20 juni - I zenit

.

.

Jag har förtöjt mig väl, tror jag, bland vassens gröna strån i en liten rund lagun av klarvatten och flak av gula näckrosor; allt omgärdat och vindskyddat med höga väggar av vass. Sothönsen kacklar, sävsparven sjunger, rörsångaren knarrar, en svarttärna "keckar" irriterat och skvalpvattnet galopperar mot kanotsidan.

Jag tror jag somnar en liten stund. Det är varmt och skönt och det gungar så mjukt.

Jag vaknar av en busvissling, ungefär så där som då man visslade med tummen mot cykelpumpens dysa när man ännu var ung och cykelburen; ett skarpt och snärtigt "pju ... pju".

Jag ligger raklång i kanoten med en fleecetröja under ryggen till skydd mot vattnets svalka under båtbottnen och tittar rakt upp mot zenit. Ulliga molngubbar vandrar där upp mot den blå himlen och solen bränner min panna. Kanoten har seglat iväg en sväng och jag vaknar bland näckrosorna, kniper ihop ögonen och spanar rakt upp in i zenits ljus.

Jag ser den fiskgjuse som väckte mig, den som svävar närmast och efterhand ser jag fler och fler och till slut åtta eller nio stycken samtidigt.

En riktig flock alltså om än något spridd.

De ligger på olika höjd och seglar i den gynnsamma termiken. Det är några av bergets alla häckande gjusar som nu har samlats över Tåkerns fiskevatten.

En av dem har redan fångsten klar. Den dyker med samlade vingar och lyfter fram fisken i klorna för alla de andra att beundra, stiger, stallar och dyker igen och igen och om igen.

Det verkar faktiskt vara någon form av socialt spel som äger rum på himlen över mig. Gjusarna seglar gemensamt runt runt under molnen och genomför en veritabel visslingskonsert, ibland med insprängd kustpiparton och jag förmodar att det här är något som kan ske endast i ett tillräckligt tätt bestånd såsom det som finns längs Ombergs västsida, här häckar ungefär femton par i en långsträckt koloni.

Ännu något nytt att ta in alltså. Idag igen.