fredag 12 september 2014

12 september - Dagar med havsörnar

.
Det är märkligt med rovfåglar i skyn, hur de plötsligt dyker upp, alldeles så där bara!
Idag till exempel, då jag som vanligt står och målar på altanen vid Stugan hör jag ett kraftfullt skällande, lite som från en grovröstad trut, uppe från himlen. Lätet ekar ner mot marken och jag tar kikaren i mina händer och spanar uppåt i det blå.



Högt däruppe ligger en havsörn och skruvar runt, rakt över mitt huvud. 
Jag ser i kikaren hur den öppnar näbben och skriker, av glädje tror jag, ty det är ju så gott att vara havsörn med denna härliga termik, och att känna att vingarna bär utan åthävor.



Och nu händer det där som är så märkligt. Plötsligt, liksom från ingenstans är där en örn till. 
De båda fåglarna, en tvååring och en ytterligare några år äldre, tror jag mig förstå, (det ser man av ruggningsmönstret i vingarna nämligen), snurrar vidare i samma luftbubbla, fortfarande rakt över Stugan, medan jag fotograferar för fullt.
Efter en stund kommer de båda havsörnarna uppenbarligen alldeles för nära varandra och då börjar de småbråka, jaga runt, dyka och sno undan i väldiga glid och akrobatiska volter. Havsörnar kan, verkligen!



Då kommer plötsligt en tredje örn som från ingenstans. Det är en gammal fågel med vit stjärt och ljust huvud.
...
Och strax därpå ännu en, en fjärde. 
Fyra havsörnar ligger således nu i luftrummet rakt över min stuga och seglar runt på sina väldiga vingflak, medan skriken ekar i mina öron.
Det är bara så mäktigt! 

Ytterligare en rovfågel kommer med i skruven, en ung brun kärrhök, en dvärg i sammanhanget.

Men lika plötsligt försvinner fåglarna, nästan som borttrollade. Himlen är tom och tyst igen.
Det är så märkligt att så stora fåglar kan försvinna så snabbt, liksom lösas upp framför ögonen.
Jag vet ju hur det går till förstås. Från hög höjd i termikbubblan fäller de ihop sina vingar och glider iväg med hög fart, seglar iväg några kilometer på några minuter.

Det kan vara en efemär upplevelse att kika på rovfåglar i skyn. Det räcker att sänka kikaren en aning eller vända sig bort ett ynka ögonblick ... och därmed är allt plötsligt över.

1 kommentar:

  1. Mäktigt. Jag är avundssjuk på din upplevelse, Gebbe!

    SvaraRadera