måndag 31 mars 2014

31 mars - Livet och döden

.
Det är märkligt, tänker jag, när jag står på trappan, ser solen bryta igenom molntäcket och fryser lätt i det svalare väder som råder nu jämfört med igår. Jag kan stå här idag igen, och andas in frisk luft i mina lungor, fortsätta lyssna till den nyanlända björktrastens snarkande från kyrkans lindar på andra sidan gatan och skala en mandarin med saft som klibbar mina fingrar. 

Allt är som förut. Men ändå inte och absolut aldrig för alla.

Livet med döden är omöjligt att förstå och just nu känns det tungt och tomt i mitt bröst.

I helgen dog två personer i min närhet nämligen. Du förstår, Ödeshög är så litet att vi nästan alla känner varandra. Och den här gången handlar det om två människor jag känner väl, mycket väl, absolut, som vänner lite på avstånd. Båda var yngre än jag och båda överraskades av döden mera mitt i livet än senare. 

Vi talades vid för en månad sedan, om framtiden. Nu är allt annorlunda och okänt. Så märkligt och sorgligt! Jag blir aldrig klok på det.

31 mars - Sädesärla

Jodå!


Sädesärlan är här. Själv såg jag den i fredags vid Väversundaviken vid Tåkern då hon kom flygande över mig på sträck mot norr. Utan erfarenhet och enveten spaning hade jag nog missat henne, ty det var långt håll och inget läte yttrade hon heller. Hon försvann bara diskret vidare uppåt landet.

Dagen därpå såg jag vårärlan betydligt bättre, då hon kom trippande på grusvägen längs dikeskantens hästhovar vid Dags mosse. Så vill man se årets första!

Men redan två dagar tidigare, den 25 mars, ringde vännen Lars och meddelade att han precis stod och tittade på en sädesärla utanför sitt köksfönster.

- Aldrig förut har jag sett en sädesärla på tomten så tidigt, säger Lars, den brukar inte anlända hit förrän i första veckan av april.

lördag 29 mars 2014

29 mars - Vårpromenad

.
Vi gick runt Ödeshögs motionsspår denna underbara vårdag, Ulla och jag och noterade att det ännu är ganska tyst i skogen fågelmässigt sett. Det verkar vara mycket tidigare med fågelsången i tätortsnära områden och jag menar att det skulle vara värt att studera fenomenet, om det nu inte är gjort sen tidigare.
Förra veckan då jag gick runt i skogen nära Hjulsbro i Linköpings södra delar hörde jag till exempel redan ett tiotal koltrastar sjunga, flera rödhakar, bofinkar, en taltrast, ett par gärdsmygar samt mesar förstås och riktigt gott om spelande ringduvor.

Idag i skogen hörde vi sjunga under knappa tre kilometers promenad endast två svartmesar, två talgoxar, sex rödhakar, två nötväckor, en gärdsmyg samt fem bofinkar. Korpropen följde oss men inte en enda ringduva hördes och heller ingen trast. 
Ännu var det bitvis frost i spåret och över skuggigt vatten låg tunn nyis.



Sorgmantelfjärilen vilar ut en stund i solen under patrulleringen.

Fem citronfjärilar såg vi dansa i solgläntorna, två sorgmantelfjärilar fladdrade runt över var sitt revir längs stigen och sen kom överraskningen - mitt livs andra observation av VIDEFUKS inträffade.
Den flög upp ett tiotal meter framför oss, lyste riktigt rävfärgad och var stor och flygig. Den landade på en stock och jag smög fram för att dokumentera den med ett foto genom telet men då lyfte den och försvann rakt upp högt över trädtopparna och var borta.

torsdag 27 mars 2014

27 mars - Kunskapande med mera

.
Igår var jag inbjuden till senioruniversitetet på Fontänen i Linköping med min nya föreläsning - "Måleri i landskap". Det var samtidigt en test på funktionen av bildspelet eftersom jag ska använda detsamma åtminstone vid två föreläsningar ytterligare inom den närmaste tiden. 
Jag känner att det fungerade och till och med var lyckat. Mycket folk var det i den gamla brandstationens vagnhall i alla fall, kanske 150 personer, gott och väl fullsatt. Flera bekanta ansikten mötte mig med leenden. Sånt värmer. Tack för att jag fick förtroendet!

Därefter fortsatte jag under intensiv blötsnöfall till Norrköping där jag under en arbetslunch i mysiga Knäppingsborg träffade en barnboksförfattare för eventuellt kommande samarbete samt hämtade hem några akvareller som ett galleri disponerat en tid. 
På kvällen hade vi årsmöte i föreningen Omkultur. Jag hann dit precis på sekunden.
Full fart med andra ord!

Jo men visst ja - jag lyckades pressa in ett snabbt besök på Skådebanans galleri i Linköpings Trädgårdsförening också, efter stängningstid låstes dörren upp för mig, och därmed kunde jag njuta av Peter Raners vackra oljor i landskap. De passade verkligen bra in i sammanhanget.


Och idag bär det iväg till Rimforsa i vackra Kindabygden söder om Linköping. Jag ska besöka Liljeholmens folkhögskola.
På förmiddagen ska jag ha bildlektion med bildeleverna. Jag tänker mig att berätta om mitt landskaps- och fågelmåleri i akvarell, visa ungefär hur jag bär mig åt och samtidigt låta eleverna få pröva på om de har lust.
Efter lunchen är det samling i aulan för all personal och alla elever och då får jag åter användning av mitt nya bildspel "Måleri i landskap". 

Ett par dagar som flängare och kunskapare bryter rutinen och gör mitt liv och arbete rikare och kanske också något mera stressigt.
Jag vet dock att jag lever och det är ju gott.

söndag 23 mars 2014

23 mars - Vårstök

.
Det finns många olika slags vårtecken. Att knäskura obehandlat plankgolv är inte så vanligt idag, men jag tror att jag minns min mor från tidigaste år, liggande på knä med rotborste och trasor, och den friska doften av såpa i näsan; åtminstone minns jag min mormor på det viset.
Och visst knäskurade även Ulla och jag våra linoleum- och klick-golv försådär en tio år sedan. Men det är ändå en annan sak liksom och idag är det ergometrisk golvmopp som är allenarådande. Skurgumsknän är ute!



Vår inglasade altan har lärkträgolv. De ska knäskuras varje vår, (men jag glömde eller snarare förträngde det förra våren).
En hink med kallvatten är ett måste, det går inte med varmvatten på obehandlat trä eftersom det ruggar upp för mycket, samt gul såpa, rotborste och en trasa, det är allt som behövs förutom uthållighet och armstyrka. Att man sen  får ont i ryggen och knäna går knappast att undvika och att fuska med mopp i stående ställning är förstås helt uteslutet. 



Jag byter vatten efter fem vådor tvärsöver, då är hinkens innehåll alldeles gulfibrigt; det släpper en hel del från lärkplankorna trots kallvattnet. Det begagnade skurvattnet ger jag sedan till fruktträden, ty jag tror att det finns en del mineraler som kan vara nyttiga däri och så slipper jag ju slamma igen diskhons avlopp. Tio hinkar blir det till slut och då värker mina armar av ovanan. Men då är det också gjort för i år. Pust!



Ulla städar inomhus och överraskar mitt i verksamheten med en kaffebricka.



Sen sitter vi där i lä för vinden bakom den nyskurade altanen och fikar i solen.



Allt medan humlorna surrar i krokusen och skatan plockar på gräsmattan tre meter bort alldeles orädd och grannvan. Sen tar hon, skatan, svängen över trädgårdslandet, fyller näbben med lera och flyger upp till bobygget i sembratallen för att forma till boskålen. 



Detta är också vårstök, blott av annan art.

torsdag 20 mars 2014

20 mars - Vårdagjämning


Vårdagjämning - Tänk att vi redan är där. Igen!
Det är ett ljuvligt ord. Så mycket förhoppning, ljus och skönhet ligger inbäddat i begreppet. Det är så avgörande stort och viktigt framför allt för oss i Norden. En liten lutning på jordaxeln är allt som är och som skapar förutsättningen för årstidsfenomenet och livet på jorden som det ser ut hos oss idag.

När man är ute och reser söderöver i världen och berättar att man kommer från Sverige, landet som skär polcirkeln, får man alltid frågan om kylan och mörkret. 

- Är det inte kallt däruppe? Kan man verkligen bo där?

Det är svårt att redogöra för det hela. 
Jag brukar berätta att Sverige är ett långt land mellan syd och nord. Vänder man Sverige upp och ner på kartan hamnar sydspetsen i Italien.
Där jag bor, säger jag, är det inte någon större skillnad mot Mellaneuropas klimat. Ibland på vintrarna har vi knappast ens snö.
Men, i norra delen av landet, fortsätter jag, är det ofta extrem kyla och djup snö vintertid. Det är så stor skillnad att det generellt inte går att berätta hur klimatet är i Sverige, bara så där.

Just nyss  hörde jag på väderleksrapporten att Nikkaluokta hade 34 minusgrader i natt igen och att det kommer att falla två decimeter nysnö under dagen i Jämtland. I Skåne är våren långt kommen redan och här hos oss, i södra Mellansverige som jag brukar definiera lokalen, är det också vår; en vår som emellertid inte riktigt har bestämt sig, snön faller några tiotal mil norröver och det är nästan så, att man kan känna doften av den ända hit och ändå blommar Omberg alldeles blått av sippor.


Koltrastarna som aldrig övervintrade i mitt landskap när jag var barn ligger idag på femte plats i övervintringsligan bland fågelbordsfåglar. Inget är statiskt i naturen. Även klimatet rör sig.
Idag, i vårdagjäåmningens vändpunkt, hoppas jag att vintern är över för i år hos oss. 
Jag förstår och håller med. Koltrasten har tröttnat på äpplen och dragit till skogs av längtan till kärlek och mask.


Och, alldeles utanför ateljédörren kravlar sig idag faktiskt en liten daggmask framåt över asfalten. Spåret leder bakåt från höstens grävarbete runt husväggarna. Nu har det kommit ett behagligt och stilla vårregn och nu är det tid för masken att söka sig vidare i livet. Den är på väg mot gräsmattan ett par meter längre fram mycket målmedvetet och jag passar på att hjälpa den på traven en smula.

Därmed är det förhoppningsvis dags att avskriva vintern för gott för i år, i min hembygd vill säga. Koltrasten kan förnöja sig. Maskarna är på plats. Allt är förberett.

onsdag 19 mars 2014

19 mars - Rädda Vättern

.

Jag har nyss via Facebook anmält nedanstående ärende. Jag har där bett alla mina vänner läsare att informera sig och därefter dela meddelandet till så många vänner och bekanta som möjligt. Det är kraftsamling som gäller nu och alla röster behövs!

Det gäller nämligen att aldrig vila. En liten paus kan man ta när man måste, men sen "måste man på´t igen". Intressenterna som anges i de tre hoten har stora resurser att vara uthålliga i sin framställan och tyvärr har de många gånger också stöd från statsmakten, som nästan alltid, i de fall där exploatering står mot natur- & miljöresurser, verkar vilja prioritera "näringen" i första hand.

Just nu finns tre allvarliga hot mot sjön Vättern under utredning med förödande utbyggnad som möjlig följd. Vättern är en av Europas viktigaste färskvattensreservoarer och borde självklart ha högsta prioritet som natur- och miljöresurs. Men så är det skandalöst nog icke idag!
Dessa är de aktuella hoten:

1. Fracking av naturgas i Motalavikens alunskifferlager
2. Utökad försvarsflygverksamhet med alltfler skjutningar över sjön
3. Planerad stor gruva vid Norra Kärr alldeles invid sjön

Ett stort engagemang mot dessa tre hot finns formerat under Aktion Rädda Vättern och flera stormöten och aktiviteter har avlöst varandra. Protesterna är väldiga och samstämmiga. Trots det går exploateringsprocesserna vidare med statens goda minne.

Närmast kan du ta del av information i Kunskapskanalen i SVT onsdag den 2 april kl 16.50, 18.00 samt 18.35
Tre av föredragen från ett stormöte i Gränna sänds då och nu vill vi vädja om att du lyssnar, tar del och för informationen vidare.

Hjälp till med att sprida detta budskap genom att gilla och dela. Tillsammans kan vi rädda Vättern från dessa hotande verksamheter till en mycket bättre framtid.


Läs mera:


Aktion Rädda Vättern

fredag 14 mars 2014

14 mars - Vårens ansikten

.
Jag sitter i ateljén och målar det sista på en akvarell om en sparvuggla, som bygger på en härlig upplevelse från förra våren då jag åkte upp i skymningen till Lorasjön söder om Ödeshög, där sparvugglan spelade för fullt medan solen sjönk bakom skogen. Det var en av många gånger under vårarnas lopp; en säker plats.
Jag tog några mörka, suddiga foton, dock möjliga för underlag och studium. 
Än har jag inte varit där denna vår, men det finns gott om tid - ända in i april är gångbart - och jag väntar bara in den perfekta aftonen.



Detalj av akvarell - Sparvuggla.

Sparvugglespelet är ett av vårens många ansikten, en lite trolsk och ljusskygg skumraskaffär, svåråtkomlig och spännande, något man ständigt kan gå och längta efter och se fram emot.



Hästhovsblommen, den första, i dikeskanten är ett annat ansikte man ständigt vill se in i. Den går fort över i excesser och överdrifter. Det är den första sparsamma man längtar efter och nu, precis just nu, är den tiden här. 

torsdag 13 mars 2014

13 mars - I väntan på bakslaget

.
Det känns lite kymigt nu när man vet att bakslaget är på väg ner över landet med kyla och snö i sällskap.
Det var på något sätt bättre förr när SMHI inte var lika säkert i sin prognos och med bara någon dags framförsikt och YR.no inte ens var påtänkt i landet.
Numera vet man tio dagar i förväg ungefär hur det kommer att gå. Man bli mera förberedd förstås men samtidigt finns tid att ladda upp för mera ångest, i det fall man känner sig väderkänslig.

Det är precis så det är just nu, när solen strålar från en klarblå himmel och temperaturen redan så här tidigt om förmiddagen har nått upp till tio plusgrader, att jag känner just ångest inför helgens kommande drastiska temperaturfall och snöprognos och en vecka som fortsatt kommer att gå alltmer i vinterns tecken.
Och ändå vet man ju! Jag menar, det är ju samma sak varje år. Någon direkt överraskning är det ju inte.



För ett par dagar sedan såg jag en rekordtidig mindre guldvinge. Sliten och blek fladdrade den runt i en solglänta på Omberg. Den kommer nog att få problem liksom de där videfuksarna som jag såg däruppe på berget ungefär samtidigt.

Det är så det är. Uppstickarna tuktas. Klimatet sätter gränsen för förekomst och utbredning. Allt är i sin ordning.



I förrgår såg jag en sävsparv sittande i kaveldun vid Tåkern. Den var nästan helt vårfärgad men ärligt talat kanske inte riktigt lika fin ändå, som den jag nu har snickrat till i ateljén. 


Det handlar om "brämfällning". I vinterdräkt täcks vårelegansen hos många tättingarter av fjäderbräm i skyddsfärgat dova grågulbruna färger. Efterhand nöts dessa bräm bort från fjäderspetsarna och vårstassen kryper fram i ljuset.
Sävsparven är en karaktärsfågel för våta marker, sjöstränder och lugnt flytande vattendrag där videt står tätt i starren och vass och kaveldun dominerar. Den övervintrar också i Tåkerns vassar, ibland i mängd, men det var faktiskt länge sedan. Under senare år har övervintrande sävsparvar varit mycket fåtaliga så jag förmodar att den jag såg var en nykomling.

Men igen då, snart tar våren en paus, så jag och naturen får förbereda oss för ett vintrigt bakslag. Usch och fy!

tisdag 11 mars 2014

11 mars - Kärlek till våren

.

I grusbacken vid Alvastra under Ombergsbranten lättar vårens första humla framför mina fötter. Citronfjärilar och nässelfjärilar flyger över gräset och ett par nyckelpigor parar sig. Om de nu inte hade det avklarat redan till hösten så är det säkert bra att förstärka chanserna även på vårkanten. 
Vi är här för att leta efter bibaggar i slänten men finner inga.



Kanske undrar du vad det är som glittrar i fotot här ovan. 
Jo, nyckelpigorna passar på under en skyddande kungsljusrosett som är alldeles luddig för att kunna stå emot vinterkylan och nu när nattens frost smälter i solen bildas tusentals glittrande vattendroppar.


måndag 10 mars 2014

10 mars - Rekordtidig vår med överraskande fynd

.
Så här varmt har det inte varit i mars månad på åtminstone 50 år meddelade SMHI igår.
I Linköping, där jag först var på ölmässa och senare umgicks med barn och barnbarn, var det igår vid lunchtid ungefär 18 grader varmt!

Vi åkte tillsammans ut mot Tinnerölandskapet och Rosenkällasjön. Det blev en helt ljuvlig vårutflykt med messång, trädkryparsirr, sångsvansrop och knipspel. 
Och minsann hittade vi också en första vårsolande huggorm vid dikeskanten nära bilen. Jag letade länge och lyckades till slut finna den där den låg alldeles stilla och välgömd i gulgräset. Barnbarnen blev väldigt upphetsade förstås och så även jag.





Dessa tre bilder av huggormen vi såg, har svärsonen Jakob Järpenmyr tagit. Tack för att jag får visa dem här.

Och något tidigare under helgen var det Omberg som gällde.



Jannes och min vandring på Omberg är här markerad med rött.

Janne och jag gjorde en liten vårexkursion på Ombergs södra delar. Vi besökte platser som för mig var tämligen okända och tidigare knappast besökta. Tänk ändå, att det finns områden av berget som ännu idag efter ett långt liv med Omberg faktiskt känns obekanta för mig.



Blåsipporna börjar slå ut i solgläntorna. Om en vecka kommer här att vara blått.

Och här kommer nu en spännande observation vi gjorde, som jag gör en utförlig beskrivning av nedan:



Vårens första "nässelfjärilar" dansar i solen ovanför Stora Klint på Omberg noterar vi, Janne och jag, varvid jag också slänger iväg några foton med teleobjektivet på avstånd.

Men nu, när jag tar fram korten för att lägga in dem här i min naturliga dagbok blir jag överraskad och ytterst tveksam till om det verkligen är nässelfjäril och inte en av fuks-arterna, körsbärsfuks eller videfuks, som vi har sett. 

Jag lägger ut fotot på FB-sidorna "Vi som gillar fjärilar" och "Intressanta fynd av insekter". Det var som jag anande. Nässelfjärilarna vi såg visade sig bli något helt annat.

Jag lägger tacksamt och löpande ut kommentarer från nämnda sidor och konstaterar samtidigt att det inte alltid är så lätt det här med artbestämning av fjärilar:

1Max Allan Niklasson Detta skulle jag nog bedöma till körsbärsfuks

2.  Janne Svantesson Helt klart en videfuks! Grattis!!

3.  Max Allan Niklasson Fast är inte så säker på det, känns trots allt som att andelen svart på framvingen är för lite?  Sedan tycker jag färgen inte är tillräckligt varm.

4. Janne Svantesson Grundfärgen tycker jag passar mycket bra på vide o det svarta kantbandet ser helt perfekt ut för vide, Snygg individ!

5. Jan Lundgren Jag har för mig att jag läst någonstans, men har glömt var, att de här båda arterna kan skiljas på de blåa fläckarna på bakvingens översida. Hos körsbärsfuks ska de vara halvmånformade och mer eller mindre fristående medan de hos videfuks ska vara förenade med varandra. Om detta är en "säker" karaktär så borde väl det här fotot vara en körsbärsfuks??

6. Janne Svantesson Det är inga hållbara karaktärer med dagens kunskaper. Fotot visar en finfin videfuks. Grundfärgen bl.a. Går mer åt det gula hållet på körsbär

7. Bisse Falk Nja för mig är det en körsbärsfuks..

8. Jan Lundgren Nu kommer jag ihåg var jag läste det. Det var under en rapport i AP i början på mars i år och det var en dansk som stod för det "tvärsäkra" utlåtandet. Rätt eller fel Janne, men för honom är det väl "dagens kunskap". Jag tycker nog också att det är en videfuks, men har inte tillräckligt med kunskap för att vara tvärsäker!

9. Bo Söderström Mkt knepig individ men den djupt rävröda grundfärgen i kombination med diffus övergång mellan svart sömkant och den röda bakvingen ger för mig videfuks. I stället för de ljusa halvbågarna har denna individ spridda mörka fjäll. Men sömkanten är ovanligt smal. Förutom Mats nyckel ovan skrev jag en artikel i Fauna & Flora om skillnaderna i utseende hos arterna (omkring 2006). Videfuks hade ju inte setts i Sverige sedan 1960-talet när Rolf och jag upptäckte den åter 2004.

10.Bo Söderström De senaste två somrarna har det varit rejält inflöde österifrån vilket nog kan förklara det mesta. I Stockholmstrakten verkar det vara en av de vanligaste och tidigaste dagfjärilarna numera. Men där vi fann den 2004 kan det ju ha funnits en populationsspillra under alla år sedan 60-talet.

10. Mats Aldrins foto.

11.Freddy Persson För mig är detta en självklar Videfuks o inget annat. Den diffusa svarta fläcken samt den vackert rävröda färgen ger mig en självklar Videfuks. Utav de jag har sett så är det ingen snack om saken. Men det är ändå bra att det diskuteras kring dessa arter så att andra lär sig hur man ser skillnad på dem. Bra jobbat Janne Svantesson med artförklaring.

12.Janne Svantesson Har lagt ut en bild på en videfuks för att visa hur dom blå bågarna varierar mellan dessa två nämnda arter!! I mit tycke en värdelös karaktär för skilja dessa två arter på!! Vi här i Blekinge har förmånen att kolla på dessa juveler varje vår i antal så man lär sig med tiden. Vi behöver inte längre kolla på benfärgen för att avgöra vilken art det är.

13. Janne Svantesson Inte världens bästa foto(har fotat av dataskärmen med mobilen) Ge akt på gulare grundfärg, gula bågar innanför det svarta kantbandet ffa den markerade svarta fläcken på framvingens ovansida längst ner i hörnet. På vide är denna mer diffus. M.m. Jämför bilderna

14. Gebbe Björkman Tack Janne för din experthjälp. Jag undrar bara - hur du kan finna en körsbärsfuks bara så där, att plåta vid behov och lägga ut.

15. Janne Svantesson De du  Tog årets första besök vid Nässjön, Blekinge . Mycket bra lokal för vide o körsbär, Ligger bara ett stenkast hemifrån! Stack ifrån mitt i artdiskutionen vi hade!!

16. Gebbe Björkman OK - Jag kommer, efter all denna initierade information från flera håll, att notera denna individ som min första observation av videfuks. Med andra ord, två individer den 8 mars vid Stora Klint på Omberg i Östergötland. Stort tack för all fantastisk hjälp och info till alla!

17. Janne Svantesson Det kan du göra med gott samvete
Påföljande  information:
Efter att min bild således diskuterats runt i expertpanelen är det dags att sammanfatta resultatet. 
Det är alltså arten VIDEFUKS som jag observerat. 2 individer spelflög i slänten ovanför Stora Klint på södra Omberg den soliga och varma förmiddagen 8 mars 2014 och detta är min första egna observation Tack för all hjälp och information!



En kvällstur ner till Stugan vid Tåkern igår fick avsluta en rekordtidig vårdag. Ute på slätten såg jag flera traktorer som plöjde och gödslade och jag hörde också om någon bonde i trakten som vårsådde under helgen och nu förväntar sig två skördar under året. En ny era i så fall för Sverige om det skulle lyckas!



Sprängörtens rotstammar är redo för en ny säsong.

Tranorna ropade vid kanalen, tofsviporna spelade över betet och sprängörtens giftiga och övervintrande jordstammar som skvalpade runt vid vattenkanten började skjuta nya skott och gjorde sig därmed redo för rotslående och tillväxande.



När solen gick ner bakom kanalens alkratt började gärdsmygen sjunga.



Jag plockade med mig en bukett hästhov hem till köksbordet. Det tillhör vårens första nödvändighet. Nu är vi redan här - och ännu är det bara i början av mars månad.

fredag 7 mars 2014

7 mars - "Uppdrag korp"

.
På något sätt kommer ett foto av flygande korpar som jag har tagit att ingå i en collagevinjett till TV4:s "Gladiatorerna".
Jag vet inte hur och riktigt när och egentligen inte heller varför. Men, så är det och jag har fått betalt och allt sånt, så nu väntar jag bara på att få se vad det blir.

Mer spännande och utmanande än så är att jag fått förfrågan att illustrera en kommande bok om "Korp". Jag säger inte mer just nu, ty allt är ännu lite löst upphängt i verkligheten och jag själv kanske allra lösast.
Men allt beror på mig och resultatet och jag ser fram emot uppdraget med stor spänning och nyfikenhet och känner att jag är riktigt sugen på att börja skissa korpar med glödande penna.
Det kräver jag nämligen av mig själv numera, att jag inte bara löser det för stunden, snickrar till något av rutin liksom, utan att jag verkligen går in i projektet till hundra procent, annars kan det kvitta lika.


Den här snabba korpskissen ur huvudet är bara ett torftigt första försök. Bättre kan jag hoppas på men då gäller förstås att lägga massor av tid på skisser och studier åt olika håll. Sen får man se hur det blir. Det vet jag inte än.

7 mars - Två snabba havsörnar

.



Jag gör ett mycket kort besök vid Sättuna fågeltorn vid Roxen idag och obsar direkt två havsörnar över sjön och då far ett par tankar genom mitt huvud.

För det första - att åka ut i naturen idag, till en fågelsjö som Roxen eller Tåkern till exempel, och därvid nästan med visshet kunna säga att man kommer att se havsörn, är stort. Vi som var med redan på femtio och sextiotalet vet, och aldrig kunde vi drömma om dagens scenario.

För det andra - Irlands första häckande havsörnpar, introducerade för några år sedan från Norge, fick ut sina första två ungar 2013. Nyligen hittades en av dessa skjuten. Det gamla hatet kvarstår in i vår moderna tid. Fy och usch!

För det tredje - Min gallerist i Linköping, som jag besöker under förmiddagen, frågar mig om det finns möjligheter att se havsörnar vid Tåkern nu och jag svarar honom: " Du behöver inte åka längre än till Roxen. Jag kommer just därifrån och har sett två stycken".

För det fjärde - tänker jag att även om min gallerist varit på plats där vid Sättuna idag, men ensam, hade han kanske ändå inte fattat att han just sett två havsörnar. Det är nog inte alltid så lätt för en som inte vet och förstår.
Jag menar, det är ju inte som på NaturTV, i slow motion och med extrem närbild, som naturen upplevs på riktigt!

onsdag 5 mars 2014

5 mars - Under nymånen

.
Jag höll låda och "teater" för Ödeshögs pensionärer igår. Det var för fjärde året i rad, som jag ställde upp med underhållning och kunskapsspridande på Solgården.
Det har tidigare handlat om "Fåglar", "Nobelarbete" samt  "Akvarellmåleri i praktiken".
Det var absolut fullsatt igår och jag kände att mitt besök var mycket uppskattat.

Utgångspunkten för mitt framträdande bestämde jag så sent som på morgonen. Det var då jag fann silverfisken på toalettgolvet i ateljén. Denna lilla urinsekt, som jag skrev om i gårdagens Naturliga dagbok, fick bli huvudperson i en historia som ledde in i insekternas spännande värld under 40 minuter.

Igår kväll kände jag mig trött och utslagen och hes. Min förkylning efter Turkietresan är inne på sin tredje vecka nu och konditionen har gått ner till ett bottenläge. Torrhostan går mig på nerverna och mest har jag velat ligga kvar i sängen men sånt håller ju inte i längden.

- Ta tag i dig nu, sa Ulla. Ta en promenad. Det skulle du må gott av. Stäng av TV:n!

Jag masade mig ur TV-fåtöljen, där jag just sett makalöse bolltrollaren Ronnie O´Sullivan vinna Welsh Open i Snooker i finalen mot Ding Junhui med ett fantastiskt maxbreak i sista framet där både vänster och höger hand kom till användning. 

Nu var det min tur. Att göra något själv. 
Huttrande och gäspande tog jag på mig jacka, reflexväst och gåvänliga skor och vandrade ut på promenad i mörkret.
Det var en stilla sen kväll, vinden drog lite svagt i ryggen och svärtan var nästan kompakt under halvtäckt himmel.



Men så dök den upp i en glänta mellan molnen. Månen. Så vacker att det värkte till i hjärtat. Nytänd, med lite varm glöd i det silvriga låg den lutad på sidan och vandrade på skrå mellan molntrasorna.

Så vände det. Jag fick kraft. Under den 40 minuter långa ensamma vandringen under nymånen kände jag hur själen och kroppen återhämtade sig. 
Jag kom hem svettig och trött. Fylld av tillit inför framtiden och med huvudet fullt av nytända idéer ställde jag mig i duschen och lät tristessen och tröttheten rinna av mig och tänk plötsligt hostade jag även mindre.