fredag 31 maj 2013

31 maj - Svinnande fjäril

.
En hårig svart larv med små gråa prickar och stänk samt med hallonhuvud klättrar i det torra gräset som växer i sprickorna på berghällen. Vi är på besök på norra Omberg under en guidad utflykt till Sankt Persnycklar och rosenfinkar ledd av naturguiden Lars Frölich med undertecknad som "gästexpert". 
Jag tar upp larven i min hand för fotografering varefter den återbördas till sin tuva för en ganska nära förestående förpuppning. (Länk)



Det var för några dagar sedan. Jag var osäker på vad det var för fjärilslarv det där och lovade återkomma. Nu har jag bläddrat igenom det fantastiska artverket Nationalnyckeln - Dagfärilar och funnit svaret.
Det är en larv av Ängsnätfjäril.

Jag läser:

"Ängsnätfjäril påträffas främst på torrängar på sandmark, klippängar på urkalkberggrund eller annan berggrund med kalkberikad morän (Bättre än så kan inte Omberg beskrivas)...
Ängsnätfjäril ( som tidigare hette hökblomsternätfjäril) var förr utbredd både vid kusten och i inlandet i södra och mellersta Sverige ... och idag på allt färre lokaler från Skåne till Östergötland".



Detalj av illustration ur mitt stora planschverk till Länsststyrelsen i Östergötland - "Fjärilar", 

Min vän Göran som kan det här med fjärilar, berättar att "hökblomsternätfjärilen" var allmän på lämplig mark i Östergötland under ungdomstiden på 60-70 talen men att den numera är borta från de flesta platser där den  fanns då.
Senare tillägg: "Sista obsdat för ängsnätfjäril här är 27/6 2003 (jag var tvungen att se efter), hälsningar Göran".


Det här är en illustration som jag gjorde till ett kåseriav Göran Bergengren i tidningen Östgöta Correspondenten 2003. Artikeln handlade om den försvinnande fjärilen Hökblomsternätfjäril (den hette så år 2003), som Göran fann ett exemplar av i sin fjärilslåda, fångad i hemmamarkerna runt Åsbo, där den senare aldrig har återfunnits.
"En fjäril för fibblefolket"

Av alla sju arterna nätfjärilar som finns i Sverige är det idag bara Skogsnätfjärilen som någorlunda behåller sin position i landskapet.
Fjärilslandskapet utarmas alltmer - en stark och accelererande förändring sker över hela Europa och Göran berättar mer om detta i sin bok "Fjärilssomrar" på Carlssons förlag. (ISBN 978 91 7331 513 5); en bok som jag har anmält i min blogg tidigare. (Länk)

På Omberg finns ängsnätfjärilen kvar. Jag möter den då och då under mina vandringar på berget och om jag om ungefär en månad vänder åter till gläntan där jag såg den här larven kanske jag kan möta den igen som vacker fullbildad fjäril. Det tror jag att jag vill. Jag tänker återkomma, ty det gäller att passa på här i livet.

måndag 27 maj 2013

27 maj - Kväll vid mitt innanhav

.
I solnedgången har jag vandrat ner till Vätterns strand. Jag är ensam. Inget som stör. Bara jag med naturen runt omkring. Det är alldeles lugnt med viss kvardröjande dagsvärme som blandas med osynliga stråk av begynnande nattköld. Jag vadar fram där mellan hundlokor och maskrosor längs stigen vid den mörka ån och ut till skären, de havsstrandlika, till mitt eget innanhav.


Jag sitter en stund på ännu solvarma klippor och kisar mot vågorna som välver sig mjukt över porfyren vid vattenlinjen. I rakt lod under solen som ännu står över horisonten blir den svarta stenen till guld.


Över vattnet bort mot Omberg ser jag Strand blänka vitt ur bladdunklet på Ombergs mörka tunga. Där borta vet jag att pilgrimsfalken vilar i sitt bo. Från Turisthotellet över viken kommer röster som klingar hörbart ibland, men lika snabbt svajar bort i takt med att luftlagrens resonansbotten och ledningsförmåga kommer och går.


Trutarna på det ytvattenlåga skäret långt därute gal och klunkar. Havskänslan är påtaglig. Strax intill på högre stenar ligger ett femtontal gråtrutreden under ruvande fåglar.
Ovanför mig men ändå på låg höjd breder det mjuka gräset ut sig med mängder av gullvivor under blommande slån. Här borde finnas Adam och Eva. Det vore helt enkelt perfekt. Men inte! Kanske förr. Så måste det ha varit.


Med mörkret kommer svalkan, kylan. Jag är inte klädd för mer och väljer reträtten under ordnade former.
Så följer jag stigen vårdad av rådjur och enstaka människor, påtaglig endast för de som redan vet. Den leder tillbaka ner mot åravinen och försvinner för dagsställt öga rakt in i dunklet med alla dess näktergalar, lekande harr och osynliga öringyngel.


Lagom till att maskrosorna definitivt slår ihop sin gyllene blomsterskål för nattsömn är jag åter hemma.


27 maj - Ursäktar ni mig en smula inåtvändhet

.
- Kan du koppla av nu då, efter konstrundan? frågade en vän häromdagen.
- Nästa vecka, svarar jag, hoppas jag att det blir något lugnare. Jag har några åtaganden kvar att ta hand om först

Det är en engagerad vecka, denna som pågår. 
Får jag långa ditt öra. Jag tror det är en god terapi för mig att få berätta även om det kanske inte riktigt hör hemma i min blogg och vill du inte veta så sluta läsa här.

Så här ser betinget ut.
Virket till husgaveln har kommit hem. Det ligger ett stort paket utanför entrédörren. Det ska målas, två gånger liggande och en gång på plats på väggen, och jag ska vara behjälplig handräckare till snickaren som önskar komma nu och börja direkt

Jag har i vanlig ordning skjutit på min bokföring och deklaration. Min revisor har även, liksom tidigare år i vanlig ordning, begärt uppskov så länge som det går, det vill säga till på måndag nästa vecka. Då måste jag med piskan på ryggen ha sorterat och iordningställt de löst samlade pappershögarna. Åh detta deklarationsarbete. Det är det värsta jag vet och jag känner vanmakt inför måstet som inte går att undkomma. Det ligger på direkt kollisionskurs med min konstnärsfria själ. (Har inte detta hörts förr?). Jag håller med Hasse & Tage som skrev ungefär med följande andemening:

"Bruka de pengar du verkligen behöver och skicka in resten".



Att inte trampa ner en Sankt Persnyckel var utmaningen under naturvandringen på Omberg i helgen.

Igår kändes det trevligare. Då följde jag med min vän Lars på Naturvandring på Omberg. Jag var med som "gästexpert". Sjutton personer anslöt vid Stocklycke varefter vi åkte norrut på Omberg, på Vallgatan  nästan ända bort mot Borghamn.
Temat för dagen var "Sankt Persnycklar och rosenfinkar" och det blev upplevelser av båda sorter i vackert väder. Ett trevligt avbrott i vardagens bestyr.















Utställning i Rödtornet i Vadstena, fotograferna Christer och Henrik och så jag själv till höger flankerar invigningstalaren, landshövding emeritus Rolf Wirtén.

Och även under lördagen som gick var det intensivt att leva. Då hade jag nämligen i sista rappet lyckats få ordning på fyra nya och en "gammal" akvarell, med ramning och hängning och allt, så att det blev en fin vägg till en sommarutställning på Turistkontoret vid Rödtornet i Vadstena under temat "Tåkern", tillsammans med tre trevliga utställningskollegor.
Landshövding emeritus Rolf Wirtén var också där och invigde. Efteråt blev det en bit mat med familjen i solskenet på torget.
Nu kan jag lämna även denna lilla utställning åt sitt eget öde fram till mot slutet av augusti. Då jag skall ner till Falsterbo Konsthall för en samlingsutställning.

Imorgon tisdag kommer en stor grupp på cirka 70 personer från Motala Församling till Naturum Tåkern. 
Jag är engagerad att hålla ett kåserande föredrag där för dem om ämnet "Fåglar"; trevligt men allt måste förstås förberedas noga.

Kommande fredag  anländer "Swedbanks veteraner i Östergötland" i två grupper till min ateljé. Ungefär 50 personer kommer att droppa in under dagen. Alla är självklart varmt välkomna och visst är det fantastiskt att så många konst- och natur-intresserade människor vill besöka mig och lyssna till mig. 

Jo, nog är jag privilegierad med ett rikt liv, mera i form av framgång i sociala kontakter och utmärkelser kanske än i reda pengar. Livet har tagit en förunderlig väg för mig och jag är trots pensionär minst lika aktiv och arbetande som tidigare och så kommer det säkert att vara även fortsättningsvis, så länge man orkar.

Låter det ändå som att jag har beklagat mig en smula? Jag hoppas inte så. 
Jag ville bara berätta om en engagerad vecka. Det är god terapi att få lätta sitt hjärta. 
Och även tar jag mig tid att skriva, nästan dagligen, i min Naturliga dagbok. Det är många som frågar och undrar hur jag hinner med. 
Jag svarar, att med den vill jag alltid ha tid. Skrivandet i bloggen är min allra bästa terapi och den ger en härlig respons från alla er läsare.
Så var det med det och nu är jag färdig. Nu är det dags att betala räkningar - en 1 cm tjock bunt i vanlig ordning.

fredag 24 maj 2013

24 maj - Steglits

.
Vad är det som fladdrar där borta i skuggan vid bodväggen. Fågeln håller på envist under takhänget och noppar spindelväv, ryttlande liksom hoppar den i luften uppåt med fötterna klättrande mot väggen. 



Steglits - Så här fint såg jag inte fågeln. Då hade det varit busenkelt med en gång.

Sen sätter den sig på taket och jag förstår. Egentligen har jag ju redan tidigare förstått alldeles självklart men ändå gick det liksom inte in i mitt huvud att det faktiskt var en steglits. 
Den arten hör inte hemma här i min öppna villaträdgård. Jo, på vintern vid fågelbordet visst, där har stegitsorna kommit allt starkare för varje vinter som fågelbordsgäster, men inte här och nu, mitt i försommaren grönska och häckningstid, då ska de vara högt däruppe i de högsta träden, i dungarna på landsbygden och inte på en "snaggad" villatomt mitt inne i samhället.



Med näbben  full av spindelväv till ett konstfullt bobygge sätter sig steglitsan på taket till förrådet i vår trädgård.

Det är en ny tid. Ytterligare en fågelart tar klivet rakt in i människans närhet. Det har varit på gång en tid och det kommer söderifrån. Nu är det dags hos oss i vårt land. Och jag gläds! Steglitsan som trädgårdsfågel.

torsdag 23 maj 2013

23 maj - Ängsknarr och Gotlandssnok

.
Varken ängsknarr eller gotlandssnok existerar idag som korrekta svenska namn. "Ängsknarren" heter numera konknarr och "Gotlandssnok" är endast den färgvariant av vanlig snok som finns på ön. 
Men ändå! Idag vill jag lyfta fram de båda namnen av följande anledning och låt mig därvid börja med snoken.

Den slingrar och vrider sig och först tror jag att det är en daggmask som ligger där i liksom en liten håla i det kortsnaggade gräset efter att jag nyss passerat med min gräsklippare. Men det är inte någon mask. Det är en snok, en snokunge, inte mer än en och en halv decimeter lång och tunn som ett skosnöre. Den måste vara alldeles nykläckt och försynen endast, har räddat den från att bli hackmat av min effektiva Klippo.



Jag tar upp den i min hand. Den försöker undkomma genom att rulla ihop sig och gömma sitt huvud underst i bollen. Den är mörk och har två gula fläckar som drar åt orange. Jag har sett det hos någon individ tidigare vid Stugan men den här har än klarare apelsinfärgade nackfläckar än de flesta som jag sett, om inte som hos en gotlandssnok förstås, tänker jag, vilket således visar på att färgen inte bara är förbehållen den gotländska varianten.
Snart lägger jag ner den igen i det igenvuxna diket och hoppas att den ska klara sig i högre vildväxt. Den har en tuff tid framför sig, inte bara gräsklipparen, där finns många som även vill äta en liten hjälplös snok.

Och, i Kvarnstugans trädgård är gräset ännu inte klippt. Mest ligger huset öde och tyst efter det att Fältstationen blev uppsagd förra året. Allt känns bara tragiskt. Nog vore det väl bra om flytten kunde göras ogjord och att verksamheten kunde komma tillbaka och ge lite livsbejakande trevnad åt min granntomt. 
Inte ens vattnet är påkopplat ännu, trots att vi närmar oss juni, och detta påverkar även mig i min stuga i högsta grad eftersom jag har samma anslutning. Men jag har gett mig den på att inte ringa och tjata hos hyresvärden. Jag tänker vänta och se hur lång tid det kan dröja ytterligare. Suck! Det är inte längre någon ordning på torpet.



Tråkigt på gränsen till sorgligt är det hela. Enda trösten är att skogsförgätmigejens ljusblå matta har fått vara ifred och därmed skapat en himlen nere på marken mellan träden.



I Ramstadkanalen simmar de första kullarna av nykläckta grågäss. De är minst fjorton dagar försenade mot tidigare år. Och detta är förstås en följd av aprils hårda vinterbakslag. 

Så över till "Ängsknarren"

Jag stannar till vid Alvastra pålbyggnad på hemvägen. Ännu något svettig gläds jag över att myggorna inte är synkroniserade med säsongen. De brukar nämligen kunna göra försommarbesöken här till en något plågsam upplevelse för en så bettkänslig person som undertecknad.



Två kärrsångare sjunger frenetiskt, buskskvätta och törnsångare turas om att sitta som solister i torrbuskens topp, rörsångare och sävsångare tävlar i sång från fjolårsvassen, näktergalar hamrar från buskagen runt om i omgivningen, björktrastar snarkar, kanske ser jag en rosenfink som lyser karminrött en bit bort men jag lyssnar förgäves efter visslingen ... och så var det just ängsknarren som snärper där ute.

Nu är jag envis med namnet, ty just här och idag passar ängsknarr bättre än kornknarr. Här är det ängsmark nämligen; fuktig våtmark med kabbelekor och starrtuvor med inslag av torrare partier av nässlor, älgört och maskrosor.
Det är en nästan magisk kväll, alldeles utan vind. Dimmorna stiger i kvällen upp över Omberg och stämningen är tät och mytisk. Exakt så som man vill uppleva en försommarkväll med spelet från en knarr.

Och jag tänker som så, att de nästan årsvissa ängsknarrarna här vid Alvastra pålbyggnad kanske kan vara hoppet för artens fortbestånd i landet, just de individerna som bland alla andra i populationen vänder tillbaka till ursprunget och häckar i ängsmark. De måste väl vara de som lyckas bäst med produktionen, menar jag. De "stackare", och låt mig då mera passande använda ordet kornknarr, som håller till i vall och åker blir ju ständigt halshuggna eller nedvältade och har svårt att reproducera sig.
Med nästan en dåres tänkande vill jag istället använda namnet Ängsknarr, liksom ett mantra för artens liv och lycka. Kanske kan det hjälpa.


onsdag 22 maj 2013

22 maj - Period nummer två av fågelåret har börjat

.
Nu går fågelåret in i en ny period.
Igår hörde jag nämligen två kärrsångare sjunga ekvilibristiskt vid Alvastra pålbyggnad och därmed har det sista kapitlet om vårinsträcket skrivits, ty kärrsångarna är sist in på planen.

Samtidigt fann jag igår det första tecknet på att period nummer två av fågelåret har startat, den som handlar om reproduktionen, fortplantningen.


Björktrastarna har smått i boet. Runt mellanstadieskolan häckar ett antal av dem och överallt i grannskapet låg ungarnas spillningspåsar utkastade. Skiten är inpackad i små sega höljen så att föräldrarna hygieniskt kan bära bort dem.

"Vet du förresten vad det vita är i fågelskiten?" Svaret får du under kommentarerna nedan.

Nu kommer landskapet snabbt att fyllas av fågelungar av allehanda slag. Det är en bråd tid av tillväxt och föryngring som har börjat.

tisdag 21 maj 2013

21 maj - Östgötafloran

.
Inom det storskaliga projektet ostgotaflora.se, som handhas av Länsstyrelsen i Östergötland har Ulla och jag gemensamt åtagit oss en ruta. Det är ett projekt som är öppet för allmänheten att delta i och meningen är att man under den tioårstid som bildar tidsram skall utbilda sig efterhand och sluta som en habil amatörbotaniker och inventerare.

Vi fick våra handlingar under veckan och igår tog jag själv de första stegen med floran i handen. Det blev dels en dryg kilometers långsam promenad längs Disevidsån mellan Häggestad gård och Häggestad kvarn på båda sidor av ån samt ett kortare besök i hästbetesmarkerna vid Stubben.



Vi har en 5 x 5 km ruta i ett spännande och varierat område strax nordost om Ödeshög med guldklimpar såsom just Disans åsträckning, Ryket, Ödemark och Hedabygdens alla stäppängar samt all odlad mark däremellan. Ett floristiskt paradis kan jag tänka mig, där mycket redan är känt sedan tidigare men behöver kontrolleras och uppdateras.



Nu är vi som sagt igång. Det känns mycket utmanande och spännande och på det här sättet kommer vi att besöka många obekanta små pärlor, sådana som ända tills idag har missats trots att vi har bott här så länge redan.



Disan vid Häggestad till exempel, hade jag bara besökt punktvis tidigare. Att gå längs detta härliga vattendrag på detta sätt var nytt och överraskande.Jag fann nog inte några uppseendeväckande växter men miljön var sammantaget desto rikare och vildare. Vitsippsmattan var tät men i stort sett överblommad, kabbelekorna lyste som guld i skuggorna och buskskiktet var tätt som i djungeln. Sjungande härmsångare, spelande mindre hackspett och flera par stenknäckar förgyllde besöket men forsärlan tackade tyvärr nej.




Vid Stubben letade jag länge efter kattfot och fann till slut några tynande exemplar på en av de gula tuvmyrornas stackar.



Kattfoten, Antennaria dioica, håller på att bli alltmer sällsynt parallellt med landets försvinnande beteshagar till förmån för monoton vallodling. Snart är den kanske ett minne blott. Vår barndoms typiska hageblomster  - snart borta - vore svårförståeligt och tragiskt.

- Det måste vara något mer än försvinnande betesdrift. Något kemiskt, säger Göran , när vi nu talar om det per telefon.

Vid Stubben samlade jag även in ett antal daggkåpor som jag senare gav mig på att eximinera; inte det lättaste att starta med kanske, men jag lyckades ändå till sist urskilja de båda arterna betesdaggkåpa och glatt daggkåpa (de lättaste troligen); de övriga har jag pressat för att få hjälp med senare.

Vi är igång och har tid på oss.

söndag 19 maj 2013

19 maj - Sommargylling

.
En kort och hastig rapport.

Igår, på väg till min faders 90 års födelsedagsfirande i Linköping, passerade en honfärgad sommargylling tvärs över E4 framför bilen.
Det hände strax innan södra infarten till staden, intill den plats där flygplanen tunnan och lansen står uppställda.
Fågeln försvann in bland träden på södra sidan av vägen.
Det hela gick så hastigt, kanske under två sekunder, att jag först när fågeln var försvunnen insåg att det var en sommargylling jag hade sett. Traststor med mörka vingar och gulaktig undersida, snabb och rak flykt. Jag har sett juvenilt tecknade gyllingar flera gånger tidigare både i Sverige och framför allt söderut i Europa och jag är tvärsäker på observationens riktighet trots förloppets hastighet.



Jag skulle gissa att det nog handlade om en tvåårig hane. Den tycktes mig för gul undertill för att vara en hona, men därom är jag något osäker.

Det var allt för idag - gott folk. Nu blir det visst hockey.

onsdag 15 maj 2013

15 maj - Näktergalssång och gåssträck

.
Klippon startade på första rycket! Vilken klippa!
Tyvärr tog bensinen slut innan jag var helt färdig. Men det mesta blev utfört. Tungt var det men det gick.



Näktergal.

Däremellan kunde jag lyssna till näktergalarnas sång. Så här de första dagarna efter ankomst sjunger de ibland även mitt på dagen och jag tyckte mig kunna räkna in till hela sex olika fåglar runt omkring Stugan. Fantastiskt - nytt rekord!



Ett skällande läte trängde plötsligt igenom. 
Högt från himlen lät det och jag spanade mellan aspträdens ännu olövade toppar och fick till slut syn på dem - de vitkindade gässen. De kom på skrå, 150 individer, och försvann snabbt mot norr. 
Det här var inte några Skansengäss, eller från Vadstenas lokala population vid Vättern, där de har etablerat sig det senaste decenniet. De här vitkindade gässen var äkta vara - arktiska gäss; såna som flyger från övervintringsplatserna i Mellaneuropa direkt och nonstop ända upp till Novaja Semlja och ishavstundran.
Det hördes i den isiga klangen och syntes på brådskan och målmedvetenheten!

På hemvägen vid Disan noterade jag min första törnsångare för året.

tisdag 14 maj 2013

14 maj - Vitsippa och lönnblom

.
Det är en vacker tid nu. Den vackraste som finns. Nu har jag några veckor framför mig för att försöka koppla av och njuta efter en pressad period.
Det är en tid för återkomst och frodighet. Äntligen har t ex flugsnapparen börjat sjunga hemmavid, senare än någonsin förr och vitsipporna breder ut vita mattor i alla lövlundar medan lönnen blommar med bisurr och honungsdoft.




Vitsippa, akvarell av Gebbe Björkman

Konstrundan 2013 är över. En suck av  både förnöjsamhet och trötthet undslipper mig just nu, när jag är tillbaka i ateljén och åter ställer fram allt som temporärt plockats undan: papper, akvarellmaterial, dukar, pannåer ....

Jag uppskattar att runt tvåtusen personer besökte mig under de fyra dagarna. Det är verkligen mäktigt.
Torsdagen 9 maj ca 900, fredagen 10 maj ca 400, lördagen 11 maj ca 600 samt söndagen 12 maj ca 100 besökare.

Nu ska jag åka ner till Stugan vid Tåkern för att klippa eftersatt gräs, som säkert närmar sig tre decimeter i höjd, om ni visste så det växer där ner på den gamla sjöbottnen. Det blir till att ta fram Klippon ur vinterförvaringen i boden och hoppas på det bästa.
Jag kommer att dofta in allt nytt som hänt sedan sist. Det var dagarna innan konstrundan det. Sen återkommer jag och rapporterar som alltid; från en tid med vitsippor och lönnblom och mycket mycket mera

onsdag 8 maj 2013

9 - 12 maj Konstrunda

.
Ja så var det dags för Konstrunda nr 13 i ordning - Konst runt Omberg. En härlig svit som jag deltagit i från första början.



Jag hoppas att du passar på tillfället att resa omkring i den fagra Ombergsbygden när det är som finast för att besöka våra ateljéer och gallerier.
Jag lägger ut några nytagna bilder från Ateljé Gebbe. Ännu när jag skriver detta är det långt ifrån färdigt, men imorgon kl 11 skall allt vara på plats och i ordning, jag lovar!





Allt du behöver veta om Konst runt Omberg 2013 finns finna om du länkar vidare från spalten här till höger.

Varmt välkomna!

måndag 6 maj 2013

6 maj - Rara fåglar och annat

.
Så kom då äntligen försommarvärmen. Det kändes som "på tiden", minst sagt. Det blev en endaste målardag vid Stugan under denna vår då jag samtidigt kunde njuta av projektet utan att frysa eller blåsa bort. Just denna, den allra sista dagen, ty så är det, idag var sista chansen för mig att avsluta några oljor om jag ville ha med några nya över huvud taget till Konstrundan som startar om torsdag, blev magnifik.
Knappt målningstorrt är det som blev färdigt förstås och blott ett fåtal av alla mina planerade verk kom till avslut. Surt känns sånt men verkligheten och yttre omständigheter har satt ett tänkvärt stopp för egensinniga yverier.
Men alltså, denna allra sista målardadag under vårsessionen, har varit fantastisk.



Näktergalen sjöng så det knakade där borta vid vallen just som häggen spände ut sin skira grönska, rävungar lekte kull vid grytet borta vid ån, duvhöken passerade två gånger med kråkskrän i hasorna, snokarna var överallt och de första rörsångarna och sävsångarna klang ur vassen. 



Det blir som det blir. Nu är det till att rama allt, städa galleriet, bära hem vinterblommorna som trängts i ateljén alldeles för länge, hänga verken, skriva listor och slutföra mängder av smått därtill. 

Lite annorlunda fågelupplevelser har jag haft i veckan. Redan den 1 maj fick jag information om en kärlekskrank tjäderhöna som bjöd ut sig åt alla och envar som besökte bensinstationen vid Östgötaporten och eftersom hon ännu var kvar där bland bilar, människor och bensinpumpar i söndags så lastade Ulla och jag henne i bilen och körde upp till skogs vid Skönatorpet, där vi släppte av henne.



Då passade jag på att ta några "äkta" vildmarksbilder av henne poserande i terrängen. Sen fick hon vara ifred och med det hoppas jag att hon stannar kvar i sitt rätta element.

I onsdags hämtade jag vännen Christer i Bjälbo för transport till Kulturlunch med två landshövdingar på Linköpings slott, det har jag visst nämnt som hastigast tidigare. Därvid blev jag också en härlig fågelupplevelse rikare, ty redan kvällen innan hade Christer fått nys om en härfågel på besök i grannskapet och jag hoppades att den skulle kunna vara kvar även för mig.
Det var den!

Jag stannade vid kyrkan och där satt den och spelade livligt från en grantopp. 
Po-po-po-po ... po-po-po-po ... po-po-po-po lät den kontinuerligt och ljudligt, fyrstavigt och sällan femstavigt men aldrig trestavigt som sången ofta anges i litteraturen. 
Jag tog några bilder. De blev i suddiga i mesta laget. Men se Christer han lyckades bättre lite senare och fick följande fantastiska närskott.



Härfågel - foto Christer Elderud.

Och nu lånar han även ut detta foto till min Naturliga dagbok. Jag och publiken tackar och bugar.

En fågel till!

Häromdagen berättade jag om vännen Johans projekt med balkanflugsnappare i Bulgarien. Det saknades något tycker jag men nu kommer en komplettering. Johan har nämligen skickat den här härliga bilden på en hane av balkanflugsnappare som han fotograferat alldeles nyss.



Som alltid är Johan generös nog att dela med sig och låta mig få publicera denna unika bild i min Naturliga dagbok, för vilket jag förstås är mycket tacksam. 
Nu tänker jag som så, att för den som vill testa något nytt, bjuder jag in till möjligheten att tala om vad det är i utstyrseln som gör denna flugsnapparhane till en balkanflugsnappare. Det är inte så lätt kanske. Varsågod att börja, skriv gärna direkt i kommentarsfältet.

fredag 3 maj 2013

3 maj - Jag målar

.
Det finns inte utrymme för någonting extra just nu. All tid går åt till att måla färdigt några oljor vid Stugan.
Jo visst ja. Var på besök i Linköpings slott idag. Kulturlunch!
Jag hämtade min vän Christer i Bjälbo på vägen dit och "hängde in" en härligt spelande härfågel.