torsdag 28 februari 2013

28 februari - Överlevare

.
Nu har jag vandrat runt i Tåkerns vassar ett tiotal gånger under senvintern för att spana efter överlevare. 

Varje hård vinter har jag varit orolig för att det ska ta slut, vara för evigt över. Men, hittills, ända sedan etableringen 1972, har min oro blivit obefogad och så blir det förhoppningsvis även efter denna vinter.
Det har känts kärvt den här säsongen också, med mycken snö i tre olika omgångar och däremellan grov rimfrost, vilket måhända är värst av allt för de små liven i vassen att klara av. Inte ett "tjyng" har jag hört de senaste två månaderna inte ens under optimala betingelser och mitt humör i frågan har nått ett pessimistiskt bottenläge, nästan till dödnivå!

Men så fick jag ett glatt besked i förrgår genom vännen Sven L. som kände min oro och som sände mig ett par bilder som han i sin tur hade mottagit under dagen. Så här löd meddelandet med bifogade två bilder:

"Hej Sven
Nu har jag hunnit granska gårdagens bilder. Ett femtontal individer, flertalet hannar, till synes välmående fanns vid vassarna intill gömslet väster om Glänåstornet.

Allt Gott!
Anders T." 

I dagens vårvindar och klara sol ger jag mig alltså ut på en ny promenadspaning. Jag följer spången ut till Svanshals vass och mycket riktigt, där vid gömslet finns de kvar - skäggmesarna. Äntligen! suckar jag högt av befrielse.


Vinden från väster är tilltagande och byig och de två skäggmesar som jag ser, båda honor, håller sig hela tiden ner på vassbottnens snötäcke där de plockar nedblåsta vassfrön i försynt tystnad.
Det finns alltså hopp för fortsatt skäggmesnärvaro vid Tåkern, men det är förvisso oerhört glest i beståndet. Skulle jag ge mig på en gissning så skulle jag grovt och empiriskt säga högst ett hundratal individer i hela sjön. Ett något prekärt läge med andra ord och ännu kan svåra tider återstå. Sena vinterbakslag är inte att leka med för skäggmesar. 


På väg vidare längs spången i vassen skrämmer jag upp en hornuggla. Den är möjligen också den inställd på skäggmesar, nattsovande sådana. Det är mycket som ska tas med i beräkning när det gäller överlevnad.
Ugglan landar längre bort och jag ser den strax igen sitta blick stilla och illbliga på mig när jag kommer tassande runt vasskröken. Ungefär så här såg det ut. Men bara under ett sekundsnabbt möte innan den åter var på vingar och försvann in i Svanshals uddes strandskog.

onsdag 27 februari 2013

27 februari - Abborrpimpel med sidospår

.
- Jo, världen är liten, säger han, när vi har samtalat en stund, abborrepimplaren Stig som jag möter på Stångåns is i den lilla viken intill den yttre småbåtshamnen, den där de något större motorbåtarna ligger, alldeles innan åns passage under E4:an  norr om Linköping.

Jag själv har vandrat från den numera iordningställda snöbryggan vid Nykvarn, där ett vackert litet fågeltorn reser sig och välkomnar flanörer och fågelskådare. Det är nämligen ett bra ställe här vid Stångån. Det har jag berättat om tidigare. Mängder med änder, övervintrande hägrar, sothöns eller som senast när jag bjöds på ett överraskande havsörnsmöte samt ibland med möjligheten att se klenoden kungsfiskare om turen är på ens sida.
Jag spanar igenom vartenda busköverhäng och hoppas på att fågelns lysande färg skall avslöja den där i solskenet, men även idag liksom tidigare i vinter, blir jag utan positivt resultat. 

Tre "gubbar" sitter i viken på spårig is på sina stoppade pallar med plastpåsar, pilkaskar och isborr på plats, rycker i sina pimelspön med en vågrätt agnad plastfisk med lockande rödplastad krok under magen. Överallt runt omkring finns hål, öppna, med tunn isskorpa eller helt igenfrusna, de har nämligen varit här många gånger tidigare både denna vinter och andra vintrar.



- Men det har inte riktigt börjat ta sig än, säger Stig, medan han drar upp den ena tusenbrodern efter den andra. 



Medan vi sitter där en knapp timme och pratar tar han hand om två 75-grammare, som åker ner i plastpåsen. 

Här går gränsen för hemtag, säger han, medan resten åker tillbaka ner i hålet igen.
Och det blir nog ett par kilo under en dag, fortsätter han, men ännu inget stort, det kommer snart, nu i mars, med värmen och leken, hoppas jag, så än så länge njuter jag mest av stillheten och solens återkomst. 
Och jag tror inte att den här fisken är farligare att äta än abborren längre ut i sjön, för jo, jag tänker på det här med förgiftning och miljöförstörelsen ganska mycket, förstår du, men det är ju så gott med "abborrabyxor".



- Den här släpper jag tillbaka, säger Stig och vickar elegant ner abborren i hålet igen. Om den inte är krokskadad förstås, då får den bli hägermat. Fast idag är det visst dåligt med dom också.

- Jag är uppvuxen vid en annan å, Svartån vid Vreta kloster, med på den tiden, innan kraftverksbyggena, både rikligt med öring och flodpärlmusslor, som vi förresten plockade i tusental för hand - det var kanske förbjudet redan då, min bror fick förresten upp en mussla med en stor och vacker pärla i, som han sålde och köpte en vacker tavla för - och bor idag i Tannefors men har en stuga sen många år tillbaka ute vid Flatvarp på stora Askö, svarar Stig när jag sen frågar var han annars brukar hålla till
Det är där jag fiskar mest, torsk och strömming.

- Och min farmor är född och uppvuxen vid Flatvarp, kontrar jag, och möjligen finns det avlägsen släkt kvar där ute på öarna i Tjust. Känner du till exempel Birger vid Skärsmaren? Hans föräldrar var goda vänner med min farmors familj och farmor höll hela livet kontakt med Birgers mor.

- Hoppsan javisst, säger Stig, han var en av mina verkligt goda vänner. Men han är ju död nu förstås sen ett par år.
- Jo, jag vet det, svarar jag.

Vi talar vidare om det märkliga sammanträffandet på pimpelisen. Det finns så mycket att berätta och utreda och plötsligt har det här högst tillfälliga mötet fått en djupare innebörd.

- Det är en sak jag länge undrat över, säger jag, och kanske kan du svara på detNär Birger kom och hämtade oss i Loftahammar, det var 1955 och bron var inte byggd, skjutsade han oss först över till en liten affär på en annan ö innan han landsatte oss hos ett verkligt orginal som kallades "Ville i Ängera" på Stora Askö. I hans ganska förfallna hus skulle vi bo hela denna makalösa sommar. Där fick jag lära mig att ro, ibland även över till den där minimala lilla lanthandeln som var fylld med vättar, träskor och stövlar hängande i taket, efter vad jag minns. 
Jag har som sagt länge undrat över vad det där var för en liten ö och märkligt isolerad lanthandel.

- Det var "Greta Garbo på Horsö" som hade den, svarar Stig blixtsnabbt. Hon var en mycket originell kvinna och henne kände jag också väl och har handlat hos många gånger. Hon fick kallas så för att hon var lite folkskygg. Tänk dig, att driva affär på en liten ö. Jo, det var verkligen andra tider då.

Jag har massor av minnen av denna för mig så viktiga och sköna sommar 1955. Jag var tio år och mitt liv öppnades på vid gavel för naturen. Jag lärde mig simma och ro. Jag hämtade mjölk varje dag hos Birgers familj i Skärsmaren, blev förälskad, tror jag, i dottern Birgitta, (numera vet jag att hon hette så, tidigare i klippet nedan fick jag för mig att hon hette Gunilla - undrar förresten om hon läser detta?), åt kalvdans med körsbärssylt i syrénbersån, var med och drog not, tjärade ålahommor och såg mängder av ekoxar, apollofjärilar och bålgetingar samt hade en egen kattunge som jag döpte till Missan, eftersom hon hade ett M i pannan och fick en lillasyster som jag ibland längtade till där hemma i Mjölby


Med en ekoxe i nypan - Loftahammar 1955.


Jag och Missan på Stora Askö 1955

Jag skrev om allt detta i Correns veckobilaga "Regnbågen" den 23 september1978. Nu har jag letat upp kåseriet bland mina klippböcker. Här är det om du nu orkar läsa. Klicka på bilden så tror jag att det fungerar.



Märkligt vad goda möten kan göra med oss människor, tänker jag och följer de vackert etsade sidospåren från en häger tillbaka till stranden. Visst finns de, hägrarna, kvar i närheten men inte just här och inte idag.


Bilen har varit på service, därav mitt dagsbesök. Nu är den säkert färdig. Tid att dra sig hemåt ett mänskligt möte rikare.

måndag 25 februari 2013

25 februari - Om Cordelia Edvardson och brandmöss och långsamhetens lov

.
"För att livet ska bli något mera uthärdligt bör man tro på under", skriver Cordelia Edvardson som titel på sin sista bok som kom ut i december 2012. Cordelia hann precis med denna utgåva innan hon avled den 29 oktober i en ålder av 83 år efter ett synnerligen mångfacetterat liv, även som traumatiserad överlevare ur Auschwitz koncentrationsläger.

För ett par år sedan berättade Cordelia i ett dagsverskåseri i SvD att tillkännagivandet av fyndet av den nya däggdjursarten brandmus, som jag var inblandad i, hade spelat en stor roll för henne personligen och nu läser jag att detta också bekräftas i hennes sista bokverk.


ISBN: 9789187347054

Här är den textpassage som berör ämnet:

"Visst är jag mycket av en asfaltblomma, särskilt mörka vinterkvällar när innerstadens gator glittrar och tindrar av fantastiska ljusinstallationer, folk strömmar in och ut ur pubar och restauranger och ungdomsgäng letar efter nya vattenhål. Då sänder jag en medlidsam tanke till alla villa- och radhusägare som visserligen har skogen runt knutarna - men just inte så mycket annat.

Men så en lördagsmorgon råkade jag lyssna på `Naturmorgon` i P1 och min själv- och världsbild förändrades.  Jag mötte BRANDMUSEN! Ni är förlåtna om ni aldrig hört talas om brandmöss, sådana har nämligen inte tidigare funnits i Svea rike. Nu finns ett enda, ömt vårdat exemplar hemma hos Gebbe Björkman, mannen som uppmärksammade att brandmusen hittats på en fabrik i Ödeshög, men först inte vågade tro på sin lycka, utan misstänkte att det rörde sig om den mycket vanligare buskmusen.

När han beskrev sitt fynd för en expert på Naturhistoriska riksmuseet beskrev han nykomlingen som 
`ett litet brunrött knyte av en husmus storlek med svart ål (streck) längs hela ryggraden. Svansen är ungefär kroppslång, den har små runda öron och pliriga, blanksvarta klotögon. Så näpen!` Jo, experten bekräftade Gebbes diagnos. Han hade hittat Sveriges första brandmus. Men för att vara riktigt säker på saken vill experten ha foto på brandmusens överläpp, den ska vara kluven. Det var den och en stolt Gebbe utbrast: Klockren brandmus!

Om utrymmet tillät skulle det finnas mycket mer att berätta om vår nya svenska medborgare brandmusen. Mina känslor berörs dock mest av det slags människor som besitter tålamod, den uppmärksamhet, ödmjukhet och blick som krävs av den som vill tyda naturens tecken. De sjunger en hymn till långsamhetens lov."

Jag tackar och bugar, Cordelia. Hoppas att du hör mig i din himmel! Jag blir stolt och glad över epiteten du ger mig. Oftast blir man ju kallad naturnörd och naturmupp istället och det är gott med omväxling.



Jag sätter in en bild på den berömda brandmusen och hänvisar till högerspalten här intill där du kan klicka dig vidare och läsa om fyndet av denna nya däggdjursart i Sverige. 
Sen vill jag också passa på att ställa till rätta fakta i frågan och meddela att det var min vän Christer Ericsson som fann och tillvaratog ett antal brandmöss vid Flensteds livsmedelsfabrik vid Hästholmen vid Ödeshög, men att jag var den som artbestämde, dokumenterade, höll vid liv nästan ett år för vetenskapens skull och  dessutom presenterade allt i vetenskapliga fora.

Tänk vad en liten brandmus kan betyda!

söndag 24 februari 2013

23 februari - Sparvugglans skog

.
Timmen är blå men skogen är svart. Jag anstränger mina ögon för att se men allt blir endast ett murrigt virrvarr av  mörka toner mot himlens svaga ljus. Jag kompenserar istället med öronen som jag vänder mot ljudet på andra sidan sjön. Är det möjligen en kråkas svaga knarr jag hör, knappt, tre gånger och därefter ohört  igen. Så oändligt svagt.



Allt är till slut så tyst att nya ljud skapas i mitt huvud, av molekyler som studsar och blod som brusar, blir till viskningar och sus mellan fantasi och verklighet? 

Men plötsligt, på avstånd: "kjuuk ... kjuuk ... kjuuk ... kjuuk ... kjuuk" en metronom som slår takten för varje sekund. Jag lyssnar och gläds. Det var till just detta jag längtade.

Jag svarar kort och klart med samma läte och ropet tystnar samtidigt där borta. Det dröjer några sekunder bara innan en liten skugga sveper förbi i gläntan mellan de höga granarna rakt över mitt huvud, så snabbt och luddigt att jag mer känner än verkligen ser, bara för att jag vet och är beredd på att det kommer att ske.

Respektfullt tystnar jag i samma stund, och lyssnar till lätet som nu kommer från grantoppen där uppe, nära, mycket nära alldeles tydligt och klart.
Sparvugglan ropar intensivt och dominerande. Jag ser ingenting av den, fågeln är dold av mörka grenar. Jag är bara på besök. Skogen är inte min. Det är skönt och rätt och då jag blundar bär ugglans sång min själ långt in mot evigheten. 

Tillägg 27/2:
Min vän från Öland har synpunkter på det här med bokstaverade fågelläten. Se vidare under kommentarer. 

lördag 23 februari 2013

23 februari - Äntligen sol igen

.
Igår kväll öppnade sig molntäcket och släppte fram blå himmelsflikar. Det var länge sedan. Absolut en månad känns det som, meddelar min tallkottkörtel, som omedelbart skickar ut hormoner i blodomloppet så det sprutar av glädje och hopp.
Det hela fortsätter idag på morgonen. Himlen är molnfri och så där skönt knallblå och solen värmer min rygg när jag hämtar tidningen, trots att termometern visar minus tio grader.

Grönfinkarna rullar sina ramsor och mesarna hamrar ihärdigt och minst tio koltrastar samsas vid fågelbordet. (Har jag förresten berättat att jag hörde koltrasten sjunga stort och klart vid Hötorget i Stockholm i helgen. Jag informerade två turkiska grönsaksförsäljare som huttrade och muttrade i kylan om att det var ett vårtecken. Jag köpte ett par hekto kastanjer och en näve grön sparris och fick ett minst sagt tvivlande ansiktsuttryck till svar).

- Det är kanske sista chansen idag, säger Ulla, att frosta av frysen i förrådet.

Jag lägger varorna: bär, bröd, kött och fisk i kassar och ställer allt i skuggan. Högst uppe i dörrfacket ligger en ung ladusvala i en plastpåse. Javisst ja. Den hade jag glömt bort. Den får följa med till ateljén. 



Jag minns precis. Det var första lördagen i juli. På väg till Heda marknad. Svalorna svärmade lågt över vägen där rapsen stod tät (och rapsbaggarna).
På hemväg igen efter marknaden, om kvällen, låg en av svalorna kvar, död men hel; en ung ladusvala ännu med gult i mungiporna. Ja nändes inte låta den bli krossad. Nu ligger den på plats vid fönsterbrädan i galleriet i ateljén, tillsammans med en lika död och tillvaratagen svartvit flugsnappare. 
Det är väl en rätt okej reträttplats.

torsdag 21 februari 2013

21 februari - Varför gå över ån efter vatten?

.
För ett par veckor sedan letade Morgan och jag efter jaktfalk vid Skånes sydkust. Två gamla jaktfalkshonor  var nämligen rapporterade via Svalan, med fantastiska närbilder och allt.
Men inte såg vi någon jaktfalk inte! Det var storm i bygden och att leta som vi gjorde på måfå var som att leta efter den välkända nålen i höstacken.

Idag kommer jag under en efterlängtad bilsväng i hembygden ner från Omberg vid Alvastra när en stor rovfågel flyger iväg framför mig. Det är en duvhök, tror jag. Den sätter sig öppet och fint i en grantopp alldeles vid bron över Ålebäcken och jag stannar i vägkanten vid Sverkerstenen för att spana in den. Jag menar, en duvhök är ju alltid trevligt.



Men det är ingen duvhök. Det är faktiskt en jaktfalk. En ung jaktfalk och stor är den så det förslår, så jag tror att det är en hona.
Jag studerar den noga i fem minuter medan hon sitter där alldeles lugnt och rofyllt och bryr sig föga om den skärrade björktrast som far varnande omkring henne och sen ringer jag Peter, men han är i Jönköping på jobb och kan inte komma, så han larmar ut den på nätet åt mig eftersom jag inte har den möjligheten.



Sen sitter jag där i bilen och kikar så ögonen värker medan bilar och till och med fotgängare passerar utan att jaktfalken bryr sig, så orädd, kanske ovan vid människor, är hon. Jag studerar henne verkligt noga och fotograferar säkert hundra bilder, som dessvärre på grund av den sena eftermiddagens svaga ljus, är suddiga och dunkla. Bättre då att läsa in allt i eget bildminne.



Fyrtiofem minuter ger hon mig jaktfalkshonan, och under den tiden anländer Christian, fågelskådare från Norrköping som har sett larmet i sin mobil kl 16:19 under takläggninsarbete vid Väderstadverken 20 km bort. Kikare har han inte med sig men får låna min. 
Vi har förresten setts förr - hos en brandkronad kungsfågel på Omberg, berättar han. Den kommer jag bra ihåg men mindre bra Christian.



Strax därpå lyfter jaktfalken, just när vi samtalar om upplevelsen Christian och jag, så jag är inte riktigt beredd med kameran såsom tänkt var vid ett förväntat uppflog. Det blir ett par snabba bilder snett bakifrån av en typiskt bukig och stor falk. Hon försvinner över åkrarna bort mot Broby-Heda-hållet.

Jaktfalk är bättre på hemmaplan.Varför gå över ån efter vatten!

21 februari - Mattias Klum med fotoutställning på Östergötlands Museum

.
Jag besökte igår utställningen VÅR TID PÅ JORDEN på Östergötlands Museum.

Det är en sevärd och viktig utställning av vår världsberömde filmare och fotograf Mattias Klum och det märks tydligt att Mattias är personligt engagerad och djupt oroad över den tragiska miljöförstöring som vår jord utsätts för i förödande takt.

Ett fyrtiotal foton är samlade i små enheter med klickbara bildtexter via bildskärm eller för mobilscanning. Utställningsrummet omges dessutom av foton på väv i "rumsformat".

I en avskild avdelning centralt visas en trettio minuter lång film om Penanhövdingen Tebaran från Borneo och hans familj - Tebarans Testamente - en folkspillras tragiska och kanske fruktlösa kamp mot oljepalmsplantagernas snabba exploatering av ursprunglig livsmiljö och vilda regnskogar, en process som vi alla själva är åtminstone indirekt inblandade i genom att köpa alla dessa produkter baserade på palmolja.


Jag uppmanar er alla att se denna vackra, ofta otäckt vackra om ni förstår hur jag menar, fotoutställning och stöder till fullo Mattias uppmaning att engagera sig i ämnet och agera därefter.

 På Östergötlands Museum pågår utställningen till och med den 21 april 2013.

tisdag 19 februari 2013

19 februari - Lite konst också

.
Det har blivit mycket skriverier om natur den senaste tiden men ambitionen med min Naturliga dagbok är ju att den även ska spegla verksamheten inom konstens område.
För att ingen ska tvivla på att jag faktiskt också målar mellan de frekventa naturvarven presenterar jag mitt senaste färdiga verk: en tämligen stor akvarell (ca 80 x 60 cm på 600 g Archespapper med råkanter), ett motiv från Tåkern i aftonstämning.
Sista? penseldraget för en kvart sen!


torsdag 14 februari 2013

15 februari - Fladder i vinterfönstret

.
En stinkslända fladdrar runt innanför ett fönster i ateljén. Den har förstås stoppat undan sig för vintern i ett svalt gömsle, kanske i någon glipa i karmen, och sedan blivit för tidigt väckt av vintersolens värme. Inte något annorlunda alls, snarare bekant för alla med vinterställda bilar, uthus och invintrade sommarstugor. 
Men trots allt ett tidigt vårtecken i det lilla.



Den sätter sig stilla på fönsterglaset och jag tar ett foto.

Ibland kan det vara alldeles fullt av såna där små gröna eller bruna sländor i fönstren; näst intill förtret faktiskt. 
Jag minns en gång när jag nattade över i Urnaturs trädkoja för "ensamma", en 60-årspresent från hustru och barn. Det var tidig vår, ungefär när blåsipporna börjar slå ut och trädkojan var utkyld och därmed ett lämplig övervintringsobjekt för vintersovande stinksländor, ända tills jag började elda för natten i den lilla järnkaminen. Det blev varmt, nästan hett, och på morgonen när jag vaknade var fönstren alldeles fulla av hundratals väckta sländor som jag släppte ut i vårvärmen. Eller som den gången då Rolf tog sin lastbuss en våreftermiddag för färd till vår träning i boule i Jönköping och jag fick ägna resan mest åt att försöka vifta ut alla dessa farligt snurrande stinksländor runt hans huvud eftersom nya kom fram ideligen någonstan ifrån.



Guldögonsländans huvud i närbild.

Stinksländorna tillhör ett släkte med många medlemmar. Några är gröna andra gula eller bruna. Det finns många arter bara i vårt land. Ett vackrare namn på dem alla är guldögonsländor.
Tittar man på dem nära, lämpligen i förstoringsglas, förstår man genast varför de fått detta vackra namn. Ögonen är nästan oproportionerligt stora och guldiga så det förslår. 
De är gärna lite skymningsdjur och behöver god syn för att bland annat upptäcka sin föda - bladlöss.



Vill du se stinksländornas ägg ute i naturen måste du leta nära. Ägget på sin stång är inte mer än ungefär en cm hög.

Egentligen är det mest för larverna som bladlössen är oumbärliga. Sländorna söker upp växter med bladlusangrepp och lägger där sina ägg. Dessa sitter i spetsen på en lång rättuppstående tunn men styv tråd. Där är de skyddad mot andra bladlusangripare som de måste konkurrera med: nyckelpigor och deras larver samt flera arter av blomflugor vars larver också äter bladlöss.



Guldögonsländornas larver är rörliga och snabba och är så glupska och effektiva att de rätt och slätt kallas för bladluslejon.
De har väldiga käkar som de biter tag i bladlössen med, käkarna är försedda med en kanal varigenom magsaft sprutas in i offret som därmed dör och löses upp innefrån, varefter bladluslejonet bekvämt kan suga ur sitt byte och lämna ett tomt skal.

Det händer om bladlössen drastiskt minskar eller tar slut att stinksländornas larver angriper annat i desperation. Även jag har flera gånger utsatts för sådan "attacker". Resultatet är ett svårt kliande bett fastän förövaren är så liten. Men sånt bör man alltså stå ut med.

Så tänk nu på det nästa gång du kanske blir irriterad över alla dessa små gröna och bruna sländor innanför fönstren eller i taket när våren kommer, att de är oerhört nyttiga djur som bör behandlas med respekt. Tag dig därför tid att släppa ut dem. Låt dem leva! De är nyttiga också för oss människor i naturens komplicerade näringsväv.

tisdag 12 februari 2013

12 februari - Skeppsmask

.
När Morgan och jag häromveckan vandrade runt på Falsterbonäset fann vi att en stor trädstock som låg uppspolad på stranden var kraftigt angripen av skeppsmask. Detta förvånade mig något eftersom jag tror mig veta att skeppsmask inte ska förekomma i Östersjön.



Trästocken som var svårt angripen av skeppmask vid Falsterbo den 31 januari 2013.

Nu har jag sökt lite i ämnet och funnit intressanta uppgifter om att arten under 2000-talet har börjat sprida sig också in i Östersjön, framför allt i dess södra delar på grund av klimatförändringar som dels gör att Östersjöns vattennivå höjs och att bräckvattnet därmed blir allt saltare, dels att vattentemperaturen ökar.
Vårt fynd är alltså ett synligt bevis på detta.

Tidigare har således Östersjön varit en frizon från denna träätande mussla till gagn för den marina arkeologin; skeppsvrak har kunnat ligga kvar opåverkade i århundraden, se t ex regalskeppen Kronan och Wasa och mängder av andra träfartyg. Så är det inte längre, tyvärr. 
I Sverige har forskarna hittat skeppsmask runt Skånes kust fram till Ystad. Ett liknande mönster finns även i Danmark och Tyskland. 

- Vid Rügen har skeppsmask angripit vrak som legat oskadda sedan trettonhundratalet och nu ser vi angrepp också i Sverige, säger Christin Appelqvist. (saxat ur DN)

Där skeppsmasken förekommer äts allt trä upp med förvånande snabbhet. Virket undermineras genom tätt gnagda kalkinlagrade gångar och faller snart sönder.



Skeppsmask, Teredo navalis alternativt Nototeredo norvegica, är en mussla med utdragen kroppslängd, upp till 20 - 30 cm (> 60 cm). I huvudänden har den två små skarpa rester av sina musselskal vilka den använder till att borra sig framåt med, och samtidigt äta mjukt saltvattenmättat virke. Vattnets salthalt är avgörande för artens förekomst. Den har sitt ursprung i Stilla havet och Indiska Oceanen och sprids fortlöpande av mänsklig marin verksamhet.



Träbit med gångar av skeppsmask som jag samlat in vid Sumatras kust.

Tidigare har jag själv sett angripet virke av skeppsmask i Indonesien. Där är det förstås betydligt vanligare, eller snarare regel, då man strandfyndar.

Nu har jag sänt ett mejl till forskaren Christin Appelqvist om fyndet vi gjorde. 
Svar senare samma dag: 

"Hej Gebbe,

Tack för ditt mail. Det var roligt att du kontaktade mig och trevligt att läsa din blogg. Ett litet fel hittade jag dock och det var att det står att jag (forskare) hittat skeppsmask ända till Ystad. Jag har haft träpaneler från Strömstad - Ystad i många år men får inga angrepp längs Skånes sydkust, inte heller i Falsterbokanal. Den sydligaste lokalen för angrepp är Klagshamn söder om Malmö.
Den vackra stock du hittat har förmodligen fått sina angrepp någon annanstans och sedan drivit med strömmarna och strandat på Falsterbo. Det är först när man hittar levande skeppsmask på fasta träkonstruktioner eller i mitt fall hängande träpaneler i rep som är förtöjda i bryggor, som man kan säga något om själva utbredningen.

Så om du hittar attackerade bryggpålar eller liknande söder om Klagshamn och vidare längs sydkusten får du gärna rapportera det till mig :)

Välkommen åter om du undrar något mer över dessa fascinerande djur.

hälsningar Christin"

Jag blir naturligtvis mycket glad över att få ett så snabbt svar och härmed skickar jag Christins uppmaning vidare via min Naturliga dagbok för alla er andra att reagera på. Här är adressen:

Christin Appelqvist PhD student
Dept. of BioEnv - Tjärnö
University of Gothenburg
Tjärnö
452 96 Strömstad
Sweden

Tel:     +46 31 7869668

måndag 11 februari 2013

11 februari - Nedslag i Skåne II - I sångens tecken

.
- Är det inte sälar som ligger på stranden därborta, säger Morgan.
- Nej, jag tycker det ser ut som en samling stenar, svarar jag.



Morgan spanar ut mot Måkläppens sälskyddsområde.

Vi står på den isiga stranden och spanar söderut mot Måkläppen. Det börjar skymma. Det är första dagen på vår Skånetur. Det är också den sista dagen i januari månad och imorgon gäller tillträdesförbud till sälskyddsområdet. Långt därborta anar vi något som vi ännu inte är överens om. 

- Nej men, envisas Morgan. Visst är det väl sälar.

När "sången" når oss ger jag mig. Visst är det sälar. Svaga ondulerande råmanden hörs genom den köldkrispiga luften trots vindens brus. Det är verkligen sälsång på gång!



Vi spänner våra ögon till bristningsgräns genom kikarens ockular för att se klarare. På sandreveln alldeles utanför vandrar kråkor omkring men bortom dem, på nästa revel, ligger en grupp sälar på stranden. Genom kameran blir allt bara en mörk otydlig klump.



Senare, hemma i ateljén och efter lite bildbehandling, står allt fram klarare.

Men i kikaren anar vi mer. Det är en hel grupp där borta; säkert ett tjugotal djur. De plaskar i vattnet, småbråkar, sträcker på sig och snurrar runt. De verkar må gott, allt är fridfullt och avlägset skyddat.
På Måkläppen (Måk - läppen = Måsarnas läpp) finns en av Sveriges största sälpopulationer. Här finns både knubbsäl och gråsäl men avståndet är för stort för oss att kunna avgöra vilken av arterna som vi har i sikte. 

Gråsälen har en konvex pannprofil (romarnäsa) medan knubbsälen har en konkav näsrygg. Gråsälen är också större. 
På åttiotalet var populationerna av säl runt vårt lands kuster nere i verkligt bottenläge. Framför allt miljöproblem och tidigare jakt hade reducerat bestånden avsevärt. Sälen betraktades dessutom som ett svårt skadedjur av fiskenäringen och behandlades dessvärre därefter.



Knubbsälar - en oljemålning från år 1988.

1988 fick jag i uppdrag att göra en sälaffisch. Jag målade en stor oljemålning med en grupp knubbsälar på en sälbåda. Jag var mycket nöjd med mitt verk. 
Affischen användes i projektet "Levande kattegatt" och bidrog i viss mån till en hel del insamlade pengar för bevarandet av havsmiljön.
Just detta år, 1988, inträffade även den stora sälkatastrofen, då en dittills okänd orsak massdödade sälar runt om i norra Europa och också i vårt land. En virussjukdom visade sig efter senare analyser vara boven i dramat.
Allt detta uppmärksammades rejält i media med filmer av döda och ruttnande sällik och den snabba och pågående miljöförstöringen av våra hav fick ett verkligt ansikte och bidrog säkert en del också till att Miljöpartiet kom in i riksdagen för första gången detta år.

Nu står vi här, Morgan och jag, på Falsterbonäset och spanar i kvällningen på gruppen av sälar som vilar och vältrar sig. Det känns så vackert och fridfullt att uppleva och när vi vänder åter mot bilen har vi ännu sälsång i öronen.

...

Det mörknar snabbt och det är dags att dra sig hemåt och hem i det här fallet är Limhamn. Där bor nämligen Bruno och Monica och där är vi erbjudna nattlogi och gentil undfägnad samt ännu mer vacker sång, kommer det att visa sig. 
Bruno är en gammal god vän till mig, en av Mjölbys berömda fältbiologer med Tåkern i dåvarande fokus. Det ska bli oerhört trevligt att träffa honom och hans fru.



Efter en delikat måltid som avslutas med aromatisk calvados i konjakskupa bjuder Bruno på sång och strängaspel. En av familjens döttrar bor sedan länge på Irland och Bruno berättar om sitt stora intresse för irländsk musik och bjuder på ett antal chanties på gitarr och handtrumma.



Gitarrplock och irländsk sång kommer att ljuda långt in i nattens timmar. 
En spännande och varierad dag avslutas i sångens tecken och nästa kommer att gå i stormens. 
Tack för er härliga gästfrihet Monica och Bruno! 

Skåneresan - kapitel I - finner du här (länk)

söndag 10 februari 2013

10 februari - Exotiskt och arktiskt

.
Vi är helt överens, vi sex som är med, att allt det vi upplever måste betraktas som oerhört exotiskt. Vi, vi är syskon och ingiftingar. Det är min syster Eva och grannen Arne som har bjudit till en fest, vilken nu inleds med korvgrillning mitt ute i vassen på Tåkerns is, allt under ymnigt snöfall.
Detta känns verkligen så långt från vanlig vardag och välkändhet som det går att komma. 



Grillfest i ett arktiskt Tåkern

Arne har lastat fyrhjulingen med varm dryck, korv och grill och nu börjar det dofta läckert från kabanosser och chorizzor. Och med den varma punschen till känns allt alltmer som gudomligt fullkomnat. 

Vassen bugar svagt i nordanvinden, snön vitmenar våra kläder och stiger efterhand till ytterligare en decimeter i höjd över stöpande is. De fem grader kallt som råder känns överkomliga när underställ, mössor och tumvantar är på. Ingen fryser således, vi är anpassade och förberedda.



Arne tar sedan min andra syster, Gunnel, bakpå bönpallen och drar iväg ut över sjön. De försvinner bakom ett snömoln rätt in i snöblindheten.



Vi andra vandrar efter i samlad tropp, kisar efter spåren som försvinner minst en kilometer rakt ut mot sjömitten. Vi ser ekipaget långt därute som en mörk prick. Vi pulsar och pustar, Ulla bär ispiken och Stigove går tätkarl, medan strandskogen bakom oss försvinner i snötöcken och eftermiddagens skumrask.



Arne har satt ut sju saxar, agnade med mört. Nu ska de vittjas. Sju kvistar på rad sticker upp ur snön och visar var. 
Isen är mer än 25 centimer tjock och snön packad och finkorning. Det är mörkt där nere och inte mycket till fritt vatten. Det är säkert därför inget har hänt sen igår, menar Arne. Vi blir med andra ord utan fångst idag och Arne är besviken. 

- Jag har bara tagit två fyrakilosgäddor de senaste dagarna, säger Arne. Så här dåligt har det aldrig varit tidigare.

- Äsch, det gör inget, tröstar vi andra. Nu slipper vi ju fångstens omhändertagande och kan ägna oss åt annat trevligt istället.

Så med längtande steg vänder vi efter förrättat arbete tillbaka in mot land igen, mot stugvärmen, brasknistret i kakelugnen, det tempererade rödvinet och de nystekta andbrösten som Arne bidrar med från jakten i höstas. 

Nej, mer exotiskt än så här kan det inte vara och vi känner oss mycket privilegierade och rika.
En levande Tåkernbygd med arktisk känsla är inte tillgänglig för alla, knappast ens för få, men för oss. 

fredag 8 februari 2013

8 februari - "Vargdebatt"

.
En  insändare om vargar på Ordet fritt i Östgöta Correspondenten idag fick mig att författa ett svar. Det är inte ofta som jag ägnar mig åt dylikt men Ingvar Fogstams sätt att uttrycka sig fick mig nästan att gå i taket.

Jag har verkligen ansträngt mig mycket för att svara sakligt och balanserat på hans provocerande inlägg
Länk till insändaren på Correns hemsida ser du nedan och mitt svar, som också sänts iväg till Correns redaktion, därunder.

Insändare om Vargar i Corren den 8 februari av Ingvar Fogstam


Svar till Ingvar Fogstam,"Vargskräcken är ingalunda sagor"

När Ingvar Fogstam använder så värdeladdade ord som ”lustmördare” och ”djurplågare” om ett djur begår han ett allvarligt fel. Djur styrs nämligen av instinkt och utför inte såsom människan gör intelligent onda handlingar. Det är både etiskt och vetenskapligt regelvidrigt att uttrycka sig så, ty det är endast människan som vi människor kan belasta med mänskliga värderingar och invektiv! Det är, enligt min uppfattning, lika provocerande tokigt som när polariseringens andra ände i vargdebatten kallar vargen ett harmlöst och gulligt ”kramdjur”. Ingen av dessa ytterligheter för frågan framåt mot en god lösning av en svår problematik.

Vargen har hemortsrätt i vårt land.

Några årtionden var den borta, grymt och saklöst utrotad under en tid då rovdjurshatet i Sverige stod oemotsagt. Det är inte länge sedan, jag minns den tiden väl, när allt med näbbar och klor betraktades som ont och onödigt och borde skjutas bort.
Mycket har hänt sedan den tiden. Vargen är tillbaka, liksom, örnar, pilgrimsfalkar och glador. Vår kunskap om naturens samspel och rikedom har dessutom mångfaldigats och ansvaret för naturen och arters fortlevnad omfattas idag i Sverige av de allra flesta men uppenbarligen och tyvärr inte av alla.

Vi har i vårt land ansvar för vår arvedel av kakan. Om inte vi i vårt rika och relativt glesbefolkade land kan skydda det som ankommer på oss att värna, hur ska vi då kunna hoppas på, arbeta för eller till och med kräva att andra och ibland betydligt fattigare och tättbefolkade länder ska ha kraft och tålamod att värna sina ”problematiska” djur, såsom lejon och tigrar och många andra.

Propagerar man, såsom Ingvar Fogstam gör, för utrotning av vargen i vårt land är man, enligt mitt synsätt, också moraliskt skyldig till och delaktig i utrotningen av andra rovdjur på jorden. Det finns nämligen ett solidariskt perspektiv, ett ömsesidigt bärande och tagande av ansvar, att inte lasta över på andra.

Jag önskar nu att debatten kunde sansa sig och att vi gemensamt finner en framkomlig väg – en uthållig kompromiss - i ”vargfrågan”.

För ytterligare kompletteringar och fördjupning i ämnet ber jag er läsa Thord Wimans värdefulla kommentar nedan. (Gebbe 10/2)

torsdag 7 februari 2013

7 februari - Om skorpioner kapitel II

.
Jag fick en kommentar av min Ölandsvän angående det första skriveriet om skorpioner (länk) härom veckan.
Jag bryter ut hans kommentar och visar den här:

"Vid mina vistelser i södra Grekland såg jag alltid skorpionerna under stenar, brädlappar , blöta badkläder och i typ komposter. De var mycket vanliga, små och nästintill vita, nästan genomskinliga. Jag vet många som blev bitna, men ingen som blev sjuk av betten?
Men skräcken för dem var utbredd: se upp för skorpionerna!
En kvinna i bilen tillbaka från stranden skrek helt plötsligt till: Aj! Jag har något i jeansen! Stopp och av med brallorna: en skorpion krälade ut och kvinnans stjärt var både svullen och öm i flera dagar efter episoden. Jag hade sett min första skorpion!
Sen såg jag flera, dock inte i några jeans".


Ölandsvännen".

*

Detta får mig "osökt" att tänka på en vådlig historia som en annan god vän var med om för något år sedan. En otäck händelse som lyckligtvis slutade väl. Här är berättelsen ur Jan Petersons egen mun:

"Hej Gebbe,


Den dödligt giftiga skorpionen Ttyus obscurus. Ju smalare klor desto giftigare är tydligen tumregeln. (foto av Jan Peterson)


Den här skorpionen hittade jag under en resa till franska Guyana 2011. Vi flög från huvudstaden Cayen in mot landets centrum till ett f.d guldgrävarsamhälle som heter Saul där vi övernattade några nätter, för att under dagarna göra  djungelvandringar för att söka efter pilgiftsgrodor (Dendrobatider).

När jag under en sådan vandring lyfte på en gammal murken trädgren såg jag skorpionen, som var mycket livlig. Jag greppade den med en pincett för att stoppa den i en medhavd burk, men pincetten var för liten så skorpionens svans nådde min hand och den högg mig i vänster tumme.
En svidande smärta vandrade upp mot min handled och känseln i min tumme försvann efter hand och till slut var den helt känsellös och smärtan försvann. 
Jag kände mig inte särskilt orolig, men mina kamrater blev alldeles till sig, de trodde förmodligen att de skulle få bära mig tillbaka till guldgrävarsamhället, en vandring på ca en mil genom ganska tät och kuperad djungel. 
Jag kände mig inte alls påverkad av sticket förutom att känseln i tummen hade försvunnit, så jag kunde för egen maskin genomföra vandringen tillbaka. Efter någon dag började känseln i tummen återvända.
Det kändes först som bubblande sockerdricka i tummen och efter ytterligare några dagar var jag helt återställd. Jag lyckades trots allt få med mig skorpionen hem till Sverige och införlivade den i min samling. 

Senare visade det sig, när jag sökte efter artnamnet, att flera personer har avlidit (mest barn) efter  stick av denna skorpion.

Jan Peterson"

Jag läste häromdagen i tidningen att man försökt lista jordens farligaste djur, efter hur många människor som dött.

På första plats - mygga. Men, jag tycker att det fel att myggorna hamnar här i listan, eftersom det egentligen är av myggor överförda sjukdomar som är orsaken till alla dödsfall.
På andra plats - giftiga ormar. Flest sådana finns i Australien men där är man duktiga på serumframställning så det är i Asien, framför allt Indien, som de flesta dödliga möten med ormar sker.
På tredje plats - Skorpioner. Minsann! Där hade du visst tur Janne!