10 mars - Nostalgi I

.
Bakslag. En isande kall nordostan sveper in över bygden med byar av vass snö. Kinderna  rodnar och näsan blir blå. Koltrastarna samsas återigen vid matlådorna. Trots det kan Ulla och jag sitta på altanen och dricka kaffe. Solen gör skillnad.

Jag vänder mig inåt.

För några veckor sedan fick jag hem en stor kartong från min far och mor, full med dialådor från 1959 till och med 1983. Det var under så lång tid min pappa dokumenterade det mest "värdefulla", inte mer, med diafilm i kameran.
Nu har jag inhandlat ett specialobjektiv och kan överföra alltihop till digitalt foto. Det går betydligt fortare med den metoden än att scannna in varje enskild bild.

Det blir mycket nostalgi när jag sitter och bläddrar i materialet.
Nu har det ju i och för sig varit mest arbete hittills, men när allt är klart och jag börjar kika på resultatet kommer tankarna och minnena. 
Så fort det har gått hit, tänker jag, nästan ett helt liv.

En bil på en bild men inte min första. Den första var svart men också en "folkvagn" förstås, som jag hade endast ett halvår innan hjullagren fram skar ihop efter att ha kärvat mer och mer. Det fanns en sökarlampa på taket med ett handtag inne i bilen så att jag kunde vrida runt och söka, redan då olagligt men ack så spännande. Det gällde att se upp med polisen dock.
En grön sedan, lite som tidig metallic faktiskt, även den "folkvagn" förstås, det var ju vad kassan klarade av - kanske kostade den 800 kr allt som allt. Jag tror det.
Men den här på bilden ovan var beige. Den var bäst och den hade jag under många år. Med den blev det en stor känsla av frihet; nästan kärlek till slut. Vi hade nämligen varsin sån Göran, Christer och jag; nästan identiska faktiskt och med dessa baggar for vi runt i bygden och exkurerade och ringmärkte fåglar med 4 nätstänger var, fästa i bakre kofångarens horn och i ett snurrband i luftgallret under bakrutan.
Vi var ganska vilda, tror jag att jag förstår; tog ut svängarna rejält. Jag tänker på det nu, när jag ibland irriterar mig på dagens unga och deras buskörningar. Vi var till och med ute och körde på Tåkerns is, aja baja! 
Minnet kan vara kort när man önskar, men allt kommer tillbaka när jag ser fotografiet på min bil. Pappa tog det genom köksfönstret på min syster Gunnels bröllopsdag, åtminstone ligger diat i den lådan.

Men innan dess, alla bilderna från min student. Det var en jobbig tid. Inte alls så lycklig som jag skulle vilja. Jag gick om ett år, 2:a ring, för att klara av matten och fysiken bättre. Det var bra för mig det. Jag fick nya kompisar utan förbehåll, Vincent, Folke och Bengt med flera.

Här sitter jag i skrindan som Bengt ordnade, han på bilden bredvid mig. Han var en verkligt bra vän. 
På andra sidan, fast ännu inte med på bilden skulle Anette komma att sitta. Henne gillade jag i smyg.
Vi var alltså tre där, bland alla blommorna. Vad visste vi om framtiden? - Ingenting!
Jag ser så ung och omogen ut. Och så var det verkligen också och det var just det som var så jobbigt att alltid vara minst och senmognast. Det var skönt att komma ut ur skolvärlden. 
Nu väntade nya öppningar och möjligheter i lumpen som stod för dörren.

Ty nästan direkt efter studenten kallades jag in till militärtjänst för femton månaders underofficersutbildning på A7 på Gotland. Jag ville dit och var en av få som tidigare under mönstringen i Mjölby Folkets hus sa att jag var beredd på Gotland som så många andra östgötar bara jag slapp P18.
Det blev så och Gotland hägrade naturmässigt och här var alla nya människor som blanka vita papper.

Jag minns dagen då jag for iväg som en bra dag. En sommardag, vacker och spännande.
På perrongen på väg till tåget till Nynäshamn och färjan var jag nyfiken och förväntansfull. Som synes var det inte mycket packning med. Allt skulle bli nytt och militäriskt. Lämna det civila bakom dig var utmaningen.

Lumpen på Gotland var en god tid för mig. Jag växte och mognade. Fick lära mig att ta hand om saker och ting såsom skoputs, sängbäddning och att stryka skjortor med mera samt emellanåt "leka lite krig", ty det var nog så vi ungdomar ändå såg på det hela.

Men för alla högre befäl verkade det vara allvar och vi fattade inte varför rysskräcken var så ständigt närvarande. Hela vår utbildning handlade om ett invasionsförsvar mot hotet från öster även om det aldrig sades rent ut. Vi unga skämtade och sa att vi bara drar ur proppen och sticker om ryssen kommer.
Och det är först nu i tidens backspegel som jag får klart för mig att de två åren med militärtjänst på Gotland inte var mer än tjugo år avlägsnade från 2:a världskrigets slut och låg mitt i det "kalla krigets" era.
Tjugo år bakåt i tiden idag till år 1993 är ju som "igår", tänker jag, och får med ens större förståelse för dåtidens sammanhang.

Under två somrar och en vinter var jag på plats. Vi hade allt som allt endast fyra fria resor hem plus tre som vi fick betala själva. En av dem försvann i en epidemisk hjärnhinneinflammation som grasserade på regementet. En annan utnyttjade jag till att lifta iväg hela vägen till Lysekil, fram och tillbaka, anledningen kallades "Mallo", som jag hade träffat under två somrar tidigare då jag sommarjobbade som diskare på Hotell Lysekil.

Vi fick inte använda civila kläder ens under fritiden det första året, därav klädseln på bilden ovan, man var ju vicekorpral gubevars! Å andra sidan gick det lätt att lifta i uniformen, men den där resan till Lysekil höll ändå på att sluta i ofrivillig bondpermis.