Jag längtade ut igår för att uppdatera mig på våren efter de tio dagarnas bortavaro.
Frosten bet hårt på morgonen och vinden var iskallt nordostlig, så pass att handryggarna vitnade. Jag saknade min yllemössa och upplevde därför att fenologin inte hade sprungit ifrån mig speciellt mycket sen senast, vilket jag kände mig glad över.
*
En vårlig uppdateringstur ska förstås börja med svängen ner mot Tåkern och Stugan. Klockan är runt lunchtid.
Vid Ramstadbron går blåvattrat svämvatten ganska högt över Bankängen. Nattisen är tunn och spegelblank och den ger sig villigt för alla grågäss och sångsvanars tunga bukar. Över vassen långt därute svävar flera havsörnar men än ser jag ingen brun kärrhök.
Ett par enkelbeckasiner tickar bakom Stugan och jag hör två rördromar tuta. Sånglärkorna sjunger endast sparsamt och viporna går mest och trycker i narvinden.
I lä bakom min resliga komposthög vid Stugan flyger en nässelfjäril upp ur brungräset ...
...och i diket vid vägen lyser min första tussilago ur nymornad gräsbrodd.
Två tranpar spatserar omkring vid Holmens vall och där betar även ett gäng sädgäss, en förresten märkt med röd halsring.
Vännen Bengt som anländer och parkerar bakom mig berättar att kulmen i sädgåssträcket gick över redan för några dagar sedan.
Över Omberg hänger ännu en havsörn i uppvindarna men vi spanar förgäves efter kungsörnen som sågs bara för någon timma sedan just här.
- Jag har hört många kattugglor, säger Bengt, men ingen pärluggla.
Detta tänker jag på om kvällen och bestämmer mig för en ugglesväng ner mot Lorasjön för att göra min uppdatering heltäckande.
Venus braskar på himlen i väster, där solen ännu färgar horisonten orange och Jupiter lyser nästan lika starkt mot sydosthimlens mörkare ultramarin och jag kommer fram till parkeringsplatsen vid badet när skogen redan svärtats flera grader.
Ett gäng ungkråkor flyger skränande över skogen i jakt på nattkvarter och ett korppar kråar ur vrestallarna medan gärdsmygen "knittrar" bakom min rygg.
Koltrasten sjunger sin sista kvällsstrof precis när morkullorna börjar dra. Och, de är många, säkert fem eller sex individer som flyger runt hetsigt och jagande.
Jag sätter mig under en grankjol att lyssna efter sparvugglan som alltid brukar hålla till här, sätter händerna bakom öronen, öppnar munnen och blundar - ensam i världen.
Men istället är det en kattuggla som börjar ropa. Den är nära och ljudlig och börjar lågintensivt med flera minuters uppehåll mellan spelsekvenserna men efter hand ökar frekvensen och slutligen upplever jag fullt spel tätt inpå, inte längre bort än tjugofem meter.
Detta är säkert förklaringen till sparvugglans frånvaro på platsen i år. En sparvuggla lever farligt i ett kattugglerevir.
Ändå tycker jag mig höra en sparvugglas svaga vissling någonstans i mörkret, fem till sex signaler bara, och jag beslutar mig för att köra fram ytterligare en bit.
Jag stannar vid torpet Lorshagen och kliver rakt ut i ett härlig sparvugglespel.
Ugglehanen ropar från en grandunge på en höjd alldeles bakom huset, med Jupiters vassa nålstick som himmelsfond. Och jag kan möjligen ana den lilla fågeltussen i en grantopp där borta.
"sju sju sju sju sju ......."
Och, det är inget eko som jag hör. Här finns en spelande sparvuggla ytterligare och den sitter ner mot sjökanten i Gevikens mäktiga barrbestånd. Två sparvugglor utmanar varandra i en skön duett. Bättre än så kunde jag knappast önska.
Morkullorna fortsätter att dra ännu en stund men vid halvåttatiden är skogen genomsvart och åter helt tyst.
En vårdag är överstånden och jag känner mig härligt uppdaterad och vederbörligt välkomnad. Dags att åka hem och sova ifatt lite jetlag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar