fredag 30 november 2012

Välkommen till Julsalong

.
Jag bjuder in till Julsalong med fokus på litografier i Ateljé Gebbe i morgon den 1 december. Det sker i anslutning till julskyltning i hela Ödeshög.
Jag bjuder på glögg och pepparkaka och 
som besökare kan du deltaga i närvaroutlottning av ett litet konstverk.


Välkommen mellan kl 14 - 18
önskar

Gebbe och Ulla

torsdag 29 november 2012

29 november - Mitt citronträd

.

Jag har ett citronträd. Det har jag berättat om tidigare.
Jag köpte det som en ynka liten stickling "förmodligen apelsin" av min vän, blomsterhandlarn Pelle, som kommit över två exemplar, för cirka tjugo år sedan, och flera år i rad jämförde vi, han och jag, hur våra respektive träd utvecklades.
Efter fem år ungefär fick vi båda blommor som blev till små gröna citroner. Sen dog Pelles träd men mitt blomstrade och växte i höjd och bredd.
För knappt tio år sedan kunde vi varje år skörda mogna citroner som smakade himmelskt.



I och med att vi byggde vår inglasade altan trodde jag mig kunna slippa den årliga transporten mellan trädgård och ateljé, vilket var besvärligt med tanke på trädets omfång, och ställde istället  in mitt citronträd i uterummet under den mörka årstiden. 
Men den första vintern på ny plats blev för mycket, veckolånga perioder med minusgrader långt under tio, gjorde att citronträdet frös ned helt och hållet trots att jag eldade ljus under.
Jag trodde först att allt var dött men efter någon månad började nya gröna skott skjut upp ur de nedklippta torra spraggarna.



Idag är mitt citronträd stort och välväxt igen och förra året blommade det åter.
Två vackra gula citroner finns nu på plats, nästan grapefruktstora från den blomningen. Snart dags för skörd alltså, och i somras blommade trädet rikligare än någonsin. Det spred en doft som från en parfymaffär. Mängder av kart rasade förstås i överdådet men där finns idag minst ett tjugotal välmående gröna citroner som växer och trivs.



Nu har jag lärt läxan förstås och igår gjorde jag den nödvändiga transporten till ateljén och numera måste jag hyra en täckt kärra för ändamålet. Det var besvärligt att kånka på det hela och tyvärr vippade krukan i kärran och två grenar med citronkart klämdes av. 
Av dessa citroner tänker jag göra insyltad citron; inget må förfaras. 
Nu står mitt vackra citronträd åter på plats i ateljén för vintern och där kommer det att glädja mig och förundra många besökare, med tropisk doft och ljuvlig grönska; de första gästerna förväntar jag mig redan på lördag, då jag öppnar några timmar för julskyltning under eftermiddagen.

Välkommen själv att se!

onsdag 28 november 2012

28 november - Fågelmix I

.
I helgen hade vi traditionell gåsfest i Tåkerns fältstation som avslut på årets alla gås- och andfågel-räkningar som genomförts. Denna gång träffades vi i det nya Tåkerns Vandrarhem vid Svanshals, som jag idag i tidningen ÖC förresten noterar har fått pris som "Årets nykomling i Sverige" av STF - Stort grattis till Hanna och Björn som driver sitt projekt så skönt och trevligt. Jag hoppas på stor framgång även fortsättningsvis!

Som vanligt hade jag snickrat till en tävling till evenemanget, vilken har sett lite olika ut från år till år. Den här gången upprepade jag ett koncept jag hittade på för många år sedan då jag tränade mig i bildsnickring i hemdatorns barndom. Något jag kan kalla - Fågelmix.

Jag bjuder er läsare att också ta del av ett första i en serie av fem sammansatta foton som jag presenterade för vännerna.
Viktigt att notera är att jag har lånat vilt bland fågelfotografier på nätet. Inget foto är alltså mitt eget. Så får man kanske inte göra även om jag har gjort om allt till oigenkännlighet. Men jag hoppas på förståelse och bjudsamhet för ett sånt här idealistiskt och oegennyttigt ändamål.

Ni är välkomna att svara genom att sända mig ett mejl, sen lägger jag ut de rätta svaren om någon vecka.
Varsågoda och lycka till!


tisdag 27 november 2012

27 november - Släkten är bäst.

.
Jag har skator i trädgården. De häckar i sembratallen. Tidigare hade de sitt bo i grannkvarteret men där tog man ned tallen med boet, varför de flyttade vidare till en än närmare granne, varvid denne också tog ned sitt träd, och nu är de alltså hos oss och är varmt välkomna.

Skatparet har stenhård kontroll på alla i vår familj och de känner oss till namn är jag nästan benägen att tro.
De har respekt för oss, självklart, men kan ibland koppla av även i vår absoluta närhet, framför allt om vi är i arbete. Men stannar vi upp eller stirrar, så flyr de vips. Såna är skator. Den fågeln har en väldig integritet och naturlig försiktighet; en klok egenskap!

Igår hade affären extrapris på rimmad fläsklägg, alltså blev det rotmos och fläsklägg idag. Så självklart. (Jag är ju t o m medlem i FB-gruppen "Rotmosets vänner").
Det blev lite rester över efter långkoket förstås och det la jag ut på trädgårdslandet under vinbärsbusken och det dröjde bara sekunder innan skatparet var där, sånt håller de alltid extra noggrann koll på. De verkar verkligen ha ögon inte bara i nacken - utan överallt.



Festen lockade också skatparet som bor borta vid prästgården 200 m bort. "Mina" skator stressade runt lite först och jagade gästerna något halvhjärtat men erbjöd efter ett tag några smakbitar. 
Det var roligt att se faktiskt, hur hemmaskatorna väntade en stund vid sidan av och lät grannarna ta för sig några munnar. Detta var absolut inte av rädsla eller underläge utan faktiskt som det verkade av pur vänlighet, väsensskilda kroppspråk var tydliga att se. Men när en av gästerna tog för sig en större bit för att flyga iväg, blev det stopp; så långt sträckte sig inte generositeten.

Sådan altruism hos kråkfåglar finns beskriven i vetenskaplig litteratur och oftast beror den på släktskap. Kanske, eller troligen, var gästerna från grannreviret eller någon av dem ungar till vårt skatpar. Släkten är bäst!

måndag 26 november 2012

26 november - Askfatens gyllene epok är sen länge över

.
Jag skrubbar alla luckor och väggytor däremellan medan Ulla rensar inne i köksskåpen, även ett par av de mera "bortglömda".
Ljusstumpar, gamla målarböcker, torkade färger och plattpressade penslar - nu ska det rensas.
Även ett par askfat från en tid för länge sedan då jag var rökare, eller snarare från den tid då askfaten stod för gästvänlighet, ska bort.

Det fanns alltså en tid, så sent som in på 70-talet då askfat var en nödvändighet i varje hem, helst ett i varje rum. Ulla och jag hade också en handfull olika trots att jag själv prompt lade av med ovanan för gott den 16 juli 1971 (och Ulla egentligen aldrig började). Det var den dagen jag knölade ihop mitt sista cigarettpaket och stoppade alla mina olika rökpipor (de har jag förresten ännu kvar) i en låda. Inte ett bloss sen dess. Det bästa jag har gjort.


Men det där med askfaten levde vidare ytterligare en tid, som gästservice alltså.
Än värre var det förstås på 50- och 60-talen. Då var det fint att röka och även mina föräldrar trugade och bjöd cigaretter till alla gäster som önskade eller till och med övertalades, trots att mor aldrig blossat och att far möjligen tog en cigarill någon gång ibland till helgen. Efteråt förbannade de förstås högljutt röklukt och gulnade gardiner. Inomhusrökning var ett socialt tvingande och miljömässigt otyg.

Det var länge sedan någon rökte inne hos oss. Det har inte hänt på säkert trettio år, men askfaten, i alla fall några av dem, har hängt med ändå. Tills nu - nu ska de äntligen väck!
Deras gyllene epok har gått i graven, för länge sedan. Glasbruk och keramikverkstäder runt om landet kämpade länge och envetet med att försöka hålla volymerna uppe. Men nu är det hela för gott förpassat till historien. Och tyvärr även de flesta glasbruk och många stora keramikverkstäder. Och kanske att askfatens försvinnande finns med som en orsak bland många. Det måste ha gjorts miljontals med sådan genom årens lopp.

fredag 23 november 2012

22 november - Boos skog

.
- Jag har bett er att komma hit därför att jag sedan ett tiotal år tillbaka börjat inse att livet är ändligt och att jag med mitt liv har skyddat och förvaltat ett stycke mark som jag vill skall leva vidare efter mig.



Vi sitter vid köksbordet i Flugebo, Boo själv, Christer, som kan det här med skog och så jag, som är mera av en lyssnare och inspiratör kanske.
Utanför fönstret kommer den större hackspetthanen på besök flera gånger när vi sitter där med vår fika, brusande flädersaft, knäckebröd och Boos egeninlagda sill, men spetten blir lika besviken varje gång eftersom den halva kokosnöten som hänger där redan är tömd på sitt innehåll.

- Jag förstår inte hur det kan ta slut så fort, säger han. Jag har ju nyss fyllt på. 

Har ni upplevt förresten, fortsätter han, hur en hackspett tar sig ner för ett lodrätt snöre? 
Han hoppar jämfota ner så här, visar Boo.
Även blåmesar och en entita kommer på näringssök utanför köket och talgoxen, det är min speciella vän, säger Boo, kallar på vår uppmärksamhet genom att ryttla alldeles vid rutan.

Jo så här är det, fortsätter Boo. Min tid kvar i livet är som jag redan sagt  begränsad och jag känner att jag vill skapa någon slags garanti för att mitt livsverk, min skog alltså, inte ska fördärvas efter mig. Jag vill att den ska förvaltas så att den kommer att finnas kvar och utvecklas enligt mina tankegångar och på så sätt även kommer att  ”hedra mitt minne” den dag som jag är borta.

Detta är alltså det viktiga och personliga skäl som är anledningen till att vi denna blida och vackra senhöstdag har åkt till Flugebo i Ödeshögs södra kommundel, bara några hundratal meter från den småländska gränsen.



Här bor Boo på sin gård, en småbruksfastighet i mellanbygden på gränsen till Holaveden, som gått i arv i generationer. Fruktträden är vildvuxna och buskiga av slånlav. Boo berättar om mirabellerna, tibasten, trolldruvan och den ståtliga oxeln när vi tågar iväg ner i sluttningen mot Flugebosjön.




Här nere växer mängder av lövträd av skilda slag. Mest är det fråga om ståtliga almar men även ask, här och där ekar och björkar, någon lind och flera rönnar, grov hassel inte att förglömma samt enstaka tallar, sällskap av gran och också al vid sjökanten; ett antal hektar mycket speciell lövskog, förvaltad och skött efter egna tankar och idéer och därför unik i sitt slag.

- Farfar benämnde marken mellan hus och sjö ”Parken” och när drängar och liar försvann döptes den om till ”Hagen”. Därefter klassades området som ”5:3-skog” en kortare tid och därefter är det bergreppet ”Ädellövskog” som gäller.
Jag anmälde själv min skog till dåvarande skogsvårdsstyrelsen för ett antal år sedan, eftersom den kändes så speciell och numera har den också blivit en s k "nyckelbiotop", så jag får inte längre göra hur jag vill med den.
Därmed har jag väl på sätt och vis bundit ris åt egen rygg, säger Boo, eftersom vi inte har identisk syn på skötsel av skog, skogsstyrelsen och jag, ty när skogsägaren och byråkraten nalkas naturen från var sitt håll skall det till ett smärre under om man ska kunna komma överens.


- Se här till exempel, visar Boo, hur man kan göra om man sköter sin skog på eget sätt. De här två granarna tog jag ner för några år sedan men var tvungen att vänta tills vinden blev stadig och hård från öster för att träden inte, på grund av sluttningen, skulle falla ut i sjön. Nu fick jag dem att dra innåt och till och med uppåt. Så kan man göra om man lever nära det man förvaltar. 
Men, inte nog med det. Jag tycker ju om att använda en del av virket för eget bruk, som ni har förstått, men sparar alltid varje gång jag skördar också åt naturen själv. Jag tycker minsann att man kan dela på avkastningen, om jag så säger.
Idag ska allt vara så antingen eller; allt åt naturen eller allt, och då menar jag verkligen allt, varenda kvist och till och med rot, åt den skogsekonomiska näringen.
Jag gillar inte detta polariserade synsätt.




Vi stegar oss långsamt fram i markerna genom en sky av hässleklockors meterhöga ståndare. Vi stannar ofta och Boo berättar och visar. 

- Där borta tog jag bort en alm för många år sedan. De nya rotskotten har blivit riktigt stora idag, pekar han. Ser ni hålet efter stubben.





- Det är uppenbarligen gott om kalk i backen eftersom här är så gott om blåsippor och lungört, påpekar jag. 
- Jo du, svarar Boo, här är det klökt så det räcker. Det blir alldeles blått på våren så det glittrar om sipporna ända in genom fönstren.



Almskogen tätnar och Christer tar fram sina mätinstrument. Först siktar han 360 grader runt om genom en anordning med en siktskåra på en kedja, från kinden under ögat..


- Jag får det till  sextio, säger han, och det då delat med två blir alltså trettio, och nu ska vi bara mäta höjden, fortsätter han varvid han tar fram ett måttband och mäter ut tjugofem meter, varifrån han stämmer av mot rot och topp och säger trettiotvå meter.




- Det blir alltså cirka 900, menar Christer. Men det är förstås bara preliminärt, fortsätter han. Ska det vara rätt måste jag förstås göra tre mätningar i området och när jag nu ser mig omkring skulle jag nog säga 300 där och kanske något mera där. Håller du med mig Boo, frågar Christer, om att beståndet kan tänkas ligga på ungefär 600?

Jag fattar absolut ingenting.
- Vad händer? frågar jag. Vad talar ni om?




- Jag har just beräknat beståndets virkesmängd och kommit fram till att mängden lövvirke här i Boos skog är ungefär på 600 kubikmeter per hektar, svarar Christer.




En liten skogsägare som jag, har ofta stått vid trädets stam och övervägt: ”Fria eller fälla”:

Boo känner varje träd och berättar historien om den "lille" skogsägaren som vägrade göra en skogsbruksplan med motiveringen: "att varför ska jag göra en sån när jag ändå känner vart enda träd i min skog".
- Precis så är det också för mig, menar Boo.
Den här rediga hasseln till exempel, den röjde jag fram som liten grabb i det som då var ett kreatursbete för femtiofem år sedan. Då var den kanske tjugofem år gammal och nu kramar jag alltså en åttio år gammal kompis, som jag har jobbat med även i år. Se där nere på kvistningen av bukettskotten!
- Det är hårt och energirikt virke i hasseln berättar Boo vidare. Förr gjorde man käppar och pinnar av den och till gengasbilen under kriget var hasselvirket nästan ett måste.




- Kan ni se något annorlunda med den här svampen?undrar Boo och pekar på en björklåga övervuxen med tickor. Kan ni som känner till naturen möjligen berätta vad som har hänt?

Vi ser och vi förstår att berätta, att björken var död eller döende redan som stående, med tickor växande på stammen och att en del av dessa har fortsatt att växa till efter det att björken har ramlat omkull och därför orienterat om sin växtriktning.




- Här, strax intill den här pampiga buketten av almar, såna som jag enligt skogsvårdslagen borde ha gallrat för länge sedan, hade jag tänkt mig att släppa in ljus i en siktgata ner mot vattnet, men en ekorre fick mig faktiskt på andra tankar.
Den kom hoppandes från gren till gren ända där bortifrån och vidare förbi mig hela vägen längs kanten här utan att behöva komma ner till backen. Jag blev nästan tårögd då jag förstod att min idé definitivt skulle ha spolierat den möjligheten fortsättningsvis. Så det fick va, konstaterade Boo.

Just då kommer ekorren hoppande bortifrån, tjippar ner längs stammen på en asp alldeles framför oss och försvinner in i det översta hackspetthålet, det som en gröngöling har gjort. Vilken syn för sägen.



Vi går ut till udden som reser sig tio meter över sjökanten. Här har Boo gjort i ordning en uteplats. 
- Vi brukar ta frukosten här ibland i vacker väder, säger han, då vi slår oss ner på stubbarna. Jag har hålat dem som ni märker,fortsätter han. Då sitter man skönare och så torkar träet bättre och man slipper bli fuktig i baken.
Hit är ni välkomna om ni känner för en utflykt.




Mot Kerken och Bäsjön.

Utsikten är bedårande. Nordvästut ligger Kerken, den smala passagen mellan de två sjöarna Flugebosjön rakt under oss och Bäsjön längre bort. Det är två härliga lomsjöar som just nu emellertid är lomtomma men istället skrakfulla.




Flugebosjön mot Rödberget.

Österut reser sig Rödberget, där korparna faktiskt häckade redan när jag var barn, på femtio- och sextiotalen, säger Boo.




Vi tar grusvägen tillbaka hem igen. 
- Men aldrig att jag går tomhänt hem från skogen, säger Boo. Det lärde mig min far. Och sålunda greppar han en hasselstav och ger även Christer och mig var sin. 
- De fyller sin funktion väl och blir med råge till var sin kopp kaffe, inte till er kanske men säkert till nån annan senare.



Vi passerar soldattorpet som ligger granne med gården. 
- Det flyttade farfar hit på femtiotalet, säger Boo. Men kusinerna som äger det nu ser jag aldrig röken av och torpet förfaller snabbt, suckar han.



Men skylten är kvar och skvallrar om tider som var. Rena rama Raskens, tycker vi och blir djupt imponerade.



Ni måste se dasset innan vi går in, säger Boo. Det använder jag dagligen, endast det, och där finns plats för två vuxna och två barn på två skilda fjölarmen pinkar gör jag förstås alltid i skogen, och därpå berättar han historien om paret på skogen som får stadsbesök för eventuell uthyrning av undantaget varefter gubben undrar hur det har gått och ber gumman berätta:
"Jo visst var de trevliga och så, svarar hon, men riktigt underliga ändå. Vet du, fortsätter hon, att det verkar som om de vill äta ute och skita inne".



- Men, jag har lite problem med myndigheternas syn på skötseln av latrin, säger Boo. Jag vill och kan ta hand om min egen skit men det får jag inte enligt myndigheterna, av "rättviseskäl", sägs det.
Det är väl märkligt att jag som sköter det hela på bästa tänkbara miljösätt måste kämpa för min rätt, att jag som vägrar blanda dricksvatten och bajs inte har myndigheten på min sida.
Världen är verkligen upp och ner i så fall, eller håller ni inte med mig?
-Har ni sett förresten, fortsätter han, hur asken här har växt sig så vacker och format sig runt skithuset. Det är väl bara jag som inte tar bort ett sånt träd, eller?


*


Boo är en samlare, av väldiga mått. Det ser ut som i en gammeldags diversehandel när man kommer in i hans verkstad. Mycket är gammalt och antikt. Vilket underlag för ett loppis, tänker jag, men förstår att det är det sista i åtanke hos Boo själv.




Här får inget förfaras. Av uttjänta mjölkartonger gör han små fina askar fyllda med törestickor, som borde klara varje tänkbar certifiering för miljömässighet och lokalproduktion.

- Ändå är jag rädd för att ”Rättvisemärket” har svårt för svensk landsbygd, menar Boo.

 Bänkar, skåp, hyllor och golv är belamrade av grejor av olika art: askar, burkar och lådor men inte huller om buller, åh nej, allt är sorterat och noggrant packat.  



En doft av ene är det som möter oss i dörren. 
- Det får ligga i flera år ute och torka under tak först, förklarar Boo. Därefter tar jag in det i värmen där det får ytterligare minst ett år på sig innan det kommer till användning. Så gör jag med allt mitt virke och kvaliteten är naturligtvis därefter, fortsätter han och hänvisar till flera kända slöjdhantverkare som han har kontakt med, och för vilka Boos välskötta virke är nästan ovärderligt.



I verkstaden är Boo som mest hemma.Verktygen ligger på parad i hyllorna. Hundratals verktyg: stämjärn, håljärn och mängder av borr, knivar, skruvar, muttrar, spikar, ritsar, hammare ...
Allt som man kan föreställa sig och mycket mer därtill.







- När jag gör ett skärbräda, berättar Boo, väljer jag först ut en vacker bräda  som jag planhyvlar för att kunna bedöma mönster och ådring. 
Den här till exempel är ett vackert ämne, av ask, säger Boo, och smeker ytan med handen.
Jag börjar därefter med hålet. Det är det viktigaste, att det läggs  på rätt plats.
Det skall nämligen, enligt min idé, ligga rätt i förhållande till ådringen.
Sen hänger jag upp ämnet i hålet och väger av nerkanten. Den ska vara horisontell oavsett om brädan kommer att hänga lite "snett". Det blir bara vackert.
Sen är det puts som gäller. Jag är väldigt noggrann.




Bo vid plankförrådet. Här får virket torka minst sex år säger han.

Boo följer med oss ut på gårdsplan. Det är dags att dra sig hemåt. Det blev en full dag till slut. 

Christer lovar att ta kontakt med skogsfolk på länsstyrelsen och skogsstyrelsen med det snaraste. Nu gäller det att bistå Boo med kontakter och att förankra hans tankegångar om sin biologiskt mycket värdefulla skog så att den kan få leva vidare för evigt.

En möjlig historia har fått sin början. Nu hoppas vi alla på en god fortsättning. Och när jag, som skriver detta, nu säger så, förstår jag att Boo efter genomläsning och diverse korrigeringar väljer att tillägga:
”Historien  startade för 40 år sedan, då far avled, men egentligen började det ännu långt tidigare. Ett hundraårigt träd överlever ju statistiskt tre eller till och med fyra markägare”.

Tillägg den 17 januari 2013:

Boo avled av sin sjukdom den 14 januari 2013. Det känns tomt just nu.
Gebbe

torsdag 22 november 2012

22 november - Bättre sent än aldrig

.

Igår eftermiddag, alldeles då vi hade sagt adjö av Boo i Flugebo och satt i bilen på hemväg genom skogen, flög järpen tvärs över vägen. Det hände vid kanten av Bäsjön nedanför Höganskogs bergknalle. Den kom i rapp flykt från höger till vänster, på skrå utför sluttningen och observationen var över på ett ögonblick; en sekundsnabb impression bara.
Det var framför allt stjärten som avslöjade fågelarten, den skarpt vita ändbården som blixtrade till mot bakgrunden och i högsta grad påminde om turturduvans. Det var egentligen allt: ja, möjligen också storleken som uteslöt orrhöna.

Det märkliga är att jag inte har sett järpe i dessa skogar på mer än två år. På sjuttiotalet var den allmän här, men något hände och arten blev plötsligt mycket ovanlig.
I söndags åkte jag samma vägar i min jakt på fåglar under "Kommunkampen". En av de arter jag önskade mest var just järpe även om jag bedömde utsikterna i stort sett hopplösa.
Nu, tre dagar senare, händer det. 
Märkligt med slumpens skördar. Men glad blev jag förstås ändå. Bättre sent än aldrig!

tisdag 20 november 2012

20 november - Rapport om kommunkampen i fågelskådning

.
Här är resultatet av helgens kommunkamp i fågelskådning i Östergötland, redovisat av Adam som regisserade det hela i Ödeshög.

Hej Gebbe!
http://www.ogof.se/ under länken Forumet och "Kommunrallyt, infotråd" finns resultatet. Dock går det inte att se hela artlistan här, utan det görs enklast genom att söka på alla arter i Ödeshögs kommun 17-18/11 på Svalan http://www.artportalen.se/birds/default.asp. Jag kan i alla fall meddela att Ödeshög knep bronset på 85 arter. Duvhök fick vi in genom ett sent rapporterat ex vid Sättra ängar. Däremot sågs ingen sidensvans under hela rallyt. Tack för din medverkan! Hoppas vi ses på gåsmiddagen på lördag. 
Mvh Adam"  


Så typiskt då, att en flock om cirka tjugo sidensvansar är det första jag ser i fågelväg idag på morgonen alldeles hemma vid ateljén, just när Christer och jag lämnar kondiset efter vårt sedvanliga morgonfika.

måndag 19 november 2012

19 november - Envishet

.
I lördags morse, innan det ljusnade, svängde jag ner mot Öninge hamn vid Vättern. Jag klev ur bilen i mörkret och tog mig trevande ut mot klipporna där sjön slog in med högljutt dunder. Jag ville vara på plats redan i gryningen för att kontrollera det eventuella fågellivet i vattnet utanför, inför det projekt som just startat - Kommunkampen i fågelskådning inom Östergötlands län.
Jag hade anmält mig för Ödeshögslaget trots att min tid för deltagande under helgen skulle komma att bli ytterst begränsad.
Bäst att gå ut hårt, tänkte jag därför.



Men tro inte att jag var först. Ett nästan envisare släkte än fågelskådare hade lagt under sig hela klippstranden - laxfiskarna.

- Ja, jag har varit här sen fem, sade mannen i heltäckande vattenställ och med ledlampan lysande från skärmkanten, man måste om man ska få plats på de bästa posterna. Nu väntar jag bara på att ljuset ska komma sen blir det fiske hela dagen idag och även i morgon.
En måste vara rackarns envis.

Jag var också envis den här helgen, så gott som jag nu kunde med så snål tid till förfogande. Lördagens förmiddag fram till tio ägnade jag mig åt Vätternstranden mellan Öninge och Orrnäs och på söndagen for jag till skogen under tre timmar; till Holaveden söder om Ödeshög, där jag körde runt i säkert tio mil och letade svårfångade fågelarter såsom orre, tjäder, spillkråka, ugglor och dubbeltrast.

Det blev ett magert bidrag från mig, allt jag kunde komplettera laginsatsen med var spillkråka. Det är definitivt enklare i Tåkerns närhet, många fler arter och lättskådade sådana. Det hjälpte inte att jag var rackarns envis. Men spillkråka är ju ändå en. Jo, och så såg jag tallbit på en ny plats, men den fanns ju förstås redan inhöstad från Omberg.

Några andra i laget snodde således runt vid Tåkern och hittade väl det mesta som skulle hittas, måhända allt utom duvhök, trots envisa försök.
Alltså åkte jag ner till Tåkern idag, med min längtan och envishet, och fann förstås ganska omgående den där saknade duvhöken, fastän en dag för sent. Så enkelt kan det vara ibland med tur i bagaget och så lätt kan det vara att misslyckas när man måste.



Den gamla duvhökshonan jagade bland de stora flockarna av gäss vid åkrarna mellan Gottorp och Holmen. Hon gjorde flera slagförsök mot de mindre vitkindade gässen, dock utan att lyckas och satte sig sen att pusta ut på ett halmbalstorn. 



Alldeles bortom där duvhöken satt ägde det troligen sista skördeförsöket för i år rum på slätten. Det gällde rödbetor, nu när den sista moroten äntligen var uppe.
Den svarta mossjorden vid Ramstad är vattensjuk och moddig och traktorerna gjorde halvmeterdjupa och vattenfyllda spår. 
Att det över huvud taget kan gå, tänkte jag. Men förstås, är man bonde på den här platsen måste det till en envishet av särpräglad art för att lyckas och att hålla modet uppe.

Till det där med den kommunvisa fågelkampen som jag har tangerat i denna rapport får jag återkomma när sammanställningen är klar. 

onsdag 14 november 2012

14 november - Årets sista myggbett?

.

Jag läser tidningen vid frukostbordet. 
Det kliar i nacken och strax därefter surrar det intill örat.
Jag slår till och på tidningen hamnar en mygga.
Årets sista? myggbett är ett faktum.

tisdag 13 november 2012

13 november - Överlämning av konstverk

.
Nu bär det av upp till Kungliga Vetenskapsakademien vid Frescati i Stockholm. Jag åker inom en halvtimme. Allt är packat och klart.
Något nervös är jag allt och skriver därför av mig lite oro och rastlöshet.
Jag ska lämna ifrån mig de två konstverk som ska pryda diplomen i Nobelpriset i ekonomi 2012.
Jag har gjort två akvareller med Tåkernmotiv.

Jag kan eller får inte visa dem här, allt är hemligt och ska vara så, ytterst välbevarat, fram till överlämningen den 10 december.
Men jag berättar gärna att de ingår i min från första början planerade trilogi "Berättelsen om mitt landskap", där jag startade med "Omberg" 2010, fortsatte med "Vättern" 2011 och nu avslutar med "Tåkern" 2012.
I och med årets beting är uppdraget över för min del.

Men, över är det alltså inte riktigt ännu. Idag ska jag presentera mina två verk, förklara och motivera. Och jag har även skrivit en liten presenterande text, en text som kommer att översättas till pristagarnas hemspråk. Det är inför detta "examensprov" som jag ändå är lite nervös.


Efter idag återstår glädjen över att ha fått vara med under hela detta projekt. Ett privilegium utöver det mesta. 
Och ännu har jag kvar att uppleva den stora Nobelbanketten söndagen den 9 december. Det blir det sista. Sen får jag leva på minnen från hela denna fantastiska resa.

måndag 12 november 2012

12 november - Tallbitar på Omberg

.

Omberg reser sig som ett skogigt fjäll över Östgötaslätten och drar till sig besökare av mångahanda slag även långväga ifrån

Likt en fågelmagnet, såsom berget Ararat drog till sig Noaks ark, fungerar horsten Omberg, där den reser sig över Östergötlands slättland; en både nordlig och sydlig klippö mitt i flättjan med begränsande villvatten i väster, lockar den och "hägnar in" gäster av ovanliga slag. Förra året var det bändelkorsnäbbar. I år är det tallbitar. Återigen!



Det började redan i slutet av oktober, med rapporter om tusentals individer av tallbit invaderande och passerande Finland; en massiv utvandring från Rysslands taigazon. Så typiskt då, att Omberg skulle dras med i förloppet.



Jonas från Mantorp och Arne från Brokind spanar efter tallbitar på Ombergs hjässa. Arne var den som först upptäckte tallbitarna på Omberg i år.

Enstaka flockar har nu i början av november setts här och där i södra delen av vårt land men nästan alltid tillfälligt och kortvarigt
På Omberg däremot verkar de vilja stanna kvar en stund, vilket gjort att många fågelskådare har tagit sig hit den senaste veckan för att hösta in arten i sina artlistor. För många yngre skådare i Sverige är det måhända första gången, men för mig som har varit med ett tag är det den tredje.

Första gången för mig och hembygden, som jag känner till, var 1976, då en oerhört stor invasionsvåg nådde Sverige. På Omberg kunde tallbitarna räknas in i hundratals och en inte alltför vågad uppskattning är att upp emot 1 000 individer besökte berget denna vinter. Och de stannade kvar länge, eftersom det var gott om vinterfödan rönnbär. 
Spännande är också att fåglarna höll sig kvar på berget i tre år. Således såg jag 1977 ungefär tjugotalet exemplar och ännu 1978 fem stycken, en familj bestående av hane och hona och fyra ungfåglar, vilket kan tyda på att häckning på Omberg faktiskt ägde rum under ett par år.
Andra gången var 2002 då några tiotals individer rastade på berget.
I år är det alltså tredje gången och det kan mycket väl dröja tills efter "min tid" innan det blir dags för nästagång igen. Hög tid att passa på att njuta alltså innan det är för sent.

Tallbiten är en bjässe i finkvärlden, ca 20 mm lång, och vackert tecknad - hanen i karminrött och honan i guld och den har en klart nordlig utbredning och är oftast stannfågel i sitt häckningsområde vilket gör den sällansedd söderut.
Den kallades förr på grund av sin unika oräddhet för "dumsnut".
Den är som det vetenskapliga nämnet anger; Pinicola enucleator, en kärnätare. Jag har tidigare själv observerat detta, att rönnbären mals sönder endast för kärnornas skull och att fruktköttet därvid väller ut ur mungiporna.



Två tallbithanar fotograferade vid Hjässatorget på Omberg den 12 november 2012.

Troligtvis är det frödieten som också ger Omberg en fördel. Här finns nämligen förutom bär också ovanligt gott om ädelgran. Dessa har upprättstående kottar med stora kärnor, dubbelt så stora som hos svensk gran och tall, och ofta ser man tallbitarna under födosök i denna miljö. (Även stenknäckar brukar ansamlas i stor mängd när ädelgranarna slår till).

Tallbiten  har ett för arten något "ynkligt" läte, ett högstämt "vidilyi", men detta är genomträngande och ofta det första som avslöjar den. Så var det också både igår och idag, där vi stod ett tiotal skådare och spanade. Till slut fick vi också se fåglarna, upp emot ett tjugotal som flest, men mest högt uppe i grantopparna eller kringflygande. Men tallbit är förstås alltid tallbit.