16 september - Resan till Kavalla 13

.

Nu bär det iväg till ön Thassos, "Den Gröna Ön", som ligger i havet någon mil rakt utanför Kavalla. Vi står på kajen på väg att gå ombord, Stefan, Jan-Eric och jag. Det blir en heldag och det var igår.

En lugn färd över havet är det och ön Thassos reser sig alltmer ur horisontens dis. Själv står jag i fören hela vägen under både överresan och hemresan och spanar efter delfiner så ögonen tåras, men ser inte en enda. Jag konstaterar så här i efterhand att jag antagligen hade en väldig tur den där första dagen då jag såg en hel flock delfiner från badstranden.

Trutar är det gott om. De dansar runt färjan hela vägen. 
Två sällskap med medelhavsliror ser jag komma tätt över vattnet, en gulnäbbad lira, toppskarvar, kentska tärnor och faktiskt även en kustlabb som mobbar en medelhavstrut att kräkas.

Färjan angör byn Skala Prinos, där vi direkt börjar med en kopp kaffe på en turistbar vid en numera ganska tom badstrand - turistsäsongen är snabbt övergående. 
Och nog känns det på en gång att Thassos är mycket mera ett charterturisternas Grekland än staden Kavalla på fastlandet.
En liten bronsfärgad bil väntar på oss. 

- Det tar tre timmar om ni kör lugnt runt ön, säger biluthyraren utvandrad sommartid från Liverpool. Det är inte mer än ungefär 100 kilometer. 

Men vi har andra planer. 
Vi letar oss upp till den pittoreska, brukar det inte heta så i turistbroschyrerna, något "fixade" byn Kasaviti som ligger vackert insmugen i övre ändan av en dalgång med utsikt ner mot havet. Där har Jan-Eric planerat för en halv dagsvandring. Stigen vi tänker ta oss an är grönmarkerad  på kartan och leder rätt upp i och runt om i bergen och är kanske en mil lång.

Utsikt från bergen högt över byn Kasaviti.

Vi har problem med att på allvar komma igång med vandringen. Det börjar bra. Vi följer de något slitna gröna pilarna som är målade på trädstammar och stenar men hamnar nästan omgående i en övergiven, staketomgärdad inäga där vi länge vandrar runt och letar efter en utgång.

Höstblommande alpcyklamen.

Grå flugsnappare följer nyfiket våra förehavanden och vi ser enstaka vackert höstblommande alpcyklamen i barrmattan. Det tröstar oss något.
Inägan är en lömsk fälla visar det sig - vi skulle ha gått runt.

Vandringen går uppåt längs branta, steniga och hala stigar, genom en vild skog med ätlig kastanj, stenek, kermesek, lagerträd, aleppotall, cistrosor, oregano och manshög ljung.

Vild ekskog och slippriga stigar. På väg uppför. Jag lyssnar förgäves efter mellanspett men ser åtminstone en bergsångare, flera bofinkar , koltrastar och några blåmesar.

Manshög ljung blommar skönt i gläntorna. De högsta buskarna är nästan tre meter.

Skogsbränder har rasat lite överallt, gamla brandljud (läkt skogsbrandskada i trädstam) ärrar mäktiga stammar och överallt i den svarbrända veden vindlar rejäla larvgångar från långhorningar och praktbaggar. På vissa ställen är berget skörbränt och kalt efter nylig brand. 
Mäktiga terrasser är uppbyggda med sten men allt detta verkar idag vara övergivet och bortglömt. Stigen är mera frekventerad av getter än människor.
I solgläntorna flyger många fjärilar omkring: visslare, gräsfjärilar, silverstreckade pärlemorfjärilar, tistelfjärilar, amiraler, blåvingar och guldvingar.

Liten guldvinge av höstgeneration med förlängda svansspröt.

En Större bandgräsfjäril vilar på en sten, nästan osynlig.

Längs stigen löper vattenslangar från källor uppe i bergen hela vägen ner till byn. Vi hör det brusa och klucka och ser plötsligt vattenstänk från ett röse dit slangar löper. Vi lyfter på stenarna och hittar en svalkande läcka, oerhört gott, och att vattnet tycks smaka något salt får man stå ut med, det är självförvållat och beror på anletets svett.

Efter två timmars tröttande slit på stappliga ben når vi en gräns. Hur fortsätter vi? Tiden har runnit iväg. Vi har gått ungefär en tredjedel av sträckan ser vi på kartan och den värsta stigningen återstår ännu. Att fortsätta hela vägen runt tar för lång tid eftersom Stefan sitter där nere i byn och väntar oss tillbaka efter max fyra timmar, att gena i denna terräng på osäker grund verkar minst sagt problematiskt, vi bestämmer oss för att vända.

Nedfärden går fortare. Vi gör sträckan på femtio minuter och kommer i god tid tillbaka till byn Kasavitis svalka, en väntande och möjligen något uttråkad Stefan, restaurangen och maten. 
Fylld aubergine, zucchiniblommor med ris, grillad kycklingfilé, lammkotletter och ett stor "Mythos" draught från kranen. Är inte detta belöning nog, så säg? Och då får man ändå på köpet ett tiotal  hårdtiggande katter och mängder av likna sugna getingar.