Konstrundan är över för i år och jag går i däck. Som vanligt. Det kanske inte syns utanpå men det känns i hela kroppen hur totalt urlakad man känner sig, både kroppsligt och själsmässigt. Som vanligt alltså.
En ny förkylning gör det inte lättare så i morse kände jag för att ligga kvar i sängen.
Nu är jag emellertid på plats i ateljén en kort stund. Jag har nämligen ett leveransbeting av en såld oljemålning att ombesörja och nu kan jag inte heller låta bli att kort redogöra för vad som hände på tomten hemmavid igår morse. Det får bli ett litet skriveri i min Naturliga Dagbok.
Talgoxarnas ungar, vars föräldrar för andra året i rad bosatt sig i den sunkiga och spräckta holken vid köksfönstret, var på gång att flyga ut och det var dotter Karin som uppmärksammande händelsen och ropade åt Ulla och och mig att genast komma ut.
Skatan hade nyss varit där hängande i holkhålet och nu for hon runt omkring i trädgården, ivrig och vaksam, med egna hungriga ungar i boet, grannkatten Findus var även han synlig i grannskapet, således flera som noterat talgoxeungarnas strävt ivriga "tsri -tsri -tsri" från holkens innandöme och tänkt sig en smakbit.
Så satte vi oss där alla tre, på gräsmattan under syrenen och väntade.
Snart syntes en första unge klänga upp i hålet, spana runt och sen plötsligt ge sig iväg. Den hamnade efter en överraskande stark flyginsats i trädet rakt ovanför oss, där den satte sig att piptigga hetsigt.
Föräldrarna var där nästan omedelbart med en fet grön larv.
Sen kom den ena ungen efter den andra utflygande; studsande mot husväggen, hamnande i rabatterna eller i tuijan. Det blev nästan tvåsiffrigt till slut, sju eller åtta stycken minst
Medan Ulla och jag därefter strax begav oss av till ateljén och Konstrundan stannade Karin hemma ytterligare en stund för att bevaka det hela, hålla skata och katt borta så länge som möjligt och ge de små liven en något bättre chans.
Idag, nästa dag, är det tyst i trädgården. Det verkar som att talgoxarna med sina ungar, hur många som nu har överlevt det första tuffa dygnet, har gett sig av. Det brukar vara så. Efter någon vecka brukar det slumpa sig att familjen återigen hälsar på eller mera liksom snabbt passerar.
Sommaren är här!
Inlägg
På tal om att hålla skata och katt borta från mesungarna måste jag berätta om hur det kan låta här på min del av ön. Jag har nog minst fem skatbon inom en radie av femhundra meter, kanske ett resultat av all välmenad utfordring under vintern, men jag ser också minst ett tiotal lösspringande katter inom samma area. Katter är rovdjur, i fritt levande tillstånd fruktansvärda predatorer, som bevisligen dödar miljontals fåglar bara i vårt land årligen. Helt i onödan, då deras ägare skulle kunna föda dem lätt. Visst finns det kattmat att köpa?
SvaraRaderaNåväl, ni kan tro att det är ett evigt tjattrande här omkring, nu när skatorna skall försvara sina bon och i en del fall nykläckta ungar. Överallt väsnas skatorna, i sådan grad att man knappt kan sova. De låter i timtal, medan katterna sitter under bona eller klättrar i träden, tills de får sig ett riktigt nyp av de ilskna skatorna. Men tyst är det endast under de mörka timmarna, och de tenderar att bli färre. Här pågår ett krig, mellan skatorna och katterna!
En fundering: Vem vill jag skall vinna detta krig? Skall katterna försvinna eller skall skatorna göra det? Jag vet mitt svar, men vem vågar ifrågasätta katterna?
Jag önskar just nu att det var en talgoxefamilj jag skulle försvara.
Ölandsvännen
För talgoxen och andra fåglar kvittar det väl lika mellan katt och skata. Men, sammantaget kan trycket bli för stort med båda två och vi två är förstås helt överens om vad som då ska prioriteras.
SvaraRaderaMen kattälskarna är svåra att föra diskussion med i sammanhanget. De menar att även katten numera efter så många år också har hemortsrätt i naturen.