torsdag 30 december 2010

30 december - Nej till vargjakt i Sverige

.
Gipsavtryck av vargspår.
Höger framfot gjort av
den svenska vargstammens Eva,
som sedemera dödades i en
bilolycka men innan dess hann bli
"urmoder" till många av ättlingar.

(Insamlat av E. Isakson
vid Nyskoga i Värmland
den 21 maj 1983 på en fuktig grusväg).
.
.
.
.
Jag har i min ägo ett gipsavtryck från en varg. Det är ett kärt minne från 1983.
Då när Sveriges första "nya" vargar påträffades i Värmland reste min vän, reportern Christer Elderud och jag till Nyskoga för att på plats göra ett reportage för tidningen Corren.
Vi fick ett par härliga dygn en begynnande vinter i ett skogigt landskap på gränsen till Norge tillsammans med människor och stämningar just det året när landet åter berikades med detta
fantastiska djur
.
Vi fick följa med Naturvårdsverkets dåvarande vargspårare Erik Isakson på plats i markerna, spårade mil efter mil på nattsnöiga grusvägar, besökte gläntor och sjökanter där varg nyligen hade setts och fick träffa människor med åsikter om företeelsen och framtiden.
Vargarna själva, ytterst få, kanske bara en handfull idivider den där första tiden, höll sig emellertid undan.

Mycket har hänt sedan dess.
Efter en trög start har ändå till sist vargen någorlunda återtagit en rättmätig plats i vårt land. Och jag tycker att det är alldeles självklart att vargen ska ha en tryggad plats här hos oss.
Sverige är ett glest befolkat land och om inte vi i trygga och rika Sverige skulle ha råd att bereda utrymme för detta högtstående och vackra rovdjur vore det en skandal och ett totalt misslyckande. Vi skulle skämma ut oss i Naturvärlden och tappa vår trovärdiga röst som aktiva i miljöärenden runt om i världen.

Vi är tyvärr nästan där nu. Igen. EU undrar med rätta hur vi återigen kan tillåta en licensjakt på varg 2011 med en så låg population som strax över 200 djur totalt, och vill ha svar. Jag skäms. Igen!

Vill du, liksom jag, säga nej till vargjaktseländet så använd följande länk och protestera. Och sprid också meddelandet till dina vänner och bekanta. Det är viktigt!
Inom en månad drar man igång den skymffulla slakten.
.
.

onsdag 29 december 2010

29 december - Besök från Vadstena

.
Råkor från Vadstena
.
Självklart är det just på Vadstenavägen i Ödeshög som jag hittar dem, råkorna. I en av trädgårdarna längst ut från samhällets centrum ligger talg i ett mjölkpaket utställt för fåglar och där huserar en stor flock.
På lyktstolpar, i björkkronorna och på taken runt omkring räknar jag in ett trettiotal. Jag skulle tro att det är fåglar från den population som finns i Vadstena som har gjort ett nedslag hos oss. Hunger och utsatthet driver dem till lokala migrationsrörelser. De brukar aldrig bli särskilt länge här hos oss. Troligen försvinner de vidare iväg innan vintern är över. Allt beror förstås på människors välvilja. Kråkfåglar är ju aldrig särskilt väl sedda vid foderborden.
Men jag tycker att råkorna är väldigt vackra - speciellt mot vit snö.
.
Egendomligt nog finns inga häckande råkor i Ödeshögs kommun. Finge de vara helt ifred, vore det säkert bara en tidsfråga. De stora träden finns, jordgruksbygden är vid och rik och närheten till människor är ju ganska självklar.
Jag hoppas faktiskt att jag ska få uppleva detta..
.

måndag 27 december 2010

27 december - Mellandag

.

Jag är på kort besök i ateljén.
Jag vattnar blommor.
Jag betalar räkningar på datorn - av mycket högre nivå än beräknat.
Jag kikar ut genom fönstren på den oerhört lätta Vättersnö som långsamt singlar ner genom luften som är stilla idag.
Och tar ett kort på bilarna på parkeringsplatsen genom fönstret på baksidan.
Snötäcket är, fastän packat, minst en halv meter.
Jag retar mig lite på dessa två bilar som tar upp onödig yta och blockerar snöröjning hela vintern igenom på vår gemensamma parkeringsplats.

Jag skriver om allt detta i min blog; till vilken glädje och nytta kan man ju undra.
Sen tar jag på mig kläderna igen och åker hem till en kopp kaffe som kommer att stå dukad kl kvart i elva efter överenskommelse.

En typisk mellandag.

.

torsdag 23 december 2010

onsdag 22 december 2010

22 december - Utsatthet

.
Kattuggla
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
Maria på kontoret ringer från Tvätten.
"Vad ska vi göra, vi ringer till Gebbe. Det ligger en kattuggla avsvimmad här utanför i snön. Den flög nyss på fönstret med en duns", säger hon.
Så får jag reda på det mesta i fågelväg här i byn.
Jag lastar en kartong i bilen och tar mig dit. Vi pulsar fram genom snön till baksidan av huset. Maria visar vägen.
"Här, runt hörnet ligger den", pekar hon.
Kattugglan har piggnat till. När den ser oss rister den bort snöflingorna från ansiktet, öppnar det ena ögat något och lyfter elegant från sitt snöhål. Den flyger iväg, bort från oss, över hustaket med benen dinglande.
"Vad ville den?" undrar Maria."Varför försökte den flyga in genom fönstret?"
"De är utsatta nu ugglorna", svarar jag. "Under det tjocka snötäcket lever smågnagarna ett gott liv skyddade från ugglor och annat hotfullt.
Ugglorna får svälta och kattugglan är en art som gärna söker sig inomhus in i lador och uthus. Kanske trodde den på denna möjlighet. Eller så såg den en rörelse innanför glaset och trodde på mat".
.

22 december - Vintersolstånd

.
Jag somnar om och Ulla ropar från duschen. " Är du vaken Gunnar"?
Tänk om man fick ligga kvar en timme till idag.
Skönt i alla fall att man slipper skotta snö. Den första morgonen på länge utan detta sisyfosgissel, tänker jag.

Gröten puttrar, tekokaren fräser och jag går ut efter tidningen. Den kan jag ägna några extra minuter idag.

En decimeter nysnö har lagt sig över uppfarten. Det blir till att snabbläddra genom bladet även idag alltså.
Helen är redan ute och gör sitt.
Snön är lätt. Den är som ängladun.
"Tänk att vi bara är i början av vintern", kvittrar hon hurtigt. "Till julafton kommer mer, har jag förstått, men med den här nya snösläden är det så enkelt att vi tog lite extra igår längs staketet vid postlådan, Fredrik och jag".

Jag suckar uppgivet.

*
Idag är det vintersolstånd. Och redan nu har det hänt. Jordens norra halvklot lutar alltmer in mot solen igen. Det var visst i natt, ungefär vid ett-tiden som läget passerades och i morgon är det teoretiskt sett en aning ljusare än idag. Sånt är skönt att veta mitt i snöskottningen.

*

Jag tog en retur ner över slätten igår igen. Jag ville se om den döda haren jag arrangerade dagen innan hade dragit någon rovfågel.
Men haren var översnöad och osynlig.
Däremot fann jag en hoper korpar, kråkor och en fjällvråk vid Disevidsåns kant. De kalasade på ett dött rådjur.
Och på mossen vid en hästgård satt ytterligare ett trettiotal korpar i ren flock i björkarna tillsammans med en ormvråk. Där inne fanns säkert ännu ett kadaver.

Då jag stannade för att dokumentera med kameran lyfte alla korparna. De är så varska, trots att avståndet var gott och väl över hundra meter.
Trettio korpar på skymningshimlen över en grådisig Ombergsrand var en liten påminnelse om de enorma korpflockar man kunde se på 70-talet vid kommunernas soptippar.
Rekordet jag noterade var över trehundra individer vid Mjölby och nästan lika många vid Ödeshögs soptipp.
Idag är detta historia och korparna får förlita sig på älgräntor, trafikoffer och vintersvälta rådjur.
.

tisdag 21 december 2010

21 december - Månförmörkelse

.
... passerar utan notis - morgonen är för ljus och himlen skyad.

måndag 20 december 2010

20 december - Timmen är blå

..Redan klockan 3 på eftermiddagen börjar dagern skumna. Klockan halv 4 är timmen blå.

Jag åker en vintersväng över slätten, mellan snödrivor höga som hus och där grusvägens vägkant får gissas eftersom de orangeröda käpparna delvis är bortplogade. Lätt men tät kallsnö dalar ner över bygden. Flingorna gnistrar i billjuset. Centimeter fylls på centimeter. Allt bäddas in i det blåa diset och suddas bort.

På vägen utanför Stugan ligger en nydöd fälthare överkörd. Blankspår ner mot diket och grästorvor skvallrar om överraskningen. Haren ligger redan under ett fjunlätt snötäcke men är ännu varm. Jag lägger den i bagageluckan och stannar vid vägkanten längre fram, pulsar ut över det gömda diket och lägger kadavret på ett brunnslock, som jag sopar rent med handen. Kanske kan djuret bli till en sista gnutta överlevnad; för en örn, en ormvråk eller åtminstone en korp.


20 december - Nobeldiplomen

.
Nu har jag fått klartecken från Nobelstiftelsen att visa de tre nobeldiplomen som jag gjorde åt årets tre nobelpristagere i kemi.
.
.
Uppdraget från Kungliga Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen var, att jag skulle visa mitt måleri och konstnärsskap. Det var genom detta redan kända skapande jag hade blivit utvald. Alltså var det från början "bestämt" att jag skulle göra något med Natur/Landskap.
.
Mina tre verk är akvareller, där temat varit Ombergs bokskog; en hyllning till mitt landskap och en kombination av gammalt och ungt - gamla träd och vårgrönska.
Idén att visa motiv från min hembygd kändes självklar från första början. Att välja Omberg kändes också alldeles naturligt.
Just valet av gamla bokar centralt i motiven uppenbarades för mig ganska sent i processen då två av pristagarna visade sig vara från Japan - ett land, en kultur, som är känd för att vörda "det gamla".
..
Det finns en kronologisk ordning i serien och jag visar dem här nedan i just den ordningen.
.
Kalligrafen Annika Rücker har skapat textsidan och bokbindaren Ingemar Dackéus har gjort inbindningen i rött läder med guldtryck. Alla foton är tagna av Lovisa Engblom.diplet är sedan vackert inbundet av bokbindare Ingemar
.
Akira Suzuki
.



.

Ei-ichi Negishi








Richard F. Heck

..
.
.
.
.
.
.
.
.
..
Klicka på "Nobelmedaljen" i högra spalten för att ta del av hela historien.
.

fredag 17 december 2010

17 december - Kärlek

.
I telefonen igår, barnbarnet Elliot tre år ringer till mig.

"Jag bara älskar dej morfar. Hej då!"
.

onsdag 15 december 2010

15 december - Okej Peter!

.
Det är inte något jag brukar göra - måla på beställning.
Men, jag fick ett mejl från skådarkompisen Peter häromdagen, Peter, som upptäckte den tretåiga hackspetten på Omberg, vilket gjorde, att jag fick kryssa den i mitt artgalleri över fåglar i Östergötland, för vilket jag är ytterst glad och tacksam.

- vore trevligt med en bild under auktionen på tretå!!? skriver Peter

Okej då Peter, lite för din skull, men mest för min egen ändå eftersom det är en så härlig fågel, har jag gjort en akvarell på den tretåiga hackspetten på Omberg, efter allt det material som jag samlade in på plats i granurskogsreservatet den 22 november i år.
.
Tretåig hackspett, hane.

En akvarell som du
kan bjuda på i auktionen som är länkad i spalten här till höger.

Välkommen dit!

.

15 december - Ytterligheter

.
Jonas i Kalmar ställde en fråga till nätverket Brevduvan igår och undrade om någon annan "duva" har noterat koltrast ätande spyor (förvisso inget trevligt ämne).

Jag svarade:

"Jajemensan - fenomenet är känt! Läs från min blogg förra året under den 8 februari"

http://naturligdagbok.blogspot.com/2010_02_01_archive.html

Koltrast ätande torra chips.

...
.
.
.
.
.
.
.

Ja, det är många ytterligheter man kan få uppleva en extremvinter som denna. Som till exempel den koltrasthona som hoppade fram nästan mellan mina fötter häromdagen i Linköping för att hacka i sig de torra "Lök&Cream chips" som ramlade ur soppåsen då jag lastade in i bagageluckan efter dotter Karins trettioårsfest. Den fågeln var uppenbarligen i desperat behov av något att äta.

En gammal duhökhona jagande kråkor mitt inne bland höghusen vid Hägerstensåsen är ett annat exempel om än något mera normalt, som jag tog del av i torsdags under mitt Stockholmsbesök .

Ormvråkar sittande på fågelbord i trädgårdar är kanske mer udda iakttagelser som jag har hört om ett par gånger de senaste veckorna. Dessa fåglar är uthungrade övervintrare som tvingats till ytterlighet. Är det därvid eventuella smågnagare under matplatsen, tättingarna själva eller t o m talgbollarna som utgjort lockelsen?

.

tisdag 14 december 2010

14 december - I livets spets

.
Jag är på väg genom skogen.
Ett rådjur trippar över vägen. Det är full dager, det vill säga, solen står lågt men ändå som högst i tiden.
Snön är djup och det är som vanligt, den senaste tiden, mycket kallt.

Det är en råget som passerar. Hon sprätter på sina pinniga ben, stapplar och småhalkar på vägbanans is. Jag saktar in och ger henne tid.

En utmattat råget
.

.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Vid snövallen försöker hon göra ett hopp som brukligt, men hamnar på magen, kravlar sig över kanten och ställer sig i diket. Där blir hon stilla en stund för att samla kraft. Hon vänder sitt ansikte snett mot mig och andas tungt.
Jag har stoppat alldeles intill, sitter blickstilla och väntar på fortsättningen.

Med möda och ytterst långsamt plöjer hon sig upp för vägsluttningens drivsnö in mellan några småtallar. Hon försöker lyfta fötterna över täcket men lyckas inte.


*

Jag samtalade en kort stund med Linus igår, under kaffepausen på mitt sista och hans första kommunfullmäktigesamträde.

- Jag har inte jagat på länge nu, säger han. Det är för svårt för djuren, så det blev inget av med jakten på rådjur den här vintern heller. Förra året hörde jag att åtminstone trettio procent av rådjuren dog, fortsätter han, så efter det här finns nog inte så många kvar. Det gäller att mata allt vad man orkar, men det räcker ändå inte till.

- Ja, säger jag, efter några sådana här vintrar är vi snart tillbaka på 60-talets nivå vad gäller rådjur. Det vet väl knappast ni ungdomar något om men på den tiden var man faktiskt glad om man såg något rådjur över huvud taget under ett helt år.

- Men det är väldigt gott om rävar, suckar Linus.

- Ja men det är ju självklart, svarar jag. De har ju dukat bord. Det är faktiskt så det fungerar i naturen och inget att vara ledsen över. Det är exakt som det ska vara, "tröstar" jag.

Allt spetsas till. Kortsiktiga utbredningsvinster suddas lätt ut. Livets förutsättningar balanseras med långsiktighet och tålmod. Ett par hårda vintrar i rad skärper överlevnadens knivskarpa egg och vi människor, betraktarna, mår illa därav, fastän det hela egentligen är alldeles som det ska.

"Mina" sparvar finns alltid på plats.

..

.

.

.

.

.

Vid fågelbordet har det också tunnats ut. Jag tror att min bortavaro under nobelveckan blev svår. Matningen underhölls dåligt. Nu är koltrastarna borta, talgoxarna färre och blåmesarna också och inga andra arter finns på plats - förutom "täcklingarna" förstås; några par pilfinkar och så omgivningens egna gråsparvar alltså. Jag är verkligen glad åt dem.

Men det är inte lätt för fågelbordets andra gäster att umgås med sparvarna, ty de har nära till flykt rakt in i intilliggande barrbuskage vid minsta rörelse, skatbesök, bilpassage eller annat som ibland är omöjligt att förstå. Det hela blir ryckigt och nervöst; några sekunder åt gången bara, vilket innebär att mesarna aldrig får ordentlig matro och tid med solrosfrön och margarin när sparvarna är där.

Margarin? Jo jag ringde min vän Göran igår och han berättade om ett tips han i sin tur fått av en annan god vän. Mycket bättre än köpta talgbollar och billigare. Så här gjorde jag.

Smält ½ kg margarin. Blanda i havregryn eller liknande, (jag malde ner även några ostkanter), samt ett par skedar socker för energins skull, (jag tog lite extra honung dessutom) och fyll sedan smeten i lerblomkrukor, (jag använde tomma äggkartonger istället). Överlevnadsgodis för mesarna!

Ja visst är det så att de insatser som vi människor gör för djuren och fåglarna i tider som dessa genom t ex utfodring i rådjursremisser och fågelbord är viktiga överlevnadsfaktorer, åtminstone i det lilla och kortsiktiga perspektivet. Men de stora dragen rår vi sällan över. Eller?

.

måndag 13 december 2010

13 december - Nobel avslut 2010

.
Efter en hel veckas Nobelfestligheter i Stockholm är jag åter hemma i ateljén, gräsligt förkyld och trött..
.
Jag lämnade kameran hemma och körde med mobilen. Dåliga batterier, mörka lokaler och knuffande trängsel medförde att kvaliten på bilderna blev därefter. Men alla möten finns där förvisso och jag känner mig upplyft och rikare idag.
.
Den första kvällen, på tisdagen, bjöd Kungliga Vetenskapsakademien in till vickning. Ulla hade också den stora äran att vara med. Det var en trevlig s k cock-tail-mingel med vin och snittar..

Ulla tillsammans med professor Ei-Ichi Negishi

.

.

.

.


Alla "mina tre" kemipristagare fanns på plats och jag hade personliga samtal med dem alla.
..
Professor Richard F. Heck med fru.
.
.

.
.

.

.

Ulla hittade fram till en av de två nobelpristagarna i fysik - professor Konstantin Novoselov.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag missade tyvärr att få ett "se-bart" foto av professor Akira Suzuki men visar istället en bild av den kanske populäraste deltagaren under mingeln. Det är den rekordunge fysikpristagaren, Konstantin Novoselov, endast 36 år gammal. Runt honom var det hela tiden en mängd människor - inte minst en svans av unga och förväntansfulla damer..
.
Under onsdagen var det föreläsningar i Aula Magna på universitetsområdet. Jag var där i publiken och lyssnade till de tre kemipristagarna.
.
Professor Ei-Ichi Negishi underhåller.

.

.

.

.

.


Professor Ei-Ichi Negishi visade sig vara också en stor estradör som även fick publiken att skratta..

På torsdagskvällen innan själva Nobeldagen, var jag inbjuden till champagne-vickning på Nordiska Museet.

Mängder av människor gick uppför de många trapporna in i den pampiga entrén, passerade en noggran identitetskontroll och check av inbjudningskort, skakade hand med Nobelstiftelsens ordförande Michael Sohlman för att mötas i en två timmar lång snitt-ätande och champagnedrickande röra av folk, kändisar, journalister samt tre konstnärer, en kalligraf och en bokbindare - alla delaktiga i de nobeldiplom som nobelpristagarna kommer att erhålla ur Konungens hand i morgon.
...
Mina nya vänner.

.
.
.
.
.
.

.

..
. .
Framför allt till bordet där snittarna med Kalix-löjrom stod dukade hittade vi fram fler gånger:
Fysikdiplomets Jean-Louis Maurin, kalligrafen Annika Rücker, ekonomidiplomets Sture Berglund, nobeldiplomens bokbindare Ingemar Dackéus samt undertecknad.
.
Nästa år har både Jean-Louis och Sture lämnat diplomvärlden. Två nya konstnärer kommer att inbjudas, jag tar emellertid hand om ytterligare två år - 2011, fysik med fullkomlig medverkan alltså också Nobelfest med middag och slutligen 2012 lämnar även jag plats efter att ha genomfört ekonomiserien.
.
Nu lägger jag årets Nobelarbete till handlingarna och kommer inte att ägna det mera tid och kraft förrän det är dags någon gång i maj månad nästa år igen. Lite skönt faktiskt!

Nedan finns en länk till Nobelstiftelsens officiella hemsida där du faktist i bildkavalkaden som bild nr 3 kan se de två japanska nobelpristagarna i Kemi visa upp sina nobeldiplom, som alltså äger verk av mig.

Nobelstiftelsen

.

tisdag 7 december 2010

7 december - Det är dags

.
... att åka till Stockholm och Nobelfestligheterna.
Banketter på Kungliga Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen, Champagnesupé på Nordiska Museet, föreläsningar och massor av spännande möten.

fredag 3 december 2010

3 december - I backspegeln

.
- När du nu ändå är hemma, kan du väl ta och dammsuga toaletter och sovrum, säger hustru Ulla, alldeles innan jag skjutsar henne till tåget för vidaretransport till Västerås och svärföräldrarna.

- Jovisst, muttrar jag tillbaka tystlåtet och oartikulerat, väl medveten om att hustru Ulla, trots alla mina propåer om att vi delar allt hemarbete lika, står för det mesta av initiativen av hushållets alla små arbetsmöjligheter.

Nu är det alltså dags, att ta tag i det där jag lovade nyss.
Tänk så det blivit, funderar jag, medan dammsugarn susar och jag försöker sträcka slangen in under den ganska låga sängbottnen för att nå in mot mitten, till dammtussarna som samlats runt stödbenet.

- Hur många år sedan är det som jag elegant och lättsamt krälade in under åbäket liggande på mage för att komma åt alla de minsta skrymslen och vrår, tänker jag. Tio år? Knappt!
Idag skulle jag inte komma under med rondören runt magen ens om jag försökte, och försöka förresten, är faktiskt inte heller att tänka på längre, tänker jag. Jag ids inte att komma ner så lågt.

Usch så man chanserar!
Tiden går.
Tankarna går bakåt i tiden.

Jag köpte en dröm häromdagen. En som jag önskat mig länge och alltmer. Ett gårdagsminne: En Rolling Stones box med samlade singlar från 60- och 70 talen.
Det var min musik - faktiskt mer än The Beatles. Stones var råare och vildare och jag minns somrarna i Lysekil, i det numera nedbrunna Societetshuset med gänget (Mallo framför allt, Mick, Lasse och Dagge, Klas, Stan, Jolls och de andra), bowlingmaskinen, jukeboxen och uppsluppenheten efter diskpassen på hotell Lysekil, då vi samlades till förfest, fast det ordet var förstås inte uppfunnet än, och hur vi diggade Stenarna (mest) så det ekade mellan väggarna.
Redan då, 1964 och 1965, hände det ibland att även vi grabbar sminkade oss med mascara, eller om det var sotig kork, runt ögonen och fixade upptovat stort hår. Någonstans har jag ett foto kvar av "Mick och mig" men jag vet nu inte var. Mina vuxna barn skulle förvånas!

Jag hade alla LP-arna, av Stenarna menar jag, men min lillasyster, tio år yngre, tog med dem till sina klassfester när jag gjorde lumpen på Gotland och därmed var de på något egendomligt vis förbrukade för gott.

Nu dånar återigen the Roling Stones "It´s all over now", hårt och samtidigt elegant med Phil Spectorbakgrund och allt, fast det kände jag inte till på den tiden, i min ateljé från CD-spelaren. Jag undrar vad mina unga grannar på våningen ovanför tänker. (Har gubben därnere fått stora fnatten?).
Jag har maxat volymen och väggarna skakar.

Duns!

I tjugo år har den uppstoppade duvhöken hängt där på väggen men nu får den nog. Den far i golvet med en smäll. Det räcker nu, menar den, med alla återblickar och mögliga historier från förr.
Och han har nog rätt, duvhöken, vi är nämligen lika gamla och dammiga båda två; från 40-talet, om ni nu insisterar på att veta. Men han är död och jag lever än. Så det så!
.

torsdag 2 december 2010

2 december - På jakt efter kylan

.
Jag sätter mig i bilen och åker söderut längs Tranåsvägen ner över skogen mot Holaveden.
Jag är på jakt efter ett köldhål och förutsättningarna ser goda ut för en bra chans att ligga allra lägst i länet, idag också.
Igår slog nämligen Ödeshög Horn i södra Östergötland, inofficiellt visserligen, med 1 minusgrad. Och sånt måste noteras med viss stolthet.
.

Skälabykärret där Annika noterade minus 26 grader vid passagen igår. (se från den 1/12 nedan).
Här är det inte riktigt lika kallt idag som igår men man ser också att en molnsky börjar dra in över nedanmånens skära i söder. Något varmare väder är alltså på väg och utsrålningen har minskat lite.
.
.
.
.
.

Vid starten är det 16 grader kallt men redan i samhällets södra utkanter visar biltermometern på minus 18 grader. Sen sjunker temperaturen grad för grad för varje kilometer jag kör in i skogsbygden ... 19 ... 20 ...21 ...22 ... 23 ...


Vid Boets kors visar bilens termometer på 24 grader kallt - värt att ta kort på.

Allra lägst temperatur under min temperaturodyssé når jag strax söder om Boet, utanför Hans vid Hagen. Där slår termometern under några sekunder ner till minus 25 grader, men den mätarställningen försvinner lika fort igen och jag hinner aldrig dokumentera med foto.

Snötyngda smågranar indikerar snötäckets tjocklek på cirka 40 - 50 cm
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.
.


Strax innan Vagnsjön svänger jag av in mot Lysings härads allmänning. Det är en smal men en väl plogad, liten och mycket vacker skogsväg som skär rakt genom "välskött" produktionsskog av blandad karaktär.
Här fanns gott om tjäder för trettio år sedan men idag är det tomt på sånt. Rationalitetsnivån är alldeles för hög numera. Det har gått utförpå trettio år, menar jag, men där är vi ju förstås inte överens alla "skogens män" och jag.

Jag noterar dessutom och desvärre, att ett nytt stort hygge är på gång här inne. Enstaka röda målade ringar har undantagit några mäktiga furor och stora lövträd men i övrigt kommer allt annat att fällas under vintern. Jag har förstått att det här kommer att göras plats för en vindkraftpark om cirka 12 stycken mega-verk. Till våren redan kommer jag säkert att märka skillnaden också genom den breddning och kraftiga förstärkning av skogsvägnätet som måste till i området för att kunna bära vindkraftsmonstren och detta blir väl nästan det värsta ingreppet i den vackra skogsbygden, enligt min åsikt, men är kanske ett "nödvändigt?"offer för framtiden.


Småbjörkarna böjer sina smäckra stammar i vanmakt över gammelskogens förskingring och snövinterns envetna hårdhet.

Ljuset anländer sakta över skogen. Mellan stammarna ser jag i backspegeln att solen glittrar i rosa-orange och framför mig lättar himlen mot ljust turkos.

Jag stannar till på vägen där jag ser att en älg har passerat alldeles invid ett jakttorn.

.

.

.

.

.

.

Jägaren Linder har redan parkerat där före mig.

Han har tagit vägen över skogen ner till slätten för att köra hem en ensilagebale till rådjuren som mår väldigt illa just nu.

.

- Jag har jakten här, säger han, och jag måste ju se om en älgkalv har följt med förbi här. Vi har en sån kvar att skjuta nämligen.

- Är det istället en ensam tjur som har gått förbi här då, frågar jag.

- Nej du, säger Linder. Det är nog ett hondjur. Titta här, så ser du att det är väldigt spetsiga klövar.

.

onsdag 1 december 2010

1 december - Brrrr!

.
- 18 grader !
då jag hämtar tidningen
(- 24 i skogen - Rudolf)
(- 26 vid Skälabykärret - Annika)
.