Kråkor och duvhök.
Jag har visst skrivit om det tidigare.
Idag på morgonpromenaden till ateljén, i frost men med varm sol redan kl halv nio, hör jag lätet - kråkans varningsrop för duvhök. Jag spanar runt men ser inget och tror kanske att jag ändå har misstagit mig. Men sen kommer det till mig igen från långt håll.
Jag skuggar bort solen med handen och spanar upp mot zenit. Högt där uppe i det blå ser jag anledningen. Ett ettrigt "krrra - krrra", rullande på hårda "r". Två kråkor attackerar höken med luftiga svingar.
Men höken är mest intresserad av att passera förbi. Den är på väg någon annanstans och bjuder aldrig in till kamp och så snart den försvinner bortåt vänder kråkorna hemåt.
Det hela är över på tjugo sekunder och observationen hade aldrig blivit av om inte uppmärksamheten och kunskapen varit med - örats betydelse för fågelskådning kan inte nog poängteras.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar