Jag går årets första sväng till kyrkogårdsmuren på andra sidan gatan mitt för ateljén. Varje vår får jag frågan av de som passerar, vad jag gör där med ansiktet så nyfiket tätt intill backen.
- Jag kollar bara mina råttsvansar, svarar jag, och får underliga blickar tillbaka.
Två råttsvansar på gång i nedre vänstra hörnet av fotot.
Jag har säkert berättat om denna lilla lilla växt tidigare här i min Naturliga dagbok. Men historien kanske tål att upprepas.
Råttsvansen, Myosurus minimus, är ranunkelväxt, släkt med smörblommar och svalört, som blommar tidigt om våren i torra grusiga backar. Man får ta på sig nogaögonen om man vill se den, ty den är oansenlig och oftast endast några centimeter hög samt snabbt överblommad och bortvissnad och därför mycket lätt att missa hela livet igenom.
Sitt namn har den fått av att blomaxeln efterhand växer till under blomningen och fruktbildningen, till en flera centimeter lång, kal, gröngul "råttsvans".
Nu tänker jag följa skeendet några veckor framöver så att vi får se hur mycket råttsvans det blir till sist. Idag hittar jag endast knappa centimetern höga bladrosetter med en anad miniknopp längst ner i bladfästet. De är på gång iallafall - råttsvansarna.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar