fredag 21 december 2012

21 december - Vändpunkten

.
Skönt att vi är där igen, vid själva vändpunkten på året. 
Samtidigt som det finns något ödesmättat över just den här dagen, och då ägnar jag knappast en endaste liten tanke åt domedagsprofetsiorna om jordens undergång med ursprung ur Maya-kalenderns upphörande, ty sånt är för mig bara flummigt trams och desinformation som tar fokus från verkliga problem, utan fastmer åt konstaterandet att de upplevelsemässigt allt tätare återkommande midvinterdagarna pekar på att åren tycks rulla på allt fortare och fortare i åldrighetens nedförsbacke.
Samtidigt är det förstås en härlig känsla att veta att våren står för dörren. Och lika fort går det mot den. Snart nog , inom tre veckors tidsspann,börjar talgoxar och blåmesar sjunga igen. Oh, härliga tid och förväntan.

Men ännu är det mörkt. Tack för snön, som faller idag igen. Utan den vore det knappt läsljust mitt på dagen, åtminstone inte runt skogsbygdens gårdar och uthus, inbäddade i en riktig vinter; en "ryssvinter" som man säger på kvällspressens överdrivna löpsedelsrubriker.
Förr, i min barndom, var det alltid ryssvintrar som jag minns det.

God Jul! förresten om det nu skulle vara så att jag inte skriver mer innan dess i min Naturliga dagbok.

Och så var det då gårdarna, de mörka, i skogen.




onsdag 19 december 2012

19 december - Vanskligt gullegull med "det vilda"

.
Dagligen, nästan, hamnar vi i vargdebatter och liknande teman på fiket om morgnarna, "gubbarna och jag". Det som skiljer mig från de flesta andra här i bygden, även om också jag är "gubbe", är nämligen att jag inte jagar, aldrig har jagat och heller aldrig kommer att jaga.
Det finns utan tvekan en skarp skiljelinje mellan stad och landsbygd om synen på djur och jakt, och vår nuvarande miljöminister, Center-kvinnan Lena Ek, representerar småbrukarna och jägarna i Sveriges land, de som bor nära den "vilda naturen", och som sådan förfäktar hon naturligtvis, säkerligen främst av strategiskt politiska överlevnadsskäl, en "vargfientlig" syn - annat vore politiskt självmord, sen må hon säga vad hon vill om behovet av genetisk förädling av vargstammen och liknande, för sånt snack tror jag inte ett ögonblick på.

Vad vi ändå är mycket överens om jägarna och jag är att den våldsamma polariseringen i synen på det vilda är av ondo; den polarisering som, när det gäller varg, sträcker sig från den alltigenom "grymme och blodtörstige" till det "snälla och gulliga kramdjuret".

Vilda djur är vilda djur och ingenting annat!


På Youtube cirkulerar nu en uppseendeväckande filmsnutt från Montreal i Kanada som säger sig visa en kungsörn som angriper och försöker bära iväg ett barn. Det är en till synes fasansväckande filmsekvens som, med största sannolikhet är en fejkad datormanipulation. För det första är det ingen kungsörn och vid närmare betraktande känns allt från filmteknik till proportioner alldeles helmysko. Läs gärna kommentarerna som nästan samtliga går på samma linje.

Senare tillägg (20 dec.).
Nu är det klart. Filmen är en bluff och ursprunget är att det handlar om resultatet från en kurs i animerad datorteknik på en skola i Montreal. Det hela är skickligt gjort och har ju verkligen gjort genomslag i nätvärlden :
"The “Golden Eagle Snatches Kid” video, uploaded to YouTube on the evening of December 18, was made by Normand Archambault, Loïc Mireault and Félix Marquis-Poulin, students at Centre NAD, in the production simulation workshop class of the Bachelors degree in 3D Animation and Digital Design.
The video shows a royal eagle snatching a young kid while he plays under the watch of his dad. The eagle then drops the kid a few feet away. Both the eagle and the kid were created in 3D animation and integrated in to the film afterwards."

http://blogue.centrenad.com/2012/12/19/centre-nad-reassures-montrealers-no-danger-of-being-snatched-by-a-royal-eagle/?lang=en

Förutom tidigare diskussionen om filmens trovärdighet har det förts en het debatt om den eventuella skada som filmen kan ha gjort i synen på rovdjur. Kanske har den fördjupat rovdjurshatet och rädslan för natur, ökat distansen mellan natur och människa, vilket i så fall vore djupt olyckligt.



En riktig kungsörns huvud - monterat exemplar. 
Idag diskuteras flitigt bland fågelskådare vad det egentligen är för art som figurerar i filmen. Troligen en som inte alls finns i Nordamerika och då tyder det hela på ej fejkad historia med tam örn av okänt ursprung samt en docka som byte.

Själv har jag gjort en annan koppling.
I somras var vi hela familjen med barn och barnbarn på besök i Kolmårdens djurpark. Detta var ganska nära den uppmärksammade händelsen då en varg dödat en skötare, och redan då eller egentligen långt innan dess var min egen ståndpunkt att det gullande som i åratal förekommit i djurparken mellan vargar och inbjudna turister inte var hälsosamt eller lyckligt. Allt handlade, vad jag förstår, endast om PR-poäng och massor av pengar!
Flera incidenter hade förekommit långt innan det tragiska dödsfallet hände men allt sådant stoppades efter hand under mattan.













Kungsörnens kraftiga fötter tränger lätt igenom kött och blod - monterat exemplar.

Efterklokheten är förstås stor, och den kan ju även jag anklagas för när jag nu skriver om det, och liksom självklar i det här specifika fallet, men jag anser att förklokheten fortfarande är satt på undantag också i Kolmårdens djurpark.
Detta konstaterande från min sida är väsentligt förstärkt av filmen ovan, om än denna antagligen är en bluff.

Det är nämligen så att vi som åskådare tog del i "friluftsteatern" med vilda rovfåglar i somras.
Det var fullsatt på läktaren och en clown och en konferencier höll spänningen och trycket uppe medan förväntningen byggdes upp.
Till min stora förvåning sades det högt och strängt ifrån att ingen i publiken fick resa sig upp under föreställningen eftersom rovfåglarna, av olika slag, skulle flyga tätt över huvudena och att detta kunde resultera i olyckor.
Mycket riktigt! Svischande tätt över publiken, varav många var barn, for caracaror och falkar omkring, ibland även från "fel håll".
Jag som tycker mig veta en del om rovfåglar, deras styrka och knivskarpa klor, var faktisk rädd och jag menar verkligen det. Publiken "ojade och suckade" av spännande lycka men jag såg faran för misshändelser och olyckor. Jag vet vad en rovfågelsklo kan göra med ett människoöga!


Kungsörnen skarpa och upp till 4,5 cm långa klor är allvarliga saker - monterat exemplar.

Nu hoppas jag att gullegullandet med det vilda äntligen stoppas innan det återigen resulterar i en katastrof. Det är dags för Kolmårdens djurpark och andra liknande inrättningar att framsynt tänka om innan nästa olycka sker. Om man nu överhuvudtaget ska ha kvar förställningar med vilda rovfåglar eller andra djur mitt ibland människor så måste skärpta regler och skyddsåtgärder införas omedelbart.
Farligast är antagligen de vilda djur som vi gjort mer eller mindre tama. De har tappat respekten för människan och begriper inte vad som är vad . Och den i många länder ännu utbredda så kallade "falkenerarsporten", som ju Kolmårdens Rovfågelcirkus egentligen är en gren av, menar jag verkligen är av ondo. Låt fåglarnar flyga fritt!

Låt filmen ovan och flera liknande i sammanhanget, som nästan alla handlar om s k "falkenerarfåglar", få bli tankeställare om varför jag rubricerar företeelsen som "Farligt gullegull med det vilda".

18 december - Fjärilssommaren finns runt hörnet

.
Igår då jag öppnade ytterdörren till mitt helt nedkylda hus vid Tåkern, föll ögonen på fjärilsvingen på golvet; en framvinge av en nässelfjäril tillsammans med muslort och intorkad musurin; fjärilen säkerligen uppäten efter ett misslyckat övervintringsförsök.


Varje vinter är vinden till min Stuga sovplats för ett antal nässelfjärilar men jag brukar aldrig se dem förrän vårsolen värmer, då kommer de fram och fladdrar mot fönsterglasen så jag får hjälpa ut både dem, vårflugorna och ibland någon äggstinn bålgetingdrottning.



Under vinjettbilderna ovan finner du länkar.

Fjärilssommaren är aldrig avlägsen, varken den som gått eller den som kommer, det känner jag denna dag, när jag målar av vingen som jag tagit med mig hem till ateljén och dessutom erhåller ett paket från vännen Göran med material om hans nya värdefulla bok "Fjärilssomrar" som jag har anmält tidigare här i min Naturliga dagbok.


"Arter kommer och går, en del av dem är periodvis sällsynta men dyker en tid senare upp på nytt. Miljön påverkar i högsta grad deras levnadsmöjligheter. Faktum är att arealen rika fjärilsmarker här i landet, ja, i hela Västeuropa, har halverats de senaste trettio åren. Ett mera fjärilsfattigt landskap är i första hand en uppsjö ekologiska avbräck, en skörare natur:" (Göran Bergengren).

I den ansedda tidskriften "Balder" är ett helt kapitel ägnat Göran Bergengrens bok och i tidningen "Aftonbladet" finns en mycket positiv och dessutom viktig recension eftersom den allvarligt manar till eftertanke, inte minst för politiker med makt att förändra.
*
Som syn för sägen upptäcker jag en yrväckt nässelfjäril som vinglar runt i Jönköpings boulehall senare om kvällen, under vår träning där. Jag försöker förtvivlat stoppa in den i en köldspringa intill dörrkarmen men den vill ut lika snabbt igen till den förrädiska värmen som tyvärr har väckt den i förtid till en trolig död.
Så har dagen, fastän mitt i vintern, gått i fjärilars tecken.
Nästa fjärilssommar finns redan runt hörnet.

Läs gärna i kommentarfältet nedan, Thord Wimans kåserande i ämnet fjärilssomrar samt dikten av Eva Sundqvist som bifogats. Sådant berikar min blogg väsentligt, tack!

tisdag 18 december 2012

18 december - Slättvintern

.
Slättvintern hemma i mitt Östergötland är lite speciell, eller snarare kanske, är slättvintrar generellt sett annorlunda mot vintrar annorstädes.



Ta till exempel det här med snötäcket. Här har det under fjorton dagar kommit nästan en halv meter snö i bygden, snö, som ännu ligger knädjupt i skogarna söder om samhället. Men på slätten har blott tre dagars mildväder smält rent lite överallt. Vindens påverkan har fördelat snön så ojämnt att varenda höjd eller läläge överraskande snabbt blir synligt igen, till fromma för slättens djur och fåglar. Sånt gör att våren på något sätt känns närmare på slätten än i skogsbygden; snart redo för lärkor och vipor igen, men så sagt och tänkt har jag förstås tagit ut en aning för mycket i förskott.



Och var någon annanstans än i Tåkernbygden kan man se lantbruket igång med plöjning den här tiden på året? Frågan är om det är ett försenat höstbruk eller ett tidigt vårbruk som Ramstad gård ägnar sig åt.

- Ja, men det gäller att passa på, säger Bo, som alldeles nyss ändå fick i hamn nästan hela rödbetsskörden och är glad och lycklig för det. Det var besvärligt en stund, mycket besvärligt, fortsätter han.

Igår, mitt i flocken av sparvar vid den överblivna veteåkern strax intill, tyckte jag mig hitta en snösparv. Ja, egentligen var jag ju helt säker på bestämningen men observationen som sådan, en ensam fågel och beteendet att följa med gulsparvarna ända upp i buskarna, kändes väldigt annorlunda.



Idag återfinner jag den ensamma snösparven. Fortfarande unikt ensam men i ett mera bekant sammanhang. Hade det inte varit för vingfladdret när jag passerade med bilen, den brokiga kontrasten mellan vitt och svart, så hade jag inte upptäckt den skyddsfärgade fågeln mot de svarta framsmälta plogtiltorna.  

måndag 17 december 2012

17 december - Himlen är inte alltid blå

.
"Ja to de ä ftredje gåggen i fvinter som ja ä föskyd". 

Det är tungt och grått.
Jag åker ner till Stugan i slask. Bäst att passa på att se över huset innan kylan åter tar fart.

Två ormvråkar räknar in mig vid passage och i restvetet strax innan Ramstadbron är tättingsamlingen ännu stor och där går också minst fem fasaner. Jag sitter länge och försöker räkna och artbestämma de oerhört rastlösa och stressade sparvarna och finkarna.
Det är en klar minskning av antalet jämfört med för en dryg vecka sedan men ännu får jag ihop till ungefär 300 fåglar; gulsparvar mest men även rätt många pilfinkar, ungefär fem sävsparvar och för första gången en snösparv samt fortfarande en handfull bofinkar och bergfinkar.



På hemväg igen, strax ovanför Väversundaviken, vänder jag mig ut mot Tåkern. Sjöbäckenet är dunkelt och osiktigt. 
När man var liten målade man alltid himlen blå. Men idag är himlen inte blå. Idag är den grå med dragning åt den mystiska färgen Caput mortum (dödskallefärg) som går mot brunt och violett.
Miljarder små dimdroppar i luften där nere bryter mot mig var sin liten stråle av ljuset från Tåkerns mörknande vassfält. Himlen speglar markens färg och i det här fallet vassens färg. Så ter sig himlen smutsig och mörk; mörkare och smutsigare än vad man ville tro när man strävar efter att fästa allt på ett akvarellpapper.



Vid Hästholmen åker jag ner till hamnen och skådar ut över Vättern.
Samma upplevelse här, att himlen speglar markens färg - i detta fall sjöns mörkblå vatten.

Så är det! Samma himmel men med olika färg beroende på underlag och överlagring. Kanske  måste det till en förkylning för att bry sig om sådant.

fredag 14 december 2012

14 december - En ny fågelkluring.

.
Återigen lägger jag ut en mixad fågelbild som du kan testa dina kunskaper på.
Notera att jag lånat samtliga originalbilder på nätet och monterat dem huller om buller utan lov och tillstånd till en "ny" fågel. Jag hoppas att detta är OK i sammanhanget; allt är ju utan ekonomisk eller egen vinning.

Rätt svar lägger jag ut i kommentarfältet nedan. Lycka till!


torsdag 13 december 2012

13 december - Natur i Luciatid

.

Som av ett ljus inne ifrån lyser Omberg ur snömörkret denna korta Luciadag när jag åker ner över Slätten mot Naturum Tåkern för att ta mig en titt på alla havsörnarna innan det är för sent. 
Förra veckan räknades trettio örnar in vid ett tillfälle, samlade runt tre råkar med hopträngda knölsvanar; samma fenomen som tidigare vintrar alltså, men för varje dag med temperaturer under det normala, idag 11 minusgrader på morgonen, fryser öppningarna till och försvinner för gott in i vinterisen.

Det är en vacker dag. Nattdimman ligger ännu kvar i sänkorna medan trädtoppar och vindkraftverk glöder i solen som är på väg upp i sydost.
Jag är alldeles ensam när jag vandrar ner till tornet. Allt är tyst och stilla. Endast harar och rävar har gått före mig.



Det sparsamt vita som lyser där ute är hopträngda svanar. Förstora bilden genom att klicka på den och du kan se dem något tydligare och också se havsörnarna som små suddiga mörka prickar.

Jag ställer upp min tub och spanar utmed den snöiga isen och finner två ytterst små råkar. Vid den ena långt där ute, den mot Åsby i väster står fyra havsörnar runt packade svanar och vid den andra, mot Hov i nordöst, ser jag sju havsörnar runt återigen lika trängda svanar. Flera av örnarna står och äter. 
Samma upplevelse som tidigare vintrar alltså, med den nästan makabra känslan av panisk trängsel och instängdhet som råder, med rovdjur gående mitt ibland instängda byten.



När jag nu ser lite närmare i tuben upptäcker jag också en räv. Den traskar runt därute för att få sig en smakbit men örnarna släpper inte till något. Rävens tur kommer säkert till natten.

På hemväg under Omberg gnistrar luften av iskristaller. Det är sjörök från Vättern som faller ut, fryst över bergets höjder varvid en magnifik dubbel halo skapas mitt framför mina ögon. Den innersta ringen är så stark att den duellerar med själva solen och är en av de vackraste och ljusstarkaste jag någonsin sett. 
Tyvärr är den svår att i sin helhet komma åt med kameran så jag får nöja mig med ett lågt utsnitt över Dags mosses mörka skogsbård.



onsdag 12 december 2012

12 november - Nobeläventyret är över

.
Tre års arbete med konstverken till diplomen i Kemi, Fysik och Ekonomi är över, sammanlagt blev det åtta akvareller till lika många Nobelpristagare. Den där dagen i april 2010 då allt började med ett telefonsamtal från Kungliga Vetenskapsakademin bär jag alltid med mig som en av de mest överraskande i mitt liv. Vilket äventyr jag har varit med om!

Det har blivit många spännande möten, ångestfyllt arbete, lustfyllda händelser, fester och tillställningar. Nu är det dags att gå vidare. Nu har jag gjort detta. Jag är redo för nya möjligheter och utmaningar.

Kanske kommer jag att göra en ordentlig sammanställning över hela detta projekt, en slags mapp eller liknande men just nu har jag inte uthålligheten eller intresset. Jag lägger ut några händelser i bildform från äventyret, utan kronologisk ordning.


Möte med nobelpristagaren i Fysik 2011, Saul Perlmutter


Ulla och bokbindaren Ingemar Dackéus kantar Kemipristagaren 2011, Dan Shechtman 


Ulla och jag uppklädda för Nobelfest 2011


Hela gänget samlat på Kungliga Vetenskapsakademin 2012.
Konstnären Lena Cronström, ständige sekreteraren Staffan Normark,
konstnären Susanne Jardeback, akademirådet Per Hedenqvist, undertecknad samt akademisekreteraren Clarie Reistam


Undertecknad med 2011 års konstverk till nobelpristagarna i fysik.


Mingel med champagne och snittar på Nordiska muséet kvällen innan Nobelbanketten 2011.


Året är 2010 och jag har just fått veta att jag som första uppgift har att göra tre konstverk till nobelpristagarna i kemi. Ser jag möjligen aningen nöjd ut?


Nobelbanketten i Konserthuset 2011 just när Tomas Tranströmer mottar sitt pris i litteratur ur konungens hand. Det är ett stort ögonblick också för mig och Ulla. Tänk att få vara med just där och då!


Vi är tidigt på plats i Blå hallen i Stockholms stadshus inför Nobelfesten 2011. Ulla är förväntansfull.


Min plats vid Nobelmiddagen är dukad och klar.


Laddad för fest, och Ulla och jag är bland de första gästerna på plats. Här står jag i den berömda trappan. Det glittrar, klirrar och doftar, förväntningen är stor.

torsdag 6 december 2012

6 december - Tallbit och rapphöna

.

De är kvar på Omberg, tallbitarna, så ännu finns chans att studera dem. Jag såg på tre platser runt Hjässatorget idag i snöstormen, sammanlagt ungefär 20 fåglar; alla högt uppe i de högsta grantopparna.
Passa på, det kan dröja många årtionden igen innan chansen återkommer.



Långt därute i utsattheten kurar sju rapphöns. De håller till på flacken där vinden har piskat undan snön från stubben.

Efter tips av fikakamraten Bo så tog jag rundan ut över slätten och lyckades hitta kullen av rapphöns som han meddelade om igår. Också de i snöstorm.

Ja, det är verkligen hårt väder just nu. Även idag nämligen har det snöat hela tiden trots besked om motsatsen i gårdagskvällens prognos för området. Och med snön följer också pinande vind.
Idag tror jag det handlar mest om Vättersnö, men även om,  tycks det inte finnas någon ände. Nu har det kommit minst en halvmeter och detta på bara en vecka, det var under förra torsdagen som det smög igång. Man fattar inte riktigt.
Det börjar närma sig kaos överallt i våra samhällen. Snöröjet hinner inte med, inte hemma hos oss mellan husen heller. Det blir allt mindre med utrymme kvar mellan alla snöhögar och vallar. 
Usch! Det är ju ännu bara början av december. Vart ska detta ta vägen?

onsdag 5 december 2012

5 december - Till hårighetens lov

.
Mina två stora agaveplantor är förstås inställda i ateljén sedan en tid. Ändå var jag för sent ute. Frosten nöp tidigare i höstas tag ordentligt i bladverket och resultatet visar sig nu i form av ökande vissenhet.



Där finns emellertid en väsentlig skillnad mellan de två. Den ena, den med kala blad, är närmast tillintetgjord och halvdöd medan den med håriga bladkanter är lika opåverkat grön och fräsch som tidigare i somras.
Det är inte mycket till behåring som har gjort att den har klarat sig; några fransiga fibrer bara, men tydligen tillräckligt mycket för att hålla kvar ett nära isolerande luftskikt. 

Det får mig att fundera. Där ser man vad lite hår kan göra.
Det är nästan att jag ångrar att jag nyss har varit hos frisören; ett sånt sällsynt dåligt valt tillfälle, nu när det är huttrig fimbulvinter, med arktisk kyla och i det närmaste en halv meter snö som driver och virvlar så det knappt går att vistas utomhus.

Jag får dra ner min yllemössa extra mycket idag och vörda min med åldern ökande hårighet som frodas på  dessa nya besynnerliga platser såsom i öron och näsa och har skapat en värmande heltäckningsmatta på min rygg.

tisdag 4 december 2012

4 december - Är det här snökaos?

.


Det blev ingen bilkörning till Jönköping idag, ingen bouleträning alltså. Det snöar alldeles för mycket. Den som känner mig vet: "att då är det sugande allvar"! 
Hela dagen har det hållit på och hittills har det kommit åtminstone en decimeter till de andra från tidigare, det känns nästan halvmeterdjupt nu, men då kanske jag överdriver något. Och när jag tittar ut genom fönstret på grannen som skottar fram sin bil, konstaterar jag att det snöar alltfort, lika tätt.Och kallt är det också; i det närmaste tio grader. Det är rena rama Norrland! Kan det inte vara nog snart? Nej! Åtminstone in mot torsdag skall det vara så här, hotar SMHI. Det här kan väl ändå kallas snökaos; åtminstone som det upplevs av en infödd östgöte.



Jag lägger ut skulor till skatorna. De är där nästan innan jag vänder ryggen till. 
Koltrasten lider brist på äpplen. De som finns är översnöade eller ishårda. Han landar djupt i snön med halvstängt öga för att skydda sig mot snönkristallernas blästring. Timmen är blå - dagen är kort. Han behöver snar hjälp. Allt blev för mycket på en gång; inte en chans till långsam anpassning.

4 december - Lösning på Fågelmix I




Svaret på Fågelmix I från den 28 november:

Grågås (kropp och näbb) - Gräsand (vingspegel) -Årta (huvud) - Kricka (buk och sida) - Bläsand (bröst).

måndag 3 december 2012

3 december - Sträng vinter

.
Redan sträng vinter och ännu bara i början. Det är 11 grader kallt mitt på dagen då jag vänder färdriktningen norrut mot Omberg och Tåkern. Det är så vackert med all denna snö som ligger rofyllt förankrad i dungarnas grenverk. Röken från gårdar stiger rakt upp i vita slingor som sedan lägger sig i diffusa stråk på tvärs mot himlens blygråa moln
Jag längtar att se och uppleva. Dessa de första vinterdagar med ny snö är de som är vackrast och mest efterlängtade.



Vätterns vatten pumpar upp värme i bulliga dimbankar som lägrar sig över bygden och hela tiden släpper ifrån sig lätt kornsnö, ibland så finkornig att den mer känns än syns.



Vätterns vatten ryker säger man i bygden. Tre gånger skall det ske innan sjön lägger sig. Om det är första gången nu, så återstår två, men jag vet inte jag när det egentligen börjar, jag menar, det har rykt mest hela tiden några veckor redan.

Tåkern är däremot helt islagd - självklart. Jag spanar i kikaren ner över bäckenet från Charlottenborgs alunhöjd och ser att allt är vitt, inget är spegelblankt eller mörkt. 
Havsörnar flyger långt där borta och några svanflockar ser jag i luften över snötäcket. Två korpar ropar från Omberg och jag ser dem komma rollande över Mariasystrarnas vackra kloster. 



Vid Väversunda är allt fruset och stilla. Mitt ute på maden, i en videbuske längs diket som ryker, landar en flock fåglar. Det är sidensvansar - så märkligt - och det tycker säkert fåglarna också, över sin annorlunda rastplats, och drar därför snabbt vidare igen i sin jakt på bärig föda vid bättre lokaler.



Vänder jag mig om ser jag upp över Omberg. Det är ett hål däruppe i himlen, där ljuset tycks ta sats. 
Ögat är duktigt på anpassning men med kameran är det tvärtom. Fotot jag tar visar hur mörkt det faktiskt kan te sig trots att det är nästan mitt på dagen. 

Jag ser två älgar vid Holmen. Det har jag redan berättat om tidigare här nedan, några rådjur noterar jag förstås och vid Ramstad lyfter en ormvråk, den första av fyra. 
Disan har fått istrottoarer och på andra sidan bron över den, lyfter en jätteflock småfåglar ur ett skifte med oslaget vete. (Det lämnades orört på grund av vattensjuka, trots försök med ny täckdikning i somras).



Jag försöker räkna och artbestämma. Men i myllret av tättingar som flyger fram och tillbaka mellan buskarna på ena sidan av vägen till sädesfältet på den andra, får det bli enstaka nedslag av fakta i en uppskattning som jag gör. 
Jag tänker ta mig tillbaka hit snarast för att följa upp i bättre ljus och med tubkikaren på plats. Vem vet vad mera som kan gömma sig i denna flock. Följande är emellertid vad jag kan stå för idag:


Gulsparv ca 2 000
Pilfink ca 200
Bofink ca 30
Bergfink ca 5
Sävsparv ca 5
Grönfink ca 10
Skata - fyra individer som faktiskt också står på vetediet.


På hemvägen får jag sällskap med en plog kanadagäss. De ligger snett framför mig hela vägen mellan Tåkern och Ödeshög och fotot tar jag just när de passerar över Stora lunds vindkraftverk. Där svänger de ut över Vätterns dimridåer och försvinner. De sista att ge upp.

3 december - Aktuella älgobservationer

.
Jag är inte bortskämd med observationer av älg i min hembygd numera. Det var mer förr om jag så säger, framför allt på 80-talet, då man garanterat såg åtskilligt med älg varje år.
Därför känns det glädjande och överraskande att jag den senaste veckan har sett älg vid tre tillfällen.

Första gången var i onsdags då två älgtjurar med mäktiga horn tittade på oss, Ulla och mig, då vi passerade på E4 vid Väderstad. Vi var på väg till min mors 89-årsdag, i tilltagande snöslask.
Strax därefter var det dags igen, vid Tolefors strax innan Linköping, där en älgko med två välvuxna kalvar trängde sig fram längs viltstänglset.


Få djur är väl så pampigt fotograferade som älgar. Denna  bild tillhör väl inte gräddan, men jag lovar, det är verkligen älgar som jag  fått in i trehundratelet på 500 m avstånd. Tåkerns vass i bakgrunden.

Idag igen! En älgko med kalv betar på åkerkanten under dikesvallen nära gården Holmen vid Tåkern. De hade jag inte sett utan snö. Deras mörka kroppar stod fint mot det vita och och därmed lyckades jag upptäcka dem trots stort avstånd.

Jag konstaterar att det är extra trevligt att se så många älgar så nära efter årets huvudsakligen avslutade jakt.

2 december - Tung nederbörd

.
Förra veckan bjöd på rejäl blöta.
Det började med drygt två dagars ihållande regn och jag uppskattar att minst 40 mm föll.
Sen kom kylan och med den lite snö, men det blev bara bottenskyla här i Ödeshög ända tills i fredags.
Då började det snöa på riktigt och under natten till lördagen och sen över hela helgen föll flingorna tätt och ihärdigt.



Ulla passade på att nattfotografera lite. Det var ju så stämningsfullt, till advent och julskyltning och allt.



Tre gånger redan har jag skottat rent utanför vårt hem. Det har varit ganska lätt och fin snö av upp emot tre decimeters djup totalt och nu kommer bisterkylan.

fredag 30 november 2012

Välkommen till Julsalong

.
Jag bjuder in till Julsalong med fokus på litografier i Ateljé Gebbe i morgon den 1 december. Det sker i anslutning till julskyltning i hela Ödeshög.
Jag bjuder på glögg och pepparkaka och 
som besökare kan du deltaga i närvaroutlottning av ett litet konstverk.


Välkommen mellan kl 14 - 18
önskar

Gebbe och Ulla

torsdag 29 november 2012

29 november - Mitt citronträd

.

Jag har ett citronträd. Det har jag berättat om tidigare.
Jag köpte det som en ynka liten stickling "förmodligen apelsin" av min vän, blomsterhandlarn Pelle, som kommit över två exemplar, för cirka tjugo år sedan, och flera år i rad jämförde vi, han och jag, hur våra respektive träd utvecklades.
Efter fem år ungefär fick vi båda blommor som blev till små gröna citroner. Sen dog Pelles träd men mitt blomstrade och växte i höjd och bredd.
För knappt tio år sedan kunde vi varje år skörda mogna citroner som smakade himmelskt.



I och med att vi byggde vår inglasade altan trodde jag mig kunna slippa den årliga transporten mellan trädgård och ateljé, vilket var besvärligt med tanke på trädets omfång, och ställde istället  in mitt citronträd i uterummet under den mörka årstiden. 
Men den första vintern på ny plats blev för mycket, veckolånga perioder med minusgrader långt under tio, gjorde att citronträdet frös ned helt och hållet trots att jag eldade ljus under.
Jag trodde först att allt var dött men efter någon månad började nya gröna skott skjut upp ur de nedklippta torra spraggarna.



Idag är mitt citronträd stort och välväxt igen och förra året blommade det åter.
Två vackra gula citroner finns nu på plats, nästan grapefruktstora från den blomningen. Snart dags för skörd alltså, och i somras blommade trädet rikligare än någonsin. Det spred en doft som från en parfymaffär. Mängder av kart rasade förstås i överdådet men där finns idag minst ett tjugotal välmående gröna citroner som växer och trivs.



Nu har jag lärt läxan förstås och igår gjorde jag den nödvändiga transporten till ateljén och numera måste jag hyra en täckt kärra för ändamålet. Det var besvärligt att kånka på det hela och tyvärr vippade krukan i kärran och två grenar med citronkart klämdes av. 
Av dessa citroner tänker jag göra insyltad citron; inget må förfaras. 
Nu står mitt vackra citronträd åter på plats i ateljén för vintern och där kommer det att glädja mig och förundra många besökare, med tropisk doft och ljuvlig grönska; de första gästerna förväntar jag mig redan på lördag, då jag öppnar några timmar för julskyltning under eftermiddagen.

Välkommen själv att se!