Jag har investerat i en iPad; en sån där mini, en halv A4. Det är ett experiment som jag tänker ge mig på, att föra anteckningar till bloggen direkt på plats, åtminstone ibland som omväxling.
Under uppstarten av "paddan" har jag fått nödvändig hjälp av Jacob, min ena dotters man. Han är helt enkelt suverän på att ordna med sånt; har tålamod som en snigel (jag hoppas ni förstår min berömmande metafor), kunskap som en uggla och är en mycket god pedagog. Utan hans hjälp hade jag stått och stampad i evighet.
Men nu verkar det mesta vara på plats och igår testade jag med att skriva en liten historia om dagliljorna i vår trädgård. Det strulade med bildöverföring och lite annat, så jag var tvungen att radera ibland och börja om och skriveriet är ännu inte publicerat.
Först när det kommer på plats, vet du kära och tålmodiga läsare, att jag lyckats med mitt första iPad-inslag. Får se när det lyckas - det är nytt för mig det där med molntjänster och synkroniseringar.
Under det där första trevande arbetet kom jag olyckligtvis och klumpigt att radera även det senaste inslaget i min blogg som handlade bland annat om Jacobs och min andra måg Jorges, stora hjälp med att iståndsätta hela den nya fasta datorn med all sidoutrustning som jag införskaffat till ateljén efter en massiv datorkrasch i juni månad. Helt ouppkopplad har jag alltså varit nu i två månader, skrämmande skönt!
Mycket av det jag trodde var nödvändigt och livsviktigt har gått i spillror, t ex hela min adresskatalog till alla kontakter via epost. Det flesta filer har jag dock lyckligtvis och framseende sparat på en extern hårddisk, vilket således rekommenderas härmed av en som numera vet.
Och! Snälla du som läser detta, sänd mig gärna en ny uppdatering av din e-post så att jag kan nå dig om du vill bli nådd.
Alltså gör jag nu en form av rekonstruktion av den raderade artikeln, eller kanske mera ett slags återberättande, som jag börjar med en bild av Jacob vid den havererade maskinen där han försöker rädda vad som räddas kan av min hårddisk och dess innehåll, (vilket tyvärr senare, skulle det visa sig, vara helt kört, trots ett par dagars körning.)
Så här ser den ut bilden på Jacob i arbete med min gamla dator i ateljén.
Sen hade jag med tre bilder på smådjur i det där raderade kåseriet.
Det handlade om ett par smärre insektsupplevelser och en, kanske något mera, skrämmande spindeldjurserfarenhet från en varm sommar 2013 med barn och barnbarn.
Större aspvedbock, Saperda carcharias.
Den här bilden visar en långhorning som heter Större aspvedbock, Saperda carcharias, som kom krypande på sandstranden vid Södra Jernevid, vid Vättern söder om Vadstena en smällhet sommardag i juli.
Barnbarnen blev exalterade och imponerade, så även jag, den var nämligen stor som en liten barnanäve.
Vid Stava, vid Vättern en mil söder om Ödeshög, har vi vårt eget lilla badparadis i en undanskymd vik. Där finns en klapperstensstrand med mjukpolerade småstenar och kristallklart vatten i paritet med Kroatiens bästa stränder (numera vet jag att jämföra) och, åtminstone tidigare, med en sällsynt solitud och själaro.
Efter det stora vägraset 2007 har stranden emellertid öppnat sig och blivit bredare. Lummigheten är borta och utsikten från turistvägen omfattar nu även denna från början så gömda vrå. I och med detta har också passerande turister hittat hit. Det får man stå ut med och kanske glädjas åt, att dela med sig måste väl betraktas som av godo?, men det är klart, de sköna nakenbadens tid är över!
Brun sandjägare, Cicindela hybrida.
Nerför den solbelysta och starkt lutande rasbranten tågade vi på rad hela storfamiljen för ett par veckor sedan, då jag såg en "stor fluga" svepa iväg framför mig och landa några meter längre fram.
En sandjägare, det förstod jag direkt av det typiska beteendet, men inte den vanliga Gröna sandjägaren, Cicindela campestris. Den upptäder tidigare på säsongen i maj och juni och den här var inte heller grön utan mera metalliskt brunfärgad.
Till slut lyckades jag med att smyga mig på den för att få ett dokumenterande foto genom min mobilkamera. Det kändes viktigt nämligen eftersom jag tror att detta fynd är det första för Ödeshög och västra Östergötland och även mitt första av arten i Sverige. Visst är det härligt med sådana upplevelser!
- Pappa, säger Karin, kan du se efter här vid armhålan vad jag har som sitter där. Det kliar lite och jag kan inte komma åt att se ordentligt själv, det är så litet. Kan det vara en fästing, tror du?
Det är en fästing, av minsta slag; ett litet dammkorn stort och ljust genomskinligt gulgrönt. Det är en fästinglarv; det första stadiet efter äggkläckning, vilken normalt suger sin första måltid av blod på små marklevande smådjur såsom sorkar och möss och inte av vuxna människor. Men, därmed finns heller ingen smitta av vare sig Borelia eller TBE att sprida eftersom den är "vit som snö", och alltså helt ofarlig.
Fästinglarv
Jag plockar bort den med en pincett, ett litet pilljobb och lägger den på tidningen på bordet, där jag sen dokumenterar med min mobilkamera.
Så ynka liten är den att jag knappt hittar den i sökaren och i motsats till senare fästingstadier och vuxna djur har den endast sex ben istället för åtta, men det förstås går knappast att se när streckkoden på papperet där den ligger död blir svulstig i jämförelse.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar