På tomten intill "G-son, smeden", inte långt från min ateljé, (inget är långt borta här i byn förresten), står tre gamla äppelträd. De är alltid fulla av frukt som aldrig skördas och de blir varje vinter ett tillhåll, eller kanske snarare, med mindre negativ klang, en refug för övervintrande trastar och sidensvansar.
Tidigare i vinter har jag noterat en ensam björktrast på plats. Han har tagit tillfället tillvara att göra sig till "Herre på täppan" och inte tolerera andra trastar att söka föda just där.
Men idag har sidensvansarna hittat platsen. Det är antagligen samma flock, nästan tvåhundra individer stor, som har dragit runt i byn ända sedan i höstas, då rönnbären lockade. Nu snörps möjligheterna åt i och med att vintern har tagit ett långsiktigt hårt grepp om livet. Sidensvansarna dras till dignande äppelträd med halvrutten och lättsmält frukt. Björktrastens ensamrätt ifrågasätts.
En stor flock sidensvansar bryr sig nämligen föga om en kinkig björktrast. De talar liksom inte samma språk, så det var härligt idag att kunna njuta av bruset av ätande fåglar där bland alla äpplen medan björktrasten fick ge sig till tåls en smula.
Sidensvansen är en underbar fågel; sammetslen i fjäderdräkten, kavat tofs på huvudet och kolsvart ansiktsmask samt med otroliga accenter i guldgult och kadmiumrött; i skönhet är den inte på något sätt distanserad av sydligt pråliga arter som blåskata, härfågel och biätare, jo, mer än möjligen på grund av den vanliga gamla hemmablindheten.
Detta förhållande blev jag varse då jag sände några nytagna sidensvansfoton härom vintern till en fågelskådarkompis i Italien. Han blev alldeles lyrisk och kunde göra vad som helst, sa han, för att själv få äga lyckan att se en sådan exklusiv boreal uppenbarelse.
- Ahhh...Beccofrosone!!!!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar