måndag 30 september 2013

30 september - Att börja måla igen känns som att leka

.
Jag har haft en period som pekat lite neråt sen jag kom hem från stipendieresan till Kavalla. Det är nog inte så underligt kanske. Att komma från sommar med 25 grader varmt direkt till frostig och mörk höst, sätter sina spår, inte minst i den skapande ambitionen.

Jag har varit med en liten sväng på Kulturnatten i Norrköping. Det var i lördags det, då jag på initiativ av Östsvenska handelskammaren deltog i en liten miniutställning och presentationsworkshop tillsammans med fem andra medskapare för att där presentera min verksamhet för en delvis ny publik.
Det var väl ingen stor grej förstås men ändå förhoppningsvis något viktig i kanten.


Igår var jag inbjuden till avslut på vännen Lars Frölichs söndagsvandringar på Omberg. Imponerande 27 söndagar i rad har han genomfört och avslutade igår med en vandring längs Kulturstigen från Omberg till Ålebäcken. Efteråt bjöd Stocklycke vandrarhem på lunch för oss som på något sätt varit behjälpliga i arrangemanget. Det blev förstås en mycket trevlig och givande sammankomst.

Sen har det varit en hel del annat att tänka på sen jag kom hem för en dryg vecka sedan, så fort den har gått förresten, i trädgård, bostad och ateljé, och nu kom jag plötsligt ihåg att jag snarast måste åka ner till Falsterbo konsthall igen och hämta hem kvarblivna alster där, efter samlingsutställningen som jag har deltagit i.



Men idag är en annan dag! Idag målar jag akvarell igen och det är alldeles fantastiskt.
Mot väggen i ateljén stod sen tidigare en påbörjad studie som "gått i baklås" och tänk så bra det känns nu, att lyfta fram den till arbetsbordet och börja leka. Jo, det är faktiskt precis så som jag upplever det när det är som bäst; att måla akvarell är att leka. Och jag bryr mig inte heller om, just nu, ifall det inte "blir" något, det unnar jag mig och jag vill behålla den här känslan - länge.



onsdag 25 september 2013

25 september - Frost

.
- No, only two or three days, säger Xavas, taxichauffören, då jag frågar om det ofta är frost på vintern i Kavalla.

Det var bara häromdagen, men så stor är skillnaden mellan Ödeshög och Kavalla, att dagen idag här hemma skulle betraktas som en riktig vinterdag där nere.



På morgonen är det nämligen rejäl frost. Gräsmattan är isigt vit och gurkbladen hänger som förbrukade dasspapper.
Träden har gulnat och döda löv fyller på lugna markvrår. Rönn, oxel och hagtorn har röda bär; allt är laddat och klart för de första sidensvansarna, vinterns verkliga förebådare. 


Tänk att vi redan är där. Med Greklandsresans upplevelser nära i minne blev det ett jättekliv i kalendern.

måndag 23 september 2013

23 september - Uppföljning 2 av Resan till Kavalla

.
Jag är skyldig er läsare en redovisning ytterligare. Den handlar om den heldag med guidning i staden Kavalla som intendenten Eleni ordnade för oss, Svenska husets gäster, den 12 september. Det blev en fem timmar lång promenad genom stadens sevärdheter och historia.
Mycket lärde vi oss, en del fastnade även, men det mesta kommer jag att bespara er till förmån för egna kommande besök, så här meddelar jag endast en liten sammanfattning av några av de många rika nedslagen.


Då jag första veckan rundade udden på halvön där det "gamla Kavalla" med borgen och stadsmuren ligger för ett badbesök vid klipporna längst ut, trodde jag att det där långsträckta rosa huset med höga skorstenar som balanserade på det höga murverket och hade galler för fönstren, var staden Kavallas fängelse.
Mera fel än så kunde jag emellertid inte ha.


Imaret - så heter huset och dess historia är lång och brokig. 


Idag är huset ett lyxigt hotell med hårda besöksrestriktioner, vilket innebär att man inte kan klampa in där som objuden gäst. Det är öppet endast för betalande gäster, rika gäster - filmstjärnor och modeskapare - ett kändishotell med andra ord och stängt för den stora massan. 


Innanför de höga murarna ska man man kunna leva ett lyxliv i sviter av oåtkomlighet och barn är helt förbjudna(!).


Vi fick som hedersgäster en exklusiv inblick i hela etablissemanget och en intressant tur tillbaka i husets historia.


De bärande pelarna är i arabisk stil, d v s fyrkantiga. Kryddträdgården till vänster.

Huset byggdes under muslimsk era på 1800-talet. Det var en skola för gossar, ynglingar och män; en läroanstalt med koranen som lärobok i traditionell stil.
Mästaren och initiativtagaren var en berömd Muhammed Ali (inte boxaren) och jag kommer att återkomma till honom nedan.


Här har många fötter slitit på den vita marmorn.

I huset Imaret levde utvalda pojkar sitt liv i religiös avskildhet från världen i övrigt under sin uppväxt. Man odlade grönaker och kryddor, bakade bröd och lagade maten själv och man lärde sig utantill Koranens innehåll. 


Skoputsningsattiraljer.

Huset idag är fullt av artefakter från dåtiden. Degkaret och lerugnarna från brödbaket finns kvar liksom oljelamporma utanför varje port, skoputsarlådan, biblioteket bakom glasdörrar, vackra träskåp, ornamenterade vägar och tak, tvättinrättning, kopparkärl samt den muslimska takspirans liggande halvmåne i flera storlekar, vilka idag dock står undanställda i ett hörn i den numera gudligt nedmonterade inre moskén.

I och med Balkans frigörelse i början av 1900-talet kom Imaret att först bli en flyktingförläggning för muslimska familjer som sökte sig en tillflykt undan fördrivning österut, men huskomplexet utvecklades efterhand alltmer till en "fristad" för människor som sökte sig undan nya krav från det framväxande västeuropeiska samhällsbygget i form av t ex militärtjänst och skatteplikt. 

Belackarna menade att Imaret till slut blev ett hus fullt av tiggare och samhällssvikare, varför kapitlet avslutades med att alla kördes på porten under 1950-talet varefter huset snabbt förföll innan restaurering igångsattes och byggnaden återupprättades till det exklusiva hotell det är idag.


Muhammed Ali, född i slutet av 1700-talet, var initiativtagaren till  bygget av Imaret. Han var en muslimsk andlig företrädare och även profan person med stor tolerans även mot andra religiösa grupper. Sålunda fanns det i det dåvarande Ottomanska rikets Kavalla stora grupper av både judar och kristna som var väl integrerade i samhället. Något som dessvärre, vad gäller judarnas del, brutalt avslutades under andra världskriget med deportation och avrättning i koncentrationsläger, som följd av nazibulgarisk överhöghet i området. 


Interiör från Semanlik - d v s männens avdelning i det könsseparerade huset, där Muhammed Ali föddes.


Interiör från Harem - d v s kvinnornas avdelning i huset.

Muhammed Ali föddes i Kavalla och hans födelsehus finns kvar, bevarat något så när som det var, idag ett museum som besöks framför allt av många muslimska turister från hela arabvärlden, eftersom Muhammed Ali betraktas om en mycket framstående muslimsk företrädare av profetkaraktär.




Födelsehuset är ett hus fyllt av dåtidens moderniteter. Där fanns rinnande vatten, områdets första inomhustoalett och till och med en "horisontell mathiss". (min egen beskrivning)

Under kejsar Napoeon I:s egyptiska fälttåg under 1800-talet samarbetade Muhammed Ali med engelsmännen, samlade ihop en muslims trupp från Kavallaområdet, vilken skeppades över till slagfältet, stred väl och slutligen var med om att befria Egypten från fienden.
Därmed blev också en släkting till Muhammed Ali installerad som Egyptens första kung, vars ätt sedan i rakt nedstigande led satt på tronen ända fram till Kung Farouks abdikering 1952.

Efter guidningen i dessa båda hus vandrar vi som en vuxen skolklass vidare i det gamla Kavalla nerför backarna mot den moderna staden.
Just där står akvedukten och under densamma leder den gamla bysantinska vägen mot Konstantinopel iväg.


Den vackra och pampiga akvedukten är inte så lång, ca trehundra meter, men den anslöt förr i tiden uppströms till en flod som via kanaler och broar ledde frisk och svalt källvatten hela vägen till staden från de avlägsna bergen .
Vår guide berättar att akvedukten som den ser ut idag är ottomansk men att den är byggd på två tidigare kulturers fundament: bysantisk och grekisk/romersk.
Tegelvarven i grunden är tecken som visar på detta berättar Ioannis.


Nära akvedukten ligger en stor kyrka med en mäktig mosaik som visar Aposteln Paulus besök, varvid han döpte kvinnan Lydia i den näraliggande gamla staden Filippi till den första kristnade europén.
Som vanligt i dessa trakter är kyrkan en omgjord moské. Insignerna för det muslimska är bortplockade och ersatta av kristna attribut, även minareten, det är så det går till, men, säger guiden, då ska man också veta att moskén i sin tur har byggts uppe på en bysantisk kyrka. Återigen, det är så det går till.

Fram till före andra världskriget var Kavalla centrum för europeisk tobaksodling och handel med tobak. Det var stort i staden; det var väldigt stort. Landskapet runt Kavalla var en enda vidsträckt tobaksodling och stadskärnan var full av tobakshus, d v s stora luftiga och höga stenhus där tobaken torkades förädlades och såldes.
Alla i befolkningen var delaktiga i processen, muslimska folkgrupper odlade tobaken, de kristna förädlade produkten och den judiska befolkningen tog hand om den affärsmässiga delen.

Svenska Tobaksbolaget var naturligtvis på plats. I stort sett all tobak till svenska cigaretter och snus inhandlades i Kavalla. 
Så stort var det hela att man byggde ett svenskt hus här 1936, ett kontors-, boende- och representationshus i "funkig" Corbusier-stil på höjderna i den framväxande moderna staden.
Och mina vänner, det är i detta hus jag har bott i två veckor. Det är nämligen just detta hus som är Svenska Athéninstitutet gästhem för forskare och kulturarbetare i Kavalla.

Det är nämligen så att tobaksmarknaden ändrades radikalt efter andra världskriget. Kavalla som tobaksmetropol dog fullständigt. Den amerikanska Virginiatobaken tog över marknaden till hundra procent.


En vackert renoverad "tobakslada" i centrala Kavalla, exteriör.



Vår guide Ioannis informerar oss om tobakens historia i Kavalla inne i en ombyggd "tobakslada" - numera en vacker affärsgalleria.

Allt som var uppbyggt kring tobak förändrades därmed. Svenska tobakshuset blev alltså ett gästhem för kulturarbetare istället för en svensk inköpscentral av tobak (vilket lyft!).
De gamla "tobaksladorna" som hade dominerat Kavallas stadsbild revs eller byggdes om till hyreshus och gallerior.
Jordbruket måste börja fokusera på andra grödor än tobak, och en notering som jag härmed gör men ändå inte kan säga vara helt underbyggd är, att nästan alla de stora arealer med olivträd som finns i landskapet runt staden verkar vara unga. Detta är en jämförelse som slog mig efter vårt besök på ön Tahssos, där nästan alla olivodlingarna syntes vara väldigt gamla med knotiga olivträd av flera meters omkrets. Inget sådant såg jag runt staden Kavalla.

Tack Ioannis för en lärande upplevelse och tack Eleni för intitiativet!

23 september - Uppföljning 1 av Resan till Kavalla,

.
Det var det där med vernissagen tisdagen den 17 september. Åtminstone min dotter Hanna undrar varför jag aldrig följde upp den med ett litet skriveri i min blogg.
Ergo - här kommer det Hanna.

Det var ju alltså på det viset att intendenten Eleni ville att jag skulle ta hand om en gästkväll. Eftersom jag redan gjort tämligen många små reportageteckningar bestämde jag mig för att göra en utställning av materialet istället för att konstla till det.



Kl 19 bjöds det in till vernissage i Svenska husets vackra bibliotek. Alla närvarande gäster samt personal anslöt, jag vände på skärmarna och presenterade mitt målade material som jag slitit med hela förmiddagen, jag klippte nämligen till egenhändiga paspartouer till samtliga målningar, och med det var utställningen och festen igång.



Jag berättade om mig själv, mitt liv i korta drag och framför allt om mitt konstskapande. Tålmodigt lyssnade alla gästerna men svettig av yttre värme och anspänning blev jag, och blev till sist tvungen att byta om till t-shirt.



Sedan gick vi in i detalj och diskuterade akvarellerna varefter kvällen avslutades ute på altanen med knytkalas i form av goda anrättningar och gott om vin. En trevlig afton helt enkelt.

torsdag 19 september 2013

19 september - Resan till Kavalla 16

.
Idag är en dag av konsolidering, ty imorgon kl 9 bär det iväg hemåt igen: en lång dag och en lång resa väntar.
Jag började morgonen med tvätt, den är nog redan torr där uppe på övre altanen eftersom dagen är solig och varm igen, ungefär som när jag anlände hit till Kavalla för fjorton dagar sedan.
Jag har också redan varit nere i staden, köpt bussbiljetten till imorgon, och handlat lite små presenter till mina barnbarn och på vägen hem färska calamares och räkor i fiskaffären för sista gången. Och lagat och ätet har jag redan och gott var det. Sålunda blev detta också dagens motion, fyra kilometers promenad backe upp och backe ner, varvid jag har fortsatt att bättra på min kondition betydligt, den och min benstyrka.

Nu sitter jag här vid datorn i arbetsrummet och skriver mitt sista dagboksblad om "Resan till Kavalla".
Idag handlar den om igår.
Jan-Erik och jag hyrde nämligen bil från morgon till kväll igår och gav oss iväg på en resa som blev tjugofem mil lång.
Det är om den jag tänker berätta.

Ca tre mil österut från Kavalla rinner floden Nestos ner i havet från Rodopibergen med sin huvudutbredning i Bulgarien i norr.
Nestos är en ganska stor flod om än kraftigt reglerad, med mängder av transporterat material, som innan regleringen var genomförd, helt och hållet avsattes som sediment i ett väldigt deltaområde som heter just Nestosdeltat med en utbredning av flera kvadratmil. På avstånd har detta flacka landområde som jag anat därborta i diset lockat mig och nu är vi alltså äntligen på dit.


Neströms dämmet vid bron över floden Nestos vid Galani.

Vi kör den gamla riksvägen mot nordost till flodövergången, i deltats övre triangelhörn, vilken gränsar till landskapet Xanthi, en turkisk enklav i Grekland. Det kommer att visa sig att det här faktiskt blir enda gången vi verkligen ser själva floden, kanaler däremot kommer vi att se många.
Här finns en stor damm och endast smått med vatten rinner vidare i själva flodfåran eftersom det mesta leds in i bevattningskanaler som underhåller ett stort och rikt jordbrukslandskap i deltaområdet med majs, frukt, bomull och grönt som huvudgrödor. Vattenmagasinet ovanför dammvallen är upp till ytan fyllt med sediment som egentligen "tillhör" deltalandskapet; ett generellt dammproblem, som medför att det gamla deltat numera knappast växer längre.


Välskötta odlingar av Kiwi, täcker stora delar av arealen nära floden

Vi ser storskarvar och forsärlor, hör balkanspett och käkar björnbär som mognat fint. Alarna nedströms dämmet skickar ner tunna grenar som lianer; sånt har jag aldrig skådat förr. Sen matar vi myrlejon med myror innan vi far över bron ner till Thallasia för en fika.


Samma unga kvinna sköter om både fiket och den lilla affären bredvid. Hon får springa fram och tillbaka för att serva oss dels med kaffe och dels med inplastad bulle.
Gubbarna bredvid frågar som alltid under vår resa om vi är från "Deutchland" och de blir överraskade, glada och välkomnande när vi säger "Nej, Suidía". Byn är "sömning" och full med hundar, även mitt i gatans färdväg. Vi tutar på dem och kör tillbaka mot flodövergången.



I övre delen av deltat är landskapet likt mitt eget östgötska landskap och här dominerar stråsäd. Längre nedströms blir allt sedan betydligt flackare.

Deltat är inrutat i stora odlade fält med ett nätverk av långa smala grusvägar som vi försöker leta oss fram på efter bästa förmåga genom att ta hjälp av vår karta. Vi misslyckas med detta hela tiden och förstår till slut att knappast någon av alla dessa åkervägar egentligen finns med på kartan och där vi ändå tror att vi är rätt, är kartan ur tiden, icke uppdaterad och verkligheten förändrad.


Till synes oändliga, raka grusvägar går kors och tvärs över hela deltaområdet och det är omöjligt att försöka hitta med en karta i hand eftersom överblicken är lika med noll på grund av flackheten och vegetationens höjd.

Vår ambition är att hitta ner till floden som vi förstår flyter fram i den där hägrande ridån av popplar och andra mastiga lövträd. Enligt kartan ska där finnas en liten väg som löper parallellt och tämligen nära själv flodfåran, men vi kommer aldrig dit. Det verkar vara stört omöjligt att hitta rätt och till slut ger vi upp och improviserar på annat sätt, vilket faktiskt kommer att visa sig vara en lyckosam modell. Skam den som ger sig!


Jag vandrar på en före detta naturstig som leder rakt in i fördärvet.

Vi letar efter två besökscentra för turister med naturintresse. De är markerade med grönt på vår karta: "The riparian centre for visitors of Nestos" och "Visitors information centre of Nestos".
Det vi slutligen finner i vårt sökande är helt övergivna och verkligt sunkiga rester av något som från början antagligen var ett ambitiöst men illa förankrat EU-projekt, typ Leader, vid den ena platsen och absolut ingenting mer än en väg till militärt och tillbommat område i det andra fallet.


Något Naturcentrum för turister vill man absolut inte kännas vid, utan undrar istället bistert vad vi gör här med kikare och kameror.

Nu blir vi ändå lyckosamma. Vi delar på en honungsmelon i värmen och njuter av en maffig flock med biätare. Deras "klockläte" ljuder över hela nejden. På telefontrådar och jagande trollsländor runt omkring oss finns mellan femtio och hundra fåglar. Upplevelsen är störtskön.


Mängder av biätare rastar här på sin påbörjade höstresa mot Afrika.

På vägen därifrån talar vi om bristen på observerade rovfåglar som vi upplever men får direkt mothugg, ty i samma stund upptäcker vi en verkligt stor "rovis" högt i det blå. Den är ljus undertill och har "ljusbrun sadel" - Ormörn bekräftas i kikare.


Ormörn.

Det blir en halvtimmas njutning av en praktfull fågel. Den är stor, mer än en och en halv meter mellan vingspetsarna såsom det anstår en örn, men med till synes sagolikt mjukt formbara vingar. Den ryttlar på oerhört hög höjd, spanar antagligen efter reptiler, går upp och ställer sig i "stallning" i motvinden utan att röra en fjäderpenna och förblir stående så, blickstilla i upp till en minut i taget, svänger sedan ner mot lägre höjd innan den går upp i vind igen över en ny plats flera hundra meter ovanför oss.


Ormörnen får plötsligt konkurrens av ett annat flygfä från Kavalla Airport strax intill. Men örnen är som synes "betydligt högre".

Under en timme framåt, en middagstimma med rejäl termik,startar ett rovfågeleldorado för oss.
Ett moln av alpselgare drar plötlsigt in rakt över oss, en jätteflock på flyttning söderut med upp emot tusen fåglar tillsammans och när jag spanar in i denna svärm hittar jag ovanför den en gammal havsörn med bländvit stjärt på säkert femhundra meters höjd, som mobbas av två korpar och det var korparnas avlägsna vrede som fick mig att leta efter detta "något".
Samtidigt med att detta sker kommer en stäpphök, en gammal hona, rakt in genom molnet av alpseglare. Hon är spetsvingad och knappt vit över stjärtroten, inte alls rödaktig såsom en ungfågel utan istället väldigt ljus undertill, så jag är ganska säker på min artbestämning.
Ormvråkar tar nu höjd lite här och där, många bruna kärrhökar och tornfalkar likaså.
Rovfågelcirkusen varar ett par timmar.


Efter denna höjdarstund söker vi oss till deltats huvudort Hrissoupoli och tar därifrån huvudvägen rakt ner mot söder till "paradisstränderna" vid turistorten Keramoti.
Här tycker vi, att vi efter många timmars strävan och stirrande, är värda ett avkopplande bad i skön ensamhet. Utanför den oändliga sandstranden, med martorn och andra taggiga växter som ber om sandaler, ligger ön Thassos där vi var häromdagen och innanför den den lilla karga och obebodda ön Thassopoula.
Som badplats betraktat är beachen vid Keramoti en maximal upplevelse, bland det häftigaste jag har sett i den vägen, och vattnet är varmt och salt så det svider i ögonen.


Sedan, en souvlaki, tzatziki och grekisk sallad, Jan-Erik dricker mythos och jag vatten på ännu en restaurang Akropolis varefter vi vänder norrut igen och faktiskt konstaterar att ormörnen är kvar högt däruppe.
Vi har bestämt oss för bergen. Stavroupoli lockar. Jan-Erik har varit där förut.

Nu är det kurviga bergsvägar som gäller och ändå är vi kvar nära både i tid och rum till det platta deltaområdet.


Vi kommer aldrig till Stavoupoli. Det blir för långt för att hinna med konstaterar vi, utan vänder vid Agios Kosmas, en liten utkastad by med getter som huvudsaklig arbetssyssla.
Strax intill ligger ett mäktigt marmorbrott. Bergen är grönt klädda med tätvuxen, låg ekskog eller består omväxlande av oerhört stenigt impediment.


Här finns skyltar som informerar om "Ekoturism"med gömsle för rovfågelskådning. Men inte heller detta kommer vi att hinna med.
I dalen passerar stora och blandade flockar med svalor på väg söderut och även ett sällskap med biätare. Hagelpatroner på vägkanten berättar om höstarnas fågeljakt i bergspassen här uppe och under en fikapaus vid Makrihori får vi också sällskap av ett sånt här gäng jägare; men nu är det vildsvin istället för fåglar som är det tänkta bytet, får vi till svar när vi undrar.


Vi vänder återigen tillbaka, en överkörd stenmård ligger vid vägkanten, resans andra, tar den rakaste vägen hemåt eftersom solen redan börjar sänka sig mot bergskammen och de alternativa vägarna känns för utmanande i kommande mörker.


Unga flamingoer.




Skedstorkar.

Vid petroleumindustrin i närheten av Nea Karvali, där vi nu befinner oss vid det västra triangelhörnet av deltat, improviserar vi igen och tar en liten väg rakt ner mot havet.
Detta blir ett lyckokast kommer det att visa sig.
I solnedgången hittar vi strandvatten innanför barriärer mot havet som hyser vilande och ätande unga flamingoer, silkeshägrar, skedstorkar, smådopping, vattenrallar och en handfull kungsfiskare förutom en mängd sångare av "vassformat" samt trutar och skarvar förstås.

Vi njuter för fullt. För Jan-Erik är det en höjdardag, såsom tämligen nybliven fågelskådare, Silkeshägrarna är nog vackrast ändå, menar han.


Jag njuter förstås också. Kvällen är verkligen underbar, vädret ljuvligt och fågellivet rikt.


En bil kör ner mot oss. En man i kamouflagekläder kommer emot oss. Vi anar först en viss misstänksamhet som vi emellertid förekommer genom att presentera oss, meddela anledningen till att vi befinner oss just här samt berätta om våra upplevelser.
Vi visar mannen vår fågelbok och talar om vad vi har sett  och upplevt.
Han är jägare, det förstår vi förstås omedelbart på klädsel och beteende, och han "äger" detta landsskap som sin jaktmark. Han känner platsen väl och när han till slut har tinat upp tillräckligt vill han visa oss mer.
Han tar med oss på en vandring in i det dolda området, genom vassar och över små broar och till slut spanar han från en grästuva mot et blått litet vatten.

Där, pekar han!
Krushuvade pelikaner, fyra stycken fåglar som ligger och vilar långt därborta.
Dagen blir fulländad!
Resan till Kavalla fullkomnad.

Nu kan jag börja packa!

tisdag 17 september 2013

17 september - Resan till Kavalla 15

.
Idag är det "min" dag här i Svenska Huset i Kavalla.
Intendenten Eleni har bett mig att berätta om mig själv och min verksamhet under en träff för husets alla gäster i kväll.




Jag har funderat sedan förra tisdagen då Christer berättade om sitt värv (se nedan) och idag har jag slutligen bestämt mig för att skippa allt det där med projektor och dator. Jag bjuder helt enkelt in till VERNISSAGE.

Det blir dukat till mingel med husets vin och snacks. Utställning blir det på fyra skärmar, där jag nålar upp en del av akvarellerna som jag gjort hittills under vistelsen här, under temat "Resan till Kavalla". Hela förmiddagen har jag ägnat åt paspartouttillskärning. Ska de va - ska de va!




Efteråt kör vi knytis där alla får ta med vad man haver och tänker. Jag känner att det kommer att bli bra!
Välkomna ni som har möjlighet.

hälsar
Gebbe och Eleni

17 september- Resan till Kavalla 14

.
Vad finns bakom vägkröken? Det har jag alltid undrat. Nyfikenheten driver mig framåt och det är precis som det skall vara.
Utan denna undran över livet blir livet, om inte meningslöst, det vore förmätet att säga, så åtminstone fattigare och när det nu är så att jag faktiskt har tiden, lusten och privilegiet att äga möjligheten, så vill jag också ständigt dit bort, dit, där vägen svänger åt annat håll. 
(Skisser från min vandring på berget igår; en färd som abrupt avbröts av ett nytt åskoväder)








måndag 16 september 2013

16 september - Resan till Kavalla 13

.

Nu bär det iväg till ön Thassos, "Den Gröna Ön", som ligger i havet någon mil rakt utanför Kavalla. Vi står på kajen på väg att gå ombord, Stefan, Jan-Eric och jag. Det blir en heldag och det var igår.



En lugn färd över havet är det och ön Thassos reser sig alltmer ur horisontens dis. Själv står jag i fören hela vägen under både överresan och hemresan och spanar efter delfiner så ögonen tåras, men ser inte en enda. Jag konstaterar så här i efterhand att jag antagligen hade en väldig tur den där första dagen då jag såg en hel flock delfiner från badstranden.







Trutar är det gott om. De dansar runt färjan hela vägen. 
Två sällskap med medelhavsliror ser jag komma tätt över vattnet, en gulnäbbad lira, toppskarvar, kentska tärnor och faktiskt även en kustlabb som mobbar en medelhavstrut att kräkas.

Färjan angör byn Skala Prinos, där vi direkt börjar med en kopp kaffe på en turistbar vid en numera ganska tom badstrand - turistsäsongen är snabbt övergående. 
Och nog känns det på en gång att Thassos är mycket mera ett charterturisternas Grekland än staden Kavalla på fastlandet.
En liten bronsfärgad bil väntar på oss. 

- Det tar tre timmar om ni kör lugnt runt ön, säger biluthyraren utvandrad sommartid från Liverpool. Det är inte mer än ungefär 100 kilometer. 

Men vi har andra planer. 
Vi letar oss upp till den pittoreska, brukar det inte heta så i turistbroschyrerna, något "fixade" byn Kasaviti som ligger vackert insmugen i övre ändan av en dalgång med utsikt ner mot havet. Där har Jan-Eric planerat för en halv dagsvandring. Stigen vi tänker ta oss an är grönmarkerad  på kartan och leder rätt upp i och runt om i bergen och är kanske en mil lång.



Utsikt från bergen högt över byn Kasaviti.

Vi har problem med att på allvar komma igång med vandringen. Det börjar bra. Vi följer de något slitna gröna pilarna som är målade på trädstammar och stenar men hamnar nästan omgående i en övergiven, staketomgärdad inäga där vi länge vandrar runt och letar efter en utgång.




Höstblommande alpcyklamen.

Grå flugsnappare följer nyfiket våra förehavanden och vi ser enstaka vackert höstblommande alpcyklamen i barrmattan. Det tröstar oss något.
Inägan är en lömsk fälla visar det sig - vi skulle ha gått runt.

Vandringen går uppåt längs branta, steniga och hala stigar, genom en vild skog med ätlig kastanj, stenek, kermesek, lagerträd, aleppotall, cistrosor, oregano och manshög ljung.



Vild ekskog och slippriga stigar. På väg uppför. Jag lyssnar förgäves efter mellanspett men ser åtminstone en bergsångare, flera bofinkar , koltrastar och några blåmesar.


Manshög ljung blommar skönt i gläntorna. De högsta buskarna är nästan tre meter.

Skogsbränder har rasat lite överallt, gamla brandljud (läkt skogsbrandskada i trädstam) ärrar mäktiga stammar och överallt i den svarbrända veden vindlar rejäla larvgångar från långhorningar och praktbaggar. På vissa ställen är berget skörbränt och kalt efter nylig brand. 
Mäktiga terrasser är uppbyggda med sten men allt detta verkar idag vara övergivet och bortglömt. Stigen är mera frekventerad av getter än människor.
I solgläntorna flyger många fjärilar omkring: visslare, gräsfjärilar, silverstreckade pärlemorfjärilar, tistelfjärilar, amiraler, blåvingar och guldvingar.



Liten guldvinge av höstgeneration med förlängda svansspröt.



En Större bandgräsfjäril vilar på en sten, nästan osynlig.

Längs stigen löper vattenslangar från källor uppe i bergen hela vägen ner till byn. Vi hör det brusa och klucka och ser plötsligt vattenstänk från ett röse dit slangar löper. Vi lyfter på stenarna och hittar en svalkande läcka, oerhört gott, och att vattnet tycks smaka något salt får man stå ut med, det är självförvållat och beror på anletets svett.




Efter två timmars tröttande slit på stappliga ben når vi en gräns. Hur fortsätter vi? Tiden har runnit iväg. Vi har gått ungefär en tredjedel av sträckan ser vi på kartan och den värsta stigningen återstår ännu. Att fortsätta hela vägen runt tar för lång tid eftersom Stefan sitter där nere i byn och väntar oss tillbaka efter max fyra timmar, att gena i denna terräng på osäker grund verkar minst sagt problematiskt, vi bestämmer oss för att vända.

Nedfärden går fortare. Vi gör sträckan på femtio minuter och kommer i god tid tillbaka till byn Kasavitis svalka, en väntande och möjligen något uttråkad Stefan, restaurangen och maten. 
Fylld aubergine, zucchiniblommor med ris, grillad kycklingfilé, lammkotletter och ett stor "Mythos" draught från kranen. Är inte detta belöning nog, så säg? Och då får man ändå på köpet ett tiotal  hårdtiggande katter och mängder av likna sugna getingar.