fredag 30 september 2011

30 september - Sensommarutställning

Det är en underbar sommarfredag, nästan 25 grader varmt (värmerekord?), vän sol och fuktig luft, då vi hänger färdigt utställningen i Linköping Roger, Gustaf och jag.

Allt är klart nu!
Och imorgon öppnar dörrarna på Galleri R kl 11.00. Nu är det för sent att ångra sig.

torsdag 29 september 2011

29 september - Stora lund vid Vättern

.
Jag gjorde som tänkt, åkte ner i det tilltagande varmljuset, till klippmarkerna vid Stora lund vid Vättern, där jag vandrade runt omgiven av all tät buskighet för att söka inre ro i ensamhet.






















Olvonbären braskar i blankrött och lockar ett ansenligt antal fruktsugna svarthättor.

Färgerna går åt rött: röda rönnbär, röda olvon, röda nypon och röda oxelbär. Även trädens grönska rodnar.
Men gräset är ännu saftigt smaragdgrönt och de idisslande korna ligger skönt tillrätta.

I de här buskmarkerna vid Vättern alldeles under Omberg går fågelsträcket tätt och rikligt mot söder. Landskapets ledlinjer smalnar av till några hundra meters bredd längs den vilda sjön och allt som kommer på bred front förbi här samlas i en smal korridor. Man får samma känsla som vid Falsterbo och på Ölands södra udde. Man märker det direkt redan vid parkeringen att luften är fylld av flyttande fåglar.

Jag sätter mig i lä av berget men högt upp med utsikt över hela bredden mot norr. Här sitter jag nu i en dryg timma och spanar och räknar.

En årsung rödhake (det kan jag se på det ljusa vingbandet) har ruggat till vuxendräkt och är färdig för nattlig avfärd.
Men under dagtid hoppar den nu runt i de täta buskagen och äter bär och insekter som ska bli till det gula fettets flygbränsle.
Pepparkornsögat begrundar min överraskande närvaro.

Sträcket är trots att förmiddagen redan är långt gången tämligen rikligt.
Flockar med bofinkar passerar ideligen och däremellan kommer hela tiden grönfinkar, grönsiskor, steglitsor, blåmesar, svartmesar, gulsparvar, sävsparvar, pilfinkar, starar, koltrastar, ängspiplärkor, sånglärkor, sparvhökar och även en varfågel. Den, varfågeln, stryker tätt över berget bara en meter ifrån mig och jag tror att det faktiskt är första gången som jag ser en sådan under sträck.






















Glitterbläcksvamp - Coprinus micaceus.

Jag fotograferar en bläcksvamp i betet. Hemma kan jag läsa, i Ryman/Holmåsens "Svampar", att den fått sitt namn tack vare de små glittrande ljus kornen på hatten. Se själv!
Så har jag lärt mig nåt nytt även idag.

29 september - "Sista utrop"

.














I skuggan av gammelboken.

Frida och Monica från Corren Kultur var på besök i ateljén igår. Det blir en artikel på lördag och jag håller tummarna för att jag kan stå för vad jag säger och vad som skrivs däri.

Nu har jag hela kollektionen klar, namnad och prissatt och imorgon förmiddag blir det transport till galleriet. Det måste bli med släpkärra på grund av storleken på mina alster.

Jag är nöjd och spak. Nu åker jag ner en sväng till Vätterns klippor för lite genomluftning av min ansträngda hjärna.

tisdag 27 september 2011

27 september - Bearbetning av bladvass till Naturum Tåkern

.
Jag prövar i ateljen den där lerstenen som jag samlade in igår bland schaktmassorna på vallen vid Tåkern.
Jag krossar en liten bit som jag mal i min mortel, efterhand tillsammans med en gnutta vatten, så där som man gjorde med färgpigment för länge, länge sedan; det kallas att riva färgen. Sen blandar jag allt med gummi arabicum och mera vatten och se! Nu är detta i högsta grad en målningsbar färg.


















Nu har jag alltså tillverkat en vacker, lite dov, rödockra färg som är alldeles naturlig.

Detta blir ungefär allt jag orkar eller har lust med på morgonkvisten.

Jag ringer istället till Eva och Morgan, två konstnärskompisar i Väderstad, och undrar om inte också de är alldeles vansinningt kaffesugna och i behov av socialt umgänge.
Vi bestämmer träff på det berömda "Väderstad Centralkonditori" och är där i god tid innan anstormningen som brukar bli vid 11-snåret börjar.
Så sitter vi där en dryg timme och pratar om allt sånt där som har med konst och konstnärsskap att göra. Det känns skönt.
Skönt med samförstånd och meningsutbyte.


















En av flera unga blå kärrhökar vid Tåkern idag.

Jag tar vägen längs Tåkerns södra sida hem igen. Det är varmt och soligt och på flera platser dansar nyanlända blå kärrhökar förbi.
Vid ett tillfälle får jag för mig att det är frågan om en ung stäpphök men när jag kommer ifatt den igen så kan jag konstatera att även detta är en blåhök.

Vid Lövängsborg vid Väversunda strandmad är man i fullt arbete med att förädla den vinterskördade vassen till byggnadsmaterial för Naturum Tåkern. Jag parkerar och ber om lov att få dokumentera processen.

Arbetsledare över ett gäng danskar och ungrare är Brian.











Brians bil har en vacker dekal på dörren.

Det är fullt ös på ängen. Maskiner och lastrack står på en tjock vassmatta av ratade rör. Överallt står stukor med vass som skördades på isen i vintras. Slammer och damm yr i luften. Arbetet är koncentrerat. Brian säger att jag får gå runt och dokumentera som jag vill, bara jag är försiktig vid maskinerna.












Stukor med vinterskördad vass som ännu är obearbetad.













Arbete vid sorteringsmaskinen.













Brian buntar den sorterade vassen. Jag är väl inte riktigt nöjd med kvaliteten, säger han. Det är för mycket gammal vass i buntarna. Vi får väl se hur det kommer att hålla på sikt.













De färdiga buntarna packas hårt och binds om inför transporten bort till Glänås, där de kommer att läggas som vägg- och takmaterial på det nya Naturum Tåkern som ska stå klart till våren 2012.

26 september - En lugn dag

.
Men en suck av befrielse drar jag iväg ner till Tåkerns strand på förmiddagen. Det bådas gott väder om än lite blåsigt. Men så är det ju ändå för det mesta.

Idag har jag inga ambitioner mer än att njuta och ta för mig av det som naturen bjuder.

Jag sätter mig på vallen och äter ett päron och börjar spana och lyssna ut över vasslanden.















Jag kliver ut på den nya vallen i vassen rakt nedanför Stugan. Där går den nya vattenleden med en konstgjord bifurkation från Ramstadkanalen och alla schaktmassorna från sommarens grävning ligger upplagda och öppna.

Redan till nästa år kommer vegetationen att ha tagit över här; mängder av pilskott, vassrizomer, besksöta, strandskräppa, hästsvans, tiggarranunkel, pilört och annat har etablerat sig friskt men är ännu skirt och lågvuxet.

Jag har tänkt mig att kunna hösta min första observation av skäggmes för året.
Senaste vintern tillsammans med vintern ett år ännu tidigare ändå, har slagit ett stort hål i populationen. De mängder skäggmesar jag för två höstar sedan kunde observera under högflykt just i detta område är utraderade.
Jag rör mig på vallen, sitter stilla och filosoferar och äter en "Risifrutti" under ett par timmar och till slut får jag höra skäggmes. Någonstans därutifrån vassbältet låter enstaka "tjyng" men mer än så blir det aldrig, men därmed är jag ändå mer än belåten och nästan lycklig.

Istället ägnar jag tiden mest åt det lilla. På rotvältorna av upplagd vass och tåkerngyttja finns mycket att studera.






















En vacker svamp växer på de upplagda schaktmassorna som är fyllda av vassens rotfilt. Men jag vet inte vilken art.

Överallt växer en vacker svamp. Jag vet inte vad det är för sort mer än en skivling förstås. Någon som kan? Hör gärna av er i så fall.

I leran finns snäck- och musselskal samt mängder med grus och sten.






















En röd, mjukt vittrig och finkornig sandsten, eller kanske snarar lersten, intresser mig lite extra.

Jag tror det är s k ockra av röd karaktär, ett mineral som man kan mala ner till jordfärg.

- Den ska jag minsann pröva hemma i ateljén, tänker jag och fyller min ficka.

Detta är istidsmorän som ser dagens ljus igen efter 10 000 år på Tåkerns botten; kalksten, granit och sandsten.

Överallt på de halvöppna ytorna kilar spindlar och små skalbaggar omkring. jag plockar fram ett rör ur ryggsäcken och samlar in tre arter av små jordlöpare.

- Här skulle man ha varit i somras, med sol och värme, funderar jag entomologiskt. Vilken spännande ekologisk nisch!

Hemma i ateljén igen lägger jag en 4 mm lång liten skalbagge, en Carabid av släktet Bembidion, under preparermikroskopet och tecknar av den. Visst är den vacker! Men förstås, för att se det behöver man extra mycket ögon.










Jag får tipsa mina vänner skalbaggssamlarna: Janne, Sven och Nicklas om platsen för fynden och förresten också be dem om hjälp med artbestämning. Själv saknar jag nämligen numera tillräckligt med rutin för att utan alltför stor arbetsinsats gå i land med ett sånt projekt.

söndag 25 september 2011

25 september - Alldeles färdig

.














Vårljus
Ännu en oljemålning är klar till utställningen.

Nu är jag färdig, alldeles färdig. Det absolut sista penseldraget för den här gången är gjort. Handen och själen slappnar av från skaparprocessen. Nu må det bära. Verken är gjorda. De är inte längre "mina". Jag är på väg någon annanstans.

Det är faktiskt sant; redan nu ser jag mest framåt, ja, kanske inte riktigt helt och hållet. En liten tid till försöker jag att bara koppla av en stund; rensa mitt huvud från motiv och lösningsmedel.

Idag har jag ordnat en sån där massa administrativt måste; grejat inbjudningar på nätet och sånt. Kanske har du märkt av det, eller inom kort? Annars meddela mig så sänder jag ett vernissagekort med personlig inbjudan på direkten.

torsdag 22 september 2011

22 september - Monet har hälsat på i Tåkern

.
- I Tåkern finns bara gula näckrosor, säger jag.
- Bien, låt gå för det då, svarar Monet och målar vidare. Intressant förresten, fortsätter han, att för en gångs skull måla i akvarell.

Akvarellen visas i fullt format på kommande utställning.
Välkomna!

onsdag 21 september 2011

21 september - Höstdagjämning betyder möte mellan sommar och vinter.

.
Det är höstdagjämning ......och jag är på väg ner till Stugan i helregn och passerar Disevidån vid Ramstad och suckar återigen över vädret som inte är till min hjälp i måleriets pressade tidsschema. Men kanske anar jag en lättnad i sydväst bortom Ombergs sydspets.

Varfågeln har anlänt.

Mitt i min fundering noterar jag säsongens första varfågel. Den lyfter från buskridån vid bron och flyger ut över maden mot sjön.

Det är precis på kornet; nästan alltid i september och jag gläder mig åt detta första vintertecken. Den kommer att bli kvar nämligen, hela vintern igenom; denna Norrlandsfågel.

Alldeles efter denna observation ser jag två ärlor flyga upp från vägkanten och försvinna ut över åkrarna. De kommer att vara bland de senaste om inte till och med de allra sista av sommarens sädesärlor som finns att skåda.

Varfågel och sädesärla - ett dagsmöte med typiska representanter för vinter respektive sommar


Kustpipare.




















På långt håll redan, hör jag från altanen, kustpipare närma sig. "Kly-u-ii, kly-u-ii".

Jag steppar ut i regnet och spanar mot norr. Där ur grådasket lösgör de sig ur fuktdimmorna; kommer på hög höjd med smala klippande vingar; tio stycken. De flyger rakt över mitt huvud ropande och utan tankar på rast. Målet är inställt. Från den ryska ishavskusten kommer de på kurs mot Atlantkusten och Medelhavets vinterkvarter. Det är faktiskt troligt att de har flugit ända hit nonstop; ett par hundra mil eller mer på en gång och färden kommer att gå vidare både natt och dag tills målet är uppnått.

Vintern möter sommaren hemmavid och arktis passerar under tiden och jag är lyckligt på plats för att vara med om det hela.

21 september - När föräldrars tålmodighet sätts på prov

.
Det har förvånat mig några dar, det ser jag nu i backspegeln då facit finns, att det ligger färsk spillning på trottoaren under takhänget vid grannhuset till ateljén. Där uppe i luftspalten finns ett antal hussvalebon instoppade, lite ovanligt osynliga för att vara hussvala.

Igår köpte jag en pizza tvärs över gatan, både Ulla och jag kom hem sent efter arbetet och ordnade på det sättet en enkel kvällsmåltid för oss.
Jag gick ut medan jag väntade och såg en hussvala segla omkring högt över hustaken i regnhänget.
- Egendomligt, tänker jag, med en ensam hussvala så här sent in i hösten. Höstdagjämning faktiskt.

När jag står där och funderar upptäcker jag att det låter från under taket på huset där svalorna häckat: "britt, britt ... britt".
Det låter märkvärdigt nog som ungar av hussvala.

Jag går dit och kan konstatera faktum. Där finns ungar kvar i det nästan osynliga boet.

Boet med sena hussvaleungar i Ödeshög hösten 2011.

















Jag läser idag på morgonen, då jag förresten åter hör ungarna däruppeifrån, i Rudolf Söderbergs gamla "äggsamlarbibel" som jag köpte på auktion för ett antal år sedan, om hussvalans häckning:

"Årligen en kull i förra hälften av juni. Ungarna ligger länge i boet (intill 31 dygn)".

Oavsett dessa fakta, måste det här vara fråga om en extremt sen kull, antagligen omlagd mot slutet av juli eller i början av augusti, och hur det nu kommer att gå till slut är väl osäkert.
Det finns inte mycket flygfän kvar i den höstliga luften för föräldrarna att mata sina kvarvarande ungar med men jag håller tummarna och kollen och önskar lycka till. Det hela kommer att hänga på förädrarnas tålmodighet.

tisdag 20 september 2011

20 september - Bara blåst eller regn

.
En färdig olja till utställningen i Linköping på Galleri R den 1 - 15 oktober. Se mer info till höger.

Jag brukar inte säga så, men nu är jag nästan trött på hösten; redan.
Hela september, i stort sett, har det antingen regnat eller blåst.
Och idag igen, inte hade jag koll på det, var det i det närmaste kulingvindar från sydväst rakt in på altanen där jag försökte parera med penseln alla vibrationer och livliga skutt som duken gjorde.

I oljerock och dubbla tröjor och med yllemössa på huvet, fattades långkalsonger, försökte jag få till mitt måleri.
Gud vad jag suckade! Nu längtar jag verkligen efter några lugna dagar utan regn för att kunna avsluta mitt beting till utställningen i harmoni.

måndag 19 september 2011

19 september - Utställningen närmar sig

.
Den 1 oktober är det vernissage på Galleri R i Linköping. Ännu har jag ett par oljor kvar som jag gärna vill få färdiga så det blir till att åka ner till Stugan och måleriet hela denna veckan och också idag, en helmulen och regnig tillställning. Jag får elda i järnspiseln och värma upp mig mellan penselvarven.

Jag lägger härmed in affischen till utställningen och vill med detta hälsa alla mina trogna bloggläsare varmt välkomna. Jag tycker själv att det känns som en lovande utställning. Jag har satsat rejält precis som jag brukar och hoppas kunna överraska.

"Nobelkonsnären" Gebbe bjuder in till vernissage.


















- Ta för er nu, säger akademisekreteraren Clarie till oss konstnärer. Utnyttja läget. Det är ett av de finaste hedersuppdrag man kan få i Sverige, att få representera med nobeldiplom.

Förra årets uppdrag, att måla diplom till kemipristagarna gick hastigt och stressigt förbi utan stora åthävor från min sida. Uppdraget i sig tog alla mina krafter.
Kanske ska jag försöka göra något mer av det hela i år när jag har fysikpristagarna och hela Nobelfestligheterna framför mig.
Därför dristar jag mig till att sticka ut med "Nobelkonstnären" i denna inbjudan. Det tog emot lite men till slut bestämde jag mig. Chansen finns endast nu!

Efter hand, fram till utställningen, tänker jag presentera några verk här i min Naturliga dagbok och hoppas därmed kunna väcka ditt intresse att besöka evenemanget.

Välkommen!

söndag 18 september 2011

16 september - Råmande kor

I betet tunnar gräset ut och första frosten är inte långt borta. Korna vandrar runt över hela strandängen från hörn till hörn men mest står de vid grinden där bortom almdungen och längtar efter att bonden ska komma med ensilage. Varje traktor som passerar förbi på vägen utanför fångar deras blickar och utlöser trängtande råmanden.
Bröderna Karlsson, de kallas så de två unga lantbrukarna som tagit över nästan varenda betesskifte här i trakten, var här med fraktkärran igår och plockade hem den mäktiga herefordtjuren och kor med småkalvar, men kvar är ett tjugotal kvigor och större ungdjur med mödrar. Dessa får gå på tunngräset ännu en liten tid. Naturvården kräver snålbete för sitt syfte.





















Korna spänner ögonen i mig och råmar så att jag "ser" rakt in i innanmätet och min egen mage vibrerar.


Då flocken får syn på mig på målaraltanen ser de en förhoppning, igen och igen och igen. De kommer lunkande med hungriga ögon och ställer sig vid staketet två meter bort. Där börjar de råma oupphörligt och högljutt några minuter tills de märker att jag inte har något att ge.
Jo förstås, jag skar ner lite aspkvistar och pilgrenar häromdagen då det blev som ljudligast och flugigast och kanske har det bidragit till fortsatta förhoppningar, så jag får väl skylla mig själv.

Istället för förtvivlan över trötta öron börjar jag lyssna till den ljudliga konserten och märker till min förvåning att jag redan efter någon timme känner igen varenda ko som råmar; de låter olika allihop.

Så självklart men ändå så överraskande. Klart att korna låter olika - det gör säkert alla låtande varelser och det gäller väl bara för oss mänskliga åhörare att ta oss tid för att komma till insikt om något så givet.

Där finns den unga hesa stuten, ledarkon med sin mjuka och ondulerade stämma, den skäckiga med pannvirveln som låter kort och pumpande och så hon som snörvlar mest och några som är tystare än andra.


När kvällen kommer har flocken dragit sig ner mot vattnet bortom kanalen. De går där på vallen och betar i det melerade ljuset.
Jag sitter högt på observationsplattformen vid ringmärkningsplatsen. Min skugga från den dalande solen över Omberg faller över deras ryggar och de vet inte om att jag finns så nära. Därför är de tysta.
Jag njuter av stämningen. Vilken kväll, och vilka lugna kossor.

tisdag 13 september 2011

13 september - Katja in Sweden

.
Utarbetade gamla atlantiska orkaner når just nu Sverige lite som på ett löpande band. Den här gången är det Katja som trots ålderdomssvaghet ställer till det för mig nere vid Stugan.
Det går absolut inte att med säkerhet hantera mina stora oljemålningsdukar på altanen. Vinden tar tag i dem som i uppspända segel och jag kan inte hålla emot. Jag måste ge upp.

Istället åker jag till Väderstad och hämtar hem gräsklipparen som fått en nytt handtag och sen klipper jag gräset. Detta ligger i och för sig slickat i sydvästen och kräver nästan klippning motvinds men jag kör som det går ändå.
Jag måste nog klippa snart igen i alla fall, tänker jag.

Därefter åker jag ner till Vättern vid Stora lund för att betrakta sjöns vågspel.


Den gamla orkanen Katja leker lite med fotografen och Vättersjön.

Vågorna slår in över Vätterns porfyrklippor. 10 meter upp står jag och får endast något lite stänk i ansiktet.
Vindbyar på 24 sekundmeter har utlovats, gränsande till storm således men Katja är inget mot stormen jag minns från den 19 januari 2008 - var det Per den hette?

19 januari 2008 - orkan vid Vättern - jag tror den hette Per.

Då var det orkan i byarna upp mot 37 sekundmeter och att vistas vid Vätterns strand var nästan förenat med livsfara.
Men jag var där, fastän högt över sjön, överspolad och genomblöt och förvånad betraktande antagligen lika förvånade abborrar uppkastade långt över land.
Vilket äventyr.

Jag är allt väldigt fascinerad över naturens olika skådespel.
De sätter liksom människan på plats.

fredag 9 september 2011

9 september - Kräftskiva med jordstjärna

.
Det var dags för vår årliga träff runt kräftfatet i onsdags. Som alltid i Stugan och som alltid en lugn och städad tillställning med mycket snack om natur och miljö.
I år kunde inte Sven vara med men Nicklas, Janne och Lennart var på plats hos mig.
Elden sprakade i järnspiseln, en kantarellomelett och rotfruktsrost tillagades innan det var blev det dags för själva kräfteriet. Men ännu tidigare gjorde vi vår lilla utflykt i området och som alltid hittade vi något av intresse.
Denna gång inne i den lilla dungen i det gamla kvarnområdet. Där påträffade vi för ett par år sedan en fantastisk "häxring" av jätteröksvampar och i år kunde vi konstatera att ringen vuxit ut med minst en meter sedan dess. Fjolårets rykande fruktkroppar var ännu kvar men av årets nya fanns bara små "yngel" i början av sin tillväxt.






















Ännu intressantare var att nu studera det lilla kala område mitt inne i den täta vegetationen, där fotografen Bengt tidigare i år påträffade gamla exemplar av kantjordstjärna, Geastrum striatum. (se under den 2 maj 2011).
Nu fanns här fullt med nya fruktkroppar av den sällsynta svampen.

Kantjordstjärna, Geastrum striatum.


















Som stora runda mörkbruna hyacintlökar växte de på bar jord; säkert ett tiotal och några med alldeles nyss utvikta flikar.
Vi tyckte det hela var myckert vackert i sin enkelhet.

Och kräftorna var superba.

onsdag 7 september 2011

7 september - P4 Jönköping

.
Det ringer på ateljédörren.
Jag känner mig något stressad eftersom jag precis är på väg bort till tryckeriet med förlagor i handen till de nya vernissagekorten som måste komma in till intag senast idag på morgonen innan jag åter åker ner till Stugan denna gång för kräftskiva med kompisar varför det är nödvändigt med storröj innan de anländer och öppnar kanske aningen småirriterat över den dåliga tajmingen men får en mikrofon direkt under hakan och ser baken på en reporter som jag tror har presenterat sig som Håkan och som redan är längst inne i ateljén innan jag hinnar blinka bärande en sändare i bärsele på ryggen (nåja - kanske lite tillspetsat ändå) och som redan är igång med direktsändning för P4 radio Jönköping i början av ett timslångt inslag med oannonserade möten och intervjuer med kommunens innevånare om hur det är att bo och leva i Ödeshögsbygden som ju gränsar till Jönköpings län vilket gärna önskar få sina östgötagrannar till alltmer frekventa lyssnare till sin kanal i brist på sändarkapacitet från eget län. (pust! Detta är nog den längsta mening jag någonsin har skrivit utan några som helst skiljetecken - det är roligt med språk).

Så blir också jag deltagare i det hela, med eller mot min vilja kvittar lika eftersom inslaget redan ligger ute i etern i direktsändning.
Med den rutin jag ändå äger, efter många års olika slags medverkan, kör jag med positiv inställning och ror det hela i land på tio minuter. Därefter tas ett foto med undertecknad vid ett av mina ljuslandskap för den digitala versionen på nätet och sen är reportern redan halvvägs ute ur farstun innan jag åter hinner blinka.

Senare ringer fågelskådarkompisen Peter från Jönköping och berättar att det är han som intitierat besöket.

- Bra med god reklam i alla lägen, säger Peter. Och visst har han väl rätt i det. Så - tack då Peter för hjälpen!

Nu har jag luskat lite och funnit denna länk för vidare transport till etermediat.

7 september - Utgrävning vid Vadstena

- Vi gör utgrävningar för den nya förbifarten runt Vadstena, säger arkeologen Emma från Länsstyrelsen. Och just här går jag ner lite djupare för att sålla fram möjligt material. Annars ser det mest ut att vara med sten återfyllda brunnsgropar i just det här schaktet.

Arkeologen Emma.



















Jag har stannat till och svängt tillbaka på vägen hem från Motala. Mitt intresse är väckt, arkeologi har jag alltid varit "lite avundsjuk på", och jag vandrar ut på åkern där en grävmaskin arbetar tillsammans med arkeologer från Länsstyrelsen i Linköping för att göra slututgrävning inför det planerade vägbygget runt Vadstena.
Man skrapar rent från matjorden och skapar ett tvärsnitt över stenskramlen för att se djupet i lagren. Allt är "pinnat" och fotograferat, det gjordes tidigare med kameran upphissad i en kranbil, berättar Emma bjudsamt.

- Får jag ta några kort och kanske skriva om det hela i min blogg, frågar jag en man vid sållbordet då jag anländer till platsen.

- Du får fråga Emma, svarar han. Det är hon som är chef.

Arkeologiskt arbete pågår.

Till Emma har jag alltså vänt mina steg. Hon får prata färdigt i telefonen först men sen berättar hon vänligt och självklart om projektet.






















- Se här, säger Emma och håller fram handen, vi har funnit lite köksavfall i alla fall, ben möjligen från fågel och lamm, annars är det kanske inte så mycket just här. Vi får väl se på de andra två platserna som vi ska undersöka, bland annat kommer ju vägsträckningen att gå i nära anslutning till ett järnåldersgravfält.

Vad har du för adress till bloggen, frågar hon sen. Jag måste väl läsa vad du skriver.

- Välkommen in, säger jag och åker själsligt och socialt upplyft vidare över den soliga slätten.

6 september - Makaber dokumentation

.
Jag tvekar en stund innan jag låter bilden på det krossade livet passera mitt eget censoröga.
Det är förvisso en makaber närbild på ett djur som kommit i fatal kontakt med trafiken och såna exempel finns det ju gott om.
En liten resa var som helst i vägnätet ger mängder med liknande fynd: grävlingar, igelkottar, harar, kattugglor, ormvråkar och snokar och ytterligare mängder av andra djur för att inte tala om allt verkligt smått i oräkneliga antal.

Att köra med framförhållning i tanke och handling, hänsyn och försiktighet kan rädda många djurliv. Egentligen är det tragiskt och svårförståeligt hur t ex så många igelkottar måste bli dödade även inne i tärorter där det är högst 50 km/h. Ibland undrar jag om det inte finns även illvilja inblandad i vårdslösheten.



Vattennäbbmus, Neomys fodiens.

Finns det utrymme brukar jag stanna till för att åtminstone dokumentera. I det här fallet var det den svartvita karaktären som drog mitt intresse till sig då jag passerade längs vägen på Tåkerns södra strand vid Charlottenborg. (Kontrasten mellan rygg och mage är typisk för arten).

Vattennäbbmus har jag sett några gånger tidigare vid sjön och troliga spår av den på snön vintertid i Tåkerns vassar är vardagsmat. Det är således inget ovanligt däggdjur men eftersom den mest är nattaktiv är det ändå sällan som jag har observerat den levande, men som dokumentation kan även ett dött djur vara gångbart; i det här fallet i formen av ett makabert, nästan in- och utvänt, trafikoffer.

söndag 4 september 2011

4 september - Att flytta natur II


(Tidigare i serien: "Att flytta natur I", se den 18 augusti 2011 om Vinbergssnäckor).

Det var i mitten av 80-talet som vi åkte på vår första Medelhavsvistelse tillsammans med barnen. Det blev till Chania på Kreta och det var en oförglömlig vecka för oss alla - en resa som fortfarande lever kvar i våra minnen som den första och kanske bästa av dem alla.

Det fanns en liten taklös ljusgård mitt i hotellet där vi bodde den där veckan och i rabatten växte små gula blommor som "ogräs". Sista dagen som vi var på plats, grävde jag upp ett par små plantor av växten som jag kunde bestämma till en oxalis-art, släkt med vår harsyra alltså. Jag virade in dem i fuktigt toalettpapper och stoppade allt i en plastpåse i ryggsäcken under hemfärden.

Hemma vårdade jag de små plantorna ömt i mitt växthus. Det lyckades. De tog sig och blommade vackert igen redan efter några veckor.

Oxalis corniculata - krypoxalis.

Efter vintern verkade allt emellertid vara borta, men med värmen under sommaren grodde uppenbarligen milimeterstora små frön, som jag aldrig hade tänkt på, till nya plantor.

Växthuset blev under de första åren en lämplig startplats för blomman att etablera sig och efterhand började den dyka upp på andra platser i trädgården. Sålunda hittade den till våra rabatter och blev här och där, framför allt i soliga lägen, snart nästan marktäckande och faktiskt en aning "besvärlig" att rensa bort där den var mindre önskvärd.

Kanske den enda kvarvarande plantan av krypoxalis i vår trädgård idag.

Naturligtvis lever en sån här sydlig växtart på marginalen hemma hos oss i Ödeshög i Sverige och beståndet har varierat kraftigt.
Två års tuffa vintrar har nu gallrat bort det mesta och ett tag tidigare i år trodde jag faktiskt att växten var helt utslagen.

Men i rabatten under köksfönstret dök en planta upp igen ganska sent i somras - kanske det enda kvarvarande exemplaret.

Detta exemplar har nu vuxit till sig rejält; skickat ut sina krypande rödaktiga och rotslående utlöpare och täcker idag flera kvadratdecimeter. Jag har följt det hela med stor glädje. Det är uppenbarligen en liten tuff växt om än med så sydligt ursprung.

Krypoxalisens mogna frukter fullkomligt exploderar vid den
mjukaste beröring och kastar ut de pyttesmå fröna i vida bågar runt omkring.


Jag läser i Mossbergs/Stenbergs "Den Nordiska Floran" redan i den första upplagan från 1992, att den här lilla vackra växten har "en plats" i vår flora: "Sällsynt i trädgårdar och på skräpmark i södra delarna av vårt land."

Och i Wikipedia finner jag att artens äkta ursprung är okänt men att den i dag finns nästan överallt i tropiska och subtropiska områden på vår jord, att den är "användbar" såsom krukväxt och odlas framför allt i amplar och tillika är ätbar och möjlig att använda till citronmelissliknande tebrygd, i inte alltför stor omfattning dock, eftersom den med sin oxalsyra kan "äta" kalk ur kroppen.


Den dagen jag förde med mig den lilla vackra blomman från Kreta till Ödeshög hade jag ingen aning om allt detta. Och visst känns det i efterhand märkligt att även jag varit delaktig om än oförtänkt i processerna runt artens vidare spridning.

Men kan jag så kan andra naturligtvis, hjälpa till med spridningen vill säga, och om det sen kommer till odling och dessutom både medvetan och omedveten transport växthus emellan runt om i världen, så förstår man snart att det är så här det kan gå till när en liten vacker blomma kan erövra stora delar av jordklotet.

Och den dagen det kan komma till historieskrivning om krypoxalisens förekomst just i Ödeshögsbygden så vet ni numera hur det hela ligger till, om nu inte fler än jag i "bynn" har gjort samma sak förstås - lockats till att ta med den hem från sydliga trakter.



fredag 2 september 2011

2 september - Den oundvikliga skaparångesten

.
Just när jag är till att somna så kommer de, tankarna om dugligheten i mitt skapande. Alltid vid den här tiden, då jag är mitt i måleriets lust och last i slutspurten inför en större utställning och presentation.

- Blir det för petigt? Är det för "puttenuttigt"? mal det runt i huvudet.

Så ligger jag där och våndas i timmar, kallsvettig och blockerad innan jag somnar av utmattning frampå småtimmarna.


Olja - Tåkern - är en tidigare målning som jag nu har arbetat om till att gå mot en ännu mera impressionistisk och öppen attityd.

Det var enklare förr, i början av min "karriär".
Då var det bara att köra på i lycklig eufori.
Men efterhand har ambitionen och kunnandet ökat parallellt till något slags kompetens- och avsiktsnivå där balansen mellan dessa båda kastar sig mellan hopp och förtvivlan.

Det finns hos mig själv. Det hjälper föga med ord och synpunter utifrån.
Jag själv är min värsta kritiker.

Det positiva som ändå finns där är att utnyttja det hela så att frustrationen och rädslan driver mig framåt mot nya idéer och möjligheter. Hittills har jag upplevt det hela på det sättet. Att jag verkligen tänkt om och hämtat ny kraft.
På så sätt blir den oundvikliga ångesten också en nästan nödvändig ångest även om det kan vara jäkligt jobbigt när det pågår.