Jag ägnar mig åt tung snöskottning på morgonen. En decimeter blöt och skinande vit nysnö har nästan suddat ut gårdagskvällens skottningsbedrift, då jag lassade iväg drivor som var upp till 70 cm höga framför garageporten. Det känns nästan som ett sisyfosarbete. Samma visa varje snövinter.
- Varför ska alltid just vi få dom där värsta drivorna, tänker jag och stänger öronen från grannarnas putslustiga kommentar.
Vid matplatsen väntar fåglarna på ny påfyllning..
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag skrapar fram fågelbordet och fyller på med frön. Fyra domherrar, gråsparvar, pilfinkar, grönfinkar, talgoxar, två entitor, blåmesar och två nötväckor hänger över axeln. Ja, och så skatparet förstås, men dem sjasar jag vänligt men bestämt bort, varefter de återvänder så fort jag vänder ryggen till.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Ännu finns lite kvar att klippa ner i trädgården. Vintervädrets plötsliga mäktighet har överraskat. Längs förrådsväggen slokar sönderfrusna blommor. Det är en sort som jag inte har något definitivt namn på. (När vi planterade dem sades de vara någon slags småspritiga solrosor, men jag vet inte jag). Hur som helst hinner de knappt börja blomma om hösten innan vintern slår ut dem. Det blir ett något meningslöst liv på våra breddgrader men jag nänns inte ta bort dem för gott.
I ateljén får jag besök av SVT Östnytt under förmiddagen. Reporter Anna-Stina och fotografen Johnny anländer med snö på fötterna. Jag bjuder på kaffe först för välkomstvärmens skull och sen arbetar vi ungefär en timme med reportaget som ska klippas ner till cirka två minuter.
Anna-Stina och Johnny från SVT Östnytt är på besök.
Det ska bli till ett inslag under kvällen eller kanske till i morgon kväll - osäkert vilket - om mitt ärofyllda uppdrag att måla Nobeldiplom.
Jag hoppas att det blir bra. Jag känner mig avspänd och bekväm. Det blir värre i morgon, känns det som, att åka till Kungl. Vetenskapsakademien och svara upp mot förväntningarna på mina verk inför en samlad skara. Ja, jag har gjort vad jag kan!
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar