torsdag 30 september 2010

30 september - En ödesdag

.
Naturum Omberg .

Förhoppningsvis kan jag göra en insats.
Kanske kan det hjälpa något att jag ställer upp när TV Östnytt hör av sig och önskar min medverkan i en intervju framför Naturum Omberg just när alla diskuterande parter träffas där inne.



Vädret är vackert, reportrarna är på plats och Naturum och dess trädgård ligger inbjudande trevlig. Spillkråkan på skylten får sällskap av en riktig e´n som ropar från skogen.

Jag vägrar förstås tro att det ska vara över. Min lilla röst tolkar mångas ängslan. Ikväll har vi kanske facit. (Se tidigare inlägg 29 september - nedan)
.

30 september - Transport

.
Mogna ekollon.
.
Idag var isen hård på bilrutorna och gräsmattan vit. Det är dags att ta in krukor med penningträd och citron.
Gårdagens ensamma sädesärla blev antagligen årets sista.

.
.
.
.
.
På resan tur och retur till Stockholm i helgen var trafiken tät. Tät var också trafiken som gick på tvärs, den över himlen med alla fåglar på sträck: tranor, gäss, bofinkar och inte minst nötskrikor.


Nötskrikan - ekollonätaren.
.
Jag ringer till Anders Wirdheim i Halmstad, känd ornitolog och redaktör för tidskriften "Vår fågelvärld".
.
- Jag har en uppgift på hur många nötskrikor vi har i landet, säger Anders. Den är visserligen lite åldersstigen och faktum är att jag just nu sitter med redigering av en ny bok där uppdaterade numerär för svenska fåglearter kommer att presenteras, baserade på en mycket vederhäfig dokumentation.
Men de siffrorna kan du inte få just nu, säger Anders, men enligt ännu gällande uppskattningar sägs landets nötskrikepopulation uppgå till runt 300 000 häckande par.
Om dessa 600 000 individer var och en reproducerar sig med en individ per år, vilket ju kan vara rimligt som lägsta nivå, innebär det att vi under hösten har cirka 1 200 000 nötskrikor i landet, avslutar Anders.
.
Jag vandrar ut till under ekarna på Klockargårdsängen, en liten promenad från ateljén och samlar in en handfull ekollon, ungefär så många som en nötskrika kan fylla krävan med. Sen väger jag dem - 24 gram - och multiplicerar med totalantalet nötskrikor - 1 200 000 st x 0,024 kg = 28 800 kg. Om jag sen uppskattar att varje nötskrika under en dag gör 10 sådan transporter ger detta 28 800 kg x 10 resor = 288 000kg = 288 ton/dag. Under en månads tid blir det 8 640 ton och det är väl ungefär under så lång tid som företeelsen består.

En handfull ekollon - en nötskrikeportion

En väldig transport av ekollon utförs med andra ord av nötskrikor varje dag och summerar man det hela blir det som synes väldiga siffror även om man beaktar att ovanstående beräkning är hypotetisk och säkert full av fel.

Nötskrikorna är duktiga på att finna igen sina ekollongömmor även under snö men visst blir det också svinn vid hanteringen. Således står nötskrikorna för en helt igenom dominerande spridningsfaktor för Sveriges ekbestånd. Tänk på allt detta nästa gång du kör längs vägarna och noterar nötskrikor komma flaxande i små glesa sällskap under transport av ekollon mellan ekhagar och storskog.

.

onsdag 29 september 2010

29 september - Höstkyla

.
Ringduvans häckning är över för i år. .

Det är kyligt. Jag fryser för första gången om händerna då jag är på väg till ateljén. Igår morse var det faktiskt frost på garagetaken i området.

Under en lind vid kyrkan ligger vita äggskalsrester.
Det är rester av ett rötägg.
.
Jag spanar uppåt i grenverket och hittar ringduvans genomsiktiga boplattform. Det är över för i år, till slut, även för ringduvan, som annars håller kärleken vid liv kanske längst av alla fågelarter in mot vintern.
.

Ringduvan har ju blivit en verklig stadsfågel. Det började i södra änden av vårt land för ett antal tiotal år sedan och har sen spritt sig upp med breddgraderna. Numera vankar ringduvorna omkring på trottoarer och i stadsparker nästan lika hemmastadda som tamduvorna, tillsammans med koltrastar och bofinkar.
Men tro inte att det inte också är en vild fågel; en barrskogens basblåsare, som far iväg ur grenriset med smällande vingar. Och egentligen är det så jag likar den bäst - ringduvan - som vild och fräsch representant för sin släkt.

I Ödeshög dröjde det länge innan ringduvan slutligen etablerade sig som stadsbunden häckfågel. Kanske är det fem år sedan, inte mer. Äggskalresterna är beviset på att det till sist har skett.

.

29 september - Naturum Omberg

.

Naturum Omberg är i stort behov av stöd. Det är nämligen akut hotat av nedläggning eftersom ingen längre vill hålla i ansvaret för driften. Sveaskog drar sig ur, Länsstyrelsen verkar vilja satsa allt sitt krut på Naturum Tåkern och Ödeshögs och Vadstena kommuner som skulle kunna vara tänkbara kandidater har uppenbarligen inte ekonomiska möjligheter.

Trots att Omberg besöks av hundratusentals turister varje år och Naturum Omberg vid Stocklycke är en central informationsanläggning i det hela kommer man att ta beslut om snar nedläggning. Det känns som att någon form av utpressning pågår. Alla skyller på alla. Det vore naturligtvis en stor skandal om allt går i stöpet. Vilken kapitalförlust och vilket slöseri med kunskap och resurser!

Jag var invigningstalare tillsammans med landshövdingen för ungefär tio år sedan då Naturum Omberg med stor pompa och ståt startades. Då kändes allt så hoppfullt. Sveaskog stod som huvudman för den nya verksamheten och allt såg bra ut tills för bara ett drygt år sedan då Sveaskog helt plöstsligt och utan förvarning lämnade alla fortsatta planer i sticket.

Jag vet inte hur huvudmannaskapet ska lösas bäst, men lösas måste det. Lämpligast är förstås att Länsstyrelsen tar över. Det får bli min åsikt. Och så tycker jag att Sveaskog inte ska få komma undan så lätt. De borde få vara med att dra lasset också i fortsättningen.

Länk till Facebookgrupp för bevarandet av Naturum Omberg

måndag 27 september 2010

27 september - Besök på konstmässa

.
Under vårt Stockholmsbesök passade vi på att kolla in "Konstnärernas Höstsalong" på Kista-mässan.


Flera av våra vänner var representerade bland konstnärerna som visade sina verk i 190 montrar av mycket olika utseende och koncept.


Morgan diskuterar sina verk med en kvinnlig besökare.

Jag träffade: Lasse och Gunnel, Morgan och Eva, Krister, Lena, Inger och Claes bland många andra. Själv hade jag annat för mig och kände att det räckte mer än väl med att vara passiv åskådare.

Det finns hopp för konsten!

söndag 26 september 2010

26 september - Lite om djurlivet i en Stockholmsförort

.
Parksnäckorna kryper upp längs husväggarna i Hägerstensåsen.
.
Så är en skön helg i dotter Hannas härliga familj i Hägerstensåsen över. Ett par dagar i så ombonat sällskap går väldigt fort.
.
Jag tar med barnbarnet Naemi på morgonpromenader i området. På lördagsmorgonen är det nästan sommarvarmt men idag på söndagen gråkallt och blåsigt.
.
Samhället Hägerstensåsen, en söderförort till Stockholm, är från 50-talet och ligger högt beläget med uppvuxen grov tallskog i bergbackarna. Överallt finns det gott om bärande buskar och träd och undervegetationen är ofta tät och snårig. Vanliga växter är vitplister, löktrav och ryssgubbe, tre arter jag knappast finner i min egen hembygd.
.
När man vandrar omkring här är det ibland svårt att fatta att man är så nära en storstad, ty hela tiden drar meståg runt, björktrastar stimmar i flockar vid rönnar och oxlar, steglitsor flyger kvittrande mellan hustaken, bofinkar "tjinkar" längs grusgångarna, nötskrikorna transporterar ekollon och skatorna finns precis överallt.
.
Alltså så är det, Hägerstensåsen är självklart också ett stycke natur med varierade värden och egen integritet.
.
På husväggarna märker jag att det sitter fullt med snäckor uppkrupna. Jag noterar att det är fråga om parksnäckor (Cepaea nemoralis), eller som de också kallas: brunläppade trädgårdssnäckor. Dem har vi inte heller i Ombergsbygden. Märkligt att de kryper upp så högt - fem sex meter.
.
Parksnäckan är mycket varierande i färg - ännu mer än den mera allmänna trädgårdssnäckan.
Den kan ha en grundfärg från vitgul till brunsvart över rosa och ljusbrun och rändernas antal och bredd sträcker sig från noll till tio. Gemensamt för alla färgformerna är dock den bruna skal-läppen som man ser på det här avmålade tomma exemplaret.
.
Väl hemma igen läser jag: "Parksnäckan (Cepaea nemoralis) påträffas främst i Skåne men är också allmän i Stockholmstrakten".

Jag har funnit dem rikligt i Uppsala också och jag undrar jag om inte någon upsaliensisk biolog någon gång varit klåfingrig nog att ha tagit med dem hit till denna bygd söderifrån; antagligen finns i så fall detta väl dokumenterat någonstans i en avhandling.

fredag 24 september 2010

24 september - Vän höst

.
Min nya folder är färdig för distribution.

Jag åker till Motala för att hämta mina nya presentationsfoldrar och passar då också på att besöka Galleri Vättern för att ta med även några litografier som är färdiga efter inramning.

Luften är disig och mjuk, solen mattglaserad och värmen påtaglig. På åkrarna vandrar höstens traktorer; alla utom en; den står övergiven och utbränd, spänd framför harven på en åker vid Källstad norr om Tåkern.

Över himlen kommer en tät flock ljungpipare och överallt bofinkar på tvärs mot trafiken. Några ringduvor sitter som mogna frukter i de skottdöda askarna vid Jerusalemsbadet; just där den nya RV50 kommer att ansluta från Mjölbyhållet. Bullerglaset vid vägkanten är ännu daggigt.

Över en kopp kaffe talar vi om livet och konsten, Seved och jag. Vi har nog haft "tumme med Gud" är vi överens om. Men sånt är ju knappt man vågar säga öppet.

Sen åker jag hem igen, över Slätten, med skarpt ljus i ögonen. Omslagsbilden till min nya folder känns med ens ganska rätt och uppdaterad. Nu är det äntligen en vän höst.
.

torsdag 23 september 2010

23 september - Besök i skola (och en rättelse)

.
Julias hjärtliga hälsning till mig.

Jag var på besök i min dotter Emmas skola igår, vid Navestad i Norrköping för att träffa två grupper elever, lärare och rektor.

Jag berättade om mig själv och min konst och också lite om konst i största allmänhet.
Sen målade jag lite. Jag uppfattade att det blev mycket uppskattat. Barnen var väldigt intresserade och också kunniga.
Det är underbart att få träffa barn i sådana sammanhang och så fick jag också med mig en liten målning av Julia
hem.


*


Sen var det där med "rättelse". Det är tydligen först idag det är höstdagjämning Trots att jag ev. var lite fel ute i fråga om datum här nedan, så gäller allt åtminstone faktamässigt.
.

tisdag 21 september 2010

21 september - Höstdagjämning

.
.

Mitt i min fina illustration har det kommit in en "satellit" - en död mygga på scannerbordet.

Så är dagen här. Den dag som kallas höstdagjämning, dagen då "solens vandring" når Kräftans norra vändkrets, den dag då dag och natt är lika långa över hela jordklotet men på väg mot kortare dagar på norra halvklotet och längre dagar på södra halvklotet.
Jag vet från den tid jag var lärare (det var väldigt länge sedan nu), att det där var väldigt svårt att förklara för eleverna. Det är liksom så abstrakt. Jag gör ett försök.

Allt beror på att jorden lutar lite från ett tänkt vinkelrätt plan i förhållande till solen och sin egen rotationsaxel under årsvandringen runt denna sol och att också vi som bor i Sverige, en bra bit upp mot den norra jordpolen, träffas snett från eller mot av solens strålar; maximalt från under vintersolståndet och maximalt mot under sommarsolståndet och följaktligen "mitt emellan" eller som jag skriver i illustrationen här ovan , vänder "bredsidan mot solen" två gånger under året.

De två gånger jorden vänder "bredsidan" mot solen kallas höst- och vårdagjämning och dessa båda dagar är dag och natt alltså lika långa över hela jordklotet.
Vill man nu komplicera det hela ytterligare så måste man emellertid förstå, att ovanstående beskrivning bara är en modell av scenariot. Självklart är systemet i ständig rörelse och själva gränsen mellan från- och till är ögonblickligt minimal, ett s k limestillstånd, men för att kunna greppa och förstå det hela har den tidliga avgränsningen satts till ett dygn. Svårt?

Hur som helst, i morgon befinner vi oss i den mörka årstiden. Vi som bor norr om ekvatorn alltså. Det är skönt med variation, tycker jag.

måndag 20 september 2010

20 september - Artrikedom

.
Illustration, omslaget till:
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Stjärnmaskar - slemmaskar. Sipuncula - Nemerta. 2010. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
.
.

.
..
Jag sitter hemma och intar lunch tillsammans med Mattias Klum som i TV berättar om skog, natur, artrikedom och hot i ett bildspel under Tällbergskonferensen.
Det är en initierad introduktion av en säreget begåvad fotograf, entusiasmerare och upptäcktsresare, vilken förhoppningsvis väcker alla deltagarna på plats: representanter från näringsliv, politiker och biologer till besinning och sans.

- "10 år till har vi fritt levande orangutanger på Borneo om inget görs åt den omfattande skövlingen av regnskog", säger Mattias. "Och jag vill kunna säga till mina barn att jag gjort allt som står i min makt att medverka till att rädda dem och deras miljö. Jag vill att också mina barn i framtiden ska få se en vild orangutang."

Då jag anländer till ateljén har jag fått en avi om paket. Jag hämtar ut det, öppnar och bläddrar sen nyfiket i den senaste utgåvan i projektet "Nationalnyckeln", som behandlar några egendomliga djur.

Jag läser:

"På omslagets framsida ses ett exemplar av långsnöre, Lineus longissimus. Denna slemmaskart kan bli mycket lång och har extremt stor förmåga att sträcka ut och dra ihop kroppen. I utsträckt tillstånd, då kroppen är mycket tunn, kan vissa exemplar nå en längd av uppemot 50 meter och arten brukar därmed betraktas som världens längsta djur."

Detta för mig tidigare helt okända djur lever i salta vattendjup vid Kosterhavet i Bohuslän. Den är förutom allt annat egendomligt även giftig. Hudslemmet innehåller ett starkt nervgift som påverkar även människan om man skulle handha masken utan handskar, kan jag läsa.

Och då tänker jag åter på vad Mattias Klum sa under sitt lilla föredrag i Tällberg, att förutom sitt eget livsvärde äger många arter växter och djur farmakologiska ingredienser av både känt, okänt och oanat slag, som skulle kunna vara till nytta för mänskligheten. Så kanske också denna slemmask.

Så lite man vet ändå om livets rikedom. Och ändå så nära inpå.

Här kan du beställa bokverk ur Nationalnyckeln (länk).

.

20 september - Efter valet

.
Hemma på altanen blommar det blått. Tre krukor med fantastisk Streptocarpus tröstar under deppiga eftervalsdagar.

Sverigedemokraternas obehagliga intåg i svensk rikspolitik känns skamligt och bedrövligt. Jag ryser av ett sånt politiskt lågvattenmärke.

Och därtill finns risken för fyra år till med en regering som lågprioriterar miljö och naturvård. Det känns inte alls bra.

Vi har haft en miljöminister som jag tidigare i denna min blogg har kallat ett "veritabelt stolpskott".
Det retar säkert några av er när jag säger så men jag menar att den natursyn och miljöprofil som har varit rådande under Carlgrens departementstid utgått endast från ett markägarperspektiv utan tillräcklig hänsyn tagen till övergripande nationella och internationella värden eller vetenskaplig grundkunskap.

Några exempel:
Den bedrövliga vargjakten - 12 000 jägare ute för att döda 27 vargar och miljöministerns rena lögner och efterkonstruktion vid försvaret av denna jakt.
Strandskyddets klara försämring.
De betydligt minskade anslagen till Naturvårdsverk och Länsstyrelsernas gröna och blå avdelningar.
Misslyckad klimatsatsning.
Klart minskad avsättning till Naturreservat.
m fl

Det är naturligtvis ytterst sorgligt att Miljöfrågorna inte har fått rättmätig plats i årets valrörelse. Egoismens egna välbefinnande har ensamt fått råda. Och jag är mycket ledsen över svenska folkets generellt dåliga förståelse för och viktning av natur- och miljöfrågor samt lågprioriteringen av solidaritet med det och de svaga i samhället.

Nu hoppas jag faktiskt på någon form av samarbete över blockgränserna så att alla dessa frågor lyfts upp till en acceptabel nivå igen. Här menar jag att Miljöpartiet behövs.
Nu vet ni hur jag ser på det hela - men det visst ni väl redan?

.

söndag 19 september 2010

19 September - Höstbesök på Gotland

.
Inför den kommande vinterns arbete med tre stycken A1-skyltar till Gotlands länsstyrelse inom ramen för LIFE-projekt, åkte jag iväg på en tvådagars rekognonseringsresa i mitten av veckan som gick.
.
Dag 1
.
Anna-Lena vid en av myrarnas många martallar

På plats för att ta emot mig och leda vandringsturerna var Anna-Lena Fritz, en kunnig inventerare och biolog.
Hemma hos hennes familj fick jag också mat och husrum.
Så bra kan man ha det..



Mottagningsplatsen vid Hejnums Kallgate.
.
Vår utgångspunkt blev den nyanlagda parkeringsplatsen vid Hejnums Kallgate; inkörsporten till ett flera kvadratkilometer stort naturområde med både naturreservat, fjärilshägn och Natura 2000-område, bestående av vidsträckta kalkkärr blandat med myrar, fläckar av hed och torrare dungar av åldrig tall.
Här skall skyltarna sättas upp till våren 2011.
.
Vi vandrar över kilometervida kalkmyrar, där vattnet hela tiden går över fotknölarna.
.
Vår vandring gick över rikkärr av för oss fastlänningar enorma proportioner i fråga om artrikedom och utsträckning. Orkidéernas fruktställningar stod som spön i backen och det gjorde förresten även regnet då vi kommit halvvägs in i området.
Vi var på väg in till ett stort bestånd av guckusko.
.
Överblommad guckusko.
.
Mellan 500 till 1 000 plantor uppskattade Anna-Lena att det fanns i området.
Vi räknade frukter, endast 7 stycken, och jag fotograferade och antecknade.
En av de tre skyltarna ska nämligen presentera just guckuskon som växer här.


Dag 2
.
Vi har åkt till den södra änden av det stora naturområdet. Vi befinner oss i Bäls socken och terrängen vi ska besöka kallas Bälsalvret.
.

Bälsalvrets karaktäristika - ett flackt myrområde med kalkmärgel och uppfrysta trädrötter.
.
Blommande ängsvädd i mjukt motljus.
.
Förutom att hela Bälsalvret är ett enastående rikkärr av unik karaktär, fyllt med honungsblomster och andra orkidéer såsom luktsporrar, brudsporrar, Johannesnycklar, alpnycklar och översållat med kärrknipprot med flera andra arter, är vårt besök speciellt inriktat på en sällsynt fjäril.
.
Vi befinner oss i Väddnätfjärilens revir.
.
- I somras, berättar Anna-Lena, såg jag många exemplar flyga runt här i området.
Det är en mycket sällsynt och försvinnande art som kräver extra hänsyn. Därför har vi avsatt ett fjärilshägn inne i reservatet; ett avstängslat område, där fjärilens väl går före alla andra hänsyn och där bete är undantaget.

Vi vandrar runt i åtskilliga timmar i vatten och tuvor, längs en kraftledningsgata och kors och tvärs genom snåriga skogsdungar på spaning efter väddnätfjärilens karaktäristiska larvgömmen; en vitspunnen och vattentät kokong med larvnystan som ska övervintra.
Men hur vi än letar finner vi inget av detta.
.
Kärrknipprot i frukt
.
Kärrknipproten står mogen och havande med svällande frukter. Den är det gotländska rikkärrets verkliga karaktärsart som man finner nästan överallt.
.
.
.
.
Honungsblomster
.
Honungsblomstret borde stå brunt och fruktigt men likväl finner vi några exemplar i full sommarblom.
Vi undrar däröver..
.
.
.
.
.
En vacker häststigel.
.
Vi letar efter blodiglar i det fotsdjupa och solvarma vattnet men finner endast hästiglar..
.
.
.
.
.
..
Tömning av stövlar och kängor.
.
Anna-Lena fann strax att hon hade läck i sina stövlar och själv gick jag i kängor för bekvämlighetens skull. Priset var att mina fötter efter en hel dags vattentraskande blev skrumpna och svampiga. Men, visst var detta en ringa betalning för två så givande dagar.
.
Nu är jag mycket motiverad och inspirerad för kommande strävsamma timmar vid ritbordet.

tisdag 14 september 2010

14 september - Gotland nästa

.
Biljetten är köpt. Två dagars resa till Gotland väntar. Hejnums Kallgate - ett fint rikkärr ska besökas för studier inför tre nya reservatsskyltar. I morgon kl 11 går färjan från Oskarshamn.

söndag 12 september 2010

12 september - Vedsvampar på Omberg

.
Det artar sig till en spännande dag. Jag har bestämt träff med Magnus Wadstein, skogsbiolog och gammal god vän. Jag är lockad av att lära mig mer om Ombergs vedsvampar och Magnus har lovat att vara ciceron. Det är ett privilegium förstås att få kliva in i granurskogsreservatet vid Storpissan nära Örnslid på Omberg tillsammans med honom. .

Ryggsäcken är laddad med fika, kameran på plats och även kikaren kommer till användning under svampspaningen som följer. .

Luften är varm och fuktig. Jag kör kortärmat trots myggen som turligt nog visar en generös sida. Ett lätt duggregn hänger i luften strax ovan våra nerkörda huvuden. Rödhakarna tickar, kungsfåglarna piper ur grangrenarna och Storpissan porlar försynt annars är det tyst i skogen.

Magnus Wadstein, Skogsbiolog

.Det blir ingen lång promenad utan ett lågsniffande under varenda mossig granlåga - en "olikare" svampexkursion än brukligt. Först visar Magnus några av de viktigaste nyckelarterna i boken.
.
- De här, säger han, ska vi leta efter: gränsticka, brandticka och rynkskinn. De är alla mycket ovanliga men jag har sett dem här för några år sedan.
.
Det är de äldsta granlågorna vi undersöker. De som är täckta av tjock grön mossa och har många tiotals år på nacken. De senaste brötarna av döda granar; de från "Gudrun" och "Per" måste mogna några år till menar Magnus.
.
- Spana på undersidan, säger han. Det är där det finaste kan finnas.

De små bilderna som följer är som alltid klickbara för att få se svamparna i närbild.

Vad är det här för underlig svamp, frågar jag och pekar på en mjuk och taggig liten sak som växer i mossan på en granlåga. Det där är ingen vedsvamp, säger Magnus. Det är en gelétaggsvamp, Pseudohydnum gelatinosum, vacker och annorlunda men alltså inte direkt vad vi söker efter.

.

Den här däremot, pekar Magnus, är en vacker vedsvamp som heter Sotticka, Ischnoderma benzoinum. Sotmörk ovan och ljus under. Den är inte sällsynt och den ger upphov till vitröta - käkar alltså upp själva vedämnet i träet - ligninet - och lämnar det mesta av cellullosan kvar.


.
Det som växer så vackert på det här stående granliket är trådticka, Climacocystis borealis.

Titta i luppen på ovansidan på hatten, så ser du att den är fintrådig och även fruktköttet är trådigt. I boken ser den förvisso gulare ut, men trådticka är det säger Magnus.
.

Lukta på den här, säger Magnus, och sniffar själv ljudligt. Nej undertill. Känner du?
Ja, säger jag, den doftar starkt och gott.
Ja, det är just doftticka, Haploporus odorus, upplyser Magnus.



.

Ser man på, utropar Magnus plötsligt. Det här ser verkligen ut som en brandticka, Pycnoporellus fulgens. Absolut är det så, även om det är en aning anfrätt. Se på färgen!
Detta är alltså en riktig sällsynthet; en art som har sin utbredning i östra Mellansverige med de sydligaste förekomsterna här på Omberg.
Den har alltid ansett vara en riktig raritet men kanske håller detta på att omvärderas numera. Många nya fynd berättar nämligen om en ökande förekomst.

Den här känner även jag till, säger jag. Det är vanlig klibbticka, Fomitopsis pinicola.
Jovisst, säger Magnus. En allmän men mycket vacker art som erövrar både barr och löv och tidigt slår rot och bereder vägen för sällsyntare och mer kräsna arter av vedsvampar.



Här har vi en spännande gammal låga säger Magnus och lägger sig ner för att komma åt. Han tar fram kniven och karvar lite försiktigt. Det är ju naturreservat men en liten gnutta kan jag nog få undersöka vidare, säger han. .
Hör du hur det liksom knastrar här inne i den rötade veden. Jag tror att det finns hålröta här, säger han, och späntar loss ett par små flisor för att visa mig.
.
Så här ser veden ut vid hålröta. Den är både vitrötad och brunrötad i långsmala partier. Det beror på att svampen som växer här undertill - gränsticka, Phellinus nigrolimitatus, äter både lignin och cellullosa på ett speciellt manér.

Det är visserligen ett gammalt ruttet exemplar av gränsticka, Phellinus nigrolimitatus, säger Magnus ur mungipan medan han studerar svampen i luppen, men en gränsticka är det.
Se här, säger han, ser du den där mörka gränslinjen som finns i fruktkroppen. Det är den som gett den här sällsyntheten dess namn.
Här lever arten på en av sina absolut sydligaste lokaler i landet. En riktig raritet, säger han och ler belåtet.

Och titta här, pekar Magnus, ett rynkskin, Phlebia centrifuga. Vad roligt att vi fann också den, utropar han.

Det är en ettårig art som växer snabbt om hösten. Titta på den i luppen, manar Magnus. Ser du den vackert trådiga kanten och de mera brunaktiga vårtorna inne mot mitten.
Jag ser och njuter, säger jag. Så vackert. De fina trådarna, som glasull, bär små droppar av fukt. Är allt det där mörka i mitten sporer, frågar jag.
Nej, säger Magnus, det tror jag inte. Det ser mera ut som trägnag från någon bagge här ovanför.

Dags för kaffe. Vi blir sittande på en granlåga förstås, en granlåga full av knöltickor, Antrodia serialis.
Ovanligt fräscha exemplar, menar Magnus. Se här annars hur snabbt de äts upp och bryts ned av svampätare; till mjöl och spinn bara.

.

.

Det här var en vacker ticka, säger jag. Skogsbrukets fiende nummer ett, säger Magnus. Det är rotticka, Heterobasidion annosum, en av barrskogens värsta fiender.
Hoppsan säger jag. Men jag förstår inte, här gör den väl ingen skada, på denna gamla låga.
Nej, svarar Magnus. Den är bred i sitt val och angriper även relativt friska träd och orsakar röta och död i granskogen.
Ja, men vacker är den i alla falla, kontrar jag.
.
Sista arten för dagen blir violticka, Trichaptum abietinum.
Den är väl inte så violfärgad, menar jag. Mera grönaktig av alger.
Men, se här säger Magnus, och visar undersidan på hatten. Nog är väl den lite violfärgad?

Jovisst, svarar jag.

Tack för det, säger Magnus, och avslöjar att han faktiskt är lite färgblind. Det upptäcktes redan i skolan vid undersökningar, säger han, bilderna i de där böckerna var bara gröt för mig.

lördag 11 september 2010

11 september - Mitt landskap

.
Ombergs turisthotell
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Strax åker jag upp till Omberg för att hålla ett föredrag för kursdeltagare i Östergötlands Husmodersförening, eller Föreningen Hem och Samhälle som den egentligen heter, vilka tagit in på turisthotellet.
.
Jag erbjuder en av mina egna favoriter: "Mitt landskap" - en personlig betraktelse över Omberg- Tåkernbygdens natur och kultur upplevt genom mina sinnen.
..
Jag blir bjuden på lunchen dessutom. Bara det är nästan värt besväret eftersom menyn och omgivningen är den bästa.
För den som inte redan vet, ber jag att få rekommendera Ombergs Turisthotell å det varmaste. (länk)
.

fredag 10 september 2010

10 september - Drömmen som brast

.
Så tryckte jag på knappen; blundade, svalde och annulerade med mejl en i praktiken redan klar resa; en drömresa under tre veckors tid till naturen och djuren i Thailand, Kambodja och Vietnam.
Tiden i januari räcker helt enkelt inte till.
Jag har ett stort projekt på gång till Gotlands länsstyrelse nämligen. Tre nya reservatsskyltar i A1-format ska vara färdiga till tidig vår. Det arbetet måste göras under vintern och jag vet vilken tid det kommer att ta ungefär och hur mycket kraft och koncentration som kommer att behövas.
Ibland måste rätt val göras fastän det känns tungt just när det händer.

Jag har nyss servat naturskribenten Stefan Casta med en massa uppgifter om skäggmes.
Inte för att det har ett dugg med ovanstående att göra. Men iallafall. Det är trevligt tycker jag, att kunna hjälpa varandra. Var någonstans Stefans skriveri om skäggmesar kommer att publiceras, vet jag faktiskt inte, men tids nog får jag väl klarhet i det också.
.
Jag klarnar mina tankar lite till och sätter mig att boka en resa till Gotland istället. På onsdag och torsdag bär det iväg dit för förberedelser till det där skyltmåleriet jag nämnde ovan, det vill säga innan även hösten försvinner och gör nödvändiga platsstudier besvärligare än nödvändigt.
.
Dags således att ta tag i några måsten och lämna det andra på båten. Men ändå, vad vore livet utan längtan och möjligheter? Alla drömmar uppfylls inte men jag levde ändå en stund väldigt nära förhoppningen. Ibland måste sådant räcka.
..

torsdag 9 september 2010

9 september - Opartisk avvaktan

.
Jag var moderator igår kväll, i en politisk debatt som anordnades av LRF-gruppen i Ödeshögs kommun. Ett trettiotal åhörare fanns på plats för att lyssna till och ta del av sex partirepresentanters argumentering vid podiet.
Själv var jag förstås neutral i sammanhanget; en något ovanlig sits för en miljöpartist, men jag ser det som en eloge för min förmåga till integritet i sammanhanget. Och alla verkade också nöjda därmed.
.
Debatten var tämligen livlig och spetsig. Åhörarna kom med delikata frågeställningar om vindkraftens fortsatta etablering i vår kommun, kommunikationerna, arbete, nybyggnation och infrastruktur, skolor och vård, bredband och avlopp samt natur och miljö.
.
Jag sätter upp "natur och miljö" sist, ty det var väl det som behandlades minst, tyckte jag.
Jag skulle vilja säga mycket mer än så men fortsätter att vara "opartisk" några dagar till här i min dagbok.
.

9 september - Vasst måleri

.
Det kan väl tyckas lite insnöat eller fantasilöst kanske att jag återigen tar upp temat med vass i mitt akvarellmåleri. Det har hänt rätt många gånger om jag så säger.
Men jag tröstar mig med Monét. Han är en klippa att luta sig emot. Kunde det accepteras att han målade höstackar, näckrosor eller katedraler både på längden och tvären under åratal, kan väl jag tillåtas försöka komma fram till ett slutgiltigt koncept på hur vass kan målas.

Jag är nämligen fascinerad av vass. Både på på avstånd och nära. Och på hur det går att fånga detta så oerhört varierade i en målning. Och tillgången på motiv har jag. Tåkern är Nordens vassmetropol utan jämförelse och den sjön finns i min "egen bakficka".

Alltså fortsätter jag och kommer att så göra ända tills mina målarhänder stelnar eller ögat skumnar till mörker. Det går inte att bli färdig. Just den här målningen är en stor en - över metern bred - och sådan storlek är en teknisk utmaning i sig.

Sen får vi se om och hur det blir färdigt. Det är liksom en annan vass sak.

.

tisdag 7 september 2010

7 september - Vid Stugan

.
Renstad kanal en solig septemberdag.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Paddling är knappast ett passande uttryck. Jag får mer eller mindre pressa mig framåt genom den täta vergetationen. Gäddnate och axslinga fastnar för varje tag och byxorna blir blöta av dropp. Ändå är det skönt och avkopplande. Jag får vara ensam med mig själv och mina tankar en stund. Ensam i en kanot i vildmarken som är så nära inpå.

Jag har just ätit kokt fisk vid mitt lagom rostiga trädgårdsbord, ur skorstenen ryker ännu spisoset. Över åkrarna mot Heda simmar ormvråkar och brunhökar omkring och små sällskap av svalor passerar förbi.
Nu sitter jag i kanadensaren och sliter mig fram genom tät vattenvegetation som strävat upp mot ytan. Himlen är hög. Och allra längst upp mot det blå strävar också tranorna. De tränar och leker; stiger maximalt och försvinner för att återvända moltysta en timme senare och landa på maden.

Tranorna tränar inför sin långa bortflyttning.
.
.
.
.
.

Jag hör enstaka skäggmesar innaför den täta vassväggen, blåmesar och talgoxar.
-
Ändernas bröstdun
seglar i selet
vrider och vänder
Gäddorna vakar
som gäckande skuggor
rister och ränner
Vassen vissnar
risslar och rasslar
då piporna stämmer
...
stämmer till höst.
.
Dyblad och gäddnate är som slickade rena från smuts och vatten av en microstruktur som gör människan nyfiken..



.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
. Men den gula näckrosens blad har gjort sitt för i år. Gulnande, larvätna försämras förmågan till vattenavstötning och bladen slammar och ruttnar.
.
Jag nöjer mig med mindre idag. Stannar halvvägs i det kilometerlånga grönvalvet och vänder upp kanoten mot solen som bränner och bländar. Här sitter jag stilla, lägger mig ett på båtbottnen som jag brukar men känner att vattnet därunder börjar kyla. Tåkerns vattentemperatur går alltid hand i hand med luftens.

7 september - Frost och fågeldrömmar

.
Frost? Nej inte direkt hos oss inne i samhället. Men, ute i skogsbygden söder om samhället har det varit morgonvitt flera dagar redan.
Björktrastarna har anlänt till rönnarnas korallpärlor. Getingarna försvinner. De sista sädesärlorna velar om avfärden och Ulla har grävt trädgårdslandet. Allt är som det ska med andra ord..
.
Drömmens höksångare
.
Om man som jag sistlidna natt har en dröm där jag upptäcker och sen studerar ett bo av höksångare, är man då en totalt insnöad och nördig fågelskådare? En drömanalytiker kunde kanske finna smått perversa drag av oanad natur i en sådan upplevelse.
Ja, ja. Det hela var i vilket fall mycket realistiskt och spännande, ty en av fåglarna satte sig fint på bokanten och jag kunde studera den fina hökvattringen i detalj och ögats iris lyste citrongult. En perfekt observation i drömmens värld, värdig en sann ornitolog.
.