söndag 5 februari 2012

5 februari - På jakt efter Tåkerns skäggmesar

.
Jag står på den gamla strandvallen vid Lundtorp och spanar ut över Väversunda vassland i Tåkern.
Här är vassbältet nästan 2 km brett och glest genomskuret av smala kanaler, färre nu än för femtio år sedan eller mera, när markägarna ännu var företagsamma i fiske och fågeljakt.

Vassområdet i västra delen av sjön är ett av Europas största sammanhängande och på 70-talet var jag ofta här i jakten på skäggmesar. Då var det ringmärkning som gällde; dokumentation och undersökning av en av Sveriges nyaste fågelarter, och just där några år innan fimbulvintrarna drabbade i slutet av 70-talet och början av 80-talet vimlade det verkligen av skäggmesar i vassarna.



Lundtorps kanal är en av de vasskanaler som ännu hålls efter, rensas och muddras. Här är det ännu lätt att ta sig fram i tåkerneka, kanot eller på isen.

Men det var då det. Visserligen är skäggmesen oerhört produktiv och kan under ett normalår nästan tiodubbla sitt bestånd men de senaste två vintrarnas iskyla och snömängd har reducerat populationen avsevärt.
Jag hörde ett par skäggmesar i höstas men har ännu inte sett någon på nästan ett år, så idag tänker jag ge mig själv en större chans.



Jag vandrar ut på Lundtorpskanalen som går rakt och brett genom vassen. Efter knappt femhundra meter genar jag söderöver in i Sjönkanalen, där jag vid X ser två skäggmesar, varefter jag fortsätter ut mot den öppna sjön för att sedan vandra tillbaka hem genom Lundtorpskanalen.



Sjönkanalens igenvuxna gamla spår skär genom tätvassen.

Redan då, på 70-talet, var Sjönkanalen smal och svårpaddlad men idag är det knappast inget kvar av den. Visste jag inte bättre kunde jag egentligen inte veta.
Men här stretar jag nu med treochenhalvmetersvassen skrapande tätt efter sidorna, följer den lilla öppningen som löper framför mig, den som jag kommer ihåg från förr.

Jag överraskar en räv. Det är sällan det sker, ty normalt hör räven mig långt innan jag får chansen. Nu ser vi varandra samtidigt och räven far iväg in i vassen så in i vassen med svansen i vädret.

Sen möter jag en flock blåmesar. Jag stannar och lyssnar extra noga efter skäggmesar, eftersom de vintertid ofta går ihop, men jag finner inga.
Överallt tar jag steg in i öppningar och gläntor mot vasskloner med tungt frömatade vippor, lyssnar, visslar och knäpper i vassen.

Ytterligare en blåmesflock knastrar bland rören. Jag gör mig mera tålmodig; stannar länge och följer flocken en bit på avstånd.
Jag lyssnar så intensivt efter skäggmeslock att jag till slut tycker mig höra, men vet inte säkert, kanske är det min egen andning som piper, eller är det vassrörens egna småklockor som klämtar. Det blir till slut så att tystnaden skapar sina egna önskade ljud.



Äntligen ger min tålmodighet resultat. Jag har prövat skäggmesens lågmälda kontaktläte, "tu tui tui tju" knappt ljudbart, samtidigt som jag med den nakna högerhanden rasslat försiktigt och flipprat bland vipporna med fingrarna.

Jag får svar. Ett skäggmespar närmar sig nyfiket men försiktigt, vassen spritter och sprätter, bågnar och rasslar. Paret klättrar upp i vassvippehöjd och noterar min närvaro varefter de omedelbart försvinner ner igen, bort genom vasshavet.

Två skäggmesar, det blev allt på denna femkilometersvandring genom landets mesta skäggmesvass. Det är verkligen riktigt dåligt! Men än finns det åtminstone hopp om fortsättning. Skäggmesen är kvar. Förhoppningsvis för alltid.

1 kommentar: