onsdag 30 november 2011

30 november - Lite konst också

.
Då jag kikar bakåt i den senaste månadens anteckningar märker jag att "konsten" har varit satt på undantag till förmån för natur och miljö. Sånt är väl helt OK men nu petar jag ändå in lite konst trots allt, för balansens skull.

Det blir i form av en färgstark liten olja, en kvällstudie över Tåkern från öster med Omberg långt därborta i fonden. Den hänger på min ateljévägg.

30 november - Minnen från Turkiet I

.

Ullas och min resa till det "Antika Turkiet" första veckan av november 2011 avsatte tydliga minnen, och spår av förnyad kunskap i hjärnbarken.


Efesos, Afrodisias, Perge, Hierapolis och Aspendos hette de gamla grekisk/romerska städerna som vi besökte. Jag kommer inte att göra någon samlad reserapport av detta äventyr just nu eftersom jag har tappat ftp-kontakten med min hemsida. Istället blir det små nedslag då och då i min blogg.

Annika och jag tävlar på Perges stadion i Turkiet och som det tycks blir det hon som definitivt kommer att avgå med segern, med ett bättre löpsteg.

Jag hade en dröm, bland många, att passa på att springa ett antikt lopp; en Stadion, vilket är ett något varierande gammalt grekiskt längdmått; från 157,5 m upp till 185 meter.

Den antika staden Perges hade kvar magnifika rester av ett stadion som kunde ta upp till 30 000 åskådare.
Där tävlade vi Annika och jag och vi kunde höra den enorma publiken jubla.
Min dröm har gått i uppfyllelse.

tisdag 29 november 2011

29 november - Gränna på världskartan

.
Nu är Gränna inte bara polkagrisar.
Fyndigheten av sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr är en av världens största. (Hört från radion igår)


Ja, Gränna hamnade centralt i mediabruset igår. Fyndigheten av sällsynta alkaliska metaller i mineralet nefelinsyenit lyftes fram till huvudposition i både Radio och TV.

Mindre känt är dock tydligen att fyndet balanserar på länsgränsen mellan Östergötland och Småland och därmed även medför att Ödeshög i högsta grad blir inblandat i det hela. Malmkroppen sträcker sig under två län!






















Utdrag ur Natur/Kultur inventering för Östergötlands län 1983.

I förarbetet till detta planverk genomfördes mängder av inventeringar i länets alla skrymslen och vrår och även jag själv var i någon liten mån inblandad i det hela genom att inlämning av uppgifter och också i det slutliga illustrationsarbetet.
Jag minns mitt första besök vid Norra Kärr tillsammans med inventeraren Hans Liman från länsstyrelsen, hur han hade fått i uppdrag att kolla upp området och hur vi genomsökte den östgötska delen, om än ganska summariskt, efter spår av den sällsynta mineralen Grennait och eventuell verksamhet.

Då, i början av 80-talet, var dessa metaller tämligen ointressanta, vad jag förstår, ur nyttjandeaspekt och nefelinsyeniten betraktades nog mest som geologiskt kuriosa, om än en mycket intressant sådan.

Jag vet att jag späntade loss en flisa ur en bergklack men den flisan har visst förkommit idag.

Idag är allt helt annorlunda ( Utdrag ur pressrelease):

"Gruvföretaget är efter provborrningar berett att gå vidare. En ansökning om bearbetningskoncession ska lämnas in hos Bergsstaten efter årsskiftet, berättar geologen Magnus Leijd som arbetar för huvudägaren, det kanadensiska prospekteringsföretaget Tasman Metals.

... Det är en av världens fyra största och finaste fyndigheter, säger Folke Söderström, vd för svenska dotterbolaget Tasmet Metals.

Om brytning kommer till stånd blir det fråga om ett dagbrott på 700 gånger 200 meter med ett djup på 100 meter. Om tillstånd ges för att bryta fyndigheten kan den räcka i minst 40 år, förmodligen mycket längre än så.
Fyndigheterna består av ett drygt tiotal olika metaller som zirkonium, niobium och yttrium - viktiga ämnen som behövs för att producera sådant som elmotorer, lcd-skärmar och lågenergilampor."

Vi söker oss dit, vetgiriga Lars och jag, som flugor till en hundskit, kör söderut längs turistvägen mot Gränna, svänger av in mot Holkaberg och passerar Porsarp där vi kör över gränsen till Småland. Efter någon kilometer ytterligare vänder vi rakt in i området på små grusvägar, passerar mellan små gårdar och odlingslotter och är framme. Visst har vi varit här tidigare några gånger men nu verkligen med fördjupat intresse.





















Men längre än hit kommer vi inte.


Sista biten in mot den gamla ödegården Norra Kärr är stängd och låst med en bom. Det finns ett stort värde i marken framför oss. Härifrån måste vi gå en liten bit.

Ett öppet område ligger framför oss, flera dammar är anlagda på båda sidor om grusvägen och gräsänder simmar där. Ett par korpar dansar förbi över himlen i den ryckiga vinden. Mitt i området ligger en bergklack där ett torp tidigare låg. Detta är nu rivet men den stora ladugården ligger kvar som en levande "Lars Lerin akvarell".

Upp till bergklacken leder en knappt anad stig genom gräset, fram till en renrakad berghäll där amatörgeologer under årtionden har knackat sig ner till de sällsynta mineralerna med små hammare - "klick, klick klick".

Berget är bandat i mörkgrått, vitt och rödviolett, en egendomlig och vacker färg för att vara berg.

Jag tittar nära inpå och ser kristallerna i mauve-färg, upp till någon kubikcentimeters volym ligga insprängda i fältspat och glimmer

Det är detta som gäller; detta som är värt flera miljarder i brytbart värde.


Aspekt 1
:

Och hela denna "guldgruva" har mutats in av ett kanadensiskt företag som lämnar obetydliga 0,25% i royalty att delas mellan staten Sverige och markägarna. Visserligen kommer den framtida gruvan att kunna ge hundratals jobb i landet men inte kan jag låta bli att undra över varför inte det framgångsrika gruvriket Sverige via företaget Boliden, som tidigare provborrat i bygden, har haft mera tålamod och framsikt för att ordna med nationell koncession av denna enorma tillgång. Malmkroppen har ju varit känd länge och att den här typen av jordartsmetaller är bland de högst värderade i världen av idag, för elektronikens räkning, är ju inte direkt någon vältande nyhet.

Aspekt 2

Naturvärdena - kommer de att beaktas?

"Naturvärdena kommer att bestå om delar av området undantas från mineralbrytning", så står det i översiktsplanen.

Knappast! Och detta kanske förståeligt ändå. Och det mesta i området är heller inte av högsta naturvärdesdignitet vad jag förstår; några granåkrar, rester av ett splittrat och delvis ödelagt småbrukarlandskap. Det som bör beaktas med varsamhet är närheten till Vättern och Vätterstranden.





















Mineralflisor som fick följa med hem.

Nåväl. Själv tar jag med mig en handfull flisor, rester från amatörgeologernas tidigare framfart.

Dem tänker jag spara som minne för framtiden. Och vem vet, finns det möjligen ett oanat ekonomiskt värde i dessa små skärvor - som guld kanske. I så fall är jag rikare idag än igår.

måndag 28 november 2011

28 november - En dag på skogen

.
Den yttre anledningen är att jag ska leverera en tavla till Boxholms Skogar AB men jag tänker som så att, det vore intressant att få göra en liten resa där i trakten med min "gamle" elev från Stenbocksskolan i slutet av 60-talet", skogsmästaren och nyblivne chefen för företaget, Eric Carpholm; få höra hans syn på skogen och se smultronställen och produktionsskog via hans ögon.
Han ställer bjudsamt upp på det och sålunda kommer det sig att vi nu sitter i hans bil och börjar vår lilla utfärd och så får också Eric ett utmärkt tillfälle att komma ute från skrivbordet en sväng och smatidigt bedöma läget av gårdagens storm Berit som tangerade bygden.

- Har du några önskemål, frågar Eric, något du vill se igen från förr eller så.

- Nej, svarar jag, nu vill jag att du visar mig vad du vill att jag ska se.

Det blir Svartån vid Laxberg, utloppet ur Sommen, som lägger sig först i ordning.
Två luckor är öppna och åvattnet bruser gulvitt och skummande. Det var här och på ytterligare en plats i länet, i Stångån i trakten av Vimmerby för så där ett tiotal år sedan, som de sista refugerna för södra Sveriges utterbestånd fanns.

- Jo, det stämmer, säger Eric. En gång när det var som sämst med beståndet, då uttern var i stort sett utrotad i södra delen av vårt land, sågs ändå enstaka uttrar till och med någon gång inne i samhället, i Boxholm alltså. Och nu finns här åter gott om spår vintertid på isen.

Eric vid Laxberg.


















- Vi har ändrat vattenföringen här nyligen, fortsätter Eric. Vi har ju murat en liten laxtrappa här för öringen men upptäckte att fiskarna av strömmen vid luckan därborta lockades för långt åt det hållet och inte hittade in, så nu har vi öppnat den här luckan rakt under oss, alldeles intill laxpassagen, för att det ska bli lättare för fisken att hitta tillbaka till Sommen efter leken..

Fisken är vid sidan om skogen och jakten, ett av Erics stora skötebarn. Samarbetet har oftast skett över länsgränsen, med Jönköping, där man var tidigt ute med åtgärder för främjandet av miljön runt rinnande vatten, inte minst genom bygdens egen son Jacob Bergengren.

På slingrande små vägar, även små grusade skogsbilvägar labyrintar vi oss fram genom bygden mot trakten av Blåvik, men kommer inte ända dit utan tvärar över skogen, medan Eric berättar och jag ställer frågorna.

Det handlar om allt, det moderna skogsbruket, förändringen, maskinerna, produktiviteten, trädarterna, ekonomin, Evighetsträd, främmande trädslag, återväxt, skogsfågeln, jakten, miljöaspekterna, hänsyntstagandet, historien från förr och framtiden.

- Vad är det där? Något "mänskligt" har glimtat till i min ögonvrå. En tjärdal?

-Nej, svarar Eric. Jag tycker att det mera liknar resterna av en gammal eldstad från en kolarkoja. Såna finns det gott om på skogen i bygden. Tittar man på en karta från förr ser man att det är prickat som med flugskitar av alla kolbottnar som var i bruk här ända in i 50-talet. Bruket och masugnen i Boxholm krävde mängder med kol.

Resterna av en kolarkoja.


















- Kan vi stanna, så får jag dokumentera?

Själva kolbottnen hittar vi också strax utan svårighet. En halvmeterhög, ringformad upphöjning inne bland träden, med ca tio meters diameter, med svart kolstybb i backen berättar historien om många års kolframställning på platsen.


Bjärhult.

Vi avslutar rundan med ett besök vid ett något annorlunda Boxholms skogar.

- Det här, säger Eric, skiljer sig ganska markant från allt annat här på skogen.

- Det heter Bjärhult och här bodde tre bröder och en syster, alla ogifta, tillsammans förr i tiden och förvaltade marken. Idag är det en sällsynt rest av ett gammeldagslandskap; en kulturgärning från en annan tid, som vi vårdar i samarbete med Länsstyrelsen med naturvårdsåtgärder. Det är ett av mina smultronställen.

- Tyvärr är det så, fortsätter Eric, att vi just nu befinner oss i en brytningspunkt för framtiden. Vad ska vi göra med resterande öppna, mera triviala odlingsmarkslämningar som vi äger?
Ingen ny generation kommer att vilja arbeta aktivt med så tveksamma marginaler och stor arbetsinsats.
Kanske kommer en del av det du ser bara att få buskas igen, naturligt, men mycket kommer vi säkert att plantera igen,
suckar han.

- Med löv då? undrar jag.

- Jo, helst, svarar Eric.

... Och stormen Berit då? Jo hon hade passerat Boxholms skogar utan att avsätta några skrämmande spår. En handfull välta frötallar på ett par nya hyggen var allt som blev.

torsdag 24 november 2011

24 november - Om nattskärra

.
Jag har hittat intressant läsning om en spännande fågel i ett projekt som Urban Rundström i Oskarshamn arbetar med:

24 november - Fågelslakt

.
Det tar visst aldrig slut!

Rapporter om slakten på småfågel i Sydeuropa fortsätter år efter år trots protester och åtgärder. Filmer och bilder med ruskigt innehåll dimper ideligen in via media, från framför allt Cypern och Malta, men också Italien, Rumänien, Ungern, Bulgarien m. fl. länder. Frågan är om man inte borde resebojkotta dessa länder helt, tills alla missförhållanden undanröjs.

Vad är det för fel på människorna där nere? kan man faktiskt undra. Har man inte kommit längre ifrån "medeltiden" än så här, år 2011.
EU kämpar mot vanarten genom "fågeldirektiv" och andra lagar men lokala myndigheter och en omedveten och okunnig allmänhet ser mellan fingrarna medan orgierna i småfågeldödande fortsätter.

Jag blir så ledsen och besviken!

Men att bara bli ledsen hjälper ju föga.
Därför hänvisar jag nedan till en förening på nätet, som verkligen försöker göra något åt problemet och också många gånger har gjort lyckade insatser. Men mer kraft behövs, fler måste ansluta sig och fler måste skriva på petitioner och upprop.

Nu senast handlar det om en alldeles aktuell händelse från Italien, där jag trodde ända tills idag att det värsta var över. Men icke!
Klicka in och ta del av text, bilder och video och lämna din protest som finns förberedd och översatt.

Press release 23.11.2011
Shocking video shows massacre of migrating birds in Italy
Thousands of song birds killed within only a few hours by hunters.


http://www.komitee.de/en/actions-and-projects/italy/massacre-colle-san-zeno

onsdag 23 november 2011

23 november - Ny entrétrappa

.
Mehmet som behärskar det mesta i praktiskt hantverk tillverkar en ny entrétrappa till min ateljé. Han håller på hela dagen.

- Nu måste den stelna ifred några dagar, säger han, så jag kommer att lägga över en skiva.

- Och när är det dags för mig att sätta dit det självklara handavtrycket, frågar jag, men får inget absolut svar, ett leende mest.





















Mehmet murar en ny trapp till ateljén.

23 november - Spetsbergsgäss vid Tåkern

.
Jag gör en nogrann kontroll idag av den observation av förmodade spetsbergsgäss som Lars och jag gjorde vid Ramstads åkrar igår.
Jag berättade att solen då var lite besvärlig och att avsaknaden av tub medförde osäkerhet i antal och att det borde kollas upp.
Det är nu gjort alltså!

Resultatet imponerar. Minst 60 stycken spetsbergsgäss kan jag hitta i den idag ungefär 500 individer stora flocken sädgäss, varav flera nästan artrena grupper.
Vi hade rätt i vårt antagande igår med andra ord.
Dessutom finns även idag vitkindade gäss i ett antal av uppskattningsvis 80 exemplar insprängt i flocken.

Lantbrukaren kör under min observation ut med traktorn i området och gässen drar sig därvid ytterligare en liten bit bort från mig.


Spetsbergsgäss.
I förgrunden fyra sädgäss, (mörkare) och bakom dem en nästan artren grupp av spetsbergsgäss (ljusare).


De två tranorna går kvar vid Holmen och över skogen kommer fjällvråken seglande.
Jag lägger in en bild på den här, inte för att det är ett bra foto, tvärtom, men det kommer att underlätta individbestämning fortsättningsvis under vintern i och med att minst en stjärtpenna saknas. Sånt kan vara bra att ha registrerat.

23 november - Upprop Riksväg 50

.
Min gode vän Christer Elderud har skrivit ett mycket angeläget "upprop" om problematiken kring långtradarna och Riksväg 50. Troligen kommer 6000 av de 7000 långtradare som kör sträckan idag att åka vidare på den kommande turistvägen mellan Ödeshög och Vadstena, förbi Omberg och Tåkern istället för att välja den nya något längre sträckan mellan Mjölby till Motala, om inte motåtgärder införs.

Läs och sprid vidare - kampen för Turistvägen och ett lugnare och mer harmoniskt Omberg /Tåkern fortstätter!

tisdag 22 november 2011

22 november - "Här är den vår de svaga kallar höst" ...

.
... skaldade Erik Axel Karlfeldt...
och idag är det som att han var alldeles rätt ute, ty just nu skulle det nämligen lika gott kunna vara en aprildag då solen glimtar igenom molntäcket och släpar ljuset över Slätten och Lars och jag är på jakt efter årstidstecken i jordbruksbygden söder om Tåkern.

- Lärkorna är kvar förstås, säger Lars, men vad tror du om sädesärla?
- Nja, men kanske vi åtminstone kan upptäcka några sena tofsvipor, svarar jag.

Tofsvipor.










Alldeles efter Ramstadbron, där mossjorden står vattensjuk och potatisrutten blänker något till då vi passerar.
Vi stannar och spanar och upptäcker efter en stund elva vipor som står tysta och försynta i fårorna.
Höstvipor är verkligen olika vårens.
De smälter in i bakgrunden och försvinner nästan helt för våra ögon, burriga, färglösa och tysta.

Längre bort mot Holmen finns gässen; enstaka små sällskap av kanadagäss, ett hundratal vitkindade gäss och möjligen ett par tusen sädgäss som betar bland morötterna medan grågässen verkar ha flyttat för gott, vad vi kan förstå.

Det sneda och ockra solljuset är lurigt. Färgerna kan förvanskas men nog tycker vi att vi också ser ovanligt många spetsbergsgäss bland sädgässen. Utan att garantera uppgiften helt skulle vi nog vilja påstå att det rör sig om kanske ett femtiotal individer sammanlagt med enstaka artrena flockar på upp mot tio till tjugo fåglar.
Tubarna är hemma, ljuset lurigt och avstånden långa och vi travesterar "Orsa kompani" tills vidare men nog bör detta kollas upp igen.

Två övervintrande tranor.

Vid Holmen på gränsen till Väversunda upptäcker vi, mycket överraskande, två gamla tranor gående i stubben. En är ljus och fin och den andra har en något mörk och lite ruggig fjäderdräkt, så här har uppenbarligen något trist hänt, tänker vi.
Kanske att den där mörka fågeln har blivit sjuk eller skadad och att paret därmed tvingats till ett farligt eller till och med utsiktslöst övervintringsförsök. "Höstvåren" har ju sina begränsningar. Vintern kommer obönhörligen och för den är inte tranor rustade.

måndag 21 november 2011

21 november - Recension på utställning

.
Ibland har man som konstnär anledning, av hälsoskäl, att undanhålla både för sig själv och i den mån det går, även sin omgivning från att ta del av omdömen kring en utställning man har genomfört.
Så var dock inte fallet, ärligt talat, vid min senaste som ägde rum i Linköping.

Jag fick en välmenande recension i Östgöta Correspondenten den 4 oktober under Kultur Nöje, skriven av Sievert Sjöberg; det är bara det att det har dröjt med publicering ända tills nu eftersom klippet hade hamnat under några andra oviktiga papper i min hög av osorterat gods, av vilket jag har ganska mycket i min ateljé.

Nu har jag hittat det hela och lägger ut till allmänt beskådande, infällt i en påbörjad "Tåkernakvarell", vilket väl kan vara passande för att motsvara artikelns titel, vilket jag egentligen inte tycker att själva utställningen gjorde.
Men sånt tal är ju bara petitesser förstås.

Sievert var vänlig och bjudsam mot min prestation och det känns ju som huvudsaken och glädjande.

Faksimil ur Östgöta Correspondenten 4 oktober 2010 - recension av Sievert Sjöberg.
Du får kanske anstränga dig något för att kunna läsa den - först måste du också närma dig möjligheten genom att klicka på bilden.

21 november - Att vänta på en buss

.
Bussen blinkar och stannar en bit bort i backen och släpper ut en handfull människor som vandrar iväg i gråvädret under uppfällda kragar.
Grabben som jag passerar småspringer men kommer ändå inte att hinna fram i tid inser jag och erbjuder skjuts i min ombonade bil.

Tack, men jag ska inte med bussen. Jag ska möta min flickvän, säger han ur ett lycklig ansikte.


...


Lycka är att ha en buss att vänta på.



torsdag 17 november 2011

17 november - Lite skogsluft

.
Hösten känns dyster och mörk idag och jag är nog lite nere också efter allt arbete med utställning och Nobel. Jag saknar även ljuset och värmen från veckan i Turkiet och kunde nog ha tänkt mig ytterligare tid därnere. Kanske att också åldern då och då börjar ta ut sin rätt.
Då, när tröttheten känns för massiv smiter jag stundom iväg från ateljén för att göra något utan tyngande ansvar, alldeles för mig själv.
Idag t ex åker jag iväg efter lunch ner till ett parti av storskogen som jag inte har besökt på många år, till Lysings häradsallmäning och småvägarna mot Flugebo och vidare in till Vässjötorp och Sänkegölen.

Här parkerar jag bilen och vandrar omkring två timmar.

Det är tyst i skogen. Inte ens vinden hör av sig. Jag njuter verkligen av stillheten där jag vandrar omkring i mjukmossad gammelskog ner över branten till skogsgölens spegelblanka yta, där vitmosseflaket är fruset och högrest och frasar under mina steg som följer älgens.
Några domherrar och en kråka hör jag men det är är visst allt ända tills en tjädertupp skrämmer mig när den överraskande brakar iväg från en talltopp och seglar iväg mellan gråstammar och försvinner.
Sen är det lika tyst igen.

Men, det blev iallafall en tjäder och det är ju inte dåligt alls. Tvärtom - det var länge sen jag såg tjäder i hemmaskogen och jag planerar genast för ett tidigt vårbesök några månader framöver. Det finns lämplig storskog i området!

17 november - Lite vernissagemingel från utställningen i Linköping 1 oktober

.
Sent, men aldrig för sent säger man, kommer här några spridda bilder från vernissagen på min senaste utställning på Galleri R i Linköping i oktober.
Enligt galleristen lär det ha varit den mest besökta utställning han någonsin haft. Jag tackar och bugar och sänder en hälsning till alla som var där.

Vi ses nästa år till Konstrundan - Kristi himmelsfärdshelgen, fyra dagar gäller. Välkomna då!

Samtliga kort har tagits av Jacob Järpenmyr.







17 november - Ett första rödingmöte

.
Lars och Michael i fisksamtal.

Sagt och gjort; med hänvisning till mitt skriveri om öring och röding från den 8 november (se nedan).


Nu har Lars och jag initierat ärendet om åtgärder för att främja rödingens lek i Hästholmen under en träff med Hamnbolagets ordförande Michael Cornell under en avspänd fika i Väderstads Centralkonditori.

Det känns mycket positivt och vi kommer att följa projektets fortsatta utveckling med spänning och viss tillförsikt. För tillfället har vi gjort vårt.

onsdag 16 november 2011

16 november - Att kryssa bland fåglar

.

Jag hugger till med 450 fåglar och struntar i att räkna enskilt och gör istället en uppskattning av bildens fågelmängd.
Om någon av er läsare orkar kolla närmare så meddela mig gärna svaret.

Här på fotot är det fråga om rödhalsade gäss, en i Sverige mycket sällsynt gäst och det är taget i Bulgarien tidigt i våras; att se och fotografera en 450 individer stor flock med fåglar är ju förstås inte någon märkvärdighet, men om det hade varit frågan om 450 olika fågelarter på bilden - Då du!

Det hände i veckan senast att ett rekord slogs i Fågelskådarsverige, ett meddelande droppade in via mejl:

"Bertil Svensson har nu uppnått 450 Sverige-arter".

Han har alltså sett flest fågelarter i landet och det senaste tillskottet för honom är taigaarten bruntrast, som efter vad jag förstår ännu är kvar på fyndplatsen, utan att jag känner större lust för att dra iväg dit när där ändå är så fullproppat av skådare.

En bruntrast -
rekonstruktion


















Jag känner inte Bertil men jag förstår att han måste ha ett målinriktat intresse, gott om fri tid, kanske bara behöver ta hänsyn till sig själv, har skapligt med pengar att spendera på sin hobby, äger en väl fungerande larmtelefon samt innehar en pålitlig bil för att kunna lyckas så bra på att samla fåglar.

Nu låter jag kanske lite sarkastisk i tonen, vilket är ett medvetet val, jag är nämligen lite anti mot den här typen av artjägeri, men, å andra sidan kan jag ju ändå inte låta bli att bli lite imponerad dels av bedriften till vilken jag då ändå sällar mig i grattiskören, men mycket mera imponerad ändå är jag förstås över att det faktiskt går att hitta så många fågelarter i vårt land och att det hela tiden så snabbt fyller på allteftersom den här ganska nymodiga artjägeriföreteelsen växer till sig.
Det är ju förstås en fördel också att ha någorlunda goda kunskaper om fåglar men det behöver ju inte vara en absolut nödvändighet i sammanhanget, eftersom det oftast ändå handlar om att blixtsnabbt kunna "dra" på sånt som andra redan har upptäckt och artbestämt.
Men, att alldeles själv upptäcka och artbestämma 450 fågelarter i Sverige ( s k ädelkryss) vore verkligen en prestation att skryta över.

Samtidigt, och det vill jag verkligen understryka, är den samlade ornitologiska kunskapen i Sverige av idag är oerhört imponerande.
"Tiotusenkronorsfrågan i Fåglar" från "Anno dazumal" skulle idag betraktas som en nybörjarlek för verkliga amatörer i sammanhanget!


Fältsångare -
ett eget "ädelkryss".

Här har jag gjort en rekonstruktion av den fältsångare jag fångade i nätet under skäggmesringmärkning i Tåkerns vassar någon gång under slutet av 70- eller i början av 80-talet. Ett eget fynd av hittills sammanlagt 25 fynd av arten genom åren i landet.

Utan kamera och utan "Lasse Svenssons" stod jag där, långt borta i vassen utan kontakt, med en udda fågel i handen som såg ut som ett mellanting mellan rörsångare och sävsångare, lät annorlunda och hade ett rosa istället för orange gap.
Jag hade mina misstankar om arten redan då, mätte och dokumenterade varenda mått och fjäder och konsulterade sen ringmärkarguiden vid hemkomsten - Fältsångare, utan tvekan, en artbestämnning vilken senare också fick godkänt av Sveriges raritetskommitté. Lyckligtvis, ska jag väl tillägga.
Och detta, mitt i särklass förnämsta alldeles egna ädelkryss till trots, måste jag nog ändå erkänna, att det naturligvis oftast är ännu mycket svårare att både artbestämma och dessutom till slut få godkänt av raritetskommittén, såna sällsyntheter som man skulle råka iaktta i fält.
Så här var turen verkligen på min sida.

Av världens ca 9 000 fågelarter har nu alltså ca 450, eller drygt det, observerats i Sverige, vilket är lika med 5 % av totalen. Det är inte dåligt det för ett litet hörn av jordklotet som vårt (finns de förresten några hörn på ett klot?). Det är klart förstås att upptäckandet måste gå allt långsammare efter hand med det skulle inte förvåna mig om vi om ett relativt kort antal år har en kryssare som uppnår 500 arter. Det är inte mer än 15 år sedan, kanske, som Club 300 bildades och bara två, tror jag, sedan gränsen 400 överskreds.
* Angående uppgifterna i detta stycke, har jag fått en kommentar om vissa delar av sakinnehållet, som berättar att jag är något inaktuell ifråga om tid och siffror; små ödmjuka tillrättalägganden signerade Marcus Lagerqvist. Tack så mycket för detta. Läs kommentaren nedan!

Själv har jag inte räknat de senaste åren, så intresserad i sammanhanget är jag, men jag ligger väl någonstans över 300, 340 möjligen, och jag tycker att det är gott nog så.
Jag satsar på ädelkryssen jag!

Se också vidare på Club 300 sida över alla svenska fågelfynd:

http://c3.anthus.nu/

måndag 14 november 2011

14 november - Avgörande på Kungliga Vetenskapsakademien och besök på Naturhistoriska Riksmuseet

.
Det var i torsdags i förra veckan, den 10 november med en månads framförhållning, som det var dags för mig att lämna ifrån mig originalakvarellerna för tre Fysikpristagares räkning till Kungliga Vetenskapsakademien, för vidare förädling meddelst kalligrafi och inbindning, allt färdigt till kommande överlämning ur konungens hand på Nobeldagen den 10 december i Stockholms konserthus.

Jag var inte ensam där runt bordet med akademisekreteraren Clarie, akademirådet Per och akademiens ständige sekreterare Staffan, med var också de andra två konstnärerna Lena med kemiprisakvarellen samt Susanne med två ekonomipriscollage och alla var vi nog spända och nervösa inför vår bildliga och muntliga presentation av våra prestationer.

Nåväl, allt gick nu bra. Våra verk blev till belåtenhet och stenar lyftes från våra tunga konstnärsbröst i tur och ordning med undertecknad som förste man att ta till orda.

Samling runt bordet i KVA:s ständige sekretare Staffan Normarks vackra arbetsrum.

Efter det hela bjöds vi på god lunch i "Klubbhuset" - älgfärsWallenbergare med tillbehör vid den vackra taffeln och därefter skiljdes våra vägar för den här gången.


*

Min utstakade resa gick tvärs över vägen till Naturhistoriska Riksmuseet där jag hade överenskommit med personalen att förväntas infinna mig med en trafikdödad utter någon gång under tidig eftermiddag.

Anna och Peter tar emot på vertebratavdelningen vid Riksmuseum där jag något dämpad överlämnar min döda utter som dock tas emot med förtjusta miner:
- Åh! Äntligen en utter att sätta tänderna i igen.

Jag bjuds mycket generöst på en visning av lokalerna. En spännande tur med unika upplevelser.

Ingrid står vid obduktionsbänken i blankt stål och fjädrar av en havsörn. Ytterligare några plastpåseörnar ligger på lit de parad inför eventuella avslöjanden.

Ingrid med en död ung havsörn.



















- Den här har dött eldöden antagligen vid en kraftledningsstolpe, säger Ingrid. Se här vid vingen att där finns brännskador. Jag har tagit vävnadsprover för miljöanalys och nu ska jag göra den klar för skelettering vilket innebär avfjädring och renrakning av så mycket muskler som möjligt. Sen får ängrarna göra resten.
- Havsörnen är den mest frekventa fågelarten vi får in numera, fortsätter hon. Tidigare innehade berguven den platsen men den har minskat rejält under senare år.

*

- Jag skulle nog gärna vilja se "mina" brandmöss också, säger jag till Peter, varmed vi går iväg genom vindlande gammeltidskorridorer i Riksmuseets källare på jakt efter en plåtlåda med "Apodemus" högst uppe i ett skadedjustätt plåtskåp.
På vägen dit har vi passerat det mesta: en niobandad bälta ensam på en disk, inlämnade "omöjliga" kattdjurspälsar, hängande apskinn i kylrummet, världens minsta och största kolibri, vargskallar och vargskinn, innan vi äntligen når skåpet med lådan som innehåller brandmössen som jag i över ett år härbärgerade i ett terrarium i ateljén i väntan på död och uppståndelse i form av preparat. Allt var redan så bestämt eftersom brandmusen var en ny art för Sverige.(I spalten till höger kan du finna en länk till historien om brandmusen - Sveriges senaste tillskott bland däggdjuren).

Brandmöss på parad i Riksmuseets samlingar, men endast två av dem är från Sverige - från Ödeshög närmare bestämt. De med vackert nyvita etiketter.

- De två nedersta exemplaren är det, säger Peter , ett platt skinnlagt och ett fyllt med bomull är "dina" brandmöss, och också upphittaren Christer Erikssons, vilket också anges på etiketten. Det tredje exemplaret finns i Riksmuseums samlingar i skeletterad form.

- Nu när jag har sett detta skulle jag nog gärna vilja se den där nyligen insända lappugglan också. Kan det gå för sig? frågar jag Peter.

Lappuggla i plastpåse.

- Lappugglan ligger här i frysen, svarar Peter och lyfter upp den på ett bord så att jag kan ta ett foto.

*


En minst sagt "saftig" doft möter oss efter vår rundtur i byggnaden, då vi kommer tillbaka till mottagningen.

Peter M. har nämligen alldeles nyss öppnat den stora "koken" och står och spolar rent med varmvattensslangen medan han berättar historien om myskoxen Ola som påträffades i ett privat frysförråd häromveckan.


Myskoxen Olas kranium är numera nykokt och fräscht.

- Han är ett original myskoxen Ola, säger Peter M. Han är nämligen en av de från Norge ursprungligen invandrade myskoxarna från 70-talet och dök upp helt oförhappandes till vår stora förtjusning som Kronans villebråd ur en privat frys och hamnade till slut här, nu som renkokt efter diverse undersökningar i form av DNA m m.

Tillbaka nu till Ingrid med havsörnarna. Hon är snart färdig med den första. Alla fjädrar är avlägsnade och också det mesta av köttet.
- Det blir inte mycket kvar av en så här pampig fågel när jag har gjort mitt, säger Ingrid.

- Nu kommer fågeln att läggas på tork några dagar, säger hon, ty våra duktiga ängrar gillar inte alltför saftig kost, och inom ytterligare ett par veckor blir det ett så här fint skelett av det hela, fortsätter hon, medan hon visar mig in i benförrådet där många fåglar i form av högar med ben ligger renätna bland resterna av flera skyddsjagade vargar, en vitnosdelfin och smådjur och tättingar av alla de slag.

Vilken märklig och spännande arbetsplats!



14 november - Återkoppling om mal och mott

.
Jag fick häromdagen respons på en förfrågan om två småfjärilar från en nattfjärilsfångst den 6 augusti 2010 och sånt blir man glad och tacksam över även om det dröjt en smula.
Jag har "googlat" på Jans förslag och nog finner jag att de arter han förslår ser alldeles rätt ut. Jag lägger in de föreslagna namnen vid bilderna nedan.


Prova med följande artnamn för "småttingarna".
Tallskottvecklare = Rhyacionia buoliana
Purpurmott = Pyrausta purpuralis

MVH Jan Bergström

Vill du se den ursprungliga "artikeln" har du en länk här:



Tallskottvecklare
En art med förkärlek till ungtallarnas vårskott. Förorsakar ibland avsevärd skogsskada. Men vacker är den!








Purpurmott.
En harmlös och vacker liten fjäril vars larv mest lever på myntor av olika slag.

söndag 13 november 2011

13 november - Nobelfesten närmar sig

.
Nobelfesten närmar sig med stormsteg. När mindre än en månad är kvar är det hög tid att tänka på kläderna.



onsdag 9 november 2011

9 november - Novemberdikt

.

Gråtyngt och stumt är det sista kapitlet
i årsvarvets bokslut.

Ögonen läser
men ser knappast orden.

Slättens änglar
släpar med möda
sina vita vingar

svoschhh … svoschhh … svoschhh

Nödvändigt val är redan gjort.
Allting måste vara klart i tid:

”Flykt eller strid".
annars
"För evigt för sent".

När bladet är vänt
återstår endast
- efterskriften -
medan kommande boks främsta mening
redan är planenligt påtänkt.


Gebbe Björkman den 7 november - en gråmulen dag

tisdag 8 november 2011

8 november - Ädelfisk på hemmaplan

.
Det låter nästan som en TorgnyLindgrenskröna från Norrland, att man kan ta sig strax bortom husknuten hemma i sitt eget Ödeshög, för att beskåda både öringlek och rödinglek, vid ett och samma tillfälle på hösten och dessutom, om man så önskar, harrlek på våren, fast det är ju förstås en annan historia just nu.
Men, så är det faktiskt. Ja, Vättern är verkligen ett arktiskt vatten.


Lars och jag får syn för sägen idag; en grå och rå novemberförmiddag, då vi besöker sjön och ett av dess tillflöden, det vid Hästholmen, Ålebäcken.

Det är där vi börjar, hos öringarna, vilka här går upp under oktober och början av november för att leka på grusbottnarna ända upp till en kilometer uppströms, i riktning mot både Sjöstorp och mot Häggestad trots alla typer av tänkbara vandringshinder som: bebyggelse, igenväxning, åkermark, rörläggning och långa sträckor av kulvertering.


- Jag tycker att det räcker om vi stannar på bron vid Sverkersstenen, säger Lars, så stör vi minst.

Från bron ser vi uppströms ca 50 m innan den mörka bäcken försvinner bakom krökar och buskage. Men längre än så behöver vi heller inte skåda för att få se stor öringlek. Små forsnackar avbryts av höljor bakom stenar och skrammel varvat med meterlånga selsträckor. Vattnet blir mörkt mot den bruna bottnen och himlen speglar sig endast smått eftersom diket är djupt. På den här korta sträckan ser vi öring på fyra till fem separata lekplatser. Det plaskar, sprätter, virvlar och stimmas. Minst ett tiotal fiskar kan vi räkna in och de är alla upp mot halvmetern långa eller mer.

Idag tar jag mig inte tid att komma nära. Sånt måste ske med omsorg eftersom öringarna är oerhört skygga och reagerar för varje skugga och rörelse. Vi håller oss på avstånd och jag använder istället mitt teleobjektiv. (Därav den suddiga bilden).

Öringlek i Ålebäcken. Ryggen på två stora fiskar anas.

- Ska vi se hur det står till med rödingens lek också, säger jag till Lars. Och menar hamnen i Hästholmen.
- Där såg jag på 70 och 80-talen härlig rödinglek, upplyser jag en förvånad Lars.

Lars som nyss varit i Huskvarna och beundrat rödingleken där, är förstås på direkt, men jag förstår att han nog undrar lite om uppgifterna i min redogörelse.

- Jag känner faktiskt inte till detta, säger han.

Vi går sakta längs hamnbassängen mellan den nya, yttre piren och den innanför och illglor ner i det mörkgröna men klara vättervattnet; kikar mot den mörka bottnen och ner i skuggan under bryggbordet.
Efter en liten stund ser vi den första lekrödingen. Den lösgör sig som en skugga, glider stilla genom vattnet precis som jag sett hajar göra i naturfilmerna på TV, med utslagna, vitkantade bröst- och bukfenor; som en "vattenängel" och försvinner strax igen.






















Rödingarna glider sakta fram som vattenänglar i det mörka och kalla vättervattnet.


Strax ser vi fler och ännu fler.
De kommer i små grupper, parvis eller enstaka; mörka kroppar i sakta formation, in under bryggan där vi står, försvinnande ner mot bottnens stenmörker och upp mot ytan igen.
Då och då en sidvändning och bukarnas röda anslag skymtar i vattenmörkret.
Vi ser bara detta. Det stilla glidandet in i och ur vårt synomfång. Ingen hetsig och vällustig lek.
Det är ett sökande vi upplever. Hanar på jakt efter brunstiga honor, är vår tolkning. Är det något som saknas?






















- Så här stor är den röding vi just sett här vid bryggan, måttar Lars med smilbanden på plats.
Hans och "Axel" skojar med. De håller egentligen på med hamnbestyr, tömmer vattenledningarna och sånt, men lever upp med oss i skådespelet och kan även komplettera med fler upplevelser från tidigare, exempelvis att rödingarna förr, då möjligheten fanns, gick ända fram till den relativt grunda grusbottnen alldeles utanför hamncafeet för att leka.

Vi måste göra något åt detta, känner vi alla och beslutar på stående fot att ta tag i problematiken var och en på sitt håll.
Redan till vintern borde det gå att fylla på med lämpligare sten och grus i hamnbassängen för att öka lekmöjligheten för rödingen här i Hästholmen.
Så tänker vi och så tänker vi börja handla med omedelbar verkan. Hjärtat bultar av arbetslusta, stolthet och glädje.
Tänk att vi har all denna rikedom alldeles utanför vår egen förstu´trapp.

måndag 7 november 2011

7 november - "Revival"

.
Doften är tydlig, igenkänd och efterlängtad och den möter mig direkt, alldeles innanför ateljédörren. Dessutom är den aktuellt bekant efter en vecka i Turkiet; doften av blommande citrus.
Som parfym!

Som jag har längtat!
Tre år har det tagit mitt fina citronträd att komma igen efter en övermäktig säsong som gav cirka tjugofem stora, gula och härligt smakande citroner. Sen, efter den satsningen, rasade trädets livskraft, det blev bara för mycket. Allt ovan jord dog efter en frostnatt på den inglasade altanen och jag klippte ner handledstjocka grenar till roten.


Mitt citronträd idag under vintervilan i en ljussatt ateljé.


















Åter har trädet vuxit ut i omfång och höjd men det har varit dåligt med knoppsättning och därför gladde det mig mycket i sensomras då jag upptäckte de första anlagen.

En första citronblomma har slagit ut och en välbehaglig doft sprider sig i ateljén.

Idag är det dags. Idag har den första blomman slagit ut och hoppet tänds om en skön "revival". Nu ser jag återigen fram emot egna citroner.

En citronfrukt har smugit fram i obemärkthet.

Hur mycket märkligare känns det då inte att samtidigt med mitt blomletande i citronträdet finna en grön frukt i det täta bladverket. Jag som trodde att jag hade totalkoll!
Hoppsan - en överraskning - om allt går vägen, mogen frukt redan nästa höst alltså.
Det tar två år nämligen för citroner att mogna och under tiden finns både blommor, ettåriga och tvååriga frukter i en skön blandning.

Med citroner är det så, att man måste ha tålamod.