Det är höstdagjämning ......och jag är på väg ner till Stugan i helregn och passerar Disevidån vid Ramstad och suckar återigen över vädret som inte är till min hjälp i måleriets pressade tidsschema. Men kanske anar jag en lättnad i sydväst bortom Ombergs sydspets.
Varfågeln har anlänt.
Mitt i min fundering noterar jag säsongens första varfågel. Den lyfter från buskridån vid bron och flyger ut över maden mot sjön.
Det är precis på kornet; nästan alltid i september och jag gläder mig åt detta första vintertecken. Den kommer att bli kvar nämligen, hela vintern igenom; denna Norrlandsfågel.
Alldeles efter denna observation ser jag två ärlor flyga upp från vägkanten och försvinna ut över åkrarna. De kommer att vara bland de senaste om inte till och med de allra sista av sommarens sädesärlor som finns att skåda.
Varfågel och sädesärla - ett dagsmöte med typiska representanter för vinter respektive sommar
Kustpipare.
På långt håll redan, hör jag från altanen, kustpipare närma sig. "Kly-u-ii, kly-u-ii".
Jag steppar ut i regnet och spanar mot norr. Där ur grådasket lösgör de sig ur fuktdimmorna; kommer på hög höjd med smala klippande vingar; tio stycken. De flyger rakt över mitt huvud ropande och utan tankar på rast. Målet är inställt. Från den ryska ishavskusten kommer de på kurs mot Atlantkusten och Medelhavets vinterkvarter. Det är faktiskt troligt att de har flugit ända hit nonstop; ett par hundra mil eller mer på en gång och färden kommer att gå vidare både natt och dag tills målet är uppnått.
Vintern möter sommaren hemmavid och arktis passerar under tiden och jag är lyckligt på plats för att vara med om det hela.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar