Nilsson med den nyligen skinnlagda ägretthägern som jag lämnade in 2009.


Vi kollar på namnetiketten och visst, där står det ju klart och tydligt.


Så då är det väl inte mer än rätt då, säger jag, att jag får hålla den en stund.

Ägretthägern väger lätt som en fjäder. Halsen är rak och framsträckt för ovanlighetens skull. Normalt brukar man böja in den mot kroppen på skinnlagda fåglar för att de ska få bättre plats i skåpen.

- Men jag tyckte att det var roligt och intressant att visa den så här, förklarar Peter.

Det var alltså ganska länge sedan som jag hittade den döda ägretthägern, en novemberdag 2009 och ända tills nu har den legat fryst i väntan på preparering.

- Vi har DNA:at den också säger Petrarna, så den är väldigt väl dokumenterad och är den första i sitt slag i landet som vi har tagit hand om.
Både brandmöss, vassångare och ägretthäger och därutöver mycket annat också. Det är inte dåligt det av en privatperson, fortsätter Peter.

Och jag, jag minns hur det var den där gråkalla novemberdagen när jag påträffade den döda hägern liggande som en vit ängel i det svarta vattnet. Det var sorgligt men nästan vackert.
Se själv:

http://naturligdagbok.blogspot.se/2009/11/12-november-frammande-vit-fagel-i-svart.html