måndag 13 juni 2011

13 juni - Kliande igelkott visar på det empiriska naturstudiets absoluta nödvändighet

.
Jag satt en stund på bänken i skuggan i går kväll.
Jag visste att igelkotten låg och vilade i rabatten alldeles bredvid mig. Jag hade noterat den tidigare under dagen, medan jag rensade ogräs, varvid den blott grymtade lite besvärat och stötte till med taggskölden då min hand kom för nära
Nu, vaknade den med aftonens svalka och gjorde sig redo för nattens vandringar.

Den tog god tid på sig; centimeter efter centimeter bara i sina första rörelser. Sen började den klia sig och det blev till en upplevelse att berätta om.

Det vänstra bakbenet kom fram under hårkjolen och taggförsvaret blev till en hätta blott. Det enklaste och tydligen mest primära stället att raska undan lopporna från blev magen och kroppssidan, alldeles under taggkanten.


Sen växte liksom benet till i längd, blev till ett avlångt mörkt lår och en smäcker fot på vrist och nådde upp mot ryggsköldens försvar. Där raspade det rejält när klorna virvlade runt bland 6 000 taggar.

Längst bak på kroppen blottades nu också en ett par centimeter lång svans.



För att komma åt alla lopporna runt örat och i ansiktet fick igelkotten sträcka ut sina ben både fram och bak till överraskande längd och med stor vighet.

Framför allt bakifrån blev igelkottens noggranna bestyr till en dråplig upplevelse.

Hade jag fått uppdraget som illustratör någon gång, att teckna en igelkott som kliar sig, hade jag aldrig, aldrig någonsin, kunna föreställa mig att det kunde ha sett ut på det sätt som det verkligen gjorde.

Allt klådande utfördes med bakbenen - analogt med hur andra däggdjur också kliar sig, även i ansiktet. Kanske inte så märkvärdigt alltså, men naturstudien i empirisk skissform är ändå härmed bevisad som en oersättlig källa att ösa ur.

1 kommentar:

  1. Vilken härlig anekdot, pappa! Jag längtar efter att sitta på bänken med dig en ljummen sommarkväll - snart kommer vi hem igen!

    Kram Hanna

    SvaraRadera