fredag 5 oktober 2012

5 oktober - Möte med svampar

.
Vid ett kort besök på Sjötuna udde vid Tåkerns södra strand igår slogs jag av jag mängden av svamp av olika slag. Mycket av det hela har jag inte facit till men där fanns några som jag fotograferade och som jag finner vara värda en presentation här i min Naturliga dagbok. 
Och själva besöket som var tänkt att ge utdelning i form av en flock ägretthägrar blev i detta avseende misslyckat och rejält avkortat på grund av en tät och långvarig regnskur, (sagt i marginalen). Det fick bli lite svampersättning istället.



Det är nu på den tredje lokalen i bygden som jag har funnit vit hattmurkla, Helvella crispa, eller som Brusewitz kallade den i en av sina böcker, "den vita helvellen".
Det är en sällsynt murkla, gul till gulvit, av en skrynklig golfbolls storlek, om det nu finns sådana och första gången jag mötte den var för tjugo år sedan på Tranören vid Tåkerns norra strand, i strandbetet där. Andra gången var i naturbetet vid Stora lund vid Vättern och så nu här då i strandbetet vid Sjötuna, också vid Tåkern. Som synes verkar det här med naturbete vara en nödvändig faktor.

Det är en spännande svamp, tycker jag, ovanlig till färg och form och sen lite sällsynt också som extra krydda. Ätlig eller ej kvittar väl egentligen lika. Det är en svamp att avnjuta synledes på plats.



Skäggriskan är allmän och växer ofta rikligt tillsammans med björk som den samarbetar med i form av mykorrhiza. Den har en skäggig hattkant och mjölken är vit och pepprig. Det är med andra ord ingen svamp man äter. Jag har bitit i den och vet. Det svider som eld efter en stund. 
Här på stranden växer den tätt ihop med blodriskor som alla är svårt angripna av svampmyggor (maskar). Skäggriskan klarar sig från detta så där ser man vilken nytta den har av sin kraftiga buljong.
I gamla svampböcker står det att finnarna gärna äter den men då först efter nedsaltning vilket tydligen ska fjärna starksmaken. Undrar om det gäller än idag. 



Plasmodium av slemsvampen Vargmjölk. Skulle jag nu återvända efter några dagar skulle i princip just den här individen ha kunnat vandra vidare därifrån. Den kan nämligen röra sig med en hastighet av upp till 1 mm i timmen och det finns främmande arter av slemsvampar som kan förflytta sig med upp till 2 cm per minut.

På en tallstubbe växer en rosalila svamp; eller, egentligen en slemsvamp. Det är vargmjölk, (vilket spännande namn, eller hur).
Slemsvampar är inte svampar och inte heller varken växter eller djur. Idag för man in dem i ett eget rike. De har lite av både djur och växter i sig och kan kanske närmast beskrivas som påminnande om amöbor.
Fyra stadier genomgår slemsvamparna i sin utveckling.

1. Sporer som kläcks till ...
2. Könliga cellkroppar, gameter, som kan simma eller krypa och smälta ihop med varandra till ett ...
3. Plasmodium. Detta kroppstillstånd som saknar cellväggar, sinnesorgan, nerver mm består av många sammansmälta gameter. Det kan förflytta sig, långsamt men målmedvetet mot fukt och mat. Det omsluter, äter, bakterier, organiskt material och encelliga organismer och växer till sig och bildar efter detta ...
4. Fruktkroppar, som liksom riktiga svampar frisläpper sporer. Och så har det hela gått runt ett varv. 

Naturen är märklig i alla sina skepnader!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar