torsdag 27 februari 2014

27 februari - Ceder

.
Nu är det dags för mitt fjärde och sista reportage från resan till Turkiet. Efter detta måste jag börja måla på allvar för att få fram nytt material till vårens utställningar. Den här gången berättar jag om arten Ceder - ett mytomspunnet trädslag som det finns mycket mer att veta om.


Tamer guidar

- Jo, säger guiden Tamer, de turkiska pensionerna finns det mycket att säga om. Till exempel så var det tidigare så att man gick i pension efter antalet arbetsår (samma som i Grekland, min kommentar), för kvinnor efter 20 och männen efter 30 år. Det innebar att min faster bara var 38 år då hon blev pensionär. 
Men å andra sidan, fortsätter Tamer, så fick hon bara ut en femtedel av sin tidigare bruttolön och eftersom den låg på runt 6 000 kr blev det ju ingen vidare pension att tala om. Jag tror den landade på knappt 1 700 kr i månaden och sånt går ju inte allt leva på precis, vilket innebar att alla turkiska pensionärer tvingades jobba extra om det fanns en chans till det.
Men nu är det annorlunda, nu anpassar vi oss också i Turkiet efter europeiska normer och system, berättar Tamer (precis om i Grekland, min kommentar), och nu har vi en fast pensionsålder på 67 år ...
...


Bussen stånkar under tiden uppåt .. uppåt. Vår busschaufför Garlip sitter koncentrerad men mindre orolig än tidigare gånger eftersom vägbanan ovanligt nog denna mildvinter inte är isig och hal.
Vi närmar oss vägpasset i Taurusbergen mellan Antalya och Konya, vilket ligger på 1 850 meters höjd över havet och runt omkring oss reser sig bergstopparna allt högre; de högsta når över 4 000 meter.
Snön blir alltmer skinande vit och solblank. Jag spanar intensivt genom sidofönstren efter gamar och örnar, stenbockar, björnar och vargar, allt medan Tamers malande information om turkiska förutsättningar och system når mina öronsnäckor alltmer sporadiskt.

Ska han inte berätta något om allt detta som händer utanför, tänker jag och börjar bli "något" irriterad.
I bussen finns nämligen ett gäng danskar vars högsta inhemska höjd är endast en tiondel av den höjd där vi nu färdas och hur många gånger efter denna kommer jag att passera genom Taurusbergen igen, tänker jag och bestämmer till slut att det är dags att göra någotNu! Precis nu innan jag ångrar mig och det är för sent.

- Jo Tamer! avbryter jag abrupt. Vi närmar oss precis en fantastiskt vacker cederskog på vänster sida och jag tänker berätta om den. Nu!


Jag är fascinerad av ceder alltsedan jag för första gången var i Atlasbergen i Marocko och fick se de sista resterna av en mångtusenårig cederskog högt uppe på bergssluttningarna.
Vilket vackert träd, vet jag att jag tyckte medan berbermakakerna tjattrade bland grenarna ovanför.

Cedern är ett europeisk/asiatisk trädslag varav det finns fyra goda arter:

Himalayaceder, Cedrus deodara,
Libanonceder, Cedrus libani med underarten Turkisk ceder Cedrus libani stenocoma.
Cypernceder, Cedrus brevifolia
Atlasceder, Cedrus atlantica 

Alla andra trädslag som kallas ceder, "Red cedar" med flera arter i Amerika till exempel, är inte ceder!


Alla cederarterna har en svagt brun till nästan röd ved med väldigt aromatisk lukt. Träet maldes förr till stoft som användes som malmedel och doften är så stark att den faktiskt kan förorsaka allergi. 
Av den ganska mjuka men väldigt rötbeständiga veden gör man idag blyertspennor och desinficerande skoblock. Bit gärna i en penna, dofta och smaka! Det är ceder det! (Undvik dock helst att bita i begagnade skoblock)
Historiskt var cederträ en uppskattad handelsvara runt Medelhavet, varav byggdes pampiga trähus, skepp samt gjordes inredningar och möbler till tempel och palats.
Betydelsen av ceder och cederträ kan man få en god uppfattning om genom att studera både Talmud och Koranen, och i Bibeln finns ordet ceder med inte mindre än 75 gånger.


Mest kända är nog ändå Libanons cedrar. Cederskogarna i detta gamla kulturrike vid Medelhavet har varit så omfattande och rika en gång i tiden att de fick ingå som en viktig symbol i landets flagga. Ja, så var det alltså historiskt.
Mycket negativt hände sedan. Trakterna runt Medelhavet kalhöggs med förfärande effektivitet och ackuratess och till slut återstod endast sorgliga rester av skog överhuvudtaget och cederskog av betydelse i synnerhet. Cedern utrotas faktiskt mer eller mindre.


Kotte av Atlasceder, insamlad av mig under en resa till Marocko 1992.

Cederns kottar är konformiga eller runda, beroende på art. Väldigt släta och jämna till formen. Under varje kottfjäll finns två vingade frön.
Dessa frön har man under senare år samlat in i cederarternas hemländer och ett "uppfödningsprogram" har satts i stånd både i Marocko,Turkiet och på Cypern.
Turkiet har till exempel återplanterat med ungefär 50 miljoner nya cederplantor per år de senaste decennierna.

Den svajiga historien om trädet ceder har genom åren eggat min fantasi, och det är detta som nu får mig att häva upp min stämma där i bussen och avbryta guiden Tamer nästan oartigt abrupt.


- Titta till vänster, ropar jag, har ni sett sådana fantastiska gamla cedrar! De äldsta kan var tusen år gamla eller mer. Beundra skönheten, storleken och sällsyntheten. Detta är rikedom mina vänner. Ser ni att de riktigt gamla träden, de grånade och topptillplattade har blivit nästan som magnifika bonzaiträd. Det här tillfället är unikt. Ta det nu till vara i era minnen!

onsdag 26 februari 2014

26 februari - Tamduvans roll i framväxten av vår jordbrukskultur

.
Vid den lilla klippstaden Göreme i Kapadokien, mitt inne i Turkiets väldiga landmassa, har högslätten mer än tusen meter över havet som skapades av tre vulkaner vilka var aktiva för miljontals år sedan, långsamt och tålmodigt eroderats av Kizirhmak, den "Röda floden", Turkiets längsta flod som mynnar i Svarta havet och som rinner genom landskapet och staden Avanos i vår närhet, varvid en sänka har bildats mitt på högplatån. Det är detta sönderbrutna och märkligt slipade landskap som idag kallas Kapadokien. 
Kapadokien är ett unikt område av högsta dignitet på Världsarvslistan och det var hit vår Turkietresa gick.


En av de gamla vulkanerna som reser sig över högslätten är  Erciyas Dagi, slocknad sedan länge, men dess utspydda material i form av hundratals meter tjocka lager av tuff, aska och basalt utgör själva grunden  för det fantastiska landskapet Kapadokien i Turkiet.


Kizirhmak, "Röda floden", rinner genom staden Avanos

En skylt meddelar: "Mata gärna duvorna". Bredvid den finns en fröautomat, där man kan stoppa i en turkisk lira och få ut en handfull vete och majs. Ett tjugotal duvor pickar efter frön och utslängda vetebullar i den dammtorra sluttningen och luften runt omkring oss fylls av det hårda fladdret från flockar av flygande duvor.


Vi står på randen till en eroderad dal. I väster övergår sänkan i en höjd och vidare till ett spetsigt litet berg, som är perforerat av fönstergluggar och nischer.Vår guide Tamer berättar för oss varför skylten har detta märkliga budskap och sen visar han med en svepande armrörelse ut över dalen:

- Detta är Duvdalen.

Hemma vid datorn letar jag nu efter uppgifter om tamduvans ursprung och historia.

"Lertavlor från Mesopotamien och hieroglyfer från forna Egypten berättar om någon form av domesticerade klippduvor, "tamduvor", redan för 5 000 år sedan och arten har därmed en lång historia parallell med människan"

"Tamduvan är en domesticerad form av den vilda Klippduvan, Columba livia, och finns idag som introducerad i flera världsdelar. Till Amerika kom den t ex redan på 1600-talet"

"Klippduvan är antagligen ursprunglig i sin vilda form i södra och möjligen även i västra Europa, samt i Nordafrika, Mindre Asien och österut in i Asien".

"Genom systematisk avel under lång tid har tamduvan utvecklats till mängder av varianter"

"Anledningen till tämjandet av den vilda klippduvan sägs vara att man ursprungligen ville få tillgång till färskt kött samt att hålla den som husdjur för sin skönhet. Senare har tamduvan använts som brevduva och under de senaste två stora världskrigen fick den som sådan en mycket stor betydelse".

"Mängder av tamduvor har under årens lopp sluppit fria varvid många av dem har återtagit sina gamla habitat i klippig terräng och där parat sig med sina vilda släktingar klippduvorna så att en blandad population har skapats. Vad som är vad i frågan tamduva/klippduva är inte alltid lätt att avgöra i fält. Uppskattningsvis cirka 25 miljoner tamduvor lever i dag runt om i världen som förvildade, människohållna eller som stadsduvor".


Tamduvor, Columba livia domestica.

Man förstår alltså att den domesticerade och förädlade tamduvan har varit en väldigt viktig fågel för oss människor under historien lopp, och ändå är där något, som jag inte finner i litteraturen; en viktig sak som Tamer berättade om där på kanten till Duvdalen. Någonting saknas i beskrivningen. Det finns nämligen en obeskriven koppling till den för oss egendomliga uppmaningen - "Mata gärna duvorna".

Det var i de här områdena i centrala Mindre Asien som de gamla stora kulturerna möttes, skapades och ersatte varandra. På de här slätterna i Turkiet växte vildvetet och här fanns förutsättningarna för de första försöken till jordbruk. Det här landskapet, säger forskarna, är den moderna människans vagga och i fortsättningen, hela Västvärldens ursprung.
Anatolien - Ana Dolu - ungefär: "Allas moder" (enligt Tamers förklaring).


Klippduva eller vildformad tamduva.

Har tamduvan eller den ursprungliga klippduvan en roll i allt detta? Ja möjligen! Det antyds åtminstone av vår guide Tamer när han fortsätter sin berättelse om duvorna i Duvdalen även om han själv inte drar lika stora växlar som jag nu tänker göra.

- Jorden häromkring består av vulkaniskt material, mest av tuff, berättar Tamer, och den är inte så bördig. Men man fann på råd, fortsätter han. Se er omkring! Överallt finns det små öppna gluggar karvade i den mjuka kalkstenen, ibland bara just så eller ibland i form av nästan helt igenmurade öppningar till antika klippbostäder. Allt detta gjordes för duvornas skull och så har man gjort sen urminnes tider här i Kapadokien. 


Gamla bostäder har blivit igenmurade och duvslag har skapats. Varje år samlade man in duvguano för jordbrukets räkning.

Det är gamla duvslag ni ser och man gjorde detta inte främst för duvköttets skull som de flesta kanske tror, utan för duvspillningen. Den var extremt värdefull för jordbruket här upp på högstäppen. Utan duvskit att blanda upp den torftiga mullen med blev det helt enkelt ingen skörd.
Det är faktiskt så, berättar Tamer, att det är tack vare duvorna som jordbruket blomstrade här. Därför är vi rädda om duvorna och stolta över dem.

Jag kan inte låta bli att här dra parallellen till guanon som hämtades hem i skonare och fregatter från Peru för några sekler sedan. Hur mångmetertjocka lagar av skarvskit på andra sidan jordklotet lade grunden för det moderna jordbrukets framväxt i Europa inklusive Sverige och till och med låg till grund för själva Göta Kanals byggande i mitt eget landskap.


Klippduvor/tamduvor i Duvdalen i Kapadokien.

Ingenstans i litteraturen finner jag emellertid några uppgifter om samspelet klippduva/tamduva och människans ursprungliga jordbruk. Men vår guide veta att berätta. Och jag tror att han kan ha rätt. Nu, hemma igen med lite distans, känner jag att tanken svindlar inför tänkbara möjligheter och spekulationer.
Är det helt enkelt så att klippduvan domesticerades en gång för flera tusen år sedan här i Mindre Asien för att underlätta insamlingen av duvguano till de första arkaiska jordbruken. Skulle det vara så, vilket jag inte finner vara orealistiskt, är vi stort tack skyldiga klippduvornas avgörande betydelse för hela vår kulturs framväxt..
Med det tänkandet blir allt plötsligt rimligt förklarat. Varför skulle man annars tämja duvor?!
En sak är säker! Jag kommer efter detta att se annorlunda på och tycka bättre om alla tamduvor som finns runt omkring. I förlängningen bakåt i tiden är de nämligen kanske en del av min egen historia.

tisdag 25 februari 2014

25 februari - Vårblomster annorstädes

.
Bortom stängslet, avgränsat och oåtkomligt, breder Antalyas flygplats ut sig över ett enormt stort naturområde vid kusten; på ett märkligt sätt delvis görande naturen intakt och skyddad, såsom våra egna gamla skjutfält blev undantagslotter från det modernas ockupation, från utbyggnaden av femstjärniga all-inclusiv-hotell och 36 håls golfbanor och andra turismens svulstiga nymodigheter som fullkomligt väller ut också över Turkiets sydkust.



Vad är det som blommar därute, undras det i bussen då vi passerar på motorvägen. Är det vallmo? Det lyser ju alldeles blodrött!

Jag vet svaret, för vid stoppet strax innan passade jag på smita iväg för mig själv. Det var en historisk gammal stenbro som skulle beses. Här stod ett viktigt och berömt slag, meddelade guiden Tamer.

Men jag hade visst fått nog av det historiska, åtminstone för en stund, ty genom bussfönstret hade jag upptäckt en blomsteräng full av färger som lockade mig betydligt mer.
Jag vandrade snabbt iväg upp på en lerig kulle där vattnet sipprade fram i små rännilar och började där en intensiv spaning bland fibblor, veronikor, skatnävor, dödsliljor, trefärgad ärt och gul oxalis. Bosse och Agneta hakade på och tillsammans fick vi nästan en halvtimme för oss själva denna ljuvliga försommardag i en spännande, både ny och ändå välbekant, blomstermiljö.

Det var här jag fann dem, de vackra anemonerna. Så otroligt söta och sparsmakade var de att mitt sinne flög iväg högt upp i skyn och tog mig med. 
Nog har vi väl anemoner också i Sverige, både vitsippa och gulsippa är ju allmänt kända och älskade. Men de här var ändå något alldeles extra, liksom anemoner på riktigt, jag menar, så där som anemonerna man inhandlar i blomsteraffären. Men vilda!



Just här på kullen var de flesta anemonerna stämda i milda och ljusa färger; från vitt över rosa till svagt ultramarinblått. De varierade i höjd från en decimeter upp till tre och uppträdde i ganska glest och spritt bestånd.



Men i diket lite längre ned fann vi ett par röda anemoner i fuktigare och högre vegetation. De lyste djupt och klart i exotisk blodröd färg med kolsvarta fruktämnen och var så prunkande att det riktigt värkte i våra ögon. De var högre än de andra mera milt stämda exemplaren på kullen och hade som jag uppfattade det i genomsnitt större blomkorgar, så jag gissar att de var av annan sort.

Det var således tack vare denna egenutflykt, smitandet till blomsterkullen strax innan som jag nu kunde ge ett svar till alla i bussen då vi passerade flygfältets blodröda matta.

- Det är röda anemoner.

måndag 24 februari 2014

24 februari - Hemma med våren.

.
Nu är jag åter hemma efter en upplevelseresa till Turkiet; tillbaka med en rejäl vårförkylning, gruppresornas trista avigsida; två hostade och snörvlade i bussen på vägen ut genom landskapet och alla, nästan utan undantag, gjorde detsamma på vägen hem. 
Men jag kan inte hålla mig kvar i sjuksängen. Termometern ute visar på åtta grader och är på väg  mot elva. Vinden är frisk från sydväst. Jag måste bara ut en sväng och se vad som hänt med våren medan jag har varit borta.

Så nu står jag vid vägkanten utanför Stugan vid Tåkern och njuter av vårens tidiga ankomst. Står och står förresten. Jag sitter kvar i bilen med handskar och mössa på, frossig som jag är av dröjande feber, med rutan nedhissad så att jag kan höra lärkornas sång och gässens massiva kackel. De blöta åkrarna är fulla av vårliv och långt därute mot Kälkestad rastar en stor flock tofsvipor. Allt som indikerar den tidiga fågelvåren är således redan på plats och uppe på Omberg blommar den första blåsippan.



I Turkiet var det också vår eller vid kusten faktiskt redan en första känning av sommar. Tjugotvå grader varmt var det i Antalya och mandelträden slog ut under veckan vi var där och blommade för fullt i rosa eller vita skyar. Vi hade alltså en sällsynt tur med turistvädret och fick en hel vecka med blå himmel och strålande stark sol som brynte våra skinn. Även den inhemska befolkningen var överraskade och glada, åtminstone alla de som inte var bönder, ty dessa hade skäl att oroa sig för kommande torka på grund av snöbrist och tidig värme. Så noterades således även här i Turkiet en klimatförändring i det lilla.



Borta vid horistonten reste sig de mäktiga Taurusbergen över apelsinodlingarna och snart nog, under den femtio mil långa resan mot nordost, skulle vi komma att passera mellan dessa tretusen meter höga toppar i ett pass på över 1800 meter. Där var det förstås full vinter.


Vår resa var ställd mot Kapadokien, ett område mitt i Anatolien, med en märklig geologi och en spännande kultur och här var våren ungefär som hemma, men med andra och delvis främmande tecken.
Jag tänker att jag vill berätta något om upplevelserna under den här resan. Men idag blir det inte mer än detta. Nu ska jag åter hem och bädda ner mig. Men jag lovar att återkomma med några nedslag snart nog.

fredag 14 februari 2014

14 februari - En liten paus

.
Hej mina kära läsare.
Jag vill bara meddela, så att ni inte blir besvikna över att inget händer, att jag tar en liten paus med skrivandet i min Naturliga dagbok - en vecka ungefär - sen är jag här igen - med färska rapporter, och då känns det förhoppningsvis så här ...


Vårvinterljus
(klicka på bilden för större format).

onsdag 12 februari 2014

12 februari - Våren tar små steg framåt.

-
Mildvädret är envist. Vintern avlägsnar sig allt längre norrut och snö och kyla ersätts av västväder, duggregn och brusande vattendrag.



Färska daggmaskhögar i vår "mossmatta".



Snödropparna blommar hos grannarna Gun och Lasse.


Vintergäcken är på plats hemma hos Lars.

Min goda granne Gun visar mig snödropparna vid häcken, hos Lars blommar vintergäcken för fullt och i vår trädgård är gräsmattan, fast så här års snarare mossmattan, full av daggmaskhögar.
Maskarna verkar ännu leva i de ytliga jordlagren och där har jag väl också förklaringen till att koltrastarna helt har försvunnit från äpplen och margarinlådor vid matplatsen; i lövmassor och tinade förnalager finns smaskigare saker för koltrastar att välja på.



Och! så stod då också den första grågåsen vid Tåkerns strand idag. Det var en ensam fågel.
Det brukar vara så, att de första som återkommer på våren är de ensamma; de som är på jakt efter en ny kärlek efter en partner som gått förlorad någonstans på vägen under vintern. Det är dessa änklingar, ensamma eller ibland sig insnikande i etablerade par, varvid "tregrupperingar" skapas, som brukar vara först på plats.

Det var långt håll. Lars och jag satt i bilen och spanade ner över Holmens blötmarker och till slut fann vi den, den ensamma grågåsen, som berättade att våren tagit ytterligare ett litet steg framåt.
Och, i Disan vid Ramstadbron, låg ett trettiotal gräsänder i det bruna svämbvattnet, också det en markering.

måndag 10 februari 2014

10 februari - Än är det vinter

.
Trots att det är tre grader varmt och både blåmesen och talgoxen sjunger är det ännu vinter, och hur jag än letar under min runda i södra Tåkernbygden så ser jag inga vårtecken. Jag trodde möjligen på det, att jag skulle kunna finna ett första par tidigt ankommande grågäss.


Men på de svarta jordarna vid Stugan och i dess omgivning, ända ner mot Dags mosses södra ända och bort mot Heda kyrka på örhöjden, så är det tomt. Inga gäss i sikte.
(Och så ringer då Christer precis och meddelar att han sett de första två grågässen samt fjorton gräsänder i vaken vid Mjölnaåns utlopp vid Svälinge).

Snön har regnat bort. Endast baksols i lä för vinden finns rester, bländvit ren snö. På flatan däremot är de lävända drivorna svarta som mullen, täckta av jordflyktens stoft.


Också vid sjökanten är det tomt på fågel. Endast vinden, om än svag, ger lite liv i vassen. Jag målar och spanar men inte ens en havsörn (tänk att man till slut kunde säga så), fjällvråk eller ormvråk kan jag upptäcka. Två korpar som dansar runt över Holmens dunge samt en flock kråkor, det är allt. 
Isen ligger vattnig mellan tuvorna och jag tänker framåt på det vinterbakslag som alltid brukar komma till slut. Nu, med mildvädret, blir isen åter snöfri, polerad av regn och blank som en skiva Carraramarmor. Bleve det frysgrader igen och återhållsam vind, skapas en fantastisk skridskois. Nu gäller bara att invänta läget och hålla tummarna. 
Så tänker jag när jag sitter och målar på mina akvarellskisser, tankarna far iväg.


På rättöversvägen mot Gottorp går det nu att köra riskfritt. Bara för någon vecka sedan var jag tvungen att vända på grund av drivbildning. 
Där, längs Disans gamla sträckning, innanför buskkrattet och trädridån, står rådjuren som vanligt. Idag är de tre stycken, två getter och en halvhornad bastbock. De illbligar mot mitt håll; känner nog igen bilen vid det här laget, så många gånger som jag har passerat. 

Våren är inte här ännu. Jag får ge mig till tåls ett tag till. Än är det vinter, om än föga.


10 februari - Rapport från ett matlag i Skänninge

.
Gode vännen Yngve bjöd in mig som gäst förra veckan till ett matlag i Skänninge gamla stad. Klockan två på eftermiddagen var det dags för samling i PRO:s lokaler, där kök med full utrustning var ordnad för oss, ett gäng "gubbar" med nymornat intresse för matlagning på eget bevåg, och det var förstås inte första gången för dessa herrar. 



Innan vi kom till skott var det samling runt bordet för en stärkande tår, allmänt prat samt traditionellt spel och dobbel.



Dagens "köksmästare" Arne och Yngve.

Sedan delades vi upp i en förrättsgrupp 2 personer, huvudrätt 4 personer och en efterrättsgrupp, där jag ingick, 2 personer. Allt skedde därefter under handledning av Yngve och Arne som stod för alla recept och  inköp.



Avsmakning.

Det vankades skinka med legymsallad till förrätt, kyckling lite a´la Kina som huvudrätt samt ananas under täcke av mandelmassa till efterrätt.
Det var en trevlig och intensiv stämning i kökets alla delar och maträtterna blev mycket lyckade.



Diskussion om utförande - hur går vi till väga?

Härmed framförs ett stort tack från undertecknad till dessa matglada herrar från Skänninge. Det var en ynnest att få vara med som gäst i ett så glatt gäng. 

Gebbe Björkman

torsdag 6 februari 2014

6 februari - Minnen från Tåkern år 1959

.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska börja, vad jag ska skriva. Allt  känns nämligen väldigt stort och är av så avgörande betydelse för mitt liv att jag nästan får kramp av att försöka berätta. Jag måste ge det hela rättmätig dignitet och behöver först sortera ut vad jag egengtligen vill berätta, vad som är viktigt och adekvat i sammanhanget och sedan koncentrera mig bara dithän.
Men först en kort resumé som är nödvändig för själva bakgrunden.

Det startade i höstas med ett upprop från fyra av mina gamla skolkamrater från klass 4 D i Mjölby Samrealskola årgång 1962. Det var då vi tog realexamen, bland de sista, ty efter oss kom Enhetsskolan.
I helgen blev det av att vi träffades, 19 pigga "tanter och farbröder", 69 och 70 år gamla, till jubileumsfest på vår skola för att därefter förflytta oss till en festlokal i Mjölby gamla mejeri - "Ostkupan".
Det blev förstås en helkväll med berättelser, bilder och minnen i både glädje och sorg. Det var verkligen så härligt och upplevelserikt som man som bäst kan önska sig.

Klasskamraten Roland hade förmånen redan då under decennieskiftet 50/60 att ha tillgång till en kamera matad med diafilm, vilket inte var så vanligt, och han kunde nu väcka gamla minnen till liv med sina kamerakort.
För mig personligen blev det att blixten slog ner.



Samling vid grinden som öppnar sig mot Svanshalsängen.

1959 åkte klassen buss till Tåkern för studiebesök under biologilärare fröken Margit Agrells ledning. Redan så har hågkomsten emellertid bleknat bort till förmån för en annan biologilärare, men det var alltså fel, minnet kan vara bedrägligt.
Jag minns ändå rätt ett par händelser under den där resan. Stoltheten jag ägde, är en sådan, att vara den som redan visste lite om både sjön och dess fågelliv. Jo, jag kände mig nästan som lite av en "expert". Vi var ju bevars fältbiologer. 
Vi, det var Göran och jag, ett sammansvetsat par, som ägnade all vår lediga tid och även lite olovandes skoltid, till ett starkt naturintresse. Vi var ute nästan jämt och intresserade oss för allt i naturen: fåglar, fjärilar, skalbaggar och sånt, men kanske lite mindre för växter om jag ska vara ärlig. De rörde sig ju inte.

Mitt första precisa minne av den här exkursionen är då bussen kör längs vägen över de svarta jordarna mellan Renstad och Holmen på Tåkerns södra sida. Här var då endast betesmarker och slåttermarker, täckdikning var knappast uppfunnen och Tåkern var en oreglerad svämsjö. Överallt betade kor bland storspovar, lärkor och tofsvipor.
Fyra duniga tofsvipeungar dyker plötsligt upp på vägen framför bussen och jag gör chauffören uppmärksam på dem och får honom att stanna med "skrikande" bromsar.
Jag kliver av och lyfter ner ungarna i diket. Så stolt jag känner mig.

På Svanshalsängen vandrar vi ut genom grinden. Där fanns då inga besöksförbud att ta hänsyn till. Klassen strosade fritt runt bland orkidéer, starrtuvor, enkelbeckasiner och gulärlor. Så kunde det vara på den tiden!
Kärrsnäpporna spelade djyjyjyjyjyjyjyjyjyjyjijijinjijijijiji  framför oss från vårvattnets restpölar som glittrade överallt. (Pölarna är, efter regleringen, borta sedan länge och sydlig kärrsnäppa är i det närmaste utdöd från vårt land).


Nästan nykläckt unge av kärrsnäppa.

Görans och mina 14-åriga och redan då ganska erfaret naturvända ögon noterar med självklarhet kärrsnäppan som lämnar en tuva, som smyger därifrån tystlåtet och hukande. Vi har sett allt och förstått och kan snart visa våra klasskamrater och läraren boet med fyra små, drygt humlestora, tämligen nykläckta ungar.

Göran har med sig ringar, riktiga fågelmärkningsringar från Riksmuseum. Han har dem i fickan tillsammans med en ringmärkningstång och han har fått låna dem temporärt av en kusin som har tillstånd. (Men förstås inte för vidare befordran, men det är som tur är preskriberat idag).



Göran och jag ringmärker kärrsnäppor på Svanshals äng 1959.

Vi sitter där stolta och "betydelsefulla" på Svanshals äng, Göran och jag, och ringmärker fyra små kärrsnäppeungar med hela klassen som åskådare. 



Anteckningsblocket från den tiden talar sitt tydliga språk. Ringmärkta ungar av Sydlig kärrsnäppa hade hög status och renderade säkert kusinen berättigad uppmärksamhet även om det var vi som gjorde´t.

Det finns mycket att säga om hela den här historien från 1959. Det skulle naturligtvis aldrig kunna gå till på ovanstående sätt idag, självklart inte! 
Att släppa ut fjortonåringar som ringmärkare vore naturligtvis alldeles otänkbart, ty ringmärkning av fåglar i Sverige är idag strängt reglerad och mycket målinriktad. 
De flesta strandängar av motsvarande värde som Svanshalsängen på 50-talet är naturreservat idag med stränga besöksförbud under fåglarnas häckningstid. 
Det tredje är att biologilärare av idag säkert skulle ha bättre kontroll på skeendet.

Men man måste se hela denna historia som ett tidsdokument, hur det faktiskt kunde gå till så sent som på femtiotalet i Sverige både vad gäller kunskapsnivå, tillgänglighet och hanteringen av den många gånger försvunna rikedom av nära naturvärden som ännu fanns på plats. Sådant kan nämligen vara svårt att förklara idag för nya generationer.

En annan sak som är säker är att händelser som denna satte djupa och bestående spår i min själ. Motivationsökningen var ofrånkomlig. Målet var utmärkt och vägen utstakad och jag vore inte den jag är idag om inte alla dessa händelser hade ägt rum. Detta låter förstås självklart och är också så. 
Det är bara det att när blixten slår ner så oförberett blir allt plötsligt förklarat.


6 februari - Äntligen!

.

Idag sjunger talgoxen för full hals utanför ateljéfönstret. Jag har längtat och väntat. Det blev av till slut och det är alltid lika efterlängtat; det första vårtecknet; ljuset märks!

måndag 3 februari 2014

3 februari - Ett tidigt vårtecken

.
Vad är det här? undras det, på vår isvandring på Tåkern igår. 
På den iskalla snön kommer nämligen en liten hårig larv sakta krypande.
Det är ju iochförsig en vårskön vinterdag med dagsmeja i solen och plusgrader i luften, men ändå!



Den är inte så stor, kanske tre centimeter, och den rullar ihop sig då jag lyfter upp den och lägger den under luppen för alla som vill se.
Huvudet är mörkt och tre par korta ben sticker fram som små svarta krokar med vilka den rör sig oändligt sakta över snötäckets iskristaller.
Jag vet att det är en spinnare och det berättar jag om om, men jag kallar den felaktigt för roststjärt och måste alltså skriva om det hela här i bloggen och meddela för dem som läser att den heter Rostvinge istället.

I Nationalnyckeln läser jag i " - Fjärilar, Ädelspinnare - Tofsspinnare" att:

"Fullvuxna larver av rostvinge hittas ofta på hösten då de kryper omkring för att hitta övervintringsplatser under stenar, i grästuvor eller liknande. När marssolen får snön att töa vaknar larverna till igen och hittas soliga, varma dagar ofta när de kryper på snön ...".

Inte är det mars ännu och dåraktigt tidigt verkar det ju vara för denna larv att vara ute och leta efter förpuppningsplats och troligen har den måst överge sitt vintergömme på grund av smältvatten.
Jag lägger tillbaka den under en vassbröte. 

Fjärilen heter på latin Phragmatobia fuliginosa. Fuliginosa betyder "sotig" på latin och phragmatobia kommer från bladvassens latinska namn Phragmites och så långt stämmer ju fyndplatsen med namnet, men se boken, den berättar att larven och fjärilen inte alls har någon särskild koppling till just bladvass. Och därför undrar jag nu lite ... och det är inte första gången jag ser den krypa på Tåkern is.