4 januari - Funderingar kring ett misslyckat foto

.

Kråka vid dött rådjur.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Det var igår, alldeles innan jag mötte den "galne" engelsmannen, som jag skriver om här nedan, som jag såg fyra kråkor och en korp som åt på ett vinterdött rådjur på gärdet vid sidan av vägen längre fram.

Trots att jag inte stannade lyfte korpen redan på mer än hundra meters avstånd och då jag närmade mig ytterligare lyfte den ena kråkan efter den andra och slutligen var det bara en kvar och den var också orolig.

Alltså vevade jag ner fönstret och gjorde kameran med 300-telet beredd för ett foto i farten då jag passerade, redan i god tid.

Jag fick fotot! En okej bild trodde jag och stängde av kameran utan vidare funderingar eftersom jag var i rullning.

Hemma igen ser jag fotot. Snöpinnen uppfattade jag aldrig. Tänk att den skulle hamna precis framför motivet. Så trist. Misslyckat. Kassera!

.

Men, vid närmare eftertanke kanske det ändå kan vara något att visa, tänker jag nu dagen efteråt med ett dygns fundering. Med lite jobb skulle jag säkert kunna klona bort den där illröda tingesten eller också låta den vara och istället dra några nya slutsatser.

Se hur man faktiskt "ser igenom" pinnen till kråkan och rådjuret. Spännande?!

.

Beror detta på:

1. Att ljuset från kråkan och rådjuret smiter runt pinnen i förgrunden i en sån där randstråleeffekt jag känner till från fysikens spalt- och gitter-lektioner.

2. Att pinnen är tillräckligt smal jämfört med bländaröppningen att ljuset även rakt kan smita förbi på sidorna.

3. Att min hastighet om än låg ger tillräcklig sidorörelse för att ge tidsinställningen på kamerans bländaröppning tillräckligt med tid för att samla upp ljus bakom pinnens hela bredd.

4. Eller gäller allt detta och kanske ändå mer dätill?

.