15 april - Resan till Kinda - "Möte med sandödlor"

.
I den torra och solvarma sluttning där mosipporna växer, vid vägdiket i "Hornkorset" i Kinda kommun i allra sydligaste Östergötland, mötte jag äntligen sandödlan för första gången i Sverige för precis en vecka sedan.

Mosippa.

Sandödla var en av tre målarter under min resa tillsammans med naturguiden Lars Frölich, och det jag nu beskriver är det tredje och sista kapitlet, (se nedan de två tidigare om bombmurkla och mosippa), under en exotisk och spännande resa så hemmablindsnära som i eget landskap. 

Biotopen är sandig vägsluttning alldeles intill en tämligen hårt trafikerad riksväg. Sluttningen reser sig med trettio graders vinkel i söderläge upp mot en moig tallskog och är inte mer än högst tio meter djup. Vegetationen är sparsmakad och låg. Enstaka tallplantor skuggar och bitvis breder mattor av mjölon ut sig mellan kuddiga lavbestånd och tuvor av fårsvingel. Stora delar består av öppen sand och morängrus. I brantens övre del tar ljunghed och tallskog vid.

Den vuxna sandödlehannen  är i parningstid ofta vackert grönfärgad. Arten är större, upp till 22 cm, och har trubbigare nos och tjockare nacke än den mera allmänna skogsödlan.

Jag har sett denna vackra ödla många gånger tidigare i Danmark och längre söderut i Europa, men aldrig hemmavid trots att jag letat där den ska finnas. 
Sandödlan är en solälskande art som har en sporadisk förekomst i landet, en kvarleva från tidigare värmeperioder. Den finns från södra Sverige upp till Dalarna och Gästrikland, är mera allmän söderut och mycket lokalt kvarlevande och tyvärr försvinnande mot norr.
(I de sandiga momarkerna i närheten av Mora finns den och där har jag letat en sommardag på semester utan positivt resultat).

I Östergötland går populationen kräftgång:

"Under 2008 inventerades alla kända sandödlelokaler i Östergötland med fynd från år 1994 fram till år 2000. Inventeringen utfördes från slutet av april till slutet av maj. Lokaler där fynd ej upptäcktes under denna period återbesöktes under senare delen av augusti. Totalt besöktes 20 lokaler, där sandödlan återfanns på 12 stycken. Dessutom upptäcktes tre nya lokaler för arten. Sandödlan är nu känd från totalt 48 lokaler i Östergötlands län, men  har förmodligen försvunnit från flera av dessa lokaler" . (Länsstyrelsen Östergötland). 

Platsen som Lars och jag nu besöker är den västligaste i länet  med kvarlevande bestånd av sandödla.
Vi behöver inte gå länge vid diket under den sandiga sluttningen upp mot tallskogen och mosipporna förrän vi noterar den första ödlan. 

En ung sandödla gömmer sig i gräset.

Ödlan är liten, inte mer än en halv decimeter lång, en fjolåring med andra ord, och den är ljust tecknad och mycket vaken och skygg. Den rasslar snabbt ner bland gräs och lavkuddar men vi ger den gott om tid att åter komma fram i den varma solen. Då smyger den sig långsamt tillbaka upp i gräset och jag lyckas till slut med teleobjektivet på kameran hitta distans och fokus så att jag kan ta ett foto för artbestämning. Vi är nämligen ännu inte alls säkra på vilken ödla det rör sig om; vi saknar erfarenhet.

När jag väl har fått fram ovanstående foto på bildskärmen kan vi emellertid konstatera att det verkligen är sandödla som vi funnit.
Pärlfläckarna på sidorna, vita fjäll inramade med svart, är typiska för ung sandödla, det två gråbeiga banden på ryggsidan likaså och det som jag hädanefter vet är det bästa kriteriet är den ljusa färgen, sandfärgad, vilket klart skiljer den från den mörka, nästan svarta, unga skogsödlan.

En ung sandödla solar på sockeln till en vägskylt.

Under dagens besök träffar vi på upp emot femton unga sandödlor och denna mängd och frekvens förvånar oss verkligen. Vi hade visserligen hoppats på ett möte men trodde nästan inte på det så vi är självfallet mycket glatt överraskade.

Precis innan vi vänder hemåt ser jag en stor sandödla, minst femton cm i längd, försvinna in under en hög med torrgrenar i diket. Vi sätter oss att vänta ut den men den vill inte visa sig mer. 
Jag känner verkligen för att återkomma  om en månad, då sandödlorna har sin parningsperiod.
Då hoppas jag ordentligt få se en vuxen sandödla och gärna i praktdräkt och förhoppningsvis i parningsspel.

Sandödlan lägger ägg till skillnad från skogsödlan som föder levande ungar. Den gräver ner sina ägg, ungefär fem till antalet, i den varma sanden där de efter en dryg månad kläcks av solvärmen. Äggen är som hos andra reptiler inte lika hårdskaliga som fågeläggen, utan mera pergamentartade och är jämnt ovala till formen.

Äggen är känsliga för tryck och slitage där de ligger några centimeter ner i den varma sanden. Det gäller alltså att inte trampa omkring i området och fordon och övrig mänsklig verksamhet kan vara förödande för sandödlan. 
Nu måste vi lära oss att vara mycket rädda om och ta yttersta hänsyn till denna vackra och rödlistade ödla i vårt landskap. Den får absolut inte försvinna från fler platser - en negativ trend måste vändas!