Mildvädret är envist. Vintern avlägsnar sig allt längre norrut och snö och kyla ersätts av västväder, duggregn och brusande vattendrag.
Färska daggmaskhögar i vår "mossmatta".
Snödropparna blommar hos grannarna Gun och Lasse.
Vintergäcken är på plats hemma hos Lars.
Min goda granne Gun visar mig snödropparna vid häcken, hos Lars blommar vintergäcken för fullt och i vår trädgård är gräsmattan, fast så här års snarare mossmattan, full av daggmaskhögar.
Maskarna verkar ännu leva i de ytliga jordlagren och där har jag väl också förklaringen till att koltrastarna helt har försvunnit från äpplen och margarinlådor vid matplatsen; i lövmassor och tinade förnalager finns smaskigare saker för koltrastar att välja på.
Och! så stod då också den första grågåsen vid Tåkerns strand idag. Det var en ensam fågel.
Det brukar vara så, att de första som återkommer på våren är de ensamma; de som är på jakt efter en ny kärlek efter en partner som gått förlorad någonstans på vägen under vintern. Det är dessa änklingar, ensamma eller ibland sig insnikande i etablerade par, varvid "tregrupperingar" skapas, som brukar vara först på plats.
Det var långt håll. Lars och jag satt i bilen och spanade ner över Holmens blötmarker och till slut fann vi den, den ensamma grågåsen, som berättade att våren tagit ytterligare ett litet steg framåt.
Och, i Disan vid Ramstadbron, låg ett trettiotal gräsänder i det bruna svämbvattnet, också det en markering.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar